Varför finns det ingen Palestinsk stat, ens efter 60 år?

Jag tänkte försöka utreda för mig själv varför det inte finns en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Jag är imponerad av Israels framsteg de senaste 60 åren men varför har inte Palestinierna lyckats på samma sätt? Ingen har ställt den frågan i alla artiklar jag läst om 60års firandet.

Jag läste Ulf Bjerelds inlägg, Svensk Palestinaopposition, då och nu, som poängterar att man numera är mer positiv gentemeot Palestinierna än vad man tidigare har varit...i Sverige.

David Frum på American Enterprise Institute påpekar i artikeln, America's Ally in the Middle East, att den Amerikanska opinionen för Israel över åren har stärkts till skillnad från den Svenska. Amerikanarna gillar kompetens och professionalism och ogillar terrorism.

Ulf Bjereld säger att omvärlden måste engagera sig för att en stat skall kunna upprättas men måste inte Palestinierna i så fall bete sig som en del av den västerländska civilisationen för att kunna få stöd till att upprätta sin stat? De måste ju arbeta upp sig själva.

Det verkar som om man har kommit fram till en tvåstatslösning men hur i hela världen skall Palestinerna trolla fram en stat? Hamas och Hisbollah är ju terrororganisationer. Jag har hört att de andra Arabländerna med undantag för Jordanien inte har hjälpt till. Men hur går det för Jordanien jämfört med Israel?

En annan fråga är vilken signifikans skillnaden i Sveriges och USAs perception av Israel har för den framtida relationen mellan länderna? Än mer intressant är kanske hur detta inverkar på Sveriges roll i EU? De större nationerna i Europa har alla klart vänt sin utrikespolitik i linje med USAs.

Verkligheten knackar på dörren?

Läste boken The Return of History and the End of Dreams av Robert Kagan idag. Delar av boken har presenterats av Dick Erixon och mig själv tidigare i form av artiklar och annan information.

Boken är förmodligen en primer för presidentvalet i höst då Robert Kagan arbetar för John McCains kandidatur. Den kan rekommenderas för den som vill få en uppfattning om hur USAs policy för utrikespolitiken kan tänkas se ut de närmaste fyra åren.

Det principiella meddelandet i boken är att världen delats in i en del som innefattar det demokratiska nationerna och en auktoritär del där Kina och Ryssland är huvudaktörerna. Kagan undrar om vi är redo att möta den utmaning som detta innebär.

En principiellt viktig sak som jag inte redan har diskuterat är att det viktigaste kriteriet för i vilken av grupperna man hamnar är vilken typ av regeringsform som landet har. Regeringsformen är viktigare än till vilken "civilisation" landet hör eller vilken geografisk lokalisation landet har enligt Kagan.

Kagan kallar EU för ett "geopolitiskt mirakel" som han inte heller tror skulle ha kunna bildats utan USAs inflytande. Han diskuterar också det mycket viktiga att det är USAs flotta som är huvudaktören i att hålla handelsvägarna uppe på de sju haven.

Vad skall man göra med det mentala träsket?

A swamp still skirts the mountain chain
And poisons all the land retrieved;
This marshland I yet hope to drain,
And thus surpass what we have achieved.
For many millions I shall open regions
To dwell, not safe, in free and active legions.
Green are the meadows, fertile; and in mirth
Both men and herds lives on this newest earth,
Settled along the edges of a hill
That have been raised by bold men's zealous will.
A veritable paradise inside,
Then let the dams be licked by raging tide;
And as it nibbles to rush in by force,
A common will fills gaps and checks its course.
This is the highest wisdom that I own,
The best that mankind ever knew:
Freedom and life are earned by those alone
Who conquer them each day anew.
Surroundered by such danger, each one thrives,
Childhood, manhood and age lead active lives.
At such a throng I would fain stare,
With free men on free ground their freedom share.

Det citerade är en passage ur Goethes Faust översatt av Walter Kaufmann--den bästa översättningen enligt många.

After work time

Departed — to the Judgment —
A Mighty Afternoon —
Great Clouds — like Ushers — leaning —
Creation — looking on —

The Flesh — Surrendered — Cancelled —
The Bodiless — begun —
Two Worlds — like Audiences — disperse —
And leave the Soul — alone —

av Emily Dickinson

Georgien, ett exempel på NATOs och EUs olika syn på sitt uppdrag

Carl Bildt rekommenderade på sin blogg en artikel av Alex Rondos i International Herald Tribune kallad What side are we on? Det gäller Abkhazien, en utbrytar-region i nordväst av Georgien som totalt har 4.5m innevånare. Abkhazien har c:a 180000 innevånare, kanske en femtedel är Georgier resten mestadels Abkhazier. Historiskt intressant är kanske att Stalin var en Abkhazier. Som "helig mark" passar regionen kanske bättre i Ryssland.

