Metakognition--finns det?

Snubblade över ett nytt begrepp nyligen nämligen "metacognition". Metakognition definieras som att känna vår egen kognition och samtidigt kunna använda oss av denna kunskap. Vad är då "kognition". Wikipedia informerar att detta är ett luddigt begrepp. Själv definierar jag det som att vara den totala perceptionen, sensorik, minnesåtergivning och tänkande som föds in i arbetsminnet (se kommentar lundi 22 octobre 2007).

Argumentet som boken Cognition, Brain and Consciousness använder sig av är att Clive Wearing, som 1985 fick en virus infektion som slog ut hans mediala temporalober (MTLs) och som därefter inte kan lära sig något nytt skulle kunna känna att något var fel med hans kognition, dvs detta skulle peka på existensen av en metakognition.

En dylik monitorfunktion har jag diskuterat tidigare men den borde bara vara en av många olika källor till kognitionen En som alla andra och en som ligger lite efter i tiden till de initierande programmen (se Benjamin Libet, Den Intimiderande Biologiska Roboten).

Man skriver också: "Strategic and purposeful retrieval, however, is attention demanding and is impaired by an effortful competing task."

Vad är nu detta, "purposeful", kan man i stället för en slags agerande personlighet i ledarställning tänka sig att i stället ha en optimering av den totala frekvensfunktionen som den drivande kraften i skapandet av uppmärksamhet?

Som en funderare skulle jag vilja förslå att samvetet kan tänkas representera en dylik optimeringsfunktion. En harmonisökande funktion i den totala frekvensfunktionen? Själv undrar jag om den pre-frontala cortex verkligen kan räcka som "executive" det borde vara frågan om större delen av cortex.

Kommer ihåg en artikel i Scientific American som diskuterade en holistisk syn på minnet eftersom minnesförluster inte kunde ses på veteraner som förlorat stora delar av cortex. Det vill säga det är svårt att tro på teorier som lokaliserar våra minnen i cortex om de inte distribueras över hela ytan, och kanske även så. Neurokirurgen och forskaren Wilder Penfield, Nobelpristagaren John Eccles och Rupert Sheldrake är personer som inte tror att minnet är lokaliserat i cortex överhuvud taget.

Den känsla jag får av att läsa Cognition Brain and Consciousness är att man har svårt att lokalisera agerande ytor på cortex med hjälp av de non-invasiva genomlysningsteknikerna. Till och med avgränsningarna på Brocas och Wernickes areor ifrågasätts. Den mest använda metoden fMRI studerar ju händelser i tidsförloppen 0.1 till 10 sekunder. Missar man något viktigt i initiationen av händelserna? Börjar de över hela ytan?