Abbas tid som president för PA gick ut igår

Enligt en artikel i Jerusalem Post från igår så valdes Mahmoud Abbas som President för The Palestinian Authority i januari 2005 för fyra år. Hamas har sagt att de nu, f.o.m. 9:e januari, inte kommer att respektera Abbas som President. De kommer dock inte att kräva hans avgång på grund av kriget.

Fatah och Hamas medlemmar argumenterar nu på olika sätt inför problemet med en efterträdare.

Det var alltså inte bara Israel som skulle ha ett val. Kanske var Hamas tanke med att inte förnya vapenvilan med Israel att visa prov på styrka och få en av sina medlemmar som president för PA?

Hade inte Israelerna ryckt in och försvagat Hamas hade denna terroristorganisation kanske blivit dominerande bland Palestinierna? Om inte annat för sin krigiskhet mot Israel. Israels säkerhet hade därmed kraftigt försvagats.

Med andra ord står Palestinierna åter inför ett val av fred med Fatah eller krig med Hamas. Det är ju viktigt att säga att de 2006 valde krig med Hamas.

Grundforskning relativt Forskning och Utveckling

I artikeln Regeringen Politiserar Forskningen i Smyg argumenterar ett par forskare för grundforskningens väl. Man är rädd att man gradvis överger satsningen på ren grundforskning. Man vill inte att riksdagen skall anta den av regeringen i höst lagda forskningspropositionen.

Lars Calmfors och Arne Jarrick summerar sin artikel med:

1. Man vill ha en kraftig markering av vikten av fri grundforskning.

2. Man vill ha en omfördelning av resursökningarna från de strategiska satsningarna till obundna anslag för fri grundforskning.

3. Man vill ha ett beslut om att flertalet av styrelseledamöterna i Vetenskapsrådet även fortsättningsvis skall utses av forskarsamhället.

Själv anser jag i likhet med författarna till artikeln att grundforskningen är bland det viktigaste vi människor sysslar med. Alla måste dra sitt strå till stacken.

Den viktiga frågan är snarare om var någonstans denna grundforskning skall äga rum. Ett axiom är att forskare på internationell nivå trivs bäst bland likasinnade och då hamnar de på de platser i världen där detta kan ske. Vanligen större städer i de främsta länderna.

Med andra ord så söker sig gärna den svenske internationelle forskaren sig till sina 6 kollegor i Storbritannien, sina 6 kollegor i Frankrike eller till sina 8 kollegor i Tyskland. Eller varför inte till sina 30 kollegor i USA?

Det finns dock alltid svenska forskare som av nationella eller andra orsaker vill arbeta i Sverige vilket bäst sker på vissa av de främst universiteten eller instituten. Jag tror inte man skall sprida ut forskarna på en mängd mindre universitet. Det tror jag gäller både grundforskning och R&D.

Min gissning är därför att regeringens förändringar av situationen belyser det fenomenet att de numera är färre forskare i Sverige som väljer att stanna kvar och då bör man i stället förskjuta resurserna åt R&D hållet för att stärka den svenska industrin i en globaliserad värld.

Betraktar man även utbildningen till en internationellt kompetent forskare så görs den nog bäst på skolor med hög prestige vilka inte ens finns i Sverige. Därför kan man förmoda att talanger i Sverige via nya gymnasieskolor med elitklasser, som nyligen föreslagits, kan skapas möjligheter till en inskolning till den internationella nivån utomlands. Dessa studenter stannar nog oftast utomlands men skapar viktiga kontakter till Sverige i framtiden.

Med andra ord skulle jag vilja poängtera att det bästa sättet för Sverige att delta i den globala grundforskningssatsningen är ungefär enligt ovan. Jag tror regeringens förändringar ligger i tiden. Att inte ge svenska talanger en chans till toppkarriärer är varken bra för Sverige eller för Världen i stort.

