Frankrike och USA

Efter President Obamas Europa tour har Frankrike hamnat precis mitt emellan Anglo-Amerika och Kontinentala Europa. En artikel i den senaste The Economist tar upp frågan.

Obama påpekade i Strasbourg att Frankrike var USAs första allierade. Napoléon sålde halva nuvarande USA till Amerika 1803--The Louisiana Purchase. La Statue de la Liberté presenterades till Amerikanerna 1886. Frankrike lämnade NATO 1966 men har nyligen associerat sig igen.

Själv valde jag Franska snarare än Tyska när detta val dök upp i skolan. Detta gjorde jag av estetiska skäl. Tyska var ju ett språk för hästar och militärer hette det på den tiden. Jag har kommit längre sedan dess. När jag arbetade i USA, bland bl.a. tyskar, blev jag intresserad av att lära mig detta språk. Även denna gång av estetiska skäl. Men jag hade helt enkelt inte tid. När jag kom tillbaka till Sverige 1993 beslöt jag mig att försöka lära mig lite Franska som ett EU språk i en autodidaktisk sekvens av studier i Internationell Politik och Ekonomi. Av en anledning som jag tror jag kommer att få komma tillbaka till längre fram i livet, så har jag svårt att lära mig språket i fråga.

Före finanskrisen verkade det som om Nicolas Sarkozy försökte få Frankrike associerat med Anglo-Amerika men efter finanskrisen verkar han ha blivit mer Kontinental. Eller har han satt sig i en egen stol? Han levererade en kraftfull insats som EU-president men sedan kom som sagt finanskrisen och nu verkar Europa vara på väg isär. Man skriver så sent som idag på DN.se om hur EU-parlamentsvalet inte verkar vara intressant för Européerna--speciellt så i Sverige. Sarkozy varnade för detta och argumenterade för att en ny typ av ledning med större länder i Euro-gruppen i stället skulle styra EU. Som en person med en federalistisk inställning tror jag han hade rätt. Jag tror att de mindre länderna i EU måste "hänga på" de större för att man skall förena Europa. Gänget i Montana representerar inte mycket till stat. Folk måste förstå allvaret i att ett förenat Europa behövs.

Sarkozy blev lite indignerad när Obama talade för Turkiets inkorporering i EU. Jag tar Frankrikes och Tysklands tveksamhet inför detta projekt som en framtida satsning på ett mer integrerat Europa. Vad som skulle intressera mig är om Sarkozys närmande till USA var av typen La Liberté eller om det var för dess ekonomiska stuktur mer i allmänhet. Eller kanske makten? Sarkozys svalka efter finanskrisen gör mig lite oroad. Friheten är ju oförändrad och Sarkozy spelar en stark roll i ett framtida EU.

Som jag nyss nämnde är jag oroad för friheten i EU. Det där som enligt Robert Kagan gör EU till ett mirakel...oroar mig.

Är finanskrisen ett förtäckt krig?

Lite fler referenser dök upp på Sarkozys och Merkels symposium om en ny kapitalism. EUobserver, Deutsche Welle, Guardian.

Redan vid förra G20 mötet fick man klart för sig att Merkel var missnöjd med att politiker inte kunde stävja marknaden. I Spiegel ONLINE International presenterade hon sina idéer tillsammans med 5 Amerikanska Nobelpristagare i Ekonomi. Joseph Stiglitz var en av dem och han var också med på symposiet.

Merkel talar nu om att:

"It is possible that alongside the (UN) Security Council, we could also have an economic council that would have a different role from ECOSOC," Merkel said, referring to the United Nations Economic and Social Council."

Är finanskriget ett förtäckt krig som kräver medling internationellt för att lösas? Frågan är varför ett dylikt ekonomiskt råd skulle bli effektivare än FNs säkerhetsråd?

Sarkozy är hård i sina bedömningar ock talar om en kapitalism som är omoralisk och som i framtiden bör styras från arbete och inte finanser. Frågan har ställts förut. Har Sarkozy hamnat vänster om mitten?

För den oinvigde verkar detta vara en kamp mellan politiker och marknadsföreträdare men också en kamp mellan länder eller konstellationer av länder. Hur mycket har med ekonomi att göra?

Det är Israel som är villigt att offra liv för att Palestinerna skall få en tvåstatslösning

Jag har inte sett någon kommentar i bloggosfären att The Palestinian Authority inte själv var villigt att ta ned hamas för att fredsamtalen skulle kunna fortsätta. Man lät hamas ta kontroll över Gaza 2007.

