Fortsatt utvidgning av EU kräver ett viktigt beslut

Storbritanniens Europaminister Caroline Flint talar genom Sydsvenskan och menar att fortsatt utvidgning av EU är positivt. Hon tar femårsdagen för den stora tidigare utvidgningen som tillfälle att göra denna markering.

Carl Bildt sade i princip samma sak i den Utrikespolitiska deklarationen häromdagen. Ryssland står dock där på vakt österut för att förhindra en vidare utvidgning. Detta är något som bör göra att man funderar på vad man vill med EU?

Vill man ta vad man har och arbeta upp detta till homogenitet eller vill man i konkurrens med NATO snarare skapa en säkerhetszon? Räcker det inte med en halv miljard människor? USA har ju problem med homogeniteten och de är bara 300m.

Speciellt i tider som nu när ekonomin är dålig bör kanske EU snarare se om sitt hus än expandera. Länder med hög korruption som nyss blivit medlemmar som Bulgarien och Rumänien skapar ju problem och vidare utvidgning skulle skapa mer av samma problem innan det är löst.

En orsak till att en solidifiering av EU kan vara viktigare än att expandera är att Ryssland ej ännu tar EU på allvar. Det är svårt att förhandla mellan EU och Ryssland i t.ex. energifrågor eftersom Ryssland ser fördelar i att förhandla med länder separat. Att undertrycka denna möjlighet till att "härska genom att söndra" för Ryssland är därför något som kräver en fördjupning av EU.

En förutsättning för en kvalitativ förbättring av EU är ju Lissabonfördraget. Nu verkar det dock som om tyskarna börjat fundera på om detta är en bra väg eftersom Tysklands högsta domstol börjat analysera det samma.

Skulle Tyskland säga nej på detta vis till fördraget återstår kanske bara den aspekt på EU som NATO tjänat förutom det uppenbara ekonomiska fördelarna. Det vill säga att ersätta NATO med en ny säkerhetsorganisation som kanske kommer att innefatta Turkiet och där man försöker reda ut säkerhetsaspekter med Ryssland snarare än med USA. Denna möjlighet ser jag mycket skeptiskt på eftersom den allvarligt skulle förändra det trans-Atlantiska samarbetet som jag tror är mycket viktigare än de östra angelägenheterna.

I Sverige är ju många oroliga för vad man kallar en "smyganslutning" till NATO. Själv bekymrar jag mig närmast för vad som ser ut som en början till en smyganslutning till Rysslands domän.

Apropå demokrati

Hax skriver i ett inlägg om Margot Wallströms intervju med Gavin Esler på BBC. Jag såg intervjun på YouTube och undrar varför Wallström undvek frågan om det var någonting, över huvud taget, som EU medlemmarna kunde göra för att bli av med Lissabonfördraget.

Det hade ju bara varit för henne att säga att om en majoritet av länderna röstat emot hade det demokratiskt varit så att det inte blivit godkänt. Nu är det ju så att 26 länder av 27 godkänt fördraget medan Irland i en i princip 50/50 omröstning underkände fördraget.

Det låter väldigt demokratiskt riktigt med ett godkännande av fördraget oavsett om Irland är för eller emot, även om det finns en regel att alla länder måste vara för.

Ja till Lissabonfördraget

Har tidigare dryftat om Lissabonfördraget i ett flertal inlägg som kan läsas på etiketten "Lissabonfördraget". En del har ju hänt sedan dess och både kriget i Georgien och finanskrisen visar ju att fördraget i fråga kommer att förbättra Europas och därmed Sveriges läge.

Det har ju också diskuterats de senaste dagarna om vad man som bloggare kan åstadkomma. När det nu röstas i riksdagen utan att man direkt kan ha någon påverkan på detta beslut är ju faktiskt bloggandet just en sådan möjlighet.

Detta är ju intressant så tillvida att hela EU-affären ju är ett nytt koncept där man förlorar självständighet för freden och stabiliteten. Sverige blir mer och mer ett "län" i Europa. Vad jag tror är väldigt viktigt är att man får ett samlat europeiskt perspektiv.

Det franska ordförandeskapet i EU de senaste halvåret har ju fört med sig att svagheterna med EU som det är idag är förtydligade. Nicolas Sarkozy upplever att man ekonomiskt måste samlas enhetligt för att ta sig ur finanskrisen och har föreslagit att Euro-Klubben skall börja träffas nu när det blir ett år med icke-Euro länder vid rodret. Irlands nej gör ju att det kommer att ta ett tag innan Lissabonfördraget kan förverkligas--om detta nu sker.

The Economist och Storbritannien är ju euroskeptiska i största allmänhet. Det är väl den gamla inställningen att leva i "splendid isolation" som spökar. Historiskt sett har ju England alltid blivit orolig när för stora maktkoncentrationer sker på Kontinenten. Rysslands och Tysklands energi-giftemål oroar åtminstone mig. Där fanns dock en blänkare på EUobserver om att EU skulle avänja sig från sitt energiberoende av sin "fickle" distributör. Fördraget innebär ju att en stat kan dra sig ur EU och detta kanske Storbritannien kommer att göra.