G20 mötet i London i april

Nicolas Sarkozy tar befälet manöver enligt detta citat från Le Figaro:

«J'ai toujours été partisan dans ma vie politique d'une alliance très proche avec les Etats-Unis d'Amérique, mais que les choses soient claires : au XXIe siècle, il n'y a plus une seule nation qui peut dire ce qu'il faut faire ou ce qu'il faut penser», a lâché Nicolas Sarkozy. «Les décisions, nous les prendrons le 2 avril à Londres», a-t-il ainsi rappelé, souhaitant «de tout cœur» que «les Etats-Unis accompagneront ce changement» parce qu'un «nouveau président apportera son intelligence, son dynamisme et son ouverture» et que «nous changerons le monde avec les Etats-Unis».

Det är alltså så att på 2000talet att inte bara en nation bestämmer och Sarkozy hoppas att USA hänger på regelförändringarna som han och Angela Merkel föreslår--annars kör de vidare utan Obama?

Jag skrev det här på franska för att jag vill samla på det här citatet. Sarkozy verkar vilja använda sin EU gloria för att inta positioner jämfört Obama? Är detta verkligen klokt. Är det inte bättre att låta USA ha den ledande rollen? De förenades ju på mitten av 1800talet?

Typen eller graden av myndighetsutövande?

Fareed Zakaria, tidigare forskarstuderande för Samuel P. Huntington, citerar i en dödsruna i Newsweek Magazine till den nyss avlidne före detta handledaren enligt följande:

"the most important distinction among countries concerns not their form of government but their degree of government."

En visdom som han lärt sig under sina tidigare studier. Zakaria använder denna tes för att underkänna demokratiseringsförsöken i Irak och Afghanistan. Och kanske hela idén med "att göra världen säker för demokratin". Condoleezza Rice hävdar dock att demokratin är viktig, nyligen, på hemsidan till det Amerikanska Utrikesdepartementet.

Det tycks mig att det är svårt att separera begreppen form och grad på väl utvecklade stater som i Västvärlden. Ryssland är ju ett exempel på en demokratiskt underutvecklad nation som ändå har en viss grad av myndighetsutövande. Det är väl just bredden, eller djupet, av myndighetsutövandet som skiljer Ryssland från Väst.

Kanske är det också en fråga om hur myndighetsutövandet sker. Något som kanske mest har att göra med formen. Ryssland, eller åtminstonde det forna Sovjetunionen, ansågs ju av vissa som ett ondskefullt imperium.

Tar man ett land som Afghanistan, i början av sin utveckling, så blir väl graden av större betydelse. Jag förstår nu varför Zakaria är så positiv inför Kinas utveckling. I Kina verkar ju graden av myndighetsutövande vara mer påtaglig än kvaliteten, eller formen.

För att demonstrera hur Zakaria är trött på den Amerikanska demokratin kan följande citat från hans bok The Post-American World tjäna som exempel:

"Som den går in på 20:e århundradet är inte USA en fundamentalt svag ekonomi, eller ett dekadent samhälle. Men USA har utvecklat en högt dysfunktionell politik. Ett antikt överdrivet stelt politiskt system--225 år gammalt--har fångats av pengar, speciella intressen, en sensationalistiskt media, och ideologiska attackgrupper. Resultatet är en ändlös, virulent debatt om triviala ting--politik som teater--och väldigt lite substans, kompromiss och handling. Ett "kan göra" land är nu belastat med en "göra ingenting" politisk process designad för partisansk strid snarare än problemlösning".

Det ligger förmodligen någonting i vad Zakaria säger, eftersom Kongressen bara har ett förtroende av 15% av befolkningen för närvarande, men samtidigt undrar man ju vad detta politiska kätteri leder till. Zakaria föreslår inte ett alternativ till vad åtminstone jag betraktar som ett väldigt högt utvecklat sätt att driva länderna i Västvärlden på.

Om man t.ex. vill göra demokratin mer effektiv så sker ju detta på bekostnad av bredden på drivande idéer och därmed kanske på kvaliteten. Graden av medbestämmande minskar ju också och därmed legitimiteten. I USA är väl kanske lösningen ett mer populärt Presidentskap som kanske kan smitta av sig på Kongressen eller som nu med President och Kongress från samma parti.

Min fråga är om Zakaria inte felaktigt använder sig av Huntingtons regel på en utvecklad stat som USA?

Hur kommer det att gå för The Palestinian Authority efter bataljen i Gaza?

