Obama is definitely Christian but 18% of Americans think he is Muslim

The number of Americans that think Barack Hussein Obama is Muslim is up 8% to 18% even before the main Ground Zero Mosque discussion in the press. Actually, Muslims in the world increasingly turn their back on Obama as this rise in belief happens in the US. He went out strongly with his speeches to Muslims in Turkey and Egypt but it did not help. This outstreched hand that failed perhaps has had an influence on the perception of him as a Muslim. In my mind it was just diplomacy that I did not understand.

Obama's job approval continues its slow descent as almost a fifth of the Nation thinks he is a Muslim which could be part of the problem. What is also happening is that Obamas pledge of bringing home the troops from Iraq is going on schedule. There is now only 50,000 of training personnel left of 140,000 total in March 2009. The last "combat" troops just left. Interestingly, this is happening just as the Iraqis have problems assembling a functioning government after the elections in March while the Iranians are knocking on the door via its shiite connections.

I belong to those believing that it was right to enter Iraq in 2003 and I therefore think the soldiers effort has been worthwhile. Saddam Hussein would have caused more problems in the region left alone than there is right now. After all, it was Saddam Hussein that attacked Iran causing a million casualties as well as Kuwait. It was Saddam Hussein that flouted 17 UN resolutions. The question is, however, if bringing home the troops under these circumstances leaving Israel potentially alone in the area with Iran as the dominating force could be part of the reason for the increased number that think Obama is a Muslim?

George Friedman, at Stratfor, points out that the government of Iraq is not friendly to the US at the same time as he asks the question if the US now leaves Iraq to Tehran. What I find most interesting with his analysis is that both Iran and the US then have no interest in a too viable Iraq. You get instead the need for keeping a delicate balance. For example, Iraq could turn against Iran again as well as against Israel. If the US in this fashion, as the troops in Iraq are supposed to leave by a bilateral deal in December 2011, has to give up the area this could give Obama an air of softness to Iran that plays into the Obama a Muslim belief problem.

It is also clear from the article in Washington Post cited above that it is mostly the Republicans that think Obama is a Muslim, not the Democrats. This would mean that since "Muslim" would have a negative connotation that we are dealing with a Midterm Election matter.

Iran Sanctions' Status

Editorial - Iran, Sanctions and Mr. Gates’s Memo - NYTimes.com: "There, the news is not good. While Russian and Chinese leaders told Mr. Obama that they will work seriously on new sanctions, diplomats say their representatives are already seeking ways to dilute any resolution. Brazil and Turkey, which currently sit on the Security Council and have a lot of international sway, also are resisting."

If you look back a while, there is a picture emerging of an endless discussion of talks, sanctions and bombs when it comes to Iran. The point were Iran would have a nuclear weapon capability is pushed forward all the time--in absurdum. Apparently the distinction between a nuclear capable Iran and the one today cannot even be discussed in the open. However, the window of opportunity is slowly closing now when Brazil and Turkey are against sanctions as well. Many would agree that something has to be done and it seems evident that Europe has to make up its mind if it wants to join the Shanghai Cooperation Organization or if it still is in NATO? The problems in Afghanistan are linked to those in Israel/Palestine and Iraq. Iran is the key.

The waves in Europe have recently been geared at giving the view that the world has become a true multipolar entity. It seems to fit Europe to want to disappear from view among themselves and to express an intense urge to be left alone in peace. In the mean time, countries like Russia is meddling in the world as detailed in an article by Bronwen Maddox at the Times. Security arrangements with Russia ought to be out of question as suggested in an article by Ben Knight in Deutsche Welle.

I think I wrote something yesterday but I can't resist writing a little today about what I think is very important, that Europe realizes that the US is the only friend they have. The Russia friendliness as of late in Europe seems to disregard totally the mental power fight surrounding the Iran case between the two power blocks that were detailed by Robert Kagan in the presidential election debate of 2008. It is a serious breach of confidence with the US, who seem to want to work along the line of striking deals with Russia and China on security issues which are not possible if they are not of the token quality recently seen in removing nuclear missiles.

An article in Washington Post yesterday claimed it was time to pack up and leave Afghanistan, and to give up American influence in the World altogether, but that probably also means that you loose the other Middle Eastern fights to a resurgent Iran. Fareed Zakaria who wrote the book The Post-American World still think the fight in Afghanistan is worth its while and he also think people should go more easy on Hamid Karzai for its facilitation. He also suggested that this was in part for the sake of India which he hails from. Trans-Atlantic influence in the world remains very important.

Perhaps it is time to acknowledge that we are dealing with a new Cold War. Between countries that don't know how to behave and those who do. Between countries that have decent governments with low corruption and those who don't. Between democracy and authoritarianism. Again, the key is Iran and we eagerly await the destabilization of its suppressive rule.

Something has changed in the world economy

This week's issue of The Economist features three articles, here, here and here, concerning the economy and the cover displays an economy text-book that melts like ice cream.

