Jag kommer aldrig att komma till Beijing. Skall jag misströsta eller skall jag vara nöjd med att jag varit i vad jag betraktar som det bästa området med störst framtidspotential i Världen: USA och Europa.
Richard Armitage, en före detta vice utrikesminister i USA sade häromdagen på BigThink.com att USAs framtid ligger i Asien. Kommer detta att innebära att de relativt sett glömmer bort Europa?
Nicolas Sarkozy, som borde vara högt informerad, verkar gererellt sett vara nervös för Asiens framfart, men visade ändå häromdagen att han värderar Europas och USAs värderingar högre än ekonomiska värden. Han åkte till Gdansk och träffade Dalai Lama och de andra Nobel Fredpristagarna trots att Beijing hade hotat med sanktioner.
Man skyltar ju gärna med ekonomiska beräkningar om att Kina och Indien kommer att passera EU och USA vid den eller den tidpunkten men man säger inte samtidigt att deras samhällen inte kommer att ha den höga kvalitet och stabilitet som vår västerländska kultur vid denna tidpunkt.
Tror Armitage att framtiden ligger i den Kinesiska samhällsmodellen eller menar han att USA bara skall vara där och tjäna så mycket pengar som möjligt? En del talar om Kinas valutareserv med glittrande ögon men är Kina verkligen så rikt. Skulle inte de pengarna moraliskt sett plöjas ned i Kinas utvecklingsdel snarare än att den tjänar som ett hot och/eller ett hopp för västvärlden?
Fareed Zakaria talar i sin bok
The Post-American World om att USA relativt andra makter kommer att falla vilket Robert Kagan faktiskt inte håller med om. Kagan tror inte att USA del av världsBNPn på c:a 25% kommer att falla signifikant. Vad Zakaria inte talar om tydligt nog i sin bok är hur långt före i samhällsutvecklingen Västvärlden är.
Frågan är om inte USA och EU är på väg in i en utvecklingsnivå på samhället som Kina aldrig kommer att kunna nå? Kina kommer kanske aldrig att utveckla de demokratiska institutioner och den frihet som finns i västvärlden.
Frågan är hur det Amerikanska samhällssystemet kommer att utvecklas under Obama? Det kan ju hända att vad han kallat "förändring" är något i själva samhällsstrukturen.
David Brooks diskuterade detta härom veckan. John Harwood diskuterar i en
artikel på nytimes.com hur något liknade håller på att hända.
Artikeln avslutas med följande citat:
“I would like to see us enter a post-ideological era in which policies are based on pragmatic considerations rather than conformity to a set of preconceptions rooted in a rapidly vanishing past,” Judge Richard Posner, appointed by Mr. Reagan to the federal appeals court in 1981, wrote in a recent blog posting. He preceded that wish with this: “I would be happy to see conservatism exit from the political scene — provided it takes liberalism with it.”
Ja, vad menar domaren Posner med detta? Brooks föreslog att tänkandet skulle komma från decentraliserade nätverk, vilka ju lär finnas även i Sverige, i stället från derivat av ideologier. Med andra ord så bör man försöka lösa problem som de dyker upp snarare än att försöka modellera verkligheten på en teori.
Ett stor problem med detta är att det kan bli svårt för USA att vara en ledare bland stater om det inte finns en plan eller en ideologi att följa. Ideologier är dock farliga. Stalins dito övervanns med att personer i USA insåg att den inte skulle hålla i längden.
Det går också att tala om en förändring av det Amerikanska samhället i riktning av Kinas system. Enpartistaten som dock är
demokratisk. Ett post-partisanskt samhälle skulle ju innebära en marginalisering av partifunktionen. Kommer Sverige som i och med "trekantens" formering idag har fått ett tvåpartisystem följa efter USA i denna förändring?
