Eurabia?

Blond bombshell Geert Wilders returns to Britain, looking for a fight - Times Online: "On February 20 the Dutch centrist coalition Government collapsed, deeply divided over keeping troops in Afghanistan, paving the way for a general election in June in which the Freedom Party is expected to do extremely well. Polls suggest that the party will triple its tally of seats, becoming at least the second-biggest parliamentary party and quite possibly the overall winner. Mr Wilders is likely to be a key player in any coalition, with a profound impact on the political agenda."

Last time Wilders was not allowed to enter the UK. This time he is back and more popular at home. I must say I have problems with a person that wants to ban the holy book, the Quran, of a world religion. This is not serious. Furthermore he wants to slam head-scarf wearing Muslim women with a €1,000/year tax. "A head-rag tax". Not very serious either.

He is a person that equals Islamofascism with Nazism. That is not so far out, since the Israel prime minister Binyamin Netanyahu compares Ahmadinejad's Iran with the Nazi Germany of the area. Wilders is getting good press in The Jerusalem Post. However, what is such a person capable of executing and with what public support once he would be elected? There is definitely a whiff of future racist persecution over what I just wrote. On top of this we are one minaret ban vote in Switzerland and a call against Switzerland for Jihad from Muammar Gadhafi later at this point.

In other words this looks like a problem that is not going away by itself. What can be done about it? Personally I don't feel threatened by Islam and I am for freedom of religion but I intensely dislike the habit some of Islam's practitioners have to field these death threats. This is fascist methods. And it apparently works on people. There was a recent apology by the journal Politiken in Denmark for the Muhammad cartoons. Many disliked the apology though. I would not have apologized. Freedom of the press is one of the corner stones of our civilization.

Som att vända en supertanker

Helene Cooper har skrivit en utmärkt summering av President Obamas Turkietvistelse på nytimes.com som hon kallar: In Turkey, Obama presses for Mideast Accord.

Jag fastnade för informationen att Obama svarat ungdomar i ett Town Hall liknande möte i Istambul att ändra policy i USA är som att vända en supertanker. Man hade undrat om inte hans policy var ganska lik den av George W. Bush.

Jag upplever detta som väldigt spännande att Obama släpper små informativa bomber hela tiden så att åhöraren kan sakta bilda sig en uppfattning om hans "change" där han verkade orolig att han skulle skapa ett inbördeskrigsliknande syndrom i USA genom att svära President-eden på Lincolns Bibel.

Läste för några dagar sedan på wsj.com att hans budget leder till en ekonomi som Yin är jämfört med Yang med Reagans. "Trickle up" ekonomi i stället för en "Trickle down" ekonomi. Obama vill "empower" människor från botten och upp. Lustigt att författaren använde orden Yin och Yang. Kanske är det Obamas version av den Amerikanska Drömmen. Paul Krugman säger visserligen på BigThink.com att den Amerikanska Drömmen förverkligas lättare i Europa nuförtiden. Att det i Europa är lättare att byta sin socio-ekonomiska grupp.

Gideon Rachman undrar i sin krönika om Obama är "rätt man i fel tid". Jag tror han menar att Obamas talanger inte kommer att räcka till, även om de är ansenliga, på grund av en mycket svår tid.

Jag brukade försvara George W. Bush genom att säga att han gjort ett väldigt bra jobb i en mycket svår tid. Han såg sig ju tvungen att starta kriget mot terrorismen på grund av den olycksaliga 11e september katastrofen. Europa verkar nu anse, och jag är böjd att hålla med, kanske var reaktionen lite för stark och faran är förmodligen över. Ett visst mått av terrorism får vi nog leva med. Den går ej att bli av med och och kostnaden för att minska den blir lätt för stor. Jag tror jag vet en av huvudorsakerna till detta av erfarenhet. Folk försätts i situationer där de inte har något att förlora.

Fascism igen?