It has been said for a while now that the world economy will never be the same again. Nicolas Sarkozy said this perhaps first and meant that the US would not be so dominant again. The three articles confirms this and the question is what conclusions a layman can draw from this.

Paul Krugman, Nobel Prize winner in economy 2008 and columnist at The New York Times, even claim that the last 30 years have been wasted in macro economy studies. When I hear something like that I wonder what it is that has been left out of the models. Have for example people's behavior changed during this time? It would be possible to believe that economists would have missed something like this but that have done their mathematics correctly.

Since it has been a financial crisis the model of the efficient market has been investigated but as they claim in the article why would they have been so naive as to not include data from psychology. To me it seems like it is just another deep crisis from which we will rise again and from which we have learned valuable things. The problem is the economists are not having a unified solution as to a cure so we have to wait for more information in the form of the correct answer as to the type of recovery that we will see. How about also praying that Obama's solution is a good one?

At least if you root for America. Continental Europe did not agree and hope that their response would fit their market better. That will hopefully work out as well.

The Chinese response was apparently a stimulus package and the initiation of dislocating themselves from the dollar. It is perhaps not the economy that has changed so much as peoples around the world's perception of it. The accumulating budget deficit of the US as well as the fact that the West is stuck in AfPak does not make this perception better. As a believer that the Bush administration's intervention in Iraq was better than not acting I however also would say that this notion is probably not appreciated by most people and that, the Iraq war also is a strong negative factor.

Leaving Iraq and AfPak might actually lower the risk of having a nuclear bomb detonate in an American city and the positive effect this might have on the economy might be worth a lot as well. Relations with Europe would also improve.

Obamas AfPak policy

Enligt följande artiklar kan man utskönja Obamas nya AfPak policy. Diskussionerna har tydligen varit intensiva och det är Obamas valkampanjs idé som vann dagen. Nämligen att gå efter al-Qaida, eller som han sade då, Bin-Laden personligen.

På nytimes.com, Plan would narrow goals in Afghan war, poängterar man att det inte rör sig om demokratisering av det Afghanska samhället. Det är bara en fråga om att direkt ta bort element som kan tänkas orsaka en ny 11e september 2001 händelse.

Detta borde ha effekter på den svenska insatsen som är mera en nationsbyggnadsinsats med argument som att flickor också ska gå i skola som viktiga. Rädslan för terrorism är ju inte stor i Sverige.

David Brooks och Robert Kagan skriver positivt om Obamas beslut men det verkar som om de argumenterar för en starkare nationsbyggnadskomponent än artikeln på nytimes.com.

De senare artiklarna fungerar därför bättre argumentationsmässigt. Ponera att det rör sig om en total population på 200m människor, 30m från Afghanistan och 170m från Pakistan, från vilken rekrytering in till en motståndsrörelse sker. Hittills har problemen ökat sedan 2001 då Talibanerna störtades. De ansågs härbergera al-Qaida. Rekryteringen till terror, eller snarare till Talibanernas motståndsrörelse som kan härbergera terror, har alltså gått bättre än till den demokratiska statsbyggnaden. Därav ökningen av problemen.

Obamas chansning är att hans "surge" för alltid slår ut denna rekrytering. 200m människor är väldigt många och en "surge" slår inte mot själva rekryteringen. Det är bara 20m i Irak, som en jämförelse, och på en mindre och mer tillgänglig yta. Till hans försvar är beslutet om att noga utvärdera effekten av insatsen.

När jag skrev om problemet i november 2008 då det var först aktuellt för Obama fanns det inte information om hur sammansvurna man var i administrationen. Det verkar dock som om den "förändring" Obama nu åstadkommer inte går i Europas, läs NATOs, riktning. Många av NATOs länder, likt Sverige, befinner sig i området för att bygga upp samhället och på denna väg minska risken för terrorism emanerande från området i framtiden. Vicepresidenten Joe Biden har ju bedömt situation som ej möjlig att vinna militärt och det är han som har utrikespolitisk erfarenhet från The Senate Foreign Relations Committee.

"Förändringen" innebär alltså inte en altruistisk ansvarfullhet för andra nationer utan bara självförsvar. Ett intresse och inte en princip som Bush administrationen arbetade efter. Hur skall Pakistanierna tro att Obama vill hjälpa dem med demokratin när de inte gör detta i Afghanistan? Eftersom det inte blir världen mot terrorn utan bara "The Great Satan" mot terrorn så kommer detta att fungera sämre.

Själv tror jag, eftersom administrationen inte är enig, att Obama går miste om möjligheten att göra något som skulle göra honom mycket populär, nämligen att snabbt dra sig ur AfPak med motivationen att det faktiskt inte går att åtgärda utan kan utvecklas till ett nytt Vietnam. "Change many would have believed in". Denna popularitet skulle ha hjälpt honom i finanskrisen och i Mellanöstern. Irakkriget förstod jag. Den här nya policyn förstår jag inte.

Uppdatering 23:13, 28 mars 2009:

US and Iran opens Afghanistan peace talks. En artikel dök upp med information från ett möte nyligen i Moskva.

