Typen eller graden av myndighetsutövande?

Fareed Zakaria, tidigare forskarstuderande för Samuel P. Huntington, citerar i en dödsruna i Newsweek Magazine till den nyss avlidne före detta handledaren enligt följande:

"the most important distinction among countries concerns not their form of government but their degree of government."

En visdom som han lärt sig under sina tidigare studier. Zakaria använder denna tes för att underkänna demokratiseringsförsöken i Irak och Afghanistan. Och kanske hela idén med "att göra världen säker för demokratin". Condoleezza Rice hävdar dock att demokratin är viktig, nyligen, på hemsidan till det Amerikanska Utrikesdepartementet.

Det tycks mig att det är svårt att separera begreppen form och grad på väl utvecklade stater som i Västvärlden. Ryssland är ju ett exempel på en demokratiskt underutvecklad nation som ändå har en viss grad av myndighetsutövande. Det är väl just bredden, eller djupet, av myndighetsutövandet som skiljer Ryssland från Väst.

Kanske är det också en fråga om hur myndighetsutövandet sker. Något som kanske mest har att göra med formen. Ryssland, eller åtminstonde det forna Sovjetunionen, ansågs ju av vissa som ett ondskefullt imperium.

Tar man ett land som Afghanistan, i början av sin utveckling, så blir väl graden av större betydelse. Jag förstår nu varför Zakaria är så positiv inför Kinas utveckling. I Kina verkar ju graden av myndighetsutövande vara mer påtaglig än kvaliteten, eller formen.

För att demonstrera hur Zakaria är trött på den Amerikanska demokratin kan följande citat från hans bok The Post-American World tjäna som exempel:

"Som den går in på 20:e århundradet är inte USA en fundamentalt svag ekonomi, eller ett dekadent samhälle. Men USA har utvecklat en högt dysfunktionell politik. Ett antikt överdrivet stelt politiskt system--225 år gammalt--har fångats av pengar, speciella intressen, en sensationalistiskt media, och ideologiska attackgrupper. Resultatet är en ändlös, virulent debatt om triviala ting--politik som teater--och väldigt lite substans, kompromiss och handling. Ett "kan göra" land är nu belastat med en "göra ingenting" politisk process designad för partisansk strid snarare än problemlösning".

Det ligger förmodligen någonting i vad Zakaria säger, eftersom Kongressen bara har ett förtroende av 15% av befolkningen för närvarande, men samtidigt undrar man ju vad detta politiska kätteri leder till. Zakaria föreslår inte ett alternativ till vad åtminstone jag betraktar som ett väldigt högt utvecklat sätt att driva länderna i Västvärlden på.

Om man t.ex. vill göra demokratin mer effektiv så sker ju detta på bekostnad av bredden på drivande idéer och därmed kanske på kvaliteten. Graden av medbestämmande minskar ju också och därmed legitimiteten. I USA är väl kanske lösningen ett mer populärt Presidentskap som kanske kan smitta av sig på Kongressen eller som nu med President och Kongress från samma parti.

Min fråga är om Zakaria inte felaktigt använder sig av Huntingtons regel på en utvecklad stat som USA?