Reinkarnation och mänsklig kloning

John Tierney skriver idag i nytimes.com om hur man i Öst ser annorlunda på kloning än i Väst i artikeln "Are Scientists Playing God? It Depends On Your Religion".

I bakgrunden ligger frågan om vi i Väst kommer att halka efter dem i Öst när det gäller forskning på stamceller.

Eftersom religionens antågande är ett kontemporärt skeende så medför detta att frågan kommer att tillspetsas ytterligare. Kulmen är inte nådd. Detta är en utmaning för kyrkan.

Forskningen på atomkärnornas inre var väldigt kontroversiell efter konstruktionen av atom- och väte-bomberna. Sedan vande sig folk. Edward Teller, en fysiker som arbetade på den fysik som rörde teorin bakom vätebomben sade på frågan om hur han kunde arbeta på något så farligt svarade att fysiken var så otroligt intressant.

Det är nyfikenheten, sökandet efter skönhet, som driver människan förbi religionens hinder. Det blir med andra ord en konkurrens mellan en gång etablerad religiös skönhet och en successivt framkommande naturlig skönhet. Kanske det mest effektiva sökandet efter Gud?

Den absoluta skönheten är förmodligen relaterad till kärleken, agape.

The Chariot of Religion

Toynbee ser utvecklingen av civilisationer och religioner på följande sätt:

Primitive societies
Civilizations of the first generation
Civilizations of the second generation
Universal churches
Civilizations of the third generation

Vad Toynbee kallar de högre religionerna föddes ur andra generationens civilisationer. Dawkins och andra säger då att detta är ett argument mot existensen av en Gud eftersom det verkar som religionerna kommer som en utveckling av människans sociala existens.

Toynbee däremot säger att:

"Religion exists to enable human souls to receive the divine light, and it could not fulfil this purpose if it did not faithfully reflect the diversity of God's human worshippers".

Toynbee tror att "the chariot of religion" kommer att föras framåt i tiden av kommande skapelser och fall av civilisationer:

"in promoting the chariot's ascent towards Heaven by periodic revolutions on Earth of the sorrowful wheel of birth-death-birth".

En aspekt av utvecklingen som den har blivit de senaste femtio åren är Bengt Malmgrens inlägg nyligen där han poängterar vikten av en fokussering på Jesus, Gud är kärlek samt på en ekumenisk inriktning. En ekumenisk utveckling skulle ge Toynbee rätt då den innebär en global social enhetlighet.

Agape är en av vetenskapen ej ännu bearbetad variabel. Kärleken mellan Gud och människan och till nästan är därför kanske svaret på frågan hur Toynbees profetsia har utvecklats. Psykologin innefattar intressant nog inte agape. Traditionsenligt är dock krafter i medvetandets inre involverade och dessa kan väl sägas ha en relation till Toynbees "subconscious".

Det är också intressant att notera att en person som Toynbee ser kyrkan vi sidan av civilisationen. Det mångkulturella samhället blir ju då en normal utveckling enligt Toynbees modell.

Katolsk-materialistisk dissonans

I ärlighetens namn fordrar paragraf 366 i katolska kyrkans katekes ytterligare en kommentar även om den stämmer i det essensiella med min hypotes.

Det etablerade vetenskapliga materialistiska paradigmet lär förmodligen att livet, dvs, både det kroppsliga och del själsliga, börjar i och med befruktelsen och att det har sitt ursprung i informationen i generna som kommer från båda föräldrarna. Själen kommer alltså helt från föräldrarna och Gud är inte inblandad. Själen har då sin plats i hjärnvävnaden och är på så sätt inte odödlig.

Dr. Rupert Sheldrake intar en intermediär postion med sin hypotes om 'morphic resonans', dvs, att information till den embryonala utvecklingen även finns i etern, inte bara i generna.

Jag frestas också att yttra mig om agapes relation till treenigheten även om jag inte på något sätt vill låta påskina att jag är en teolog. Fadern, sonen och den helige anden är ju de tre personlighets-karaktärerna som räddar kristendomens monoteistiska valör genom att vara olika uttryck av en och samma essens. Om Gud är agape finns där ju en dissonans mellan begreppet personlighet och den karaktär som agape innehar, en slags energi. Är agape själva essensen eller rör det sig om en fyrenighet?

Det kan tyckas ogudaktigt att försöka söka Gud/agape med vetenskapliga metoder men det rör sig om ett ärligt försök att utveckla 'interfacet' mellan teologin och naturvetenskapen.

Själen skapas av agape?