USAs funktion i relation till Mellanöstern?

David Brooks skriver idag i sin krönika om en upplyftande optimism för fortsatt kommerciell kraft i den Amerikanska kulturen. Har man växt upp i Sverige kan det tänkas att drivkraften att tjäna pengar anses mindre moraliskt god. Dock är det så att om man får pengar så ökar friheten att göra gott. Drar man sedan slutsatsen att driftiga personer kan anses kunna förvalta förmögenheter väl så finner åtminstone jag en god moral i detta system.

Brooks säger vidare att:

"Washington is temporarily at the center of the nation’s economic gravity and a noncommercial administration holds sway. This is an administration that has many lawyers and academics but almost no businesspeople in it, let alone self-made entrepreneurs. The president speaks passionately about education and health care reform, but he is strangely aloof from the banking crisis and displays no passion when speaking about commercial drive and success."

Jag tolkar detta som att det kommersiella kommer att få ta sig ur finanskri(g)et själv. President Obama och hans administration är mer av en kommun som sköter det lokala? Här uppstår i så fall ett problem eftersom Presidenten driver krigsmakten medan densamma är mer kopplad till det kommersiella än till kommunen.

Tänker man på detta sätt undrar man vem som skall ta sig an AfPak. Irak är förhoppningsvis någorlunda löst. Enligt Gideon Rachman så har Vicepresidenten Joe Biden sagt att det inte finns någon militär lösning i Afghanistan. Senator John Kerry, som har tagit över som Chairman of the Senate Foreign Affairs Committee efter Biden, har också sagt att USA inte har för avsikt att göra Afghanistan till den 51 staten i USA. Condoleezza Rice menade som Utrikesminister dock att Irak och Afghanistan skulle i framtiden kunna tjäna som bryggor för USAs Asienpolitik.

Vad gör man då av landet som kanske bäst karakteriseras av buzkashi och burkor? Därom tvistar de lärde för närvarande. Frågan är om inte kommunen och Obama kanske har bättre lösningar än krigsmakten i detta fall? Som Rachman påpekar har man tagit sig an problemet och måste ro båten i land. "Age of Responsibility"!

Huvudproblemet är kanske att det kommersiella inte har mycket att hämta på denna öde plats som kallats imperialismens begravningsplats. Vilket innebär att det blir en skattefråga som skrivs av mot säkerhetsaspekten.

Irak ligger lite bättre till med sina oljeinkomster även om det låga oljepriset verkar hämmande just nu. Här fanns åtminstone en koppling mellan militär och det kommersiella. Vad som skulle intressera mig att veta är hur Israel och Irak förhåller sig till varandra. Jag har faktiskt inte sett en enda artikel om detta under det gångna året. Finns det förutsättningar för samarbete och samförstånd via den gemensamma nämnaren USA?

Demokrati som statskick har blivit mer populärt de senaste två åren i Irak

BBC News publicerar en sondering om tillståndet i Irak idag.

I februari 2007 tyckte 43% att Demokrati var att föredra framför Islamisk Stat (22%) och Stark Ledare (34%).

I februari i år tyckte 64% att Demokrati var bäst jämfört med 19% för Islamisk Stat och 14% för Stark Ledare.

En stor förbättring trots att Storbritanniens, USAs och Irans involvering anses dålig av respektive 59%, 64% och 68%. 42% säger att invasionen 2003 var bra. Tillgängligheten på vatten, medicinsk vård och elektricitet är sämre än 2004 men bättre än 2007.

Vad som inte framkommer är har samma frågor skulle besvaras i Saudiarabien, Jordanien och Syrien. Irans, den mest demokratiska förutom Israel, vore också intressant att fråga.

Frågan är nu om denna entusiasm för demokrati kommer att smitta av sig? Israel kommer ju då i ett bättre läge. Naturligtvis kommer Iraks eventuellt positiva utveckling vara gynnsam för regionen som planerat.

Jag läste igenom den detaljerade sonderingen och måste säga att det ser bättre ut än jag vågat hoppas.

America at the Crossroads

Francis Fukuyama har varit en neokonservativ anhängare men har på sistone tagit avstånd på grund av Bush administrationens agerande de senaste åtta åren. Han definierar i sin bok America at the Crossroads från 2006 neokonservatismen för personer som menar att:

1) Den interna karaktären av regimer har betydelse. t.ex. det är fruktansvärt av Kina att ha så dåliga mänskliga rättigheter. Realister är inte så nogräknade vilket gör det lättare att samarbeta med dessa stater. Condoleezza Rice är en sådan. Henry A. Kissinger har varit det länge.

2) Amerikansk makt har och kan användas för ingripanden av moralisk karaktär. t.ex. jihadismen och/eller Saddam Hussein är så farlig att en attack på Irak var nödvändig.

3) En misstro inför användandet av ambitiös nationsbyggnad. t.ex Obama säger att USA skall fånga bin-Laden så snabbt som möjligt för att sedan lämna Afghanistan. Vi skall avsluta kriget i Irak.

