Nu ökar påtryckningarna på Israel om snabb fred

Jag har försökt lära mig lite om den Israeliska/Palestinska konflikten i Mellanöstern de senaste två månaderna. Jag skall nu försöka dra någon form av slutsats från denna lärdom.

Det verkar som om historiska och religiösa problem försvårar en fredsprocess medan jag tror att det är Israels existens som är dominerande problemet. Det finns t.ex. 25000 judar i Iran! Ockupationens effekt tror jag mindre på. Utrymmandet av Gaza ledde inte till någon stat, utan till Hamastan, och Hamas charta stipulerar att judarna skall försvinna. Jag tycker inte att man skall legitimera dessa terrorister genoma att tala med dem.

Palestiniernas lösning på detta är att demografiskt växa över Israelerna. Make Love, not War är nog inte direkt vad de sysslar med. Man ser samma princip i Iran där nu 60% av befolkningen är under 30år som resultatet av en dubblering av befolkningen sedan revolutionen 1979. Denna utveckling förklarar Avigdor Liebermans framsteg i valet.

Det talas om att "tänka utanför boxen" för att lösa problemen. När jag gjorde detta initialt kom jag fram till att Israel förmodligen kommer att behöva göra en exodus. Jag är inte ensam om denna tanke eftersom en person som Nicolas Sarkozy lär ha haft samma idé. Andra säger att Israel inte kan politiskt försvara sig.

Boxen är annars klar. Israel pressas steg för steg av en internationell opinion att sluta existera. Israel tillåts inte försvara sig mot terrorism riktad mot dem. Det är till och med så att de som är anti-semistiska, som EU, sponsrar Palestiniernas knaprande på den Israeliska staten. Folk talar om att likt Rhodesia en gång skall judarna ge upp makten till Palestinierna utan att se vad resultatet Zimbabwe betyder. Fred idag betyder enligt många exodus i morgon.

Så kom jag på lösningen. Lämna Iran ifred! Idka handel med Iran. Tyskland som handlar mest med dom vill säkert "modernisera" lite precis som de vill med Ryssland. De behöver naturgas till Nabucco pipelinen. Iran kan inte annihilera Israel utan att få en massa problem. Khamenei säger dessutom att det är emot Islams regler? Iran har mig veterligen inte attackerat någon. Det var Saddam Hussein som var problemet på senare år. En attack på deras anläggningar skulle ha så till den milda grad många effekter att jag faktiskt bedömer den som omöjlig att genomföra.

På detta sätt kan experimentet Irak utvecklas optimalt i regionen vilket kommer leda till positiva effekter. Till och med Saudiarabien är ju på gång med sin första kvinnliga viceminister. Israel som bara har fredsavtal med Jordanien och Egypten kan nu kanske normalisera förhållandena med fler stater. Fred kan på lite sikt skönjas.

Det är med denna betraktelse jag nu med intresse fortsätter att bedöma utvecklingen.

Americans can do anything

Republikanen Bobby Jindal, Statens Louisianas guvernör, höll svarstalet till President Barack H. Obamas tal till kongressen igår.

Jindal, 37, är son till invandrare precis som Obama och har gjort en kometkarriär i sin hemstat. Han säger faktiskt i talet att alla skall kunna få sjukvård, bristen av något som jag hävdat för närvarande är en situation som gränsar till barbari.

Ett ledtema i talet är att hans far en gång sade till honom att "Americans can do anything" och på denna punkt är han mer optimistisk om USAs möjligheter än Obama som ses i följande:

"You know, a few weeks ago, the president warned that our country is facing a crisis that he said, in quotes, "we may not be able to reverse." You know, our troubles are real, to be sure, but don't let anyone tell you that we cannot recover. Don't let anyone tell you that America's best days are behind her.

This is the nation that cast off the scourge of slavery, overcame the Great Depression, prevailed in two World Wars, won the struggle for civil rights, defeated the Soviet menace, and responded with determined courage to the attacks of September 11, 2001.

The American spirit has triumphed over almost every form of adversity known to man, and the American spirit will triumph again."

