Glad Påsk

Jag fann en intressant uppgift i The Economists summering av President Obamas tripp till Europa/Mellanöstern.

81% av Amerikanerna tycker att det är bra att närma sig Muslimerna. En gedigen siffra för Obama att levellera med Iran.

Huvudledaren i The Economist idag tar upp detta med kärnvapen och risken med dem. En sondering från The New York Times från februari sade att 13% av Amerikanerna vill bomba Iran.

Frågan är om Obama påverkat opinionen?

Enligt en artikel i The Jerusalem Post så vill Kina nu att Iran skall deltaga i förhandlingar om sin kärnvapenteknologi. USA har visat sig intresserade att deltaga i den typ av diskussioner som Säkerhetsrådet plus Tyskland tidigare har engagerat Iran i.

Roger Cohen på The New York Times skäller på Israel med artikeln Israel Cries Wolf och säger att de är för oroliga över riskerna från Iran.

Man bygger upp ett mediastöd för reella framsteg i diskussionen med Iran men det skall bli spännande att se vad man är villig att ge. Som jag gissat tidigare så ger sig inte Iran en millimeter?

Obamanomics?

Vad är Obamanomics? Jag talade om en artikel på wsj.com igår som diskuterade skillnaden mellan Reaganomics och Obamanomics skriven av Robert Reich. Reich skriver:

"Obamanomics, by contrast, holds that an economy grows best from the bottom up. The president proposes to increase taxes on the highest 2% of income earners starting in 2011. Those tax increases will fund more Pell grants allowing lower-income children to attend college, better pay for teachers that show they're worth it, broader access to health care, improved infrastructure, and more basic research. These and related expenditures are designed to help Americans become more productive. You might think of it as "trickle up" economics."

Bloggen Lexington's notebook talar i stället om hur Corporatism kan vara vad Obama sysslar med. Reichs definition av Obamanomics låter ju lite socialism vilket Corporatism definierad av Malangas artikel på rcp.com inte är. Elitstyre av små grupper av företagspersoner och myndighetspersoner. En Top-Down approach.

Artikeln påpekar också att Corporatism var stark vid tiden för valet av Woodrow Wilson 1912 som president. Han var ju en professor i Politisk Vetenskap och vad skulle vara bättre än detta för en president? Han skapade ju "The League of Nations" men USAs medlemskap ratificierades ju inte av Congressen. FN har ju också problem idag på grund av alla sina diktaturer.

Hur många demokratiska människor kan man få på Jorden?

Henry A. Kissinger skriver i sin bok Diplomacy från 1994 några år efter Berlinmurens fall det följande:

"The growth of democracy will continue as America's dominant aspiration, but it is necessary to recognize the obstacles it faces at the moment of its seeming philosophical triumph. Curbing the power of the central government has been a principal concern of Western political theorists, whereas, in most other societies, political theory has sought to butress the authority of the state. Nowhere else has there been such an insistence on expanding personal freedom."

Nu, några år senare har Kina och Rysslands auktoritära system dykt upp på horisonten som potentiellt ekonomiskt gångbara och detta har gjort triumfen mindre uppenbar.

Många säger just nu att President Obama inte längre söker att utvidga demokratin på Jorden utan verkar nöja sig med det som är. Är detta på grund av att det inte går att expandera eller är hans pragmatik icke-demokratisk i sin kärna? Någon sade t.o.m. när idén om ett "Concert of Democracies" diskuterades att det inte skulle vara bra att bilda en sådan eftersom det skulle bli uppenbart hur få det var som var demokratiska.

Idén att befolkningstätheten skulle spela en roll i "Nature- vs. Nurture-" balansen för människan är kanske inte ny. Ju fler personer på en ort ju större kunde inflytandet av miljön vara. USA är ju inte speciellt befolkningstät medan Kina verkligen är detta. Indiens och Rysslands situation verkar i så fall tala emot teorin. Indiens demokrati kanske kan diskuteras.

Om det var enbart genetiken som bestämde vad som var det bästa statsskicket för människan borde alla vara demokratiska? Genetiken dikterar förmodligen att det statsskick som för individen imiterar livssituationen för de tidiga människorna, dvs stor personlig frihet, kommer att fungera bäst. Auktoritära system stressar folk onödigtvis.