4) Att vara skeptisk inför möjligheten för internationell lag och internationella institutioner att skapa säkerhet och/eller rättvisa. t.ex. att FNs säkerhetsråd oftast är blockerat av olika åsikter mellan demokratier och auktoritära stater. Att använda sig av en "Coalition of the Willing".

Jag intresserade mig för Fukuyamas argument att Bush-administrationen hade överdrivit riskerna med jihadismen. Han använder detta som ett huvudargument för att Irakkriget var fel. Som vanligt tar han upp detta med att man inte fann några massförstörelsevapen hos Saddam Hussein.

Jag har väldigt svårt för denna teori eftersom man haft så stora problem både i Irak och i Afghanistan. Det verkar ju snarare vara så att man underskattat styrkan i så kallade terroristers förmåga att rekrytera medhjälpare.

Jag tror fortfarande, efter att ha läst denna volym, att kriget var nödvändigt och att Irakierna nu har helt andra möjligheter att skapa sig en framtid. Det Amerikanska Inbördeskriget kostade 660000 liv. Irakierna har jämförelsevis kommit lindrigt undan och jämför man med det elände som Saddam Hussein skapade med Iran-Irak kriget, och vad han därmed skulle kunna ha vidare åstadkommit om han satt kvar, så finner jag också en vinst.

Det faktum att Pakistan nu har problem med säkerheten för sina kärnvapen har ju inte minskat jihadismens potential för ett katastrofscenario. USA och NATO befinner sig nu på plats och har större möjligheter att påverka detta hot.

En progressiv förhandling med Iran kan skapa ytterligare stabilitet i området. Iran verkar vara ett stabilare land än Pakistan. Har Pakistan atomvapen är det kanske inte hela världen om Iran också får det. Det kan vara mycket svårt att förhindra att detta sker. Iran har faktiskt inte anfallit någon och bör därför inte anfallas. Dessutom såg de hur USA tog sig an Irak vid Kuwaitkrisen och 2003. De gör inget överilat.

Till försvar av Amerikas värden

Kanske är det hennes avskedstal till världen som Utrikesminister? Condoleezza Rice beskrev nyligen USAs relation till Ryssland i ett tal på The German Marshall Fund. Min spontana reaktion är att det är väldigt synd att Rice skall lämna politiken. Hon är unik i sin överblick av den nu mycket komplexa världssituationen.

I tisdags diskuterade jag Bronwen Maddoxs bok In Defense of America i min blogg. Jag rekommenderade denna läsning, trots att den är negativ mot Irakkriget, därför att ur svensk synvinkel ger Maddox en förhandlingsposition till ett balanserat synsätt mot USA som jag inbillar mig många svenskar, tom socialdemokrater, skulle kunna anamma. Det är mycket svårt att försvara USA i Sverige på grund av den negativitet som finns mot Irakkriget. Condoleezza Rice ger dock en förklaring till hur man kan göra en bedömning utefter hur Saddam Hussein var som ledare och motivera kostnader i liv som ett frihetskrig från den situation som han hade försatt Irakierna i.

Efter talet får Rice en fråga där vederbörande undrar om inte invasionen i Irak kan användas i Ryssland som motivation för dess invasion av Georgien. Hon svarar så här:

"As to Iraq, I think we have to be very clear here. Saddam Hussein was an international outlaw by numerous, numerous, numerous Security Council resolutions which Russia itself had voted for, including the last resolution, 1441, which called for consequences should the Iraqis not carry through on the demands of that resolution. This was a state that had attacked its neighbors, used weapons of mass destruction both against its own people and against its neighbors. It was a state that had started two major wars and that frankly was an outlaw state. And it was a brutal state to its own people. What the United States and the coalition of states that liberated Iraq did was to give the Iraqi people an opportunity to build a new and decent kind of society.

Now to be sure, it has been harder than any of us might have dreamed. But if you look at where Iraq is today, reemerging as a strong Arab state in the center of the Middle East, but a multiethnic, democratic state with a functioning parliament, with a functioning government whose neighbors are recognizing that and going back in important numbers from places like UAE and Bahrain and Jordan to reestablish embassies there, if you look at an Iraq that will not seek weapons of mass destruction like the Saddam Hussein regime, that will live in peace and security with its neighbors and that will give its own people a chance for democratic governance, I don’t think that that bears any resemblance to invading a small democratic neighbor whose only crime, apparently, was that it wished to be a part of the emerging transatlantic world."

Solana vs. Jalili

På Rapport idag klockan sex sades det att Iran, via Saeed Jalili, kommer inte att sluta upparbeta uran. Det verkar med andra ord som om mötet i Genève mellan G5+1 plus Javier Solana för EU inte kommer att ge något.

Tre ting har dock skett innan mötet som totalt förändrar situationen.

Nicolas Sarkozy har varit i Israel och lovat Israelerna stöd om en konflikt skulle inträffa med Iran. Detta innebär att en Europeisk stormakt förenar sig med Israel och USA mot Iran.