Ytterligare en person tar i The Jerusalem Post upp jämförelsen med Israels situation och situationen för Västvärlden nämligen Rupert Murdoch. Murdoch säger att Israels fiender är våra fiender.

Sagt på detta sätt så poängterar Murdoch att vårt samhälle alltmer uppvisar en slags självrannsakelse. Vår existens hotas av de element hos oss själva som av olika anledningar vill rasera vår kultur. En del menar kanske väl och vill rädda naturen så till den milda grad att de framstår som terrorister. Andra blir anti-semitiska när judarna försvarar sig mot terrorister.

Den Islamska världens fundamentalister, t.ex., ser denna lucka och utnyttjar den för att på sikt vinna framgång, menar Murdoch.

Israels existens berodde till en början mycket på medlidande för förintelsen. Jag tänker i detta sammanhang om en krönika i The Jerusalem Post där författarinnan hyste agg emot en stå-upp-komiker som behagade skämta om Israels situation. Jag tycker av andra skäl att det är viktigt att hålla minnet av förintelsen vid liv men Israel behöver för närvarande inte medlidande för att berättiga sin existens. Man har ju byggt en enastående demokratisk stat på kort tid. Jag förmodar att irritationen mot skämtaren till viss del berodde på detta.

Vad Israel däremot behöver är att skapa förståelse för situationen de befinner sig i, vilket poängterades i en artikel i The Jerusalem Post igår. Det är ju bra med personer som Rupert Murdoch på sin sida i detta sammanhang.

Detta kan hjälpa situationen för Israel men hur hjälper vi den Västerländska civilisationen mot sig själv? Vad händer när frihet, tolerans och demokrati inte längre är viktigt? Vad händer när personer får för sig att de kan använda våld mot andra för att få sin vilja igenom, för att styra, i det tysta? Jo, då ser vi en återgång till 1930talet med finanskris och allt. Jag vet av egen erfarenhet att sådana beteenden pågår idag i Sverige, och förmodligen i övriga Europa också.

Genom att öka transparensen och lätta på förlåten kan denna utveckling motarbetas. Annars inte.

In Defense of America

Läste en bra bok igår av Bronwen Maddox, personen som leder utlandsavdelningen på timesonline.co.uk. Den heter In Defense of America och tar upp problemen med den trans-Atlantiska relationen. Ms Maddox är född i USA och har utbildats både i USA och Storbritannien.

En viktig anledning till att försvara USA är att det gått för mycket troll i president Bushs påstådda inkompetens. Hon påpekar som även Robert Kagan gör att Bush administrationens agerande väl överensstämmer med tidigare amerikansk policy, så man bör inte vänta sig särskilt stora förändringar med de nya presidentkandidaterna, även om "förändring" är ett av huvudtemata i presidentvalet.

I första kapitlet gör Ms Maddox fyra viktiga observationer:

Hon hävdar att folk "feel released from depending on its [USAs] protection against the Soviet giant and so now feel freer to criticize it". Detta var innan Georgien krisen men har nog fortfarande aktualitet.

Folk klagar genom att "take the best of the United States for granted while exaggerating the worst, and ignore the compexity forces on America by its size and its constitution".

"They blithely dismiss the implications of a world they say they would prefer, with America in retreat".

"fight off the influence of a supposed imperial power when the harder task is to persuade it to stay engaged".

Den sista punkten har nog folk i Europa anledning att ta på allvar. Jag hör allt oftare kommentarer i riktningen att Europa kommer att få agera mer självständigt. Hur detta kommer att gå beror till stor del på Ryssland och därför ser det inte speciellt lovande ut just nu.

Som oförsvarbart diskuterar Ms Maddox Irakkriget och Guantanamo Bay och dess tortyr. Jag håller med om det senare men inte nödvändigtvis det första.