Anne Applebaum delar Bildts oro för att konflikten kan vara väldigt allvarlig i en artikel på American Enterprise Institutes hemsida.

1993 slogs Abkhazier mot Georgier i Abkhazien och många dog och c:a 250000 Georgier tvingades fly. Från Wikipedia får man intrycket att Abkhazier vill leva i Abkhazien med Ryssland som garant. Detta är en svårbedömd konflikt för en lekman. Där finns dock inga uppenbara religösa motsättningar. Man är generellt Georgiskt Ortodoxa Kristna.

Georgiens GDP per capita, $4200, är i nivå med den av Cuba, Bolivia, Jordanien, Syrien och Sri-lanka enligt CIA World Factbook men tillväxten i landet har varit tvåsiffrig de senaste åren. En folkomröstning visade att Georgiens innevånare till 77% vill bli medlemmar i NATO.

George W. Bush har varit på besök som den första sittande amerikanska presidenten och man döpte en gata till flygplatsen i Tblisi med hans namn. Soldater från Georgien deltar i Irak. President Saakashvili ser fram emot NATO och EU medlemskap men vill också ha en arbetsbar relation med Ryssland. Han söker inte konfrontation.

På den internationella makt-nivån gäller det kanske om Ryssland skall ta tillbaka "Kosovo-arealen" för att visa sin styrka gentemot USA. Putin och Medvedev verkar ha Tyskland och Frankrike på sin sida när de motsatte sig Georgiens Membership Action Plan status till NATO.

NATO mötet i Bukarest nyligen visade det olika sätt som Tykland och Frankrike ser på NATOs utveckling gentemot USA och Storbritannien. De tänker sig kanske att EU i framtiden skall ha hand om sin egen säkerhet och därmed anser de att en mindre areal än den NATO kan hantera är mer fördelaktig.

Carl Bildt har i sin blogg tidigare bedömt att situationen är mycket allvarlig och hans vän Alex Rondos hävdar i sin artikel att situationen kan jämföras med den i Tjeckoslovakien 1938 då Hitler använde sig av de så kallade Sudettyskarna för att annektera en del av landet. Han tog sedan allt ihop 1939. Ariel Sharons erfarenhet med Gazaremsan är ju inte heller positiv i sammanhanget då Hamas använder sig av denna överlämnade zon som en raketbas mot Israel.

Frågan är vad som praktiskt sett går att göra mot Ryssland om de skulle ta över området i fråga? Därom tvistar säkert de lärde. Själv vågar jag mig inte på en bedömning. Jag är naturligtvis emot detta men jag tog fram siffrorna ovan för att belysa den poäng att om Georgien förlorar området kommer det tydligen inte att innebära så stora skillnader. Georgien skulle fortfarande kunna bli en NATO och EU stat. Å andra sidan, som Alex Rondos påpekar vet man ju inte vad en Rysk expansivitet kommer att leda till i framtiden.

Med tanke på Georgiens eget intresse måste ju diplomati vara den bästa lösningen. Putin och Medvedev tänker kanske som Kina gör med Taiwan. De växer naturligt över regionen. Tyskland och Frankrike är ju även emot att Tukiet, en NATO medlem, skall få medlemskap i EU. Detta innebär ju att Georgien geopolitiskt blir rätt isolerad.

Vad är NATOs uppdrag?

I ett föredrag "Finding a way ahead" den 7 april 2008 på The Heritage Foundation av Dr. Liam Fox Shadow Defence Secretary and MP, en kollega till Torypartiets ledare David Cameron, diskuterar han NATOs nuvarande problem och hur man bör lösa dessa. Hans åsikt är ju kanske speciellt intressant nu när Labourregeringens tid verkar vara ute.

Fox ställer frågan vad NATOs uppdrag bör vara. Problemet är att det verkar som om majoriteter tycker olika i USA och i Europa. USA vill att NATO skall verka på olika platser i världen för att säkerställa sin säkerhet och Europa tänker mer lokalt på området runt sig själva.

Jag har tidigare ställt frågan om varför säkerhetsbegreppet inte är mer enhetligt mellan de Atlantiska makterna. Världshandeln skall ju upprätthållas och detta borde ju vara lika intressant för båda parterna. Jag har också diskuterat svårigheterna med ett Europeiskt ledarskap. Det verkar vara få som tror att en naturlig ledare skall materialisera sig från den Europeiska trion. Min mening är därför att USAs ledarskap är och förblir "indispensable".

