Läste i John Polkinghornes bok The Faith of a Physicist, sidan 17 om hur han förundras av det faktum att ordningen ökar under evolutionens gång. Jag är lika fascinerad och började fundera lite på frågan i min franska blogg, jeudi 25 octobre, 2007.
Z tar upp begreppet "slumpen" och frågar sig vad detta är. Z frågar sig om slumpen har något med Gud att göra. Kanske Bergsons élan vital.
Polkinghorne citerar Paul Davies illustrativt:
"there is nothing in neo-Darwinism which enables us to predict a long-term increase in complexity"
samt A. R. Wallace, Darwins medupptäckare av den naturliga selektionen:
"Natural selection could only have endowed savage man with a brain a little superior to an ape, whereas he actually possesses one little inferior to that of a philosopher."
Davies kallar effekten av den naturliga selektionen "the optimistic arrow of time" som verkar ske snarare än den "pessimistic arrow of the second law of thermodynamics".
Jag har tidigare spekulerat om skillnaden på optimism och pessimism och hävdat att optimismen är lite mer gudomlig i karaktären. Det goda mot det onda. Tillväxt mot nedbrytning.
Är slumpen kortsluten i evolutionen, i biologin? Faktum är att evolutionen startar med ett DNA, muterar det till synes i småbitar, men finner människan i andra änden några miljarder år senare. Man är kättare nuförtiden om man inte accepterar detta men hur i hela världen går det till?
Den naturliga selektionen sker via en högre överlevnad. Komplexiteten medför tydligen en högre överlevnad. Till en gräns? Högre överlevnad kanske snarare skall betecknas som att fylla en ny nisch. Bakterierna lever ju och frodas fortfarande och några humanpatogena M. tuberculosis-varianter är styggare än någonsin. Organismen Jordens biomassa har blivit mer och mer ordnad, komplicerad.
Vad är ordning, komplexitet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar