20080506

Experimentet med kommunism i Tyskland

C:a 10 år efter återföreningen av Tyskland hade det gamla Västtyskland en GDP per capita av $27000 och det gamla Östtyskland en GDP per capita på $17000. Detta efter att c:a €800 miljarder hade plöjts in i Östtyskland för att restaurera detsamma.

En artikel i Spiegel ONLINE International diskuterar den skillnad som fortfarande finns kvar 18 år efter återföreningen.

Vad gjorde kommunismen med människor? Det är märkligt hur olika populationerna blev efter den period av åtskillnad i olika system som skett. Det är ju inte bara en ekonomisk skillnad utan också en skillnad i hur människor orienterar sig gentemot varandra.

Östtyskarna tror inte lika mycket på demokratin och har den uppfattningen om socialismen att det egentligen är en god idé som inte har implementerats bra nog tidigare.

Kanske är det en process där dessa människor räddar sitt ansikte gentemot jämnåriga och mot sina barn. Jag inbillar mig att det motstånd, historieupproret, som utvecklades efter diskussionen om Forum för Levande Historias mission att förklara kommunismens brott är ett dylikt fenomen.

De flesta f.d. Östtyskar säger dock att de skulle föredra att leva i Väst om muren skulle resas igen. Västtyskland byggdes upp med hjälp av USA och Östtyskland med hjälp av Sovjetunionen. Från det jag läst hittills verkar det dock inte som om de flesta Ryssar skulle vilja leva i Väst.

Detta makabra vetenskapliga experiment att introducera olika statsskick på samma befolkning har nog varit lärorikt. Kommer erfarenheterna att komma det svenska folket till del för att förhindra en förskjutning av politiken åt vänster?

Kan man dra paralleller mellan Alliansens Sverige och Socialdemokratin? Är det bara en gradskillnad?

Putin ur Madeleine Albrights ögon

TIME Magazine presenterar varje år världens ledande 100 personligheter. Madeleine Albright, USAs första kvinnliga Utrikesminister med acklamation under Clintons administration, presenterar Vladimir Putin, som har en prominent placering i listan.

Hon skriver bl.a.:

"Rysslands ledare, har med järnvilja, återupprättat sitt land som en stormakt--och samtidigt ett irritationsmoment för Västvärldens demokratier."

Hon beskrev honom som "skicklig, med gott självförtroende, hårt arbetande, patriotisk och lismande". Hon tillägger att han med tiden fått större självförtroende och blivit mindre lismande, åtminstone mot Västerlänningar.

Hon säger att hans vision av Ryssland är den av en gammal god stormakt i Europeisk mening. Sådana stater har en sfär som de influerar och underordnar mindre stater. Hemma firar de sina traditioner samt prisar kollektiv ära--inte individuell frihet.

Albright ger en bild av hans personlighet som menar att det för honom är möjligt att älska idén av en nation utan att värna om dess medborgare.

Hon avslutar med att notera att den relativt unge Putin, han är 55 år gammal, har bränt sina broar med många demokratier i Väst och kommer att förbli ett irritationsmoment till NATO och en källa till splittring i Europa. Han representerar också en god anledning till att bli mindre beroende av fossila bränslen i framtiden.

Det verkar som denna framtidsprojektion leder till ett Ryssland som kommer att skapa problem men att de problemen inte kommer att vara av avgörande betydelse för oss i Väst samtidigt som det ser oroande ut för Rysslands befolkning på lång sikt även om hans popularitet just nu är hög.

Amerikanskt ledarskap i världen

The Heritage Foundation är en konservativ tankesmedja som grundades 1973 och det är intressant att fråga sig vad svensk säkerhet och frihet beror på när amerikaner, enligt denna tankesmedja, tror att deras behov tillfredställs av ett globalt ledarskap av USA.

Man skriver:

Without American leadership the world will become a more dangerous place – for Americans and for freedom. If left unchecked, the growing dangers will only get worse and may reach the point where America’s very existence is at stake. Transnational terrorism, rampant anti-Americanism, unaccountable international institutions, nuclear proliferation, and regional conflict all represent real threats to peace and prosperity. We can deal with these grim challenges. Just as The Heritage Foundation helped devise the strategies and plans to win the Cold War, it can and should do the same with respect to helping America win the global war of ideas for freedom and security.

It will be Heritage’s mission to carry forward the legacies of Ronald Reagan and Margaret Thatcher by devising and promoting new strategies and policy recommendations for the 21st Century. In this new era, it will be crucial for the United States to prevail in the ideological battle against radical Islam and the resurgence of leftist populism and other anti-American forces, create alternatives to the United Nations, and spread and institutionalize global economic and political freedoms around the world. What is required is a coherent overarching blueprint that identifies the sources of anti-Americanism and the lack of confidence and coherence in U.S. leadership here at home, while also outlining the political, diplomatic, economic, and military instruments that are needed to overcome these obstacles and reassert the nations global leadership role. These solutions must be grounded in the First Principles of the Constitution and its intent of safeguarding and advancing the cause of freedom.

