Det känns underligt

Dagen.se skriver om Caroli kyrka i Malmö där skolavslutningen firas utan präst. Lokalen, dvs kyrkorummet, ansågs vara "stämningsfullt".

Denna något materialistiska syn är kanske en utveckling som är i antågande. Svarar den mot de psykologiska behov som kyrkan ansvarat för? Eller är detta andlighet? Man planerade att spela "stämmningsfull sång och musik".

Har prästens funktion huvudsakligen och för de flesta varit att skapa en stämningsfull atmosfär? Med den skillnaden att man nu för tiden störs av "det där religiösa".

Karin Långström-Vinge skrev ett inlägg, Kyrkan och dess tröskel, där hon poängterade folkets kärlek till kyrkorummet. När jag läste detta föreställde jag mig detsamma med prästen. I Malmö har kyrkobesöket tydligen blivit endast en "kulturhistorisk upplevelse".

Betyder detta början till kyrkans upplösning i samhället? Kanske är det bara ett praktiskt sätt för en församling att få ekonomin att gå ihop?