Det kan ju tyckas att det är fegt av Israelerna att bara använda sig av sitt flygvapen utan egna förluster av liv men nu har de visat att de är motiverade att försöka nå en lösning där man får en mer långsiktig fred.

De negativa reaktionerna från världen för markoffensiven är oroande. Det måste ju vara möjligt för ett land under terroristangrepp att få försvara sig.

Speciellt oroande är det att se att Frankrike fördömer attacken eftersom de tidigare lovat under Sarkozys besök i Israel att stå bi, t.o.m. med trupper, om Israel attackerades av Iran. Detta är ju faktiskt en attack indirekt från Iran då hamas stöds öppet av denna nation som tydligt uttryckt att de skulle vilje se Israel förvinna från kartan.

Kissingers Europa

Har just läst färdigt boken Diplomacy av Henry Kissinger från 1994. En charmerande skrift som höjde min känsla för problemet USA och Europa betydligt.

Han skriver:

"In the post-Cold War world, the traditional European nation states--the countries which formed the Concert of Europe until the First World War--lack the resources for a global role. The success of their effort to consolidate themselves into the European Union will determine their future influence. United, Europe will continue as a Great Power; divided into national states, it will slide into secondary status."

Detta var 1994. Robert Kagan skrev något liknande på washingtonpost.com när Irland torpederade Lissabonfördraget. Nu ser det dock ut som om det bara blir ett års försening. Tack och lov!

Kissinger och Kagan säger alltså att man kan välja att gå i glömska med sin, t.ex., Svenska kultur, eller man kan hålla fanan högt som Europé.

Jag tänker på vad Sarkozy sa igår i EU parlamentet om att de större länderna har större ansvar i EU än de mindre staterna. Kan detta vara en introduktion för honom att ta sig an Euro-gruppen, som han talat om tidigare, nu när icke-Euro länderna Tjeckien och Sverige skall hålla i ordförandeklubban?

Med andra ord, har finanskrisen och det Franska ordförandeskapet för alltid förändrat EU? Tyskland röstade ned ett förslag från Sarkozy om ett speciellt ordförandeskap för Euro-gruppen, förövrigt.

Tyskarna går till val nästa år och vill väl ha lite lugn och ro. Frågan är om Sarkozy som har tre år kvar på sitt presidentskap kommer att hålla sig lugn? iht.com skrev en artikel om honom för första gången som var neutral och positiv häromdagen. Han har hunnit med mycket det senaste halvåret.

Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken

Steven Erlanger skriver en intressant not på iht.com kallad Kouchner admits to clash between rights and policy. Man tar även upp fenomenet på EUobserver.

Bernard Kouchner är Frankrikes Utrikesminister och precis som i Tyskland har man en socialist på denna post. Han var tidigare en människorättsaktivist. Kouchner ville ha en minister i sitt department när han började, som Sarkozy beviljade, för mänskliga rättigheter. Nu säger han:

"there is permanent contradiction between human rights and the foreign policy of a state, even in France."

Han hävdar att det var ett misstag att instifta en sådan tjänst även om personen på densamma har gjort så gott hon kunnat.

Det är väl kanske en fråga om vad man i enskilda fall gör och vad man strävar efter. Det måste ju vara korrekt att sträva efter ett tillstånd där man satisfierar så många rättigheter som möjligt. Å andra sidan så räcker det ju inte heller att säga att man "strävar efter något". Det krävs ju lite substans också.

Vissa hävdar att man inte kan jämföra stater med individer. Dvs, vad som är moraliskt rätt för en individ behöver inte vara det för en stat.

Själv tog jag igår upp ett inrikespolitiskt problem med internationella förtecken. Brottslighet som bryter mot regler för mänskliga rättigheter och som även bryter mot Sveriges Lag måste ju bestraffas. Oavsett på vilket sätt brottet begås.

Det får ju inte finnas personer som står över lagen, och över andra, som vore de en adelssläkt. Ett sådant flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna kommer att totalt förändra den värld vi lever i. Vår Västerländska Civilisation kommer att halka efter och jämföras med mer omogna diton.

Handel för/eller Mänskliga Rättigheter?

Kina pressar Nicolas Sarkozy nu när han skall träffa Dalai Lama i Polen enligt AFP. Kina hotar med komplikationer på multimiljon dollar handelsavtal.