Sedan är jag nog av den åsikten att Sverige inte har något anat val egentligen än att bli mer integrerad med EU, dvs, gå med i EMU. Jag har ställt frågan informellt om det finns en annan möjlighet via Storbritannien och USA men icke förvånande har något sådant inte materialiserat sig i bloggosfären, mig veterligt.

Lissabonfördraget innebär ju en mer enhetlig utrikespolitik för EU. Det medför att EU kan förhandla i energifrågor som en stor enhet och få bättre förutsättningar den vägen. Ett enat EU är ju dock en maktfaktor på den internationella arenan och detta, tror jag, är kanske den viktigaste faktorn för att godkänna fördraget. På detta följer väldigt mycket annat positivt.

Vad som inte är bra är att det i Europa på vänsterkanten finns väldigt starka anti-Amerikanska krafter. Egentligen är jag nog bara för ett EU som är USAvänligt. Tror dock att utvecklingen politiskt i Europa går vägen mot center-höger styre. Ett socialdemokratiskt EU tror jag inte på.

Cecilia Malmström skriver idag ipå SvD.se Sverige får ökat inflytande i EU

En konstitution för Europa

Enligt Philip Bobbitt har det funnits många konstitutioner eller fördrag för Europa. Ett av de första var det vid Augsburg 1555. Man hävdade "cuius regio eius religio" eller "han som regerar, hans är religionen".

Den Westphaliska freden med dess konstitution 1648 innebar att kommunen av kristna stater ersattes med stater med lagen överordnad kyrkan och påven fördömde konstitutionen med en bulla. Den Grotiska synpunkten var att det var den enskilda statens intresse att arbeta för kommunen av stater.

Fördragen i Utrecht 1713. Nytt var att "rättigheter" ersattes med "intressen". Det ansågs inte vara comme il faut med att utöka kungariket med land utan man såg i stället barriärer mellan staterna. Ordet stat kom att betyda arealen inte folket. Man ansåg också att maktbalansen var det viktigaste. Stabilitet för företagsamhetens skull. Vattel som refererades i The Federalist Papers menade att de som regerar är representanter för det suveräna folket.

Lissabonfördraget verkar alltså vara ett steg tillbaka från 1713. Eurokratin börjar ersätta det suveräna folket och de som regerar enligt EU-barometern tycks inte vara de som folk har förtroende för. När skall denna gåta förklaras?

EUs förhandlingsposition?

FT.com delger i en artikel från 21 juni 2008 att Irlands "No" är "bad for business".

Har tidigare diskuterat USAs intresse av ett starkt EU för att en tung vänskaplig förhandlingspartner skall finnas globalt i stället för de enskilda länderna i EU. Problematik som den i Zimbabwe kan på detta sätt enklare få lösningar.

Europas storföretagschefer har liknande önskemål. I artikeln intervjuas cheferna för Österikes OMV ett energiföretag, Siemens och Adidas.

Jag har inte funnit att denna viktiga aspekt tas upp i debatten i Sverige. I artikeln finner man bl.a.:

"Companies are worried that in the scramble for natural resources, particularly oil, Europe risks being in a weaker position compared with the negotiating power of China or the US."

Wolfgang Ruttenstorfer, VD på OMV, säger t.ex.:

“It’s not good if the Germans and the French and the Italians handle [energy] questions directly with the Russians, with the Kazakhs, with other countries. It is better if there is a European position and a European relationship with these countries.”

Frågan är hur man med hjälp av opinionsbildning förmedlar denna aspekt till gemene man i Sverige. Tiden verkar mogen för ett mer samspelt och effektivt EU.

Som att valla katter?

Någon sade i förra veckan i bloggosfären att Sveriges riksdagsledamöter var en samling får. I så fall är tydligen beslutsfattande i EU som att valla katter.

Som en variation på Robert Kagans för den genomsnittlige svenskens kanske något abrasiva stil vill jag introducera Richard L. Morningstar. Han var Ambassadör till EU från USA i Clintonadministrationen 1999-2001. Nu är han Senior Director på Stonebridge International en global strategi firma.

Morningstar skriver i en artikel i Financial Times, Put a Face to the EU, att Européerna måste gå tillbaka till det basala och förklara för medborgarna vad EU är, vilka det är som har ansvaret och varför Lissabonfördraget ligger i allas intresse.

Han säger att om det är oklart för Européerna vad EU är så bör man förstå hur lite Amerikanarna vet om saken. Det behövs ett ansikte på EU. EU är för närvarande lite av en "mindless bureaucracy".

Det han säger är dock lite som Catch 22. Vi behöver ett ansikte på EU för att göra det förståeligt men vi behöver göra det förståeligt genom att rösta igenom Lissabonfördraget (vilket ger ett ansikte).

Han säger också:

"From an American standpoint the treaty should enhance US-European co-operation in areas of vital common interest."

Som det är nu är det enklare för USA att kontakta och arbeta med de enskilda medlemsstaterna. Morningstar är alltså positiv till Lissabonfördraget. Det är därmed kanske möjligt att försiktigt dra slutsatsen att Amerikanska strateger, republikaner som demokrater är för Lissabonfördraget.

