Att känna Gud

Samtidigt som jag diskuterade min modell igår dök ett inlägg från Wilfrid Stinissen upp, en karmelit munk, kallat Att känna Gud (Idag är Guds dag, 8 maj, ISBN 91-7195-394-9). Känna betyder i detta fall 'to know'. Karmeliterna fokusserar på kontemplativ bön. Följande citat knyter an till gårdagens diskussion "Gud kan du inte nå genom resonemang och diskussioner. Du kan inte tänka dig fram till kontakt med honom. Gud kan du endast nå genom att älska". En katolsk ståndpunkt i frågan om vilken egenskap som bäst predisponerar för kontakt med Gud skulle då vara att hjärtat/nous är dominant. Den rationella delen av vår mentala funktion skulle eventuellt kunna vara mindre effektiv. Tittar man närmare på br. Wilfrids uttalande kan det dock fortfarande vara så att ett experimentellt sökande av kunskap om Gud skulle kunna fungera. Det kan ju ej jämställas med ett rent rationellt tänkande. Mer Locke än Descartes. Kunskapen kommer från erfarenheten. Det vore ju kanske inte alltid önskvärt att man bara skulle söka Gud via kontemplation där man undertrycker rationellt tänkande och bildanalys. Jag har funnit en ledtråd in den Nicenska trosbekännelsen där det uttryckligen sägs att Gud blev materialistisk (kött) i och med Jesus tillblivelse. Är Gud materialistisk kan hans väsen sökas via vetenskapliga metoder. Finge jag gissa menar br. Wilfrid agape när han talar om kärlek. Det är inte den kärlek som ett älskande par råkar ut för (eros) utan kärleken mellan Gud och människan relaterad till kärleken till nästan men dock ej vänskap. Agape är det som skapar vår goda syn på människovärdet. (En bra beskriving på agape finns i The Four Loves, av C.S. Lewis, ISBN 0-00-628089-7). Vilken mental funktion använder man sig då av när man erfar agape? Jag har en känsla av att hela den mentala funktionen, den mänskliga funktionen, inkluderande ande-nätet, krävs. Jag behöver åtminstone själv mitt rationella tänkande för att försöka förstå begreppet agape. I den ateistiska värld, en värld i avsaknad av agape, som kommunismen skapade är det ju bevisligen så att problem med de mänskliga rättigheterna föreligger i en större grad än i den kristna världen.

Människans kontakt