USA och Iran?

Binyamin Netanyahu håller nu på att försöka få ihop en koalitionsregering i Israel vilket betyder att hans åsikter om Israels framtida utrikespolitik är mer intressanta.

På mötet i Davos nyligen sade han att Iran och dess stundande kapacitet för kärnvapen är ett problem som överträffar finanskrisen i betydelse. Han har också hävdat att det är Iran-problemet och inte närmast problemet med Palestinierna som är viktigast. Själv tror jag finanskrisen skapar mer problem just nu.

Caroline Glick på The Jerusalem Post som talar ur Netanyahus perspektiv skriver idag att hon ser tre faktorer som kommer att kunna förhindra att Netanyahu kan åtgärda problemet med Irans kärnvapentillverkning skulle han bli Israels premiärminister. En av dessa är Obama-administrationen.

Trots att alla naturligtvis i framtiden vill ha fred och att det är svårt för både Palestinier och Israeler att se en snar slutlig fredlig lösning så är USAs och EUs mantra klar på denna punkt: tvåstatslösningen. Netanyahu vill dock hellre arbeta för säkerhet och ekonomisk utveckling av Palestiniernas territorium inom ramen för Israel.

Enligt en sondering publicerad i The New York Times idag kan man läsa hur den Amerikanska befolkningen bedömer situationen i Iran. Obama följer troligtvis dylika indikationer. Endast 13% vill att man akut skall åtgärda problemet. 58% tycker att problemet kan kontrolleras med diplomati... som nu. 19% tycker inte det är ett problem. Dessa värden har varit stabila de senaste åren så det verkar inte som om man upplever att situationen försämrats. Den borde med andra ord vara produktion-av-bomb-okänslig.

Min gissning är att Obama kommer att försöka förbättra relationen med Iran före en attack på kärnvapenanläggningarna med dessa siffror och med massvis med problem på andra håll. EU har förmodligen samma hållning. Amerikanerna bedömer t.ex. situationen i Irak och Afghanistan som allvarligare än situationen i Iran enligt samma sondering. Det återstår att se vad Netanyahu med sin information slutligen skulle bestämma sig för om han blir PM.

Sonderingen ovan innehåller också information om vad Amerikanarna förväntar sig av Obama vad beträffar hans försök att arbeta över partigränserna. Man vill inte att han skall försöka få med sig republikaner utan att han snarare skall följa det han gick till val på och stanna inom den demokratiska domänen. Detta bekräftar min misstanke häromdagen att ideologierna segrat och att Obama kommer att befinna sig mer åt den Amerikanska vänstern. Samtidigt vill man dock att republikanerna skall arbeta över partigränsen vilket sammantaget kanske betyder ungefär: gör vad Obama säger. Matt Miller, på wsj.com, tror idag att Obama försöker flytta den politiska centern åt vänster vilket han skulle kunna göra med höga förtroendesiffror. Folket är för närvarande mindre partisanskt än politikerna. Man trodde också att orsaken var politisk snarare än saklig vad beträffar kongressens ställningstagande till stimulanspaketet där väldigt få republikaner röstade för. Endast tre senatorer.

EU och Iran?

Läser på en lite ovanlig hemsida, Tehran Times, att Javier Solana lär ha sagt att EU söker ett helt nytt förhållande med Iran.

Det är svårt att tänka sig hur detta skall kunna ske, om man får tro kommunikationen, utan att man lägger ner sanktioner för brott mot resolutioner från FNs Säkerhetsråd?

Ett annat problem är att Iran förmodligen vill att EU skall kalla Gaza incidensen för en massaker riktad mot Palestinierna för att relationen signifikant skall kunna förändras. Solana säger enligt notisen: "The scale of the suffering and destruction was immense and it has left us all with a bitter taste in our mouths."

Det är naturligtvis förfärligt att Hamas skulle ha orsakat detta krig, och krig är aldrig vackra, men formuleringen går nog inte väl hem i Israel.