Den kanske viktigast punkten i listan är att folk tar USA och dess välvillighet och nytta för Europa för givet enligt min mening. Sverige hade ju inte kunnat utvecklas som de gjort utan USA agerande och har definitivt klagat för mycket för vad de har utnyttjat. Vi vet vilka problem Östeuropa har och det kunde ha varit likadant i Sverige.

The Economists slutsats om Rysslands läge efter krisen i Georgien

I The Economist August 16th 2008, sidan 22-24, finner man en artikel kallad "A Scripted War" som beskriver förutsättningarna för kriget i Georgien. Man lägger det absoluta ansvaret på Ryssland som anses ha planerat krisen i detalj. 6000 tanks och 6000 armerade persontransportfordon dök inte bara upp från Roki bergtunneln liksom av en slump. Georgien hade 82 tanks och 210 armerade persontransportfordon.

Micheil Saakasjvili menade att vilken Georgisk regering som helst skulle ha gjort som han gjorde när han anföll Syossetien under de rådande omständigheterna. Annars skulle den ha fallit. Carl Bildt, som föresten får goda vitsord och som den ende svensk jag ser citeras i den internationella pressen, behöver verkligen inte "huka sig" som Ulf Bjereld påstod att han gjorde då han talar om vems fel det var att kriget timade.

Översätter artikelns slutparagraf som ger ett intressant avstamp för vidare diskussioner:

"Kriget i Georgien har övertygande visat vem som leder Ryssland för närvarande. Precis som kriget i Tjetjenien hjälpte Herr Putin att komma till makten 1999, så har kriget i Georgien hjälpt honom att bli kvar vid makten i många år till. Lilia Shevtsova, på Carnegies Moskva Center argumenterar att om Herr Medvedev hade haft en chans att leda Ryssland genom en period av liberalisering, så är denna möjlighet nu över. Kriget i Georgien kommer att göra Ryssland mer isolerat. Det värsta är att det kommer att korrodera den redan svaga moralen i det ryska samhället och göra det mer aggressivt och nationalistiskt. Landet har varit på väg in en auktoritär, nationalistisk och korporatistisk verklighet under den senaste tiden. Kriget i Georgien kan tippa det över kanten."

Kenneth R. Weinstein skriver i en artikel kallad "European Disunion" i The Weekly Standard att Europa igen, sist vid Irakkriget, inte kunnat enats om hur de skall reagera på Rysslands aggression. Frågan är vad som händer om Ryssland verkligen tippar över kanten eller om hon redan har gjort detta? Det faktum att ultimatum från både EU och NATO inte har någon effekt tyder faktiskt på existensen av ett nytt slags Ryssland.

Det kan vara så att de inte bryr sig om att de får ett dåligt anseende i Väst utan att de snarare vill liera sig med andra "rogue states" som Iran för att kunna dominera energimarknaden framöver. Ryssland är ju faktiskt, till skillnad från Kina, inte ens medlem av WTO.

Kina imponerar inte mig...ännu

Två intressanta artiklar presenterades idag. Det är David Brooks artikel Brooks: Harmony and the dream på IHT.com och Dick Erixons inlägg Svenske Claes Ryn auktoritet inom Kinas akademiska elit.

Brooks undrar om Kinas "harmoniska kollektiv" tanke är lika effektiv som den Amerikanska Drömmen när det gäller att driva en civilisation. För mig är detta lite grann som att svära i kyrkan. Som jag hävdat tidigare så tror jag att individualismen är något som är naturligt för människan. Paul Krugman säger dock på BigThink.com att det är lättare för en individ att ta sig ur en mindre bemedlad tillvaro i Europa än i USA. Den Amerikanska Drömmen har med andra ord blivit Europeisk enligt denne ekonom och kolumnist i The New York Times.

Det är väldigt vanligt, speciellt i Sverige, att himla med ögonen och berömma Kina för dess ekonomiska utveckling. Men vad de åstadkommit så långt är att efterapa den västerländska traditionen tekniska aspekt. Vad jag skulle vilja se är att de börjar producera idéer inom vetenskap och forskning i en c:a dubbelt så stor mängd som USA och Europa. Då skulle jag bli förvånad men kanske imponerad.

