Israel och det som blev The Palestinian Authority

Helle Klein påstår i sin krönika i Aftonbladet idag att kärnan i problemet med Israel och Palestinierna är ockupationen för lite drygt 40 år sedan. Jag trodde problemet var Israels existens. Hamas är ju emot densamma. Frågan är om inte Kleins förslag med att bojkotta handel med Israel leder till till en icke-existens också. Själv anser Klein att det för Israel är dags för samma öde som för Sydafrika. Enligt Wikipedia är det någonting Israelmotståndare tar till ibland.

The Economists senaste ledare kallas "Hundra år av krig" och avser konflikterna mellan araber och judar i området under denna tid. Anne Applebaum på washingtonpost.com påpekade också att det inte rör sig om en fredsprocess utan om just ett krig. Folkrättsdiskussionen blir ju inte användbar under sådana omständigheter.

Frank-Walter Steinmeier, den tyske utrikesministern och kandidaten för kanslerpositionen för SPD i valet i år, skriver i ett brev till Obama att han vill hjälpa till med att bygga upp Irak och på andra sätt stabilisera regionen i stort. Om jag förstår saken rätt är detta i stort sett den enda möjlighet som finns för att få fred och en två-statslösning mellan Israel och Palestinierna. Dvs om det hjälper med att få bättre levnadsstandard för befolkningen. Hamas religösa krav hjälps dock inte av en dylik utveckling.

Jag läste någonstans att Arafat på sin tid inte brydde sig om att hans mål skulle förstöra Israel och därmed de ekonomiska villkoren för sig själv och sitt folk. Sådana tankar skulle ju gå emot en möjlig levnadsstandard förbättring som medel för fred. Däremot skulle det fredliga levernet man ser hos muslimer i Europa tala för denna möjlighet.

Något som talar för en sådan utveckling är ju att de moderata muslimska länderna som Jordanien och Egypten faktiskt är emot islamistiska partier och har problem med dessa i sina länder. De har troligtvis inget emot att man tar ner Hamas några pinnhål. Tyvärr är det väl så att om Turkiet skall ses som modelland för regionen så bör det för demokratins skull vara de islamistiska partierna som får makten, förutsett att de är moderata nog. Förutsett att alla dessa länder väljer vad vi kallar demokrati. Det går ju lite knackigt för Turkiet och deras GDP har ju inte nått Europeiska nivåer ännu.

Palestinarörelsen i Sverige beror kanske till viss del på att landet är sekulärt. Själv är jag nog lite av en kristen zionist. Jag tycker att judarna hör hemma i trakten och i Jerusalem. Området är väldigt viktigt för väldigt många i Västvärlden som civilisationens vagga. Sen är jag av den definitiva åsikten att judarna har förtjänat sin stat, något som jag inte tycker Palestinerna har. Må den bäste vinna--och de vann. Precis som den Västerländska civilisationen vann.

Hamas raketvansinne har ju förstört mycket av möjligheterna för en vapenvila med två-statslösning. Detta vansinne förstör ju också de ekonomiska möjligheterna. Samtidigt ser man ju hur Egypten har indirekt stöttat Hamas genom att tillåta smuggling av vapen genom tunnlar längs gränsen till Gaza. Läste idag att Egypten inte vill ha tillbaka Gaza vilket gör att John R. Boltons tre-statslösning inte kan fungera. Jordanien är tydligen inte heller hågade trots att hälften av de så kallade Palestinerna bor där redan. Så länge det finns raketer och själmordsbombare ter sig en en-statslösning med Israel mindre lyckad. Det verkar trots allt vara så att två-statslösningen blir troligast.