Kan inte jag få lite stimulans också?

Man demonstrerar i Frankrike, nationellt. Det verkar vara mest av socialistgradet. Rätt många också. Lika många som hyllade President Obama härom dagen.

Det är finanskris och Amerikanerna hyllar sin ledare medan Fransmännen strejkar. Man undrar varför man räddar banker när det är vanligt folk som far illa. Man vill ha kontanter.

Det var Tyskarna som började med att säga att dessa stimulanspaket bara är slöseri. Det säger en del i Sverige också. Det är inte självklart i alla fall. I USA finns det folk som säger att stimulans är bra men paketen måste vara större.

Eftersom jag inte är ekonom är jag själv frågande. Som ekonomerna verkar vara själva. Min magkänsla är att den här gången är stimulanspaketen slöseri. Det mesta av pengarna kommer mystiskt att försvinna och vanligt folk står i skuld.

En del klagar på kostnaden för kriget i Irak. 3000 miljarder. Kriget mot finanskrisen verkar bli lika dyrt?

Israelerna funderar vidare på sin situation

Debatten går varm på The Jerusalem Post om den situation Israel nu befinner sig i och hur man skall förhålla sig till USAs medlingsförsök.

Iran var tydligen inte speciellt imponerade av Obamas muslimska utspel på TV kanalen al-Arabiya. Ahmadihejad vill att USA skall lägga ned vapnen över hela världen och be om ursäkt för än det ena än det andra. Eftersom detta inte är möjligt är svaret som vanligt ett jaså.

En av artiklarna nedan diskuterar Israels position i vad författaren kallar det Muslimska Kalla Kriget. Detta är friktionen mellan Iran, Syrien, Qatar, Hisbollahs Libanon och Hamas och de moderata arabstaterna Saudiarabien, Egypten, Jordanien samt de flesta Gulfstaterna. Hamastan är här en vårta i det arabiska riket både för Israel och för dessa sunni-muslimska riken.

Striden om sunni-irakier och shiitiska irakier har tydligen också börjat mellan de två blocken. Frågan är vilken bild den Amerikanske medlaren George J. Mitchell tar med sig tillbaka till President Obama från den arabiska blocket. Problemet för Obama är ju att han alienerar sig med det ena blocket om han kontaktar det andra. Man ser tydligen lite oroligt på flirtisen med Iran både i Israel och i arabblocket.

Enligt Carl Bildt är den svenska positionen att Hamas måste försonas med Fatah. Det är också den springande punkten i en femstatslösning noterad av Thomas L. Friedman på nytimes.com idag. Om jag har förstått saken rätt finns det mycket små möjligheter för att detta skall lyckas om inte ekonomiska incitament fungerar, dvs bidrag till Palestinierna administreras genom The Palestinian Authority och Mahmoud Abbas. Arabblocket tror dock att en dylik utveckling leder till att Hamas tar över och problemet blir större med risk för spridning till deras territorier.

De moderata arabstaterna är alltså emot en tvåstatslösning anser en av författarna nedan. Detta skulle ju i så fall vara viktigt för valet eftersom Likud då förefaller vara i ett bättre ljus än vad de var. De har ju blivit starkare på grund av att de förutsåg bildandet av Hamastan. Detta verkar vara en säkerhetspolitisk realitet som man tycks ignorera i de Européiska resonemangen.

Källor:
Iran: US policy must profoundly change
Another price of the Gaza operation
Post-Gaza realism
Obama and the Muslim cold war

Jimmy Carters diskussion om enstatslösningen

Jag har den senaste tiden nått fram till diskussionen om enstatslöningen mellan Israel och Palestinierna.

Den före detta Amerikanske Presidenten Jimmy Carter har med sin erfarenhet belyst problemet i en artikel: No Palestine, catastrophe for Israel.

Enligt Carter så finns det bara tre lösningar med enstatslösningen, alla lika dåliga, eftersom de Palestinska araberna inom kort blir fler än judarna: 1) Israel får göra sig av med Palestinier, dvs etnisk rensning; 2) De arabiska Palestinierna får bo utan rösträtt, dvs apartheid; eller 3) den judiska staten försvinner eftersom de Palestinska araberna tar över på grund av rösträtt med majoritet.