Vilket är då viktigast att försöka få fler demokratier eller att försöka få folk att samsas om att förbättra klimatförhållandena? Man diskuterar ju för närvarande om USA skall klaga på Kina angående mänskliga rättigheter eller om man skall glömma detta och diskutera sådant som Kina är mer intresserade av. Man diskuterar i Mellanöstern om man skall tala med t.ex Iran om sådant som de vill eller om man skall fortsätta bojkotta dem. Strategiska intressen jämkas med de moraliska.

Kissinger föreslår att man kan emotse ett globalt system efter det Kalla Kriget, som han föreslog skulle ta form i början på 2000talet, vilket stämde, likt Metternichs som baseras på att folk har samma basala värderingar och att en "balance of power" inställer sig. Problemet, som han poängterar, är att alla inte har samma värderingar. Ytterligare ett problem är enligt Kissinger att livslängden på de internationella systemen blir kortare och kortare. Den Westphaliska freden varade 150år medan det Kalla Kriget varade 40år. Detta fenomen talar i så fall för en kontinuerlig förändring forsättningsvis snarare än ett stabilt internationellt system.

Europa har ju också ett ansvar för att sprida demokratin eller att fördjupa den. Själv anser jag att det är viktigare att fördjupa demokratin i EU snarare än att fortsätta utvidgning. Tyskland, Frankrike och Österrike är ju t.ex. emot att Turkiet blir medlem och att Ukraina och Georgien antas som medlemmar. President Obama, precis som President Bush, anser att Turkiet är en given medlem i EU. Jag har en känsla av att Turkiet i stället kunde bli en koordinator och förebild i Mellanöstern än femte hjulet under vagnen i EU. Sverige vill ha med Turkiet (kanske för att Carl Bildt gillar Istambul?).

En slutsats kan vara att eran av det stora finanskriget, vad det nu beror på, folk skriver böcker, just har börjat och därmed hänger demokratins framtid i luften.

Som att vända en supertanker

Helene Cooper har skrivit en utmärkt summering av President Obamas Turkietvistelse på nytimes.com som hon kallar: In Turkey, Obama presses for Mideast Accord.

Jag fastnade för informationen att Obama svarat ungdomar i ett Town Hall liknande möte i Istambul att ändra policy i USA är som att vända en supertanker. Man hade undrat om inte hans policy var ganska lik den av George W. Bush.

Jag upplever detta som väldigt spännande att Obama släpper små informativa bomber hela tiden så att åhöraren kan sakta bilda sig en uppfattning om hans "change" där han verkade orolig att han skulle skapa ett inbördeskrigsliknande syndrom i USA genom att svära President-eden på Lincolns Bibel.

Läste för några dagar sedan på wsj.com att hans budget leder till en ekonomi som Yin är jämfört med Yang med Reagans. "Trickle up" ekonomi i stället för en "Trickle down" ekonomi. Obama vill "empower" människor från botten och upp. Lustigt att författaren använde orden Yin och Yang. Kanske är det Obamas version av den Amerikanska Drömmen. Paul Krugman säger visserligen på BigThink.com att den Amerikanska Drömmen förverkligas lättare i Europa nuförtiden. Att det i Europa är lättare att byta sin socio-ekonomiska grupp.

Gideon Rachman undrar i sin krönika om Obama är "rätt man i fel tid". Jag tror han menar att Obamas talanger inte kommer att räcka till, även om de är ansenliga, på grund av en mycket svår tid.

Jag brukade försvara George W. Bush genom att säga att han gjort ett väldigt bra jobb i en mycket svår tid. Han såg sig ju tvungen att starta kriget mot terrorismen på grund av den olycksaliga 11e september katastrofen. Europa verkar nu anse, och jag är böjd att hålla med, kanske var reaktionen lite för stark och faran är förmodligen över. Ett visst mått av terrorism får vi nog leva med. Den går ej att bli av med och och kostnaden för att minska den blir lätt för stor. Jag tror jag vet en av huvudorsakerna till detta av erfarenhet. Folk försätts i situationer där de inte har något att förlora.