Den av artikeln på wsj.com att döma mycket kunnige Reuel Marc Gerecht som arbetar på The Foundation for Defense of Democracies har det följande att säga om PA vilket verkar vara i linje med John R. Boltons bedömning:

"Although Fatah, the ruling party within the Palestinian Authority, may get a second wind thanks to the excesses of Hamas and the Israelis' killing much of Hamas's brain power and muscle, it is difficult to envision Fatah reviving itself into an appealing political alternative for faithful Palestinians. Fatah is hopelessly corrupt, often brutal, and without an inspiring raison d'être: a Palestine of the West Bank and Gaza is, as Hamas correctly points out, boring, historically unappealing, and a noncontiguous geographic mess. Fatah only sounds impassioned when it gives vent to its anti-Israeli, anti-Semitic, profoundly Muslim roots."

Artikeln behandlar temat att Hamas, som är en sunni sekt, sponseras av det shiitiska Iran. Något som tydligen fungerar eftersom Hamas hatar USA och Israel mer än shiiterna. Iran har tydligen arbetat på denna linje en längre tid och enligt Gerecht leder detta till att Egypten kan destabiliseras av en eventuell seger för Hamas i den pågående konflikten. Hamas har nämligen sina rötter i det Egyptiska Muslimska Brödraskapet.

Om man som jag inte har ett förflutet inom den Svenska Socialdemokratin, med dess Palestinavänlighet, så talar en bedömning som den ovan om för mig att en Palestinsk stat inte verkar ha speciellt goda möjligheter att materialiseras.

Enligt en blänkare i på Dagen.se härom dagen så hade Sarkozy fått reda på av Mahmoud Abbas att han inte kunde tänka sig att ta över makten i Gaza efter en eventuell Israelisk seger. Boltons idé om ett Egyptiskt styre verkar vara väl övertänkt som en möjlighet. Det är ju också denna gräns över vilken smugglingen av vapen sker, som måste stoppas för att en vapenvila skall komma till stånd.

Ryssland--naturgasen--och "deras eget koordinatsystem"

I ett snabbt förlåtande av aggressionen i Georgien välsignade EU Ryssland som sin framtida bundsförvant. Sedan några dagar läser man i pressen om en dispyt mellan Ryssland och Ukraina vad avser naturgasflöden till EU.

Jag förmodar att detta är att betrakta som Rysslands sätt att visa hur gärna man vill samarbeta med EU på något så väsentligt som 40% av EUs gastillförsel?

Det lustiga i kråksången är att incidensen sker i mediaskuggan av Gazaproblematiken precis som Georgiendramat som befann sig i mediaskuggan av Olympiaden.

Leon Aron på AEI hade en artikel härom veckan där han förde fram ett citat från Sergej Lavrov, den ryske utrikesministern, som påstod att Ryssland skulle fortsättningsvis befinna sig i ett "separat koordinatsystem". De tänker tydligen spela helt enligt egna regler.

Charta 08--ett rop i Kina för demokrati

Christian Science Monitor har en artikel om Charta 08, ett undertecknat rop på demokrati. Knuff.se har inte många listningar på referenser till Charta 08. Det verkar vara lika lite intresse i den svenska bloggosfären som för Dalai Lama och Sarkozy.

Jag som nästan aldrig får några kommentarer på mina blogginlägg fick en sur kommentar efter mitt inlägg om mötet mellan Sarkozy och Dalai Lama.

Enligt Wikipedia publicerades dokumentet den 10 december 2008 och namnet härstammar från Charta 77 som gavs ut av Tjeckoslovakien under Sovjettiden.

Några rader ur dokumentet:

"Where will China head in the 21st century? Continue a "modernization" under this kind of authoritarian rule? Or recognize universal values, assimilate into the mainstream civilization, and build a democratic political system? This is a major decision that cannot be avoided."

Tydligen riskerar de 303 personerna som signerade dokumentet ursprungligen fängelse men av någon anledning verkar Internet ha makten att hålla dokumentet uppe den här gången.

SvD.se hade en artikel den 22 december 2008 men fann ej någon referens till huvudaktören Liu Xiaobo på DN.se i anslutning till Charta 08.