Gideon Rachman tar en viktig poäng när han diskuterar vad som hänt med demokratin i Thailand. Medelklassen vill inte alls ha demokrati. De är oroliga för böndernas negativa inflytande på valen. Ett av hoppen med handeln med Kina är ju att det ökande välståndet skall göra att medelklassen börjar kräva politiska rättigheter.

Det kan alltså vara så att det inte går att moraliskt stödja handel med autokratier om Rachman har rätt. Sarkozy visar kanske egentligen prov på lite av detta tänkande när han säger att han vill skydda den Franska industrin och att han vill fortsätta tillverka bilar i Europa.

Hyundai och Kia är tydligen spekulanter på Saab men enligt Dagens Industri så skulle detta inte vara populärt i Sverige. Vår ekonomiska nationalitet minns kanske att varvsindustrin togs över av Koreanerna.

Vem är då Dalai Lama och varför är Kineserna så känsliga på denna punkt? Sarkozy hävdar att han möter Dalai Lama som en andlig ledare snarare än en frihetskämpe för Tibet. Och Dalai Lama säger att han söker endast ett bättre läge för Tibetanerna under Kinas ledning.

Kineserna talar om att de bilaterala relationerna är viktiga för att handeln skall utvecklas I detta fall betyder det att en handelspartner måste acceptera den ringa frihet Kineserna har. Kineserna har börjat ställa sina krav på relativt mindre länder som Frankrike.

De säger:

"Only under the condition of good bilateral relations can we create a sound atmosphere for our business relations."

Vad händer om vi skulle kräva detta med Kina, eller om USA skulle göra detta? Stoppas handeln?

Ryssarna verkar göra tvärt om med sina kärnvapenhot? Det är bara business.

Säga vad man vill om allt detta men jag tycker det är väldigt otrevligt med denna typ av Kinesiska hot.

Franska socialistpartiet drog åt vänster

Nicolas Sarkozy har ju anklagats för att ha introducerat socialistiska inslag i sin politik på sistone. PS, det franska socialistpartiet valde Martine Aubry, mest känd som den som introducerade 35 timmarsveckan i Frankrike, något som Sarkozy försöker bli av med.

Martine Aubry och Ségolène Royal fick i princip lika många röster i själva valet men de gamle i partiet valde Aubry. Aubry, enligt iht.com, är för en mer vänsterinriktad politik. Hon är också för en lateral toppstyrning snarare än Royal systemet, även kallat "royalisterna". Mer parti med en bred topp och mindre kungarike. Är detta en ny trend i Europa?

Jag antar att detta val skulle motsvara en vänsterförskjutning i Sverige som om Vänsterpartiet kom med i den infamösa Trekanten. Det borde bli lättare för Sarkozy att vinna nästa val eftersom det inte finns någon risk för att Francois Bayrou i Mouvement Démocrate, ett centristiskt parti, nu kan samarbeta med Ségolène Royal.

Obamas "Förändring" var endast önskad av den kontinentala troikan Frankrike, Tyskland och Ryssland?

I en sammanfattande artikel på Spiegel ONLINE International (SOI) kallad The EU-US Divide lägger editorerna ut riktlinjerna för Bretton Woods II på lördag i USA.

Obama är glömd. Den andra delen av artikel heter "US Not in Favor of Major Changes". Tydligen är inte Kina det heller. Den Brittiske Historikern Niall Ferguson kallade för övrigt paret USA och Kina för "Chimerica" härom dagen i en artikel på SOI.

För några dagar sedan skrev Medvedev till Angela Merkel att om vi kliar er på ryggen så är vi intresserade av att bli ett nytt regionalt finansiellt centrum i en ny världsekonomi. Undra om det var på detta sätt Tyskland ville vara med och modernisera Ryssland?

Kanske hade det varit bättre och inte haft så bråttom, Nicolas Sarkozy, och i stället invänta den nya direktionen?

Kanske inte? Här är ett tal av George W. Bush från New York idag.

Nästa veckas ledare för The Economist handlar också om mötet på lördag: Redesigning global finance

På iht.com diskuterar man den 14 november 2008 Nations to talk finance, without a single leader

Spiegel ONLINE International har en artikel av Angela Merkel kallad We Can No Longer Stand Passively By som verkar vara stöttad av fem amerikanska Nobelpristagare i ekonomi.