Dick Erixon tar upp detta med friheten, och jag skulle vilja lägga till, friheten att tänka utan att hämmas av de äldres auktoritet. Detta och friheten från Guds auktoritet var ju något vi kämpade oss till i Upplysningen. Så vitt jag förstår har Kina inte kopierat just detta?

Politiskt tror jag också på Condoleezza Rices teori att om man tar en persons talang måste personen i fråga få ett medansvar politiskt. Detta gör man ju inte i Kina för närvarande och att man tror att hela samhället kommer att rasa samman bara för att människor med talang skall kunna få driva landet är ju inget annat en ett sjukdomssymptom. Patetiskt!

George W. Bush talade nyligen i Kina om att de skulle kunna nå sin fulla potential om de vågade släppa fram folk. Det är därför intressant att se att de letar efter en lösning där de vill fortsätta att hämma folk. Ryssarna verkar ju inte heller vilja släppa folk fria med sitt eventuella krav på en säkerhetszon mot demokrati runt sina gränser.

Däremot är jag tveksam inför idén med att skapa en ny slags rasism som vänder sig mot de moraliskt lägre stående. Historiskt verkar det inte vara så att de som är dugliga och som kommer till makten nödvändigtvis är moraliska underbarn. Det kommer kanske att visa sig en gång hur ledarskapsegenskaper rimmar med dygdighet. En person vid makten tvingas ju tyvärr att fatta, i vissa personers ögon, omoraliska beslut då och då.

Irving Babbitt, som Claes Ryns studerade enligt Erixon, och som intresserade Kineserna, är tydligen intresserad av hur religionen påverkar civilisationen. Hans humanism "implied a broad knowledge of various religious traditions". Religionen är ju något som "drabbar" Kina just nu. Man tillåter ju att den fyller det "moraliska vacuumet" men inte att den utövas. Folk gömmer sig i huskyrkor.

Erixons inlägg är ju då mycket intressant för att det verkar som om Kineserna vill hitta något som skulle kunna ersätta religionen. Det skulle förvåna mig om de finner något.

Experimentet med kommunism i Tyskland

C:a 10 år efter återföreningen av Tyskland hade det gamla Västtyskland en GDP per capita av $27000 och det gamla Östtyskland en GDP per capita på $17000. Detta efter att c:a €800 miljarder hade plöjts in i Östtyskland för att restaurera detsamma.

En artikel i Spiegel ONLINE International diskuterar den skillnad som fortfarande finns kvar 18 år efter återföreningen.

Vad gjorde kommunismen med människor? Det är märkligt hur olika populationerna blev efter den period av åtskillnad i olika system som skett. Det är ju inte bara en ekonomisk skillnad utan också en skillnad i hur människor orienterar sig gentemot varandra.

Östtyskarna tror inte lika mycket på demokratin och har den uppfattningen om socialismen att det egentligen är en god idé som inte har implementerats bra nog tidigare.

Kanske är det en process där dessa människor räddar sitt ansikte gentemot jämnåriga och mot sina barn. Jag inbillar mig att det motstånd, historieupproret, som utvecklades efter diskussionen om Forum för Levande Historias mission att förklara kommunismens brott är ett dylikt fenomen.

De flesta f.d. Östtyskar säger dock att de skulle föredra att leva i Väst om muren skulle resas igen. Västtyskland byggdes upp med hjälp av USA och Östtyskland med hjälp av Sovjetunionen. Från det jag läst hittills verkar det dock inte som om de flesta Ryssar skulle vilja leva i Väst.

Detta makabra vetenskapliga experiment att introducera olika statsskick på samma befolkning har nog varit lärorikt. Kommer erfarenheterna att komma det svenska folket till del för att förhindra en förskjutning av politiken åt vänster?