Om jag förstått saken rätt finns det en ytterligare lösning, dvs Likuds. De vill bygga upp ekonomin för Palestinierna för att sedan lösa politiken då säkerheten förbättrats avsevärt på grund av den ökade levnadstandarden vilket skulle kunna medföra att en tvåstatslösning blir möjlig.

Problemet med denna lösning är att Likud talar lite mot sig själv. Fatah och Hamas har ju visat vad de använder miljarder av dollars i stöd från Västvärlden till. Nämligen att göra Gaza till en terroristbas. Varför skulle de ändra attityd nu? Verbalt har de inte gjort detta hittills.

Israel som modell för den Globaliserade Världen?

Läste en krönika av Caroline B. Glick på The Jerusalem Post som bl.a. tar upp anti-jihadisten Geert Wilders öden. Krönikan heter Our World: Defending Freedom's Defenders. Ja, frågan är om "Kriget mot Terrorismen" verkligen är slut? I Israel är man kanske inte helt övertygade. Följande citat stämmer med något som jag själv skrivit i min blogg:

"Last month Wilders visited Israel and was the keynote speaker at a counter-jihad conference at the Menachem Begin Heritage Center in Jerusalem sponsored by MK Dr. Aryeh Eldad. Speaking to a standing-room only crowd, and under heavy guard, Wilders argued that Israel is a frontline state in the global jihad. The war against Israel, he claimed has nothing to do with territory, and everything to do with ideology. Israel, as the forward outpost of Western civilization in the Islamic world, stands in the way of Islamic expansion. Consequently, he claimed, when Israel defends itself by fighting its enemies, it is also protecting Europe and the rest of the free world."

Jag ser det inte riktigt på samma vis eftersom jag ser problemet mer som att den globaliserade världen hotas av dem som står utanför. Inte nödvändigtvis muslimer även om detta är en del av problemet.

Det Israeliska folket väljer just nu i ökad uträckning ett parti som inte tror på en tvåstatslösning. Känner de något i luften som man inte riktigt får korn på här uppe i kalla Norden? Likuds ledare Binyamin Netanyahu tror enligt Wikipedia att vi nu befinner oss vid pass 1938 och att Iran representerar Nazi-Tysland i denna ekvation.

Alla i Israel är inte så pessimistiska över Irans framtida roll i regionen. Enligt en artikel i The Jerusalem Post beskriver en före detta chef för säkerhetspolisen i Israel, Ephraim Halevy, den kanske mildaste tolkningen av situationen med Iran. Artikeln kallas Iran talks an opportunity for Israel.

Halevy menar att den Iranska regimen är motiverad av religion men kommer att göra allt för att säkra sin stat. Det låga oljepriset, hög arbetslöshet och en 30% inflation har lett till att statens stabilitet hotas och därför finns det möjligheter att de kan komma att ändra sig på viktiga punkter som skulle medföra framsteg i de förandlingar som USA vill initiera.

Den tidigare Israeliska ambassadören till Iran, Uri Lubrani, menar dock att Iran befinner sig på en väg mot krig mot Väst. Han sätter sitt hopp till att Irans folk skall göra uppror mot regimen med hjälp av Väst.

President Barack H. Obama har startat en charmoffensiv mot Arabvärlden och Persien. Han gav nyligen sin första intervju till en arabisk TV station. Han ringer sitt första samtal till Mahmoud Abbas. Han utser ett manligt sändebud till regionen som hade en lebanesisk mor. Det framgår av intervjun att han kommer att tilltala den muslimska världen i en av deras huvudstäder under de första 100 dagarna av sitt presidentskap.

Israel verkar alltså med sin bakgrund försiktigt optimistiska för denna utveckling. Själv är jag väldigt nyfiken över hur muslimerna kommer att reagera på Obamas utspel. Han säger i intervjun att vi är inte fiender. Det vet de moderata muslimerna redan men kommer jihadisterna att bry sig? Med andra ord, vill de ha fred?