McCains och Obamas syn på ondskan

I en artikel på Weekly Standard skriver Noemie Emery vältaligt om hur McCains syn på ondska och vad man bör göra åt den från Obamas syn.

Pastorn Rick Warren hade en diskussion med båda kandidaterna och McCain svarade att onska skall bekämpas. Obama däremot var mer filosofisk och menade att onska finns lite överallt och skall konfronteras. Han garderade sig mot Irak kriget med att bekämpa onska kan också vara ondska.

Slutsatsen Emery kommer fram till är att vi kan komma att konfronteras med Obamas syn där han inte värderar utnyttjandet av militärmaktens makt i framtiden trots att den historiskt har varit viktig. Tag bara Europas återförenande som exempel. Det har funnits spekulationer om vad detta skulle kunna innebära. Ondskans opportunism anses kunna öka och risken finns att Obama skulle kunna komma att testas, speciellt om han inte infriar all världens önskningar om hans presidentskap.

Robert Kagan, McCains rådgivare, intervjuas på Spiegel ONLINE International idag och svarar att det faktiskt är så att Europa önskar Obama för USA, de skulle inte vilja ha honom själva. Jag har tidigare spekulerat i att orsaken för detta är att han kanske anses vek.

Kagan är ju känd för att ha kallat Amerika Mars och Europa Venus. Han tror att det vore bra om USA, EU och andra demokratier samlade sig mot de auktoritära makterna. Detta önskar jag också men frågan är om inte Europa visar prov på att gå sin egen väg och att de då vill ha en mindre "powerful" Obama på den vägen? England hade nyligen tagit upp frågan om en Europeisk armé med Frankrike som diskuterat frågan tidigare.

Man verkar ju också vilja gå sin egen väg ekonomiskt, även om de tre huvudaktörerna inte verkar kunna enas om hur. Tyskland har ju också planer på att bli en partner med Ryssland för att modernisera henne. Man hävdar att man har erfarenhet från integrationen av Östtyskland. Idag framkommer att Ryssland och Kina skapar en Oil-for-Cash deal som handlas i rubel och yuan.

Om England har en relation med USA och Tyskland med Ryssland så blir Frankrike med sin president, trots att han just tillträtt och inte har problem med uppkommande val, lite ensam enligt regeln "Two is company. Three is a crowd". Det är kanske därför han är så aktiv för att försöka samla de europeiska krafterna speciellt i eurozonen?

Man drar och sliter i EU för tillfället.

Frankrikes ekonomi reformeras

Den annars mot Nicolas Sarkozy så stygga The Economist har en ledarartikel i July 26th numret uttalat sig positivt där man drar slutsatsen att presidenten reformerar sitt land med en beslutsamhet som förvånar många.

Man tror att detta beror på tre faktorer: 1) Det finns egentligen inget alternativ för Frankrike; 2) oppositionen via socialistpartiet forsätter också att försvagas; och 3) den viktigaste faktorn, och den mest förvånande, är att Sarkozy lyckas tämja de notoriskt bolsjevikiska fackföreningarna.

Bland reformerna märks ett skattereduktionspaket och reformer som skall förhindra vilda strejker. Sarkozy har också drivit igenom att han bara kan sitta två perioder om han blir omvald, dvs till 2017.

Man ger också lite kritik genom att påstå att Sarkozy visar prov på två personligheter. Den goda, liberaliserande politikern som talar om en rupture med det forna Frankrike och en populistisk nationalist som talar om att skydda Frankrike mot globaliseriningen.

Det som sker gör Sarkozy till en viktig politiker i EU eftersom liberaliseringen är blockerad i Tyskland på grund av koalitionspolitiken. Frankrike kan ta ledningen i en anglo-saxonifiering av euro-områdets ekonomiska politik.

Solana vs. Jalili

På Rapport idag klockan sex sades det att Iran, via Saeed Jalili, kommer inte att sluta upparbeta uran. Det verkar med andra ord som om mötet i Genève mellan G5+1 plus Javier Solana för EU inte kommer att ge något.

Tre ting har dock skett innan mötet som totalt förändrar situationen.

Nicolas Sarkozy har varit i Israel och lovat Israelerna stöd om en konflikt skulle inträffa med Iran. Detta innebär att en Europeisk stormakt förenar sig med Israel och USA mot Iran.