Nej jag har inte översatt detta. Det går inte enligt min mening. Det låter mycket "tuffare" på engelska.

Dick Erixon frågade häromdagen om vänstern i Sverige verkligen vill ha en värld utan USA dominans. Min fråga är om tillräckligt många i Sveriges center-höger är för ett amerikanskt ledarskap?

Kan man leva med detta att Amerikas säkerhet är förutsättningen för vår säkerhet.

Vänster populismen har slagit till i Norden nu senast i Norge där Aftenposten meddelar att Stoltenberg som är i färd med att bilda en vänsterkoalition har aviserat att han vill lämna Irak och därmed markerar en ovilja att vara med i NATO.

Sveriges opportunism i denna fråga där man försöker separera Norge från sin USA allians genom att konkurrera aggressivt med sitt JAS-plan visar ju att vår alliansregering är emot NATO också. Det är vilket fall inte fråga om en neutral och avvaktande hållning. Enligt en artikel i Weekly Standard försöker Sverige sälja JAS till ett pris av en tredjedel av USAs F-35. JAS är tydligen inte så tekniskt avancerad som F-35. Jag får en känsla av att det blir skattebetalarna som får notan för denna offert i längden om de norska vänstervindarna blåser detta "deal" i land. Det kan ju också hända att NATO gillar att Sverige och Norge flyger de NATO-anpassade JAS-planen. Vem vet? Borde vi inte veta detta? Annars verkar det som om NATO-tåget går nu och inte vid ett senare tillfälle.

De Nordiska ländernas regeringschefer möttes nyligen bland snödrivorna vid Riksgränsen och diskuterade globaliseringens inverkan på regionen. Jag frågar mig vad de Nordiska länderna har gemensamt och varför det skulle vara bättre med 25m plus de Baltiska staterna snarare än 9m. Skillnaden verkar inte signifikant. Vansinnigast skulle väl vara om vi började lära oss varandras språk. Ponera att USA inte fanns var skulle Norden befinna sig då? EU ensamt med Ryssland--om det hade funnits. Det är ett nyttigt tankeexperiment för det verkar vara så den så kallade vänstern vill se på strategiska problem.

Var finns ledarskapet i Norden i så fall. Rasmussen i Danmark verkar ju vettig, NATO medlem par excellence. Eller är det Reinfeldt som leder det största landet. Eller Stoltenberg som kommer att leda det burgnaste landet. Finge jag gissa går det inte att samla Nordens länder under ett distinkt ledarskap? Det blir "Tingvellir" vid Riksgränsen. Men räcker detta? Är blicken vänd tillräckligt högt?

Ett annat tankeexperiment kunde vara om USA tröttnade på Europas ovilja och satsade fullt ut i väster i stället. Stalin skulle le i sin grav. Har befolkningarna i Europa delats upp i två skikt ett "övre" som interagerar med företagen och ser positivt på globalismen och ett "nedre" som interagerar med Stalin på ett nationalistiskt sätt? Detta nedre skikt behöver den information som saknas där och som Forum för Levande Historia kan förmedla dem.

20080505

USAs relation med Ryssland

The CATO Institute är en tanksmedja som har haft policyskillnader med Bush administrationen speciellt i samband med Irakkriget. För genomsnittssvensken kan kanske därför deras bedömning av USAs relation med Ryssland vara intressant.

Även om bloggen har en Bush-doktrin point-of-view så stämmer bedömningarna med dem jag gjort tidigare.

Jag gör därför en kort resume med några kommentarer av följande artikel -Parting with Illusions--Developing a Realistic Approach to Relations with Russia skriven av Nikolas Gvosdev.

Den första illusionen som Gvosdev tar upp är att USA genom att kollaborera med Ryssland skulle kunna göra dem till en del av Västnationerna. Det anses mycket osannolikt att Ryssland skulle kunna bli en del av den Euro-Atlantiska kommunen.

Att ett Ryssland som blivit demokratiskt skulle bli ett pro-Amerikanskt Ryssland är också en illusion. Putins linje är positivt mottagen i Ryssland. Amerika ses som ett problem i världen av en majoritet i Ryssland. 67% ser USA som "fiende" eller "rival" och detta skall jämföras med en siffra på 27% i Kina på samma fråga. Frågan är om detta allvarliga synsätt sprider sig till Sverige nu när Ryssland kommit på grön kvist ekonomiskt?

Den tredje illusionen är att Ryssland skulle vara på gränsen att kollapsa. Landet som kallats ett "Zaire med permafrost" har tagit sig tillbaka även om återkomsten har sina begränsningar. Speciellt allvarligt anses att där inte finns vad som kallas "the Rule of Law"--även om Medvedev är doktorerad i juridik. Frågan är vilket folkligt stöd en akademiker kan tänkas få? Det blir väl kanske ingen större skillnad. Medvedev kan visserligen avskeda Putin nu men detta måste gå genom Duman där Putin är chef för största partiet.

