Det gudomliga sinnet?

Är det relevant att fråga sig vad konfigurationen är på det gudomliga sinnet, dvs, det sinnestillstånd då vi maximalt mottager Guds kärlek (agape). Bönen anses vara det tillstånd då vi står Gud närmast men stämmer detta med nuvarande idéer angående vår mentala funktion? Bönen är inte lika populär som den brukade vara och detta beror kanske på att Gud inte verkar höra bön. Folk har blivit mer resultatinriktade. Sjukvården är till exempel en konkurrerande myndighet. En del hävdar att bönen skall vara synnerligen stillsam och att sinnesintryck, mentala bilder och tankar skall supprimeras för att man på ett optimalt sätt skall öppna sig inför Gud. Men vill Gud att vi tömmer våra hjärnor på stimulans för att nå honom. Kan det inte vara så att en optimal stimulans av vår mentala funktion är något som skulle falla Gud i smaken bättre? Något som också borde vara bättre för den kärlekssökande individen? Vad krävs alltså av vårt mentala tillstånd för att vi maximalt skall absorbera agape från Gud? Är vi maximalt absorberande när vi utför meningsfullt arbete i riktningen människors bästa snarare än då vi 'ber' till Gud? Kan samma sak förklara varför folk inte ser sig ha tid att gå till kyrkan i samma utsträckning som tidigare? Det är inte en aktivitet som maximerar absorptionen av Guds kärlek. Folk kanske känner det på sig? Söker de agape på något annat sätt som kompensation? Är sökandet av agape ett mänskligt behov?