Idag regnar det och jag njuter av att sitta inomhus med intressanta problemställningar. Den katolska kyrkans katekes informerar i paragraf 366 att: "Kyrkan lär att varje andlig själ omedelbart skapas av Gud--den 'produceras' inte av föräldrarna". Denna dogm är för en biolog väldigt intressant därför att den säger att föräldrarnas gener inte är involverade i produktionen av fostrets själ. För det första finns där då ingen nödvändighet i att själen skulle produceras samtidigt med zygoten--den fuserade spermien och ägget--om inte ordet "omedelbart" skulle betyda detta. Det är mera rimligt att själen etablerats när det kroppsliga substratet för dess funktion, bio-nätet, är redo vid c:a 10 veckor. Det är också sannolikt att själen är icke-cellulär och min hypotes med ett ande-nät, skillnaden mellan människa och djur, verkar stämma väl överens med denna paragraf som också stimpulerar att själen är odödlig--celler dör ju. Vidare, är Gud involverad i skapelsen så är agape det också. Kan man tänka sig agape som en själslig livsenergi som flödar genom kroppen genom livet? I så fall är den mänskliga själen beroende av agape för sin existens. En experimentell approach för att studera andligheten, dvs, mottagligheten av agape skulle då kunna involvera en blockad av agapes flöde till själen (ande-nätet)? Utan ande-nätets funktion skulle människan bli djurlik. Detta vore ett framsteg i studiet av andligheten hos människan. Man saknar ju annars en 'bioassay' för agapes effekt på individen. Kristna studenter på universitet klarar sig lika bra som icke-kristna, ej bättre, och framgångsteologi är ett fult ord, dvs, att man skulle ha individuella fördelar av att vara kristen. Kristen är man bland likasinnade och det kanske gruppen som sådan mår bättre av. Att blockera agapes flöde kan bli svårt. Den verkar passera det mesta och finns till och med i rymden. Hursomhelst, för tre tusen år sedan trodde man att regnet kom från Gud. Idag tror vi att agape kommer från Gud.

Agape?

Den nye påven Benedictus XVI började sin karriär med en encyclika kallad Deus caritas est--Gud är kärlek. Den inbitne kristne reagerar inte. De har hört den förut, ett axiom i kristendomen. Det talas nämligen mycket i bibeln om kärlek. Agape är med andra ord ett viktigt begrepp. Men vad i hela friden är då denna agape, la charité på franska och charity på engelska, som är av samma väsen som Gud. Är det en energi av ännu okänt slag? Först och främst finns där ett semantiskt problem. Agape saknar en verbform. Man agapar inte. Agape är i alla fall inte eros, det som CS Lewis kallade vanlig kärlek mellan älskande par. Dr. Helen Fisher förklarar vad eros är nyligen i ett framträdande. Hon har studerat personer som är kära i varandra med fMRI, en metod som kan visa vilka områden i hjärnan som tar upp syre mer än andra och därför är mer aktiva. Det mönster som framkommer är specifikt för kärleken mellan människor men är också likt mönstret för kärleken mellan mor och barn. Karmelitnunnor i kontemplativ bön hade ett annat mönster. De ansågs vara i förening med Gud (Union with God). Helen Fisher hävdar att eros är en drift, inte en emotion, och har en ganska krass syn på begrepped eros i sin bok Why we love: The nature and chemistry of romantic love, ISBN 0-8050-6913-5. Personligen tycker jag att hon blandar lite för mycket venus (köttslig kärlek) i eros-begreppet som CS Lewis använde det. Vore agape en ny slags energi som Gud förmedlar oss, en slags livskraft, kan man ju som tidigare spekulera i vad som styr mottagligheten för densamma hos människan, dvs, andligheten? Gud är en energi av ännu okänt slag? Kan vi söka Gud med vetenskapliga metoder?

Det gudomliga sinnet?

Är det relevant att fråga sig vad konfigurationen är på det gudomliga sinnet, dvs, det sinnestillstånd då vi maximalt mottager Guds kärlek (agape). Bönen anses vara det tillstånd då vi står Gud närmast men stämmer detta med nuvarande idéer angående vår mentala funktion? Bönen är inte lika populär som den brukade vara och detta beror kanske på att Gud inte verkar höra bön. Folk har blivit mer resultatinriktade. Sjukvården är till exempel en konkurrerande myndighet. En del hävdar att bönen skall vara synnerligen stillsam och att sinnesintryck, mentala bilder och tankar skall supprimeras för att man på ett optimalt sätt skall öppna sig inför Gud. Men vill Gud att vi tömmer våra hjärnor på stimulans för att nå honom. Kan det inte vara så att en optimal stimulans av vår mentala funktion är något som skulle falla Gud i smaken bättre? Något som också borde vara bättre för den kärlekssökande individen? Vad krävs alltså av vårt mentala tillstånd för att vi maximalt skall absorbera agape från Gud? Är vi maximalt absorberande när vi utför meningsfullt arbete i riktningen människors bästa snarare än då vi 'ber' till Gud? Kan samma sak förklara varför folk inte ser sig ha tid att gå till kyrkan i samma utsträckning som tidigare? Det är inte en aktivitet som maximerar absorptionen av Guds kärlek. Folk kanske känner det på sig? Söker de agape på något annat sätt som kompensation? Är sökandet av agape ett mänskligt behov?