Det globala kriget mot terrorismen?

Det heter numera att kriget mot terrorismen är slut. Den första som jag hörde säga detta var Storbritanniens Utrikesminister David Miliband. President Obama har idag i Turkiet sagt att USA skall försöka se den muslimska världen före al-Qaida.

Frågan är vad man vill kalla aktiviteten i Afghanistan och Pakistan i detta fall? Kriget mot al-Qaida? Eller det lokala kriget mot terrorismen? Terrorister är tydligen det man är orolig för i vart fall.

Det är klart. Det är ett tag sedan den 11e september 2001. Det är därför jag, precis som Obama gjorde med Irakkriget, inte förstår varför man trappar upp striderna i AfPak. Skapar inte närvaron av utländska trupper mer problem än de löser? Jag är inte ensam. Tydligen vill 58% av tyskarna att de skall dra tillbaka sina trupper från Afghanistan enligt en färsk sondering.

Obama säger att man skall närma sig muslimerna som människor först och inte som potentiella terrorister. Jag har föreslagit att man skall ta bort sanktionerna för Iran som ett tecken för just detta men Obama menar idag i stället att Iranierna skall lägga ner sina försök att skaffa kärnvapen, som de säger att de inte håller på med.

Som det ser ut försöker Obama säga en sak men göra en annan. Jag hoppas han lyckas men ärendet riskerar att falla tillbaka där det var utan reella förändringar. Jag tror inte det räcker med att introducera sig som Barack Hussein Obama för att vinna "the hearts and minds" bland muslimerna. Det räcker förmodligen inte med att bara tala med Iran som Bush-administrationen påpekade.

En del hävdar att man inte är för frihet, tolerans och demokrati om man försöker skapa diplomatiska förbindelser med t.ex. Iran. Jag håller dock inte nödvändigtvis med eftersom man om det lyckas kan skapa en förändring i Mellanöstern som skapar bättre förutsättningar för friheten. Situationen med Iran är dock väldigt spänd och kanske inte går att relaxera i nuläget.

Jag tog ett steg tillbaka för att försöka se vad som pågår i världen

Veckan som gick dominerades ju nyhetsmässigt av G20 mötet och NATO-sammankomsten. Inte mycket nytt men man lyckades förmedla ett för världen positivt budskap vilket i princip betyder att de politiker som står för 85% av världens BNP kan samsas tillräckligt för detta.

Jag välkomnar också NATOs nye generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, Danmarks tidigare statsminister från 2001 till 2009. Danmark har ju varit ett av de länder som varit aktiva även där det blåser både i Irak och i Afghanistan. När skall Sverige gå med i NATO? Det börjar bli dags.

Också mycket positivt är det att Alliansen nu har fått tillbaka den ledning de hade vid valet och som de så mystiskt förlorade. Landet ser mycket stabilt ut med mycket lite missnöje mot regeringsarbetet vilket inger förtroende också internationellt. Det är ju förträffligt att Alliansen kommer att vara i majoritet under EU-ordförandeskapet.

Israels regering bildades under veckan och Premiärministern Binyamin Netanyahu flankeras nu av Avigdor Lieberman som Utrikesminister. Det är inget lätt uppdrag de har framför sig. Israel har ju hamnat i något av en diplomatisk storm angående dess ställning till freden, med framförallt Palestinierna.

Det är dock inte bara problem med Palestinierna utan också med Syrien, som vill ta tillbaka Golan-området med fredsfördrag eller på annat sätt, samt med Egypten. Det är 30 år sedan ett fredsfördrag skrevs med Egypten men detta är enligt The Jerusalem Post och nytimes.com inte att ta för givet. Egypten och Jordanien är för övrigt de enda länderna i trakten som Israel har fredsavtal med. Läser t.ex. i The Jerusalem Post idag att Abu Mazen besöker Irak.