Kan man dra paralleller mellan Alliansens Sverige och Socialdemokratin? Är det bara en gradskillnad?

Ryssland verkar vara emot religös pluralism

I en artikel i International Herald Tribune kallad "Protestants in Russia face Moscow's antipathy" lägger Clifford J. Levy fram hypotesen att ryssarna, med hjälp av säkerhetspolisen FSB, vill enkelrikta religiositeten till att endast gälla den Ryska Ortodoxa Kyrkan.

Putin använder sig också av den Ryska Ortodoxa Kyrkan genom att framträda tillsammans med dess patriark.

Det finns 2m protestanter i Ryssland av de 142m ryssarna och dessa utsätts för allehanda problem när det gäller att samlas och utöva sin religion. Det finns några hundra tusen Katoliker och Vatikanen har tydligen problem att få visa till präster med adressen Ryssland.

Ryssarna går inte speciellt flitigt i kyrkan men andelen som säger sig vara Rysk-Ortodoxa har ökat från 59% 2003 till 71% i en poll nyligen.

Eftersom Vladimir Putin har varit aktiv i introduktionen av kyrkan får man gissa att myndigheterna vill skapa en Rysk-Ortodox identitet och därmed fjärma sig från Europeiskt och Amerikanskt andligt inflytande. Man håller sig på armlängs avstånd. Man förmodar att Ryssland inte är på väg att bli ett Texas i EU.

Varför blir EU elitistiskt automatiskt?

Dick Erixon skriver ett intressant inlägg om Lissabonfördraget. Erixon tar också upp det sanslösa i att inte vara med i NATO. När allt kommer omkring är ju säkerhet intimt förknippat med att dela viktig information--blodet i den moderna ekonomin.

Erixon säger att EU är ett elitistiskt koncept. Det må vara hänt men frågan är hur man skall undvika att en federal myndighet fjärmar sig ett steg från den nationella nivån? Språkproblemet är ju också en naturligt fjärmande faktor som den nuvarande regeringen vill råda bot på med prioritering av språk på gymnasiet.

EUs konstruktion är väl inte utarbetad till perfektion ännu. Man träder steg för steg. Det viktiga är väl kanske konceptet som sådant. Är det bra med en federation på 500m innevånare som kan vara en jämbördig partner med USA, Kina, Indien och Japan och som kan hålla Ryssland i schack? Är det bra med bröder, systrar och vänner i Europa?

För dem som inte har utlandserfarenhet vill jag bara påminna er om hur litet Sverige är. Utan NATO och utan EU skulle Sverige vara ännu mindre. Det är dock helt naturligt att konstatera att EU alltid kommer att verka elitistiskt för den lokale svensken som kanske inte ens talar engelska.

Den globala framgångsrika svenska industrin, som bygger på kunskap på internationell nivå, och som skapar jobb, är också elitistisk. EU arbetar på det globala planet såväl som det lokala. Det ligger därför i sakens natur att den genomsnittlige svensken måste vänja sig vid att denna nivå finns och acceptera densamma.

Om EMU

Dick Erixon votait contre le UEM. Je votais pro-UEM. Probablement je suis un fédéraliste européen. La France et le Royaume Uni ont été contre une fédération de l’Europe mais ont parlé pro une fédération ces derniers temps. C’est la Pologne et l’Autriche qui parle contre maintenant.

Pourqoui je suis un fédéraliste ? Le Royaume Uni, l’Allemagne et la France est plus grand que la Suède. 200m contre 9m. La plupart de la culture de l’Europe viennent de ces trois pays. C’est natural à assimiler avec ces pays.

On peut danser autour le mât fleuri et parle un peu suédois, au même temps qu’on se souvient qu’on est seulement 2% de la population d’UE, mais aux grandes questions comme l’économie, l’éducation et la recherche et l’énergie et l’environnement c’est nécessaire avec une fédération.