Club Med har bildats och en förstärkning av arabnationernas kopplingar till Europa har skett, och potentiellt mot Perserna, som ju de varit emot traditionellt. Frankrikes position har stärkts och Sarkozy är nu mer av en "player" i Mellan Östern.

USA har börjat tala om att sätta upp en beskickning i Teheran något som skulle förhindra möjligheten att anfalla Iran. Denna gest borde ju om något lugna Iranierna. Ett "break" efter 29 år av isolering.

Jag får en känsla av att USA kommer att kunna visa att det inte lönar sig att diskutera med Iran och att den striktare hållning som de haft är minst lika bra. Alternativt kommer Iran att börja flirta med EU och Club Med för att vinna poäng mot USA som inte publicerade något i media om Club Med mötet annat än bilder på Olmert och Abbas. Det ligger ju i Irans intresse, precis som för Ryssland, att orsaka split mellan EU och USA.

En fredlig öppning i Iran affären?

Det kan låta rätt bistert ibland i relationen mellan Iran och USA/Israel och det har spetsat till sig nyligen genom en övningsattack utförd av Israel med syfte att skrämma Teheran.

Då kommer där plötsligt en ljusglimt från Washington. Rykten om att USA skall öppna något av en beskickning in Iran. Detta skulle vara första gången diplomater kom till Iran sedan revolutionen 1979.

Condoleezza Rice ville inte kommentera ryktena direkt men sade:

"We're determined to find ways to reach out to the Iranian people,"

Tydligen är det Schweiz som hjälper USA i Teheran för närvarande men där har relationen försämrats eftersom det icke-EU icke-NATO Schweiz har gjort en stor gas-affär med Iran i dessa sanktionstider.

Vem skall trösta Zimbabwe?

Zimbabwe har 12m innevånare och en GDP per capita (PPP) på $200. När skall man ge upp ett försök att demokratisera ett land? På Paul Wolfowitz, förre chefen för The World Bank verkar det som om Zimbabwe kan vara ett typiskt fall. Han skriver det följande i en artikel i The Wall Street Journal:

"Ideally a non-Western institution, such as the African Development Bank, could take the lead in summoning a Friends of Zimbabwe conference. Hopefully, the wealthy oil-producing countries would participate. So too could China and India, successful developing countries that have shown a new interest in Africa."

Condoleezza Rice ger i ett anförande från sin konferens om Palestinas framtid intrycket att man engagerar sig i Zimbabe via FN. Jag får intrycket att Zimbabwe har låg prioritet. Men å andra sidan hur många Palestina har man tid med?

Dick Erixon beskrev i starka ordalag hur EU ställde sig till problemet. Man talade tydligen om sanktioner mot ledare i Mugabes led.

Birgitta Ohlsson tror att Sverige med sitt icke-koloniala förflutna kan göra skillnad i diskussionerna.

Media ger uttryck för hur frustrerande det är att bevittna en kris som den i Zimbabwe men vad kan göras om inte det finns en tradition i världen att lösa kriser av detta slag med solid stats-byggnad efter insatsen? Condoleezza Rice talar om att bygga institutioner som kan göra just detta med den erfarenhet man har från Afghanistan och Irak.

Problemet är väl att det krävs organisationer av USAs och EUs samlade styrka för att dylika projekt skall kunna genomföras och för närvarande saknas ju ett reellt EU med en solid utrikespolitisk strategi. Lissabonfördraget är angeläget. Det representerar ett viktigt steg.

Ett dilemma i USAs presidentval

Pew Research Center rapporterar den 16 juni 2008 att fler tror att USA är mindre respekterat i världen än förr. Jämfört med tidigare tror amerikanarna att USA är... Mer respekterat (21%), Mindre respekterat (67%) Samma som förut (8%), eller Vet inte (4%). Där är små skillnader mellan åren från 2004 när frågan började ställas men de verkar insignifikanta.

Också enligt Pew så är Obama mer populär än McCain runt om i världen. Man pollade nyligen 24 länder. Det ligger nära till hands att om amerikanarna skulle vilja förbättra sitt anseende globalt så skulle de rösta på Obama snarare än på McCain.

En artikel i Wall Street Journal menar dock att McCain skulle ta Irak "with a landslide". Han är betydligt mer populär där. En dominerande orsak till USAs fallande respekt i världen har varit Irakkriget och dess efterföljder. Hur det går i Irak är därför mycket viktigt för anseendet.

Amerikanarna står därför som mellan Scylla och Carybdis när de tvingas välja mellan Obama och McCain. Skall de tänka kortsiktigt och välja Obama eller långsiktigt med McCain?

FN contra "Concert of Liberal Democracies"

På Irakkonferensen som hölls nyligen i Stockholm framkom att det är viktigt med ett multilateralt stöd för återuppbyggnaden av Irak. De behöver inte pengar men moraliskt stöd, och stöd som neutraliserar anti-amerikanismen i Iraks omgivningar. FNs roll kan vara viktig.