Lissabonfördraget

Vad kan vara mer lämpligt på midsommarafton, la veille de la Saint-Jean, att fundera lite på effekten av Irlands nej till Lissabonfördraget? De stora möttes igår. Tydligen mitt under Tysklands match mot Portugal i EM i fotboll. Jag är inte speciellt nationalistisk men tycker det är helt OK att heja på sitt lokala fotbollslag.

När jag läser i pressen ser jag inte riktigt skogen för alla träden. Men Spiegel ONLINE International listar de sätt som är framkomliga.

Nytt referendum på Irland
Nytt EU-fördrag
Fortsatt Nice-fördrag
Ett två-hastighets Europa

Angela Merkel argumenterade emot ett två-hastighets Europa. Hon menade att ett enat Europa är en stor tillgång som inte skall förstöras. Detta tycker jag låter mycket vettigt. Californien och Montana går ju knappast att jämföra men de är båda med i Unionen.

Nicolas Sarkozy tog tillfället i akt och poängterade att Irlands nej för honom betyder att utvidgning inte är att föredra längre. Detta är väl i linje med hans åsikt att EU skall stå mer separat från USA och därmed skall inse sina begränsningar.

The Economist hade tydligen ansett att det bara var att begrava fördraget, "Just bury it".

Personer som Jürgen Habermas och Dick Erixon anser att det är dags att lämna över EU åt folket med direktval av funktionärer. Med min begränsade erfarenhet så hade jag förstått att den nuvarande lösningen beror på språkförbistringen. Hur skulle alla EU medlemmar kunna relatera till en språkspecifik kandidat? Detta kommer inte att gå före den tidpunkt då sådana val kan föras på det gemensamma språket Engelska, ett av de 21 officiella. Det går ju nästan på den Europeiska Schlagerfestivalen. Det var bara Frankrike som gav poängen på modersmålet. Ryssland sjöng till och med på Engelska...och vann!

Dick Erixons inlägg om Irland och EMU förebådade kanske Irlands nej till fördraget men samtidigt är ju Irland ett av de länder som gynnats mest av medlemskapet i EU. Klubben igår gav tydligen Irland sommaren på sig att fundera på sin position.

Jag tvingas dock tänka på den stora frågan. Den om det ligger i tiden att ha en politisk-ekonomisk integrering av Europa. Där sackar Sverige efter. Palme sade ju nej till Brandt en gång i världen och på den bogen har det varit. Det måste vara rimligt med ett enat Europa. EU kan bli en strategisk pol bland många i världen eller bara bli irrelevant som Robert Kagan retades med. Jag tror ju som bekant att språkfrågan är kritisk men anar att den löser sig allt eftersom.

På det strategiska planet tror jag att det är absolut nödvändigt att EU, superstaten, bildas som motvikt till Ryssland lokalt och tillsammans med USA globalt som motvikt till Asien. I värsta fall kan en ny järnridå bildas i Europa om politisk integration i EU misslyckas.

Tyskland ratifierar Lissabonfördraget

Lissabonfördraget, som skall göra beslutsprocesserna enklare i EU, ratifierades med stor marginal i Tyskland idag. 515 delegater för och 58 emot enligt Financial Times.

Siffrorna visar att tyskarna tycker att fördraget är angeläget.

Man verkar inte heller ha något emot att Tony Blair skulle kunna bli en kandidat för EU president även om man inte officiellt stöder det.

Varför blir EU elitistiskt automatiskt?

Dick Erixon skriver ett intressant inlägg om Lissabonfördraget. Erixon tar också upp det sanslösa i att inte vara med i NATO. När allt kommer omkring är ju säkerhet intimt förknippat med att dela viktig information--blodet i den moderna ekonomin.

Erixon säger att EU är ett elitistiskt koncept. Det må vara hänt men frågan är hur man skall undvika att en federal myndighet fjärmar sig ett steg från den nationella nivån? Språkproblemet är ju också en naturligt fjärmande faktor som den nuvarande regeringen vill råda bot på med prioritering av språk på gymnasiet.

EUs konstruktion är väl inte utarbetad till perfektion ännu. Man träder steg för steg. Det viktiga är väl kanske konceptet som sådant. Är det bra med en federation på 500m innevånare som kan vara en jämbördig partner med USA, Kina, Indien och Japan och som kan hålla Ryssland i schack? Är det bra med bröder, systrar och vänner i Europa?

För dem som inte har utlandserfarenhet vill jag bara påminna er om hur litet Sverige är. Utan NATO och utan EU skulle Sverige vara ännu mindre. Det är dock helt naturligt att konstatera att EU alltid kommer att verka elitistiskt för den lokale svensken som kanske inte ens talar engelska.

Den globala framgångsrika svenska industrin, som bygger på kunskap på internationell nivå, och som skapar jobb, är också elitistisk. EU arbetar på det globala planet såväl som det lokala. Det ligger därför i sakens natur att den genomsnittlige svensken måste vänja sig vid att denna nivå finns och acceptera densamma.