Le langage est le problème mais l’anglais, le langage des entreprises globales, est connu par la majorité à présent. À la Suède c’est même possible à étudier en anglais au gymnasium. C’est bon aussi pour la relation avec les États-Unis et le Canada. Le français est bon pour les 100m latins à l’Espagne et l’Italie.

Le sport est un facteur qui unifie aussi. Les joueurs de la Suède jouent aux équipes amércains, canadiens et européens et on en reçoit l’information à la télévision suédoise. Le Traité de Lisbonne est un grand pas avant avec un président et un minstre des Affaires étrangères pour UE. La voix Européen peut devenir entendu au monde pour la première fois.

Vad betyder den stora andelen utländska program på TV?

SvD.se har idag en artikel som informerar om att andelen utländska program på TV är fler än de svenska på en panel av 16 kanaler som anses vara svenska i TV tablåerna. De från USA är vanligast.

Det Angloamerikanska kulturinflytandet på genomsnittsvensken får därför anses vara stort i denna nya globala värld.

Lärde mig en sak när jag arbetade i USA i 9.5 år--genomsnittsamerikanen vet knappast var Sverige är beläget på kartan. Nyheter om Sverige fanns knappt att ses i en stor dagstidning som The New York Times, som ändå anses representera den amerikanska vänstern.

Trots detta stora Angloamerikanska intresse hos svensken så går det inte att få med Sverige i NATO, dvs att vara solidariska med flertalet jämförbara stater i USA och Europa vad vår säkerhet beträffar.

Jag efterlyser en medvetenhet av globala realiteter i framtiden. Alliansen tycker jag har slagit in på rätt väg i detta avseende men oppositionen är motsträvig.

Jag vill anknyta till mitt förra inlägg med att konkludera att det är viktigt att svenska studenter utbildar sig i England och USA redan från College nivån för en ökad framtida integrering och samförstånd.

Europarådet och Kreationismen

Kreationism är visserligen ett heterogent begrepp men Christer Sturmark och Morgan Johansson diskuterar i SvD.se sådan kreationism som vill att inte endast evolutionsteorin skall diskuteras i Europas skolor. En "mild" form av kreationism är ju t.ex. Theistic evolution (BioLogos) hävdar Francis Collins, chefen för det humana genomprojektet i USA, som är fullt kompatibel med evolutionsteorin samt alla andra vetenskapliga teorier.

Som något av ett skräckexempel anförs situationen i USA där 64% av befolkningen 2005 ville att både Intelligent Design (ID) och Evolutionsteorin skulle undervisas i skolorna. 38% ville inte att evolutionsteorin skulle undervisas över huvud taget vilket kan bero på att 45% av befolkningen är så kallade Young Earth Creationists som tror att Jorden skapades för c:a 6000 år sedan. Tydligen överväger just nu 20 av de 50 delstaterna att göra ändringar i läroplanerna.

Författarna är oroliga för att Europa skall gå samma öde som USA till mötes och säger:

"Religiösa förkunnare har inte rätt att trampa in på vetenskapens domäner"

Det lustiga är här att man inte inser att det bara går att trampa in i vetenskapens domäner med vetenskapliga argument. ID rörelsen har just sådana argument och är därför intressanta för våra barn att ta del av. Evolutionsteorin har svaga punkter och det är viktigt för barn att få en känsla för hur stark en vetenskaplig argumentering är.

Ett typiskt exempel är den notoriska tidvattenjölen från våra naturhistoriska muséer. Ni vet den i vilken livet uppstod. Personligen tror jag att det är viktigt att påpeka att ingen vet hur livet uppstod. Ärlighet vara längst, speciellt med barn. Man får på detta sätt en dialog med barnet.

Bristande solidaritet?

Har vi varit schyssta mot våra civilisationsfränder sedan Andra Världskriget?