Det vore trist om anti-amerikanism skulle förhindra statsbyggnaden i Irak. Dessa människor förtjänar en ljusnande framtid efter alla vedermödor. Därför är det illavarslande att en person med starka anti-amerikanska åsikter har valts till president för generalförsamlingen i FN som bl.a. kontrollerar budgeten.

Miguel D'Escoto Brockmann, en amerikanskfödd katolsk präst från Nicaragua, sade vid en presskonferens strax efter att han hade blivit vald:

"They elected a priest. And I hope no one is offended if I say that love is what is most needed in this world. And that selfishness is what has gotten us into the terrible quagmire in which the world is sinking, almost irreversibly, unless something big happens. This may sound like a sermon. Well, OK."

Med denna katolska slagdänga verkar D'Escoto Brockmann önska sig ett mirakel, eller är han bara lite deprimerad? På tankesmedjan The Heritage Foundation skriver Nile Gardiner Ph.D. om hur illavarslande detta är för FNs roll i världen i artikeln "The UN sinks to new depths".

Gardiner skriver vidare:

"Nicaragua is rapidly emerging as a key friend and an ally of some of the most odious regimes on the face of the earth, and the presence of one of its key political figures at the head of the UN General Assembly is a demonstration of the organization's callous disregard for the principles of liberty and freedom on the world stage."

Spansk-Amerikanska kriget 1898 vs. Irakkriget 2003

Som de flesta vet är president Bush inte överdrivet populär nuförtiden men man behöver bara gå tillbaka till 2001 efter 9/11 katastrofen för att situationen skulle vara helt annorlunda.

Väldigt många var för Irakkriget men många av dessa är numera emot. Detta är inte snyggt.

Varför inleder USA ett krig? Robert Kagan, författaren till The Return of History and the End of Dreams, 2007, som jag refererat tidigare, har även skrivit Dangerous Nation, 2006.

Dangerous Nation kan ses som en bakgrund till den förra titeln därför att den beskriver utvecklingen av amerikanskheten i utrikespolitiken från kolonitiden till 1898, dvs det Spansk-Amerikanska kriget--kanske det mest populära kriget i Amerikas historia, som till och med kallats ett humanitärt krig.

Men precis som för Irakkriget så var själva kriget snabbt och elegant men funktionen nationsbyggnad ej lika framgångsrik. Skulle man ha förutsett detta 2003? Många historiker anser detta idag. En artikel i Washington Post.com diskuterar de försök George W. Bush har gjort för att beskriva sitt möjliga eftermäle. När det kan skrivas är vi alla döda menar Bush.

Själv är jag övertygad om att det finns en förklaring på varför man trodde att man var i ett bättre läge 2003 än 1898--annars hade man inte startat kriget. Det var väl bara det att man underskattade den krutdurk som Saddam Husseins tyranni satt på.

Dangerous Nation beskiver den diplomatiska utvecklingen som om Självständighets-deklarationen ger uttryck för en kontinuerlig revolution från 1776. Kagan kallar t.ex det Amerikanska Inbördeskriget för "The Second Revolution". Den som satte USA tillbaka på sin ursprungliga väg mot ett progressivare samhälle--unikt i världen.

På detta sätt kan man hävda att vad som sker nuförtiden i Mellan Östern är en batalj mellan Irans och USAs revolutioner. Förhoppningsvis blir inte Iran ett nytt Filippinerna.

En av slutsatserna i Dangerous Nation är att USA ser en gynnsam utveckling för mänskligheten som progressiv. Som en kontinuerlig framgångsaga medan t.ex Europa är mer "sustainable". För att inte tala om den radikala Islam, som man då har försökt förbättra med Irakkriget.

Att tala eller inte tala, med Iran?

Allt sedan George W. Bushs tal i Knesset häromdagen har en debatt blossat upp om varför eller varför inte man skall tala med Iran. Obama försöker säga att man naturligtvis skall tala medan McCain är mer tystlåten.

Amir Taheri på the Wall Street Journal lägger fram en teori om varför det är så svårt att just tala med Iran. Man har försökt i snart 30 år nu sedan revolutionen 1979.

Iran vill inte ha något från Väst annat än "unconditional surrender". Taheri skiljer på nationen Iran som folk försöker tala till och revolutionens kausala riktning som egentligen är det man har att göra med.

Taheri säger att "a revolution, on the other hand, does not want anything in particular because it wants everything".

Européerna har försökt i två decennier att tala med Iran via sin "critical dialogue" utan resultat. Araberna likaså.

Taheri menar att Napoleons inkarnation av den franska revolutionen, Hitlers Tyskland och Sovietunionens kontinuerliga religion hade problem med samma kausala riktning.

Att nå Iran som nation är att få dem att absorbera sitt revolutionära tänkande menar Taheri. Det går att förhandla med Iran när det är något de vill ha som till exempel att ordna pilgrimsfärder till för Shiiter heliga platser i Irak.

Sedan 2005 då Amadi-nejad blev vald till president har situationen förvärrats. Han verkar verkligen tro på återkomsten av den dolda Imamen. Det är en fråga om att förändra mänskligheten snarare än att vara ett nation som gäller. Amadi-nejad frös Teherans försök att bli medlem av WHO eftersom det var en organisation av Zionister och Amerikaner.