Uppdatering: Davosbloggen DN.se Jan 29, 2009 Netanyahu markerar mot Iran

Det Israeliska valet

Det två största partierna Likud och Kadima manövrerar nu på grund av sina skiljaktigheter för en seger i valet den 10:e februari. Tzipi Livni från Kadima, en gång Likudmedlem, är för en tvåstatslösning och menar att en Likud-ledd regering under Binyamin Netanyahu kommer att få problem med Obamas administration. Livni har sagt i TIME Magazine att om Israel skall förbli en judisk demokrati så kommer de att behöva skilja sig från land. Netanyahu tror inte att han får problem med Obama även om han inte är för en tvåstatslösning. Han talar i stället om en viss grad av autonomi för Palestinierna där Israel går in och satsar för att bygga upp deras ekonomi. I en framtid diskuterar man politiska lösningar.

Likud, som leder över Kadima i sonderingarna, vill bilda regering med Yisrael Beiteinu, Arbetarpartiet och Shas, enligt Likud partimedarbetare. Yisrael Beiteinu har talat om att kasta ut Israel-araber och är ultra-nationalistiska. De består till stor del av ryska immigranter. Det troligaste är alltså att Kadima som utrymde Gaza och därmed lade grunden för Hamastan inte kommer att vara med i en regering utan kommer att hamna i opposition. Livni vill om hon vinner bilda regering med Likud och Arbetarpartiet med sig själv som PM i mitten.

Tzipi Livni säger att Netanyahu var en dålig premiärminister förra gången, dvs 1996 till 1999 och vill ha en publik debatt med honom för att visa vad som är huvudfrågorna. Likud kontrar dock med att Netanyahu slog till mot terrorism, som nådde bottennivåer, samt att han som finansminister förbättrade Israels ekonomi.

Samarbetet mellan Likud och Yisrael Beiteinu är dock inte friktionsfritt vilket, eftersom Yisrael Beiteinu är lika stort som Arbetarpartiet, kan komma att hämma bildandet av en polariserad höger-vänsterregering utan Kadima.

På den för fredförhandlingarna känsliga frågan om expansion av bosättningarna på Västbanken sade Netanyahu till Tony Blair, som är "special envoy" till Kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN), att man kommer inte att expandera men ej heller förhindra naturlig tillväxt.

Resultatet av valet kommer alltså att påverka fredsprocessen och samarbetet med USA och EU högst betydligt. Båda ledarna ser Iran som ett mäktigt problem.

Just nu är pollresultaten i mandat ungefär: Likud, 31; Kadima, 25; Arbetarpartiet, 15; Yisrael Beiteinu, 14; Shas, 10. En kort presentation av partierna kan ses här.

Hamastan?

I en artikel på wsj.com hävdar Binyamin Netanyahu att han och andra i Likud partiet förutsåg bildandet av "Hamastan" i Gaza när man skapade det maktvakuum som uppstod efter att Israel under Ariel Sharons ledning utrymde Gaza. Detta är också vad sonderingarna visar just nu där Netanyahu leder och troligtvis blir den nye premiärministern. Det skall också nämnas att det fjärde till tredje största partiet Yisrael Beiteinu under Abigdor Lieberman också är konservativt.

Vad jag lärt mig från den nyss nämnda artikeln och från vad jag skrivit om tidigare är att säkerheten för Israel står främst på Israelernas dagordning. Just nu, i eftertanken på det korta kriget i Gaza, har på något sätt USA och Europa med hjälp av Egypten ersatt Israels behov av att säkra vad Netanyahu kallar Hamastan. Det tycks mig svårsmält för Israelerna.