Det verkar inte så enligt Mikael Holmström i SvD som recenserar en avhandling av Robert Dalsjö kallad "Palmes dubbelspel förblir en gåta".

Sovjetunionen och dess kommunism gick alltså i konkurs 1991. Det Långa Kriget från 1914 var över. Enligt en rapport härförleden var denna kunskap ej etablerad bland Sveriges ungdomar. Farligt.

Svenskarna var helt enkelt inte solidariska mot Anglo-amerika och de Europeiska vännerna.

Förhoppningsvis kommer vår relation att kunna förbättras med vår nya regering men det kommer att ta många år.

Ett clip från hemsidan för den Amerikanska Ambassaden i Stockholm:

"Let me assure you that there is no closer partnership in the world than that between the United States and Europe. The U.S. and Europe do not constitute a single polity. But we do form a single community of values, interests, and responsibilities. Our roles in the world are not the same, but they are inextricably close, by choice but also by our very natures."

Soft power

Carl Bildt har diskuterat detta begrepp ett par gånger det senaste. Det gäller balansen av användandet av 'soft power' och 'hard power' i världen. Wikipedia förklarar begreppen kort som att vinna folk med sin charm respektive att använda militär makt.

Bildt säger att Europeerna litat för mycket på sin charm och att USA har varit lite för militäriska.

Undrar om inte integrationen till de Europeiska staterna kan ha stor potential för utövandet av soft power på de islamiska staterna? Om släktingar får det bra i Europa borde detta sprida sig till Mellan Östern och kunna påverka statsskicket mot demokrati och välstånd.

Soft power verkar ju dock inte ha så stor effekt på fundamentalism. Hard power verkar ju också svårt. Vad gör man åt fundamentalism i allmänhet? Är detta en ny typ av kriminalitet på den globala arenan vars existens man måste acceptera?

Kyrkan verkar ha problem inte tron

The Economist har en artikel i senaste numret, sidan 53, 5 maj 2007 kallad "Lighting on new faith or none" med anledning av påvens besök i Brazilien. Den knyter an till vad Charlotte skrev på A Catholic Renewal. Artikeln pekar på de problem den katolska kyrkan har när de har förlorat troende till den så kallade "Pentecostal" protestantismen, en import från USA. Tron är dock stark i ett land som Brazilien men det religiösa utövandet börjar närma sig Europas nivåer.

Det finns 450m katoliker i sydamerika och de karibiska öarna. C:a 80% av befolkningen. Brazilien som är världens största katolska land har förlorat 1% årligen av sina katoliker sedan 1991. En orsak kan vara att det finns 18 gånger fler protestantiska pastorer än katolska präster per troende. Den katolska kyrkan är dock den mest respekterade institutionen i regionen. I Mexico, där det i Mexico City nyligen blev tillåtet med abort, var antalet protestanter 7.3% i 2000 års census. Nu kan det vara c:a 20%.

Katolikernas svar på utmaningen från protestanterna är att imitera den. Det så kallade "Charismatic movement" använder sig av kristen popmusik och snygga TV shower. 75-80% av protestanterna är Pentecostals. Pentecostals växer fortfarande men nu på bekostnad av de icke troende. I den fattiga utkanten av Sao Paulo kan fördelningan vara 30% protestanter, 40% katoliker och 22% utan religion, 3ggr det nationella snittet, medan de rika centrala delarna av staden har 83% katoliker.

De latinamerikanska katolikerna är dock mer enade mot abort och stamcellsforskning än de i USA. Bara 16% av brazilianarna vill ändra sin abortlagstiftning. Katolikerna har dock för få präster för att vidmakthålla sin struktur. Chefen för National Council of Brazilian Laity säger att man väntar sig mer fader och pastor av Benedictus XVI än auktoritet.