Ja, detta är spekulationer, men om jag tillägger vad jag fann i The Jerusalem Post idag där al-Qaida uppmanar Palestinierna att inte ingå en vapenvila med Israel så tycker jag att det är möjligt att börja urskilja ett mönster där EUs beteende kommer att kunna entusiasmera Palestinierna, främst då Hamas, till fortsatta aggressioner som kommer att kräva ytterligare militära insatser från Israel, något Likud och Yisrael Beiteinu argumenterade för under valkampanjen.

Det är ju USA och EU som står för den största delen av det ekonomiska biståndet till Palestinierna. Arabländerna står för mindre än 10%. Det är med andra ord en ironisk situation där USA och EU sponsrar våldet mot Israel. En annan information som delgavs i The Jerusalem Post häromdagen är att UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) som arbetar i Gaza med 1m Palestinier av totalt 1.4m består till 99% av Palestinier.

Mahmoud Abbas, Presidenten för The Palestinian Authority, menar nu att EU skall gå in politiskt och inte bara monetärt. Då blir det riktigt besvärligt eftersom USA och EU hamnar i olika läger. Om nu USA kvarstår som en vän till Israel.

På sätt och vis skulle man kunna argumentera att Palestinierna på ett listigt sätt skapat en situation där de är fredliga och får in bidrag från Väst samtidigt som de fortsätter kampen mot Israels existens med Hamas, och kanske med Iran. Detta sker framförallt genom att man arbetar via världsopinionen mot Israel och mot judarna.

Obamas "förändring" verkar bli stor?

Läser i Washington Post att President Barack H. Obamas budget för nästa budgetår, med början i oktober, kommer att sikta på en halvering av budgetunderskottet på fyra år genom att beskatta företag, de rika, och kapa rejält i kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Jag läser detta preliminärt som att: världen får vänta för jag förändrar USA rejält.

Är flirtisen med centern över och är detta en vänstersväng? Det verkade på Obamas retorik som om han satsade på att arbeta över partigränserna men detta har de så kallade "pundits" i Republikanska Partiet satt stopp för. Det verkar som om en smekmånad inte infann sig i den vanligtvis initierade presssen. Här i den svenska bloggosfären ger Dick Erixon, den dominerande USA-bloggaren i Sverige, närmast ett anti-Amerikanskt intryck med sin Republikanska retorik.

Binyamin Netanyahu, som nyss börjat sätta ihop en koalition för att regera i Israel hävdar att Obama och han hade det gemensamt att de träffats i centern. Obama från vänster och Netanyahu från höger. Tydligen har ideologerna sagt sitt både i USA och i Israel där Tzipi Livni, ledaren för Kadima, som fick ett mandat mer än Netanyahus Likud, nu väljer att gå i opposition.

Jag skulle vilja veta en sak. Varför är det inte en vogue längre att leda ett land med den majoritet som man fått i valet utan varför talas det om att man vill leda hela landet i en "unity government"? Anses förhållandena så krigsartade att det är farligt med opposition? Själv tvivlar jag inte en sekund på att USA och resten av världen kommer att resa sig så småningom. Skulle själv satsa på USA som ledaren ut eftersom det verkar som om man funnit en populär ledare. Obama har fortfarande stöd av 63% av folket enligt rcp.com. Så långt fungerade det att svära presidenteden på Lincolns Bibel.

Det skall bli intressant att se hur relationen mellan Israel och USA utvecklar sig nu om Netanyahu faller tillbaka till höger och Obama faller åt vänster. Iran är nog inte sen att utnyttja ett sådant förhållande?

Uppdatering 23:35: Livni might join Netanyahus government.

Fortsatt utvidgning av EU kräver ett viktigt beslut

Storbritanniens Europaminister Caroline Flint talar genom Sydsvenskan och menar att fortsatt utvidgning av EU är positivt. Hon tar femårsdagen för den stora tidigare utvidgningen som tillfälle att göra denna markering.

Carl Bildt sade i princip samma sak i den Utrikespolitiska deklarationen häromdagen. Ryssland står dock där på vakt österut för att förhindra en vidare utvidgning. Detta är något som bör göra att man funderar på vad man vill med EU?