Club Med har bildats och en förstärkning av arabnationernas kopplingar till Europa har skett, och potentiellt mot Perserna, som ju de varit emot traditionellt. Frankrikes position har stärkts och Sarkozy är nu mer av en "player" i Mellan Östern.

USA har börjat tala om att sätta upp en beskickning i Teheran något som skulle förhindra möjligheten att anfalla Iran. Denna gest borde ju om något lugna Iranierna. Ett "break" efter 29 år av isolering.

Jag får en känsla av att USA kommer att kunna visa att det inte lönar sig att diskutera med Iran och att den striktare hållning som de haft är minst lika bra. Alternativt kommer Iran att börja flirta med EU och Club Med för att vinna poäng mot USA som inte publicerade något i media om Club Med mötet annat än bilder på Olmert och Abbas. Det ligger ju i Irans intresse, precis som för Ryssland, att orsaka split mellan EU och USA.

Storbritannien och Europa

Economist.coms blogg Certain ideas of Europe presenterar debatten mellan de som tycker Storbritannien skall integrera sig i EU och de som talar om en EU-exit.

Man för fram rösten från Peter Sutherland en Irländare som har varit EU-kommisionär, chef för WTO när den bildades, ordförande i BP och Goldman Sachs International och ekonomisk rådgivare till påven. Sutherland talar för en integrering av Storbritannien i EU medan The Economist menar att Storbritannien i stort är negativa till detta.

En artikel om honom i guardian.co.uk hävdar att han snarare skulle vilja regera Europa:

"The thing I've wanted to run all my life was Europe but I don't think that will happen. It's just such a great idea. Europe for me is the most noble political process in 1,000 years."

En annan helgfråga är om det bästa för den trans-Atlantiska relationen inte är ett strategiskt mer självständigt EU. Detta skulle i så fall, med ovanstående information, skapas av att Storbritannien inte var med, för de har tydligen tidigare arbetat mot politisk-ekonomisk integrering av EU. Gordon Brown verkar ju ty sig till USA i stället och föredra ett EU där bara frihandeln är en dominerande fråga.

Som jag tidigare indikerat finns ju talessättet "Two is company. Three is a crowd" och EU skulle kanske fungera bättre med bara Tyskland och Frankrike som huvudnationer. Frågan är hur Sverige skulle ställa sig till en sådan utveckling? Hänger de på det krigiska Storbritannien eller det pacifistiska Tyskland?

The Economists ledare handlar den här gången om "Club Med", en booster av den så kallade Barcelonaprocessen, där man försöker integrera alla länder runt Medelhavet med EU-länderna. Detta framtida neo-Romarrike kanske trots allt blir en för stor frestelse för det gamla imperialistiska Storbritannien?

"The most noble political process in 1000 years" och USA klagar på att man inte lyssnar till väljarna... som jag hävdar inte finns. Det här börjar bli intressant...

Sarkozy gör om Frankrike?

I en artikel i International Herald Tribune beskrivs Nicolas Sarkozy som en ovanlig president som inte flirtar med kultur-corpsen, något som alla hans föregångare gjort.

Han sade nyligen att det franska köket skulle läggas till UNESCOs lista för historiska fenomen.

Vid ett besök i Vatikanen kom han sent i släptåg med en något oborstad stand-up komedi artist. Han lär också ha SMSat någon under besöket.

En del har försökt förolämpa honom med att kalla honom "Sarko l'Américain" andra med "Le président bling-bling".

Eftersom den nye presidenten ingalunda är ointelligent är allt detta förmodligen en introduktion till en omstöpning av den franska vardagen för att göra dem mer Anglo-amerikanska eller Europeiska i allmänhet? En intern globaliseringskampanj kanske?

Frankrike har ju när allt kommer omkring varit ett land där man går man ur huse för att bränna ner Macdonaldsresauranger.

Frankrike och NATO

Det gick att läsa igår om Professor Ove Brings idéer om vad Sverige bör göra i riktningen NATO. Det verkar som om han inte tyckte det var någon idé att ha USA som vän.

En EU broder, Frankrikes nye president Nicolas Sarkozy, har dock åsikten att det är bra att sluta upp bakom USA i den internationella kampen mot terrorismen och vill ha tillbaka Frankrike som full medlem i NATO. De har inte varit med fullt ut sedan 1966.

Två artiklar beskriver argumenten i denna fråga. En i tyska Der Spiegel och en i den Brittiska The Independent.