Anti-amerikanismen föder anti-europeanismen

Våld föder våld. The Economist, sidan 56, 28 april, 2007 har en artikel som diskuterar hur elaka tungor i USA reagerar mot anti-amerikanismen i Europa. Man anför tre huvudproblem: 1) Europa begår ett demografiskt och ekonomiskt självmord. Återväxten är för låg. Det föds bara c:a 1.5 barn per två individer mot c:a 2.3 i USA. Ekonomin är dessutom för hårt reglerad och nedtyngd av sociala beting; 2) Till skillnad från Amerika är Europa ett samhälle som lämnat kristendomen bakom sig; och 3) Muslimerna ersätter det demografiska och spirituella tomrummet. Det finns dem som påstår att det muslimska hotet mot Europa är lika illavarslande som det nazistiska hotet var på 1940talet. Att visa en alienation mot Europa är något som hör till den Amerikanska högern så det är kanske inte så allvarligt eftersom högern för närvarande inte är på frammarsch. Man kan oclså fråga sig om Europas tomma kyrkor verkligen betyder att europeerna har övergivit sin tro. 75% av europeerna hävdar att de är kristna och europeiska sociologer talar om att tro utan att vara associerad med en kyrka. Dessutom representerar muslimerna bara 4% av populationen och är sinsemellan splittrade. Trots detta är anti-Europeanismen inte obetydelsefull. I och med att det kalla kriget tog slut så försvann detta argument för sammanhållningen. Iraq-kriget gjorde att Tyskland och Frankrike alienerades med USA och Storbritannien. Anti-Europeerna skriver ocskå böcker med titlar som "America Alone", "Our Oldest Enemy", "While Europe Slept" and "The West's Last Chance". Nu är det väl ändå så att majoriteten ser värdet av att samarbeta över Atlanten. Detta samarbete har ju varit fundamentet för världsfreden sedan 1945. Jag hoppas därför att man fortsätter att förstå att det är fler saker som förenar än som skiljer de två parterna åt. Nicolas Sarkozy, den nye Franske presidenten är ett steg i rätt riktning.

Kreativitet

Andligheten är troligtvis kopplad till kreativiteten. Kreativiteten och dess kultivering lyftes fram av Ralph Waldo Emerson som en lösning på problemet att Europas bokkunskap var mycket större än USAs på den förra hälften av 1800talet. Emerson gick till och med så långt att han varnade för bokkunskapen i sin The American Scholar från 1837, en tal som beskrivits som USAs intellektuella självständighetsdeklaration: "Whatever talents may be, if the man create not, the pure efflux of the Deity is not his; — cinders and smoke there may be, but not yet flame." Böcker kan dock vara användbara ibland menar Emerson: "Books are for the scholar's idle times. When he can read God directly, the hour is too precious to be wasted in other men's transcripts of their readings. But when the intervals of darkness come, as come they must, — when the sun is hid, and the stars withdraw their shining, — we repair to the lamps which were kindled by their ray, to guide our steps to the East again, where the dawn is. We hear, that we may speak. The Arabian proverb says, "A fig tree, looking on a fig tree, becometh fruitful."" Emersons beskrivning av skolan är också intressant: "But they can only highly serve us, when they aim not to drill, but to create; when they gather from far every ray of various genius to their hospitable halls, and, by the concentrated fires, set the hearts of their youth on flame."

Nuförtiden, i Europa, ligger man ju efter USA i kreativitet. Även så i religiös andlighet. Romano Prodi, när han var i EU, varnade för forskningens eftersatthet i Europa jämfört med Japan och USA i en artikel i Le Monde. I Europa finns där 5 forskare per 1000 arbetare medan det i Japan och USA finns 9 respektive 8 forskare per 1000 arbetare. Det andliga och kreativa klimatet verkar eftersatt i Europa om man får tro dessa siffror. Väntar Europa, dvs EU, på sin Emerson? Hur farligt är det att inte ta sekularisering på allvar? Finns det ett samband mellan sekularisering och minskat intresse för forskning?