Människans kontakt med Gud

En diskussion om andlighet och vetenskap ledde fram till en modell för vår mottaglighet för Gud. Det är ju sedan länge känt att vår andlighet är uppdelad i hjärtat (kännandet), eller nous som de orthodoxa kallar det, och intellektet (tänkandet) den rationella delen av vår mentala funktion. Tro- och vetande-debatten är ett resultat av dessa två funktioner men vi kan förmodligen samla kunskap via båda kanalerna som är separerbara experimentellt. En del människor säger att de har kontakt med Gud och att de kan känna Guds närvaro. Tager man detta som bevis för att Gud existerar så skall man enligt gällande paradigm anta att en mottaglighet för Gud är genetiskt betingad och man kan förmoda att en eller flera gener är upptagna med denna funktion. Det två kanalerna kan ju dessutom ha separata anlag. Skulle någon anse att Gud inte existerar så borde ju liknade anlag finnas ändå men i stället vara involverade i tron att Gud finns. Där finns även en möjlighet att en icke kroppslig funktion står för kontakten med Gud och att kroppsliga element endast sekundärt är involverade. Det så kallade ande-nätet, skapat av Gud, kan vara länken.

Andligheten måste i detta fall definieras som varandes antingen känslighet via hjärtat/nous eller känslighet via intellektet eller via båda. Man får förmoda att andligheten är normalfördelad. Frågan är om andligheten i hjärtat predisponerar för prästerskapet och att andligheten i intellektet predisponerar för akademiskt arbete. I min mening är forskare som t.ex. bearbetar livsproblemen och vår plats i universum synnerligen andliga personer. Politikerna som för två tusen år sedan bara hade överstepräster att rådfråga om andliga problem och det okända har idag även experter i form av akademiker att tillgå. Det rör sig kanske alltså om personer med olika talanger, olika anlag vad avser vår mentala funktion, och inte samma människor i olika skepnad.