Den fjärde illusionen är att USA (och Europa) skulle kunna fundamentalt förändra Euroasien till en liten kostnad. Tanken var väl att omgärda Ryssland med demokratiska stater och på så sätt skapa influens. Washington saknar för närvarande tillräcklig tyngd för att få igenom sina policypreferenser.

Att USAs version av ett "selektivt partnerskap" skulle vara viabelt som en policymöjlighet är också en illusion. Det finns inget gemensamt intresse på en serie av kritiska utrikespolitiska frågor för att göra ett sådant partnerskap möjligt anser Gvosdev.

Gvosdev föreslår som slutkommentar att USA skall förhandla en serie quid pro quos, i.e., något för något avtal, med Ryssland som den billigaste vägen framåt vilket dock skulle innebära att man får begränsa sina krav på landet. Om detta innebär t.ex. att man släpper Georgien var inte sagt.

Sett från USA varierar uppfattningen om relationen USA-Ryssland en hel del. Bush menar att Ryssland är en bra och solid partner medan Obama varken tycker de är partner eller fiende just nu. Joseph Biden i den inflytelserika the Senates Foreign Relations Committee anser däremot att Ryssland är ett av de tre största hoten mot USA just nu.

Jag skulle vilja föra fram det ovanstående som ett argument för vikten av ett starkt engagemang trans-Atlantiskt mellan USA och EU. Rysslands politik har klart visats vara av karaktären härska genom att söndra vad avser interaktionen med Europa och på den senaste tiden har också en splittring av NATO staterna åstadkommits i Ukraina- och Georgien-frågorna.

20080502

Ensam...knappast

Dikt nummer 298 av Emily Dickinson:

Alone, I cannot be —
For Hosts — do visit me —
Recordless Company —
Who baffle Key —

They have no Robes, nor Names —
No Almanacs — nor Climes —
But general Homes
Like Gnomes —

Their Coming, may be known
By Couriers within —
Their going — is not —
For they've never gone —

Afrika har 750000 kineser

En intressant artikel i Spiegel ONLINE International belyser Kinas och Indiens problem med att mätta sina befolkningar.

Kina t.ex. behöver importera mat till c:a 10% av sin befolkning, dvs till 130m. Afrika är en plats där man försöker sig på att odla.

Det bor 750000 kineser i Afrika enligt artikeln. Det är väl ungefär en promille av Afrikas befolkning.

En artikel från The Heritage Foundation är informativ:

ett citat,

"The CFR report also says that China offers African nations a financing alternative to Western donors, the International Monetary Fund, and the World Bank, providing choices these countries might not otherwise have. As a Nigerian government commerce official said, "The U.S. will talk to you about governance, efficiency, about security, about the environment. The Chinese just ask: How do we procure this license." Many African governments also like the Chinese policy of "non-interference" in their internal affairs."

Rapporten om Terrorism i Världen 2007

Amerikas utrikesdepartement (State Department) lade ut sin årliga rapport om terrorism på nätet om Valborgsmässoaftonen. Tänkte ge några kommentarer.

Det första som slog mig är storleken på problemet terrorism. Det pyr lite överallt och det är viktigt att det finns en internationell förståelse för problemet om bekämpningen skall bli effektiv. I Sverige diskuteras ju inte problemet i media, utan för Irak och i viss mån Afghanistan. Svenskarna saknar därför en känsla för att det finns ett problem. Diskussionerna om de så kallade militära insatsstyrkorna tar i viss mån upp problemet.

Man säger kanske att det är ett Amerikanskt problem och hävdar att Sverige inte är ett mål för terrorister. Dock har en hel del personer ertappats i Sverige ifärd med att mediera aktiviteter som hör till terrorism i andra länder. Lars Vilks rondellhund togs dock upp i rapporten.

En stor del av aktiviteten är att via banker frysa konton och stoppa transaktioner som terroristorganisationer använder sig av. Ett annat problem är de många länder som inte har en bra kontroll av sina gränser vilket medför transport av folk av olika slag.

En artikel av Ulf Bjereld på DN.se idag belyser svenskarnas inställning till att bidraga i vad som ursprungligen kallades "Kriget mot Terrorismen". Läser man rapporten ovan förstår man att detta är ett problem som kommer att kvarstå och som är en del av den värld som globalismen skapar.

Bjereld diskuterar svenskarnas inställning till denna nya situation och vad jag förstår så saknas en förståelse hos svenskarna av att det är nödvändigt att bidra till denna nya typ av polisiär verksamhet. Likaså saknas den solidaritets tanke som ett medlemskap i NATO skulle innebära.

Robert Kagan menade att Rysslands och Kinas engagemang i kampen mot terrorismen stannar vid deras egna gränser. Hittills är därför uppdraget att bekämpa terrorism för världshandelns upprätthållande ett uppdrag för de västerländska demokratierna med USA i spetsen.