Har Amir Taheir rätt så är det inte mycket man kan göra åt situationen annat än att vänta ut Iranierna och deras revolution. Det kommer kanske en tidpunkt när de ser omöjligheten i sin situation. Irans folk tycks tydligen gilla Amerikanerna medan regimen är som den är.

För några år sedan trodde man att reformisterna i landet skulle modernisera det samma. Den oblodiga kuppen av Amadi-nejads Iran Republican Guard Corps har gjort att chansen för denna utveckling minskat för närvarande. Som observatör i The Shanghai Cooperation Organisation finner Iran ju för närvarande också tröst bland andra nationer som inte tolererar liberal inblandning i sina affärer.

Indien och USA

En av anledningarna till varför Bush-administrationen spår en gynnsam utveckling i Mellan Östern är kanske med tanke på den positiva utvecklingen i Indien som säkert kommer att smitta av sig.

Indien är stort. 1000m människor. Intressant är att man talar väldigt många språk. Det finns 21 stycken officiella språk. Engelska talas av historiska skäl av c:a 3% av befolkningen. Kommer Indien att bli ett dubbelt så stort EU om några tiotal år?

Eftersom Indien är en demokrati har Bush administrationen försökt skapa ett partnerskap som skulle kunna balansera Kina i framtiden. Där förekommer numera en massa militärt samarbete.

Ett problem är att Indien arbetar med Iran och USA med Pakistan, varandras kärnvapen fiender. Kina hjälpte Pakistan med sina kärnvapen.

En av anledningarna till partnerskapet är att Indien består av c:a 130m muslimer och därför är mycket motiverade av verka mot terrorism som de har haft en hel del problem med själva. Nu senast dog tyvärr 63 personer i ett bombattentat i Jaipur den 13 maj. 200 skadades.

En annan anledning är att det finns en framgångsrik Indisk diaspora i USA. 1.8m Indier och Indier-amerikaner varav 200000 är millionärer. Detta betyder att 10% av USAs millionärer är Indier!

Vidare kommer Indiens ekonomi att växa med sina 6% per år de närmaste 50 åren och passera de av Kina, Brasilien och Ryssland enligt Goldman Sachs, en amerikansk investment bank (data från 2004).

Källor: American Enterprise Institute

Democracy to Democracy, May 2008 av David Frum
Will India be a better strategic partner than China?, April 2007, Dan Blumenthal
What India wants, March 2007, Christopher Griffin
A global partnership between the US and India, September 2005, Thomas Donnelly, Melissa Wisner
India and America, Estranged no more, April 2004, Gautam Adhikari

Irans nukleära position?

Länder som har kärnvapen men som anser sig inte komma att använda dessa försöker att övertyga Iran att inte skaffa sig kärnvapen. Det är många hårda ord i denna debatt.

Många anser att det bara inte får ske att Iran skaffar sig kärnvapen men det innebär stora problem att förhindra detta. Iran själv har hävdat att de bara skaffar sig civil kärnkraft.

Argument mot att Irans nukeära ambitioner endast är civila lyder som följer: 1) Iran experimenterade med stridsspetsdesign fram till 2003; 2) de har spenderat millioner för att gömma sina anrikningsanläggningar; 3) Iran vilar på ett hav av olja och naturgas som skulle ge dem energi för en fraktion av kostnaden för nukleär produktion; och 4) de har inte uran för att köra sina reaktorer längre än till 2023.

George W. Bushs tal i Knesset häromdagen tog upp frågan om hur man interagerar med terrorister och båda John McCain och Bush angrep Obama för att just vilja diskutera med t.ex. Iran.

Michael Rubin på American Enterprise Institute tar i sin artikel: Hillary Clinton's right to say "obliterate" exemplifierar hur det är att förhandla med Iran. Den ekonomiska dagstidningen Donya-e Eqtesad annonserade häromdagen de senaste dimplomatiska försöken med "incentives" från USA, England, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina för att locka Iran till att lägga ned sitt nukleära program.

Dagen efter dök där upp en artikel i Kayhan, en dagstidning som är språkröret för the "Supreme Leader" där man klagade på att intressenterna betraktade Iran som det var för 4 år sedan. Nu var de mycket starkare och skulle ha bättre villkor.

Rubin drar slutsatsen att Obama måste förstå att den stora risken för världens säkerhet är Irans framsteg i sitt program och inte ett amerikanskt "sabre-rattling".

Måste säga att det bär mig emot att se dessa synbarligen vulgära ordväxlingar men då har jag ju å andra siden inte tvingats förhandla med Irans Republican Guard Corps--något av en gangstermob om jag förstått saken rätt.

Med ovanstående exempel är jag benägen att hålla med Bush och McCain. Frågan är bara vad man gör i stället. Expektans?

Bush tal i Sharm el Sheikh ger kanske mest hopp om hans vision av en välutvecklad Arabvärld kommer att få regionens Persier på andra tankar med andra prioriteringar.