Vill man ta vad man har och arbeta upp detta till homogenitet eller vill man i konkurrens med NATO snarare skapa en säkerhetszon? Räcker det inte med en halv miljard människor? USA har ju problem med homogeniteten och de är bara 300m.

Speciellt i tider som nu när ekonomin är dålig bör kanske EU snarare se om sitt hus än expandera. Länder med hög korruption som nyss blivit medlemmar som Bulgarien och Rumänien skapar ju problem och vidare utvidgning skulle skapa mer av samma problem innan det är löst.

En orsak till att en solidifiering av EU kan vara viktigare än att expandera är att Ryssland ej ännu tar EU på allvar. Det är svårt att förhandla mellan EU och Ryssland i t.ex. energifrågor eftersom Ryssland ser fördelar i att förhandla med länder separat. Att undertrycka denna möjlighet till att "härska genom att söndra" för Ryssland är därför något som kräver en fördjupning av EU.

En förutsättning för en kvalitativ förbättring av EU är ju Lissabonfördraget. Nu verkar det dock som om tyskarna börjat fundera på om detta är en bra väg eftersom Tysklands högsta domstol börjat analysera det samma.

Skulle Tyskland säga nej på detta vis till fördraget återstår kanske bara den aspekt på EU som NATO tjänat förutom det uppenbara ekonomiska fördelarna. Det vill säga att ersätta NATO med en ny säkerhetsorganisation som kanske kommer att innefatta Turkiet och där man försöker reda ut säkerhetsaspekter med Ryssland snarare än med USA. Denna möjlighet ser jag mycket skeptiskt på eftersom den allvarligt skulle förändra det trans-Atlantiska samarbetet som jag tror är mycket viktigare än de östra angelägenheterna.

I Sverige är ju många oroliga för vad man kallar en "smyganslutning" till NATO. Själv bekymrar jag mig närmast för vad som ser ut som en början till en smyganslutning till Rysslands domän.

Har Obama skaffat sig fyra utrikesministrar?

Hillary Clinton beger sig nu ut på sin junfruresa till Asien. Det ekonomiskt mest viktiga distriktet. Hon började i Japan och slutar i Kina. Sensmoralen från uttalandet om Kina relativt USA är att de båda har en möjlighet att potentiera varandra utvecklingsmässigt.

I den lite grabbigare sfären verkar Vicepresidenten Joe Biden har fått Ryssland på sin lott. Åtminstone om man får döma från konferensen i München.

George J Mitchell skall förhandla med Israel/Palestina, ett erkänt myckert svårt problem som skulle dränera krafter från Presidentens bord. Richard CA Holbrooke får förhandla i burkornas land.

Jag kan naturligtvis ha fel, men det har vissa fördelar med en indelning som ovan. President Barack H Obama visar på detta sett respekt för den synnerligen viktiga regionen österut. Det ansågs ju i dessa trakter att USA hade intresserat sig kanske för mycket i Mellan Östern tidigare.

Ett av President Obamas vallöften var ju att göra sig fri från Mellanösterns energi och demokratiseringsprocessen anses ju inte längre så viktig för den pragmatiske Obama som dock fått ge vika i förhandlingarna om stimulanspaketet. Republikanernas och Demokraternas bild på hur man löser ekonomin är för olik för samarbete över partigränserna, något som visade sig i fallet med den nominerade handelsministern Senator Judd Gregg som just avgick.

Det har tydligen varit så tidigare att de nyblivna utrikesministrarna börjat med en resa till Europa. Så inte den här gången. Kanske lämnar man åt Europa, läs Tyskland, att hantera Ryssland i framtiden. Jag har kunnat läsa ut från litteraturen det sista året att USA blivit mindre intresserad av att styra i Europa. Europabarometern visar ju dessutom att folk i allmänhet inte vill ha Amerikansk inblandning i sin utrikespolitik. Vicepresidenten förklarade ju detta nyligen genom att säga att USA nu kommer att lyssna mer men också kräva mer.