Egypten är ju en del av problemet med Hamas eftersom de inte håller efter vapensmugglingen genom gränsen till Gaza. Det hette ju under Gazakriget att internationell hjälp med att hålla gränsen tät skulle utgå. Dessa löften förstod man dock skulle bli svåra att efterleva. Det har dock inte kommit så många raketer på sistone vilket skulle kunna betyda att kriget faktiskt hade en avskräckande effekt. En annan orsak kan ju vara att Hamas och Fatah för närvarande håller på att försöka lista ut hur de skall få tillgång till bidragspengarna via Salam Fayyad. Hamas är ju inte med i PLO vilket också är ett problem för Abu Mazen, Presidenten för PA. Hamas är också emot Fayyad, Premiärministern i PA, som är USAs och EUs man på platsen.

En viktig orsak till att Israelerna befinner sig i det Heliga Landet är ju Judendomen. Det har skrivits en del i The Jerusalem Post om hur de lite drygt 5m judarna i USA är organiserade i kommuner och hur detta jämför sig med situationen i Israel där de också bor drygt 5m judar.

Den första frågan som inställer sig är vilken organisation som fungerar bäst? I vart fall så har varje kommun i USA tillgång till en rabbbin och en synagoga vilket de inte har men vill ändra till att det blir i Israel. Jag frågar mig då om det är det faktum att man lever som en diaspora i USA som gör skillnaden? De lever ju insprängda bland andra och inte på en plats.

Hur skall en religiös stat organiseras är ju en intressant fråga? Den får ju mer problem än en sekulär stat att vara multikulturell...eller gör den det? Fler och fler i Israel verkar tycka så enligt det senaste valresultatet. Tzipi Livni, den utgående Utrikesministern och ledaren för Israels största parti Kadima, håller dock på att Israel måste skapa en stat för Palestinierna om de skall kunna förbli judiska och demokratiska. Som läget ser ut just nu verkar enda möjligheten vara att bilda en stat där folk går på bidrag betalade av dem som tycker detta är bästa möjligheten.

Abu Dhabi satsar på kärnkraftverk

Jay Solomon and Margaret Coker på wsj.com skriver en intressant artikel som informerar om att UAEs oljerika stater börjar intressera sig för kärnteknologi. För miljön får man förmoda. Det var Bush-administrationen som startade detta initiativ.

Det är också så att Abu Dhabis förbrukning av elektricitet kommer att tredubblas fram till 2017 då det första kärnkraftsprogrammet skulle kunna vara igång.

USA hjälper till och kommer att sälja kärnbränslet så att Abu Dhabi inte behöver upparbeta själv och att det på detta sätt kommer att tjäna som en modell för andra länder att kärnvapenriskfritt försörja sig med kärnenergi. Iran skulle ju t.ex. kunna börja köpa kompetitiva system mot ryssarnas på detta sätt från USA och Europa. Det är ju ett sätt att förekomma proliferation av mer riskabelt slag samtidigt som man tar hem ekonomiska vinster.

Jag finner det intressant att dessa oljerika länder börjar se till en tid då oljan tagit slut redan eller om det är mest för miljöhänsyn. President Obama sade i sin andra TV-sända debatt med John McCain att han ville göra USA energioberoende av Mellanöstern på 10år. Han jämförde detta med President Kennedys månlandningsprojekt på tio år.

En artikel i Haaretz, den engelskspråkiga tidningen från Israel, talade igår om att Obama och Medvedev under sitt samtal innan G20 mötet i London hade sagt att de inte hade några problem med att Iran producerar el med kärnkraft. Inte så konstigt om de båda vill tjäna pengar på att bygga ut kärnkraften i detta område på var sin sida om sundet.

Abu Dhabi har på senare år velat diversifiera sin industri till finansiell service och turism. Nu vill man alltså diversifiera även sin energiförsörjning. Trots att man är en av världens största oljeproducenter så har man lite av naturgas som de får importera från Qatar.

Som jag påpekat tidigare ligger där ju i detta också en möjlighet till ett normaliserande av förbindelserna mellan USA och Iran något som man inte diskuterade vidare i Haaretz av den troliga orsaken att allt nukleärt med Iran är väldigt känsligt. Det är känsligt i USA också och det finns de som motsätter sig projektet.