Detta till trots är EU på väg bort ifrån denna truism med Lissabonfördraget som banar väg till konkurrens på det militära strategiska planet enligt Fox. Han poängterar att det vore mycket olyckligt om USA, Canada och EU inte komplementerade varandra snarare än att de dubblerar sina insatser.

Fox tar också upp problemet med att vissa länder bär den tyngsta bördan för allas säkerhet som ett ohållbart fenomen. Men åter igen, är det ens möjligt att försöka nå ett strategiskt kommando i ett post-Lissabonfördrag-EU? Handen på hjärtat, om detta inte sker, vart är Europa på väg i så fall? Då kanske England, som inte ens är med i EMU, och Irland går ur EU och Tyskland och Frankrike konfronterar Ryssland på kontinenten. Var är Sverige i så fall?

NATOs upplösning kan vara närmare än folk tror. Europa är ju center-höger/socialister c:a 50/50 och socialisterna drar i EU-riktningen. Så här argumenterar Fox, som alltså är en konservativ politiker:

"NATO's future depends on the support of its members. It must be very clear on both sides of the Atlantic that NATO must maintain its primacy in European defense and must have the right of first refusal over the European Security and Defense Policy for all military operations involving European countries."

Faller detta verkligen Amerikanarna på läppen?

Exit Putin, enter Medvedev?

Dmitrij Medvedev tar över presidentskapet i Ryssland idag. Läste tre artiklar i Sydsvenskan, International Herald Tribune och Le Figaro för att utröna om något nytt väsentligt meddelades.

Fann också en svensk bloggare som är specialist på Ryssland och Öststaterna på SvD.se. Vilhelm Konnader har gjort en studie av Rysslands "suveräna demokrati" på 100 sidor svenska där han drar slutsatsen att den är i förfall. Konnander säger bl.a. att ju mer formell kontroll staten har ju mindre reell kontroll har den. Synbarligen en paradox som har lurat Putin.

Stefan Hedlund, professor i Uppsala på Öststatsforskning, begråter demokratins förfall i Ryssland i sin artikel "Ödesdag i Ryssland". Hedlund poängterar att det är ju inte Putins förtjänst att råoljepriset gått upp från $20-30 fatet till över $120, något som naturligtvis har gett Putins "suveräna" demokratiidé ett visst momentum. SVTs program Korrespondenterna meddelade att allt över $27 per fat är vinst och hamnar i statskassan.

Hedlund tror att det kommer att bli en maktkamp mellan Medvedev och Putin där det bara finns en vinnare--på klassiskt ryskt maner. Det är inte den uppfattningen man får i de två andra artiklarna.

Här verkar Putin och Medvedev närmast framstå som ett oskiljbart radarpar och maktkampen snarare finnas i kulisserna mellan liberaler och "siloviker" (säkerhets och underrättelsefolket).

Ryssland är nu i vad Konnander kallar en moderniseringsfas efter att "stabilitet" har skapats. Medvedev sade i sitt installationstal att hans främsta uppgift kommer att bli att "utveckla samhällelig och ekonomisk frihet". Han sade också att han skulle försöka få bukt med korruptionen, något som Putin misslyckats med.

Tråkigt är att man på fredag kommer att fira med en klassisk parad på Röda torget. Han har ju dessutom irriterat Bush genom att invitera Aleksandr Lukashenko of Belarus, Hugo Chávez of Venezuela, Islam Karimov från Uzbekistan, Mahmoud Ahmadi-nejad från Iran. Man säger därmed att man tror på en god ekonomisk och civilrättslig utveckling på principer som Väst inte skulle kunna acceptera eller ens tro på.

De problem som Medvedev anses stå inför är en inflation på 13%, nedsliten infrastruktur och korruption. Levnadskostnaderna har ökat mycket. Korruptionen gör att det blir väldigt dyrt att investera i infrastruktur när 50% av kapitalet kan gå i så kallade "kick-backs".

Putin har ju blivit partiledare för Enade Ryssland, Dumans största parti med 315 av 450 delegater. Han lär skall ha nästan obegränsad makt i detta parti. En del hävdar att han kommer att styra landet härifrån hädanefter med en marionett som president i Kreml. Det framgår inte varför detta skulle vara en bättre lösning än att sitta kvar i Kreml men konstitutionen hindrar bara mer än två perioder president i följd...