En waqf !

PLO har accepterat Israels existens sedan 1988 men Hamas, som tillkom 1987, kommer aldrig att kunna acceptera att icke-Muslimer äger marken där Israel står. Man betraktar nämligen att marken är en så kallad waqf, en mark som bestämts vara reserverad för religiösa ändamål.

Palestinian National Authority har alltså delats upp i en något mer polerad version som kan förhandla internationellt och uppbära internationellt stöd och en oborstad version Hamas som länkats religiöst och bidragsmässigt med den Muslimska världen. Enligt US State Department så understöds Hamas av Saudiarabien, Iran, Palestinska expatriarker och privata donatorer i den övriga Arabvärlden.

Det verkar med andra ord som om fred i denna konflikt skulle betyda fred i konflikten mellan Västvärlden och den Muslimska jihad-världen. Det finns med andra ord ingen lösning på konflikten som är acceptabel på kort sikt.

Ehud Olmert säger i en intervju på DN.se att Iran har börjat bli allt viktigare i konflikten med PLO, Hamas och Hizballah. Det sade Dr. Nasr på Big Think.com också: "det tar bara tio minuter efter man landat i Arabvärlden så vet man att Iran dominerar"

Det verkar alltså som om man kan dra slutsatsen att Iran/Irak problematiken måste lösas innan Israel/Palestina konflikten kan påverkas signifikant. Det skall bli spännande att se vad man kan åstadkomma på Irak-konferensen i Stockholm den 29 maj i år.

Israel är väl också en symbol för Västvärlden som i sig själv är ett för stort mål. Kan jihadisterna dock påverka Israel, kanske genom att orsaka en exodus, har man renat luften.

En viktig fråga är då om höjandet av levnadstandarden i länderna kring Israel, som ju samtidigt betyder att Arabländerna får en starkare ekonomi att köpa vapen för, medför att problemet med Israel/Palestina löses eller om det kvarstår? Ett tveeggat svärd?

Själv har jag tidigare trott att en demokratisering av Mellan Östern med höjning av levnadstandarden skulle eliminera motsättningarna. Men kommer detta att ske? Allt hänger på situationen i Irak. Hur starkt kommer Iran att motarbeta en positiv utveckling i Irak och kan de rivaliserande faktionerna i Irak skapa en nation? Kommer Rysslands och Kinas regeringsformer locka Arabvärlden till stordåd? Framgång utan Västvärldens "besvärliga" demokrati.

Detta verkar ju vara en av anledningarna till att Västvärlden engagerade sig i Irakfrågan till att börja med. Rätta mig om jag har fel. Eller var det bara oljan? Kanske båda faktorerna? Då var det Saddam som var problemet. Nu är problemet Iran.

Fitna--filmen

Såg Geert Wilders film Fitna från Dick Erixons hemsida.

För information om filmen se Wikipedia.

Det är starka bilder som ger klara associationer. Jag tänkte ungefär så här:

Under förintelsen dödades ungefär 6m judar. Israel har ungefär 6m innevånare idag.

Vad hade hänt om Saddam Hussein hade varit kvar vid makten?

Det är skönt att veta att en intervention i regionen ägde rum och att den för närvarande är ganska stabil.

Filmen representerar ett viktigt argument som bör beaktas.

Problemet med Irak

Med anledning av femårsdagen för Irakkriget skriver Helle Klein ett inlägg som fördömmer vad hon kallar ett "vanvettigt krig".

Krig är naturligtvis hemskt och bör undvikas så mycket som möjligt. Men lever man i verkligheten, och inte i en pacifistisk utopi, så uppstår tillfällen då krig mycket väl är att föredra utöver icke-aktivitet. Irakkriget, en global multilateral policiär aktion, var ett sådant tillfälle.

Det vill säga att det bedömdes så 2003 att Saddam Hussein var en risk för världsfreden. Anledningarna för attacken kan diskuteras men har man förtroende för sina allierade vet man att där måste funnits goda anledningar. Förutom att Saddam hade struntat i 17 FN-resolutioner och sköt SCUD-missiler på Israel. Viktiga anledningar kan vara svåra att diskutera.

En sådan bedömning är inte lätt att göra och t.ex. Tysklands och Frankrikes regeringar var emot kriget. Detta trots att EUs oljeberoende från regionen var större procentuellt sett än USAs.

Kriget var nu en start av en demokratisering av detta område i syftet att radikalt förbättra levnadsvillkoren för den Irakiska befolkningen. Förhoppningen var att Irak skulle bli ledande i regionen och att miljön skulle långsamt bli bättre så att den skulle komma att påverka Palestina/Israel frågan till det bättre. Levnadsstandardskillnaden är viktig i denna konflikt.

Den senaste tidens förbättring av säkerhetsläget i Irak talar för att hoppet för en fredlig lösning ännu inte är över. Attityden som Helle Klein förevisar i sitt inlägg förbättrar inte situationen. Den förvärrar den.