Man talar i USA och EU om att helt öppna gränserna till Gaza. Detta skulle innebära att de får skulden när Hamas bygger upp sin vapenmakt igen och när kanske missiler med längre räckvidd börjar användas. Det är väldigt svårt för mig att se hur Gaza skulle kunna öppnas upp utan att Hamas totalt ändrar sin inställning till Israel. Med förlov sagt, hur skall USA och EU kunna hindra vapenexporten, som redan verkar vara på gång i samma tunnlar, om inte Israel kunnat detta tidigare? USA och EU säger bara att "det verkar som om Egypten inte riktigt håller vad de lovar". Egypten har för övrigt sagt att det inte kommer några vapen genom deras territorium utan de kommer via havet. Kanske därför har nu Frankrike skickat en fregatt som skall patrullera området.

Netanyahu vill inte lämna tillbaka några territorier utan bygga upp den så kallat Palestinska sfären säkerhetsmässigt och ekonomiskt för att sedan nå politiska lösningar. Det är just detta med hur man löser säkerheten som är knäckfrågan mellan en enstatslösning och en tvåstatslösning. Enstatslösningen har den fördelen att man löser säkerheten själv.

Problemet blir ju med demokratin om demografin visar att Palestinierna blir till antalet fler. Det lär de ska bli om c:a 10 år. På något sätt undrar åtminstone jag hur judarna i Israel skulle reagera om de befann sig i ett politiskt underläge antalsmässigt om tio år i en stat. Är det verkligen möjligt politiskt att konstruera en sådan nation? Några anser att detta är en situation som liknar den som var i Sydafrika. Jag finner inte många likheter. Det rör ju sig t.ex. inte om en kolonialisering utan ett ursprungligt FN beslut om att judarna skulle få en stat.

Salam Fayyad?

Martin Indyk, en före detta USA ambassadör till Israel som nu arbetar på Brookings Institution, föreslår att Barack H. Obama kan försöka ta kommandot i Israel/Palestina frågan genom att få igång en humanitär och rekonstruktiv uppbyggnad a Gaza under ledning av premiärministern för The Palestinian Authority Salam Fayyad.

Detta hävdar en artikel i The Christian Science Monitor som också påpekar att det är väldigt viktigt att komma igång snabbt och även innan det Israeliska valet den 10:e februari. Ett sådant förfarande skulle arbeta för ett framtida samlat moderat Palestinskt styre som kan fortsätta fredsförhandlingar med Israel.

Condoleezza Rice, USAs tidigare utrikesminister, har arbetat mycket med Salam Fayyad när det gäller igångsättande av företag på Västbanken. Salam Fayyad skrev i en artikel på FT.com nyligen att det inte hjälper med bara en ekonomisk lösning i frågan utan att det också måste till en politisk lösning. Han talar därmed emot enstatslöningen som kan bli aktuell igen om Binyamin Netanyahu blir regeringschef efter valet.

Enligt artikeln på FT.com talade Fayyad för ett politiskt korrekt stöd för investeringar och bistånd. Detta skulle kunna betyda att han inte vill ha stöd från USA utan snarare vill ha det från EU? Det kan alltså bli problem med ett enat Amerikanskt och Europeiskt stöd i och med att USA anses för partisk mot Israel. Eventuellt kan detta läge ha förändrats i och med den nya administrationen då George Mitchell, det nya amerikanska sändebudet till Mellan Östern, anses inte vara varken pro-Israelisk eller pro-Palestinsk, enligt Martin Indyk.

Tydligen accepterar nu Hamas tanken på att Abbas personal kan sköta kontrollen av gränsövergångar, om de redan är bosatta i Gaza, vad nu detta kan ha för betydelse. Hamas vill tydligen att eventuell kontrollpersonal från EU vid gränsövergångar blir Turkisk? EU hade personal vid övergången i Rafah, på den Egyptiska gränsen, innan Hamas tog över 2007 i Gaza då Egypten stängde övergången. Fatah och Hamas har fått miljarder på miljarder dollar av EU och kan inte prata med en vanlig kristen europé. Vad är det här för människor egentligen?

EUs roll i konflikten är dock minst sagt komplicerad som Judy Dempsey på iht.com påpekade i en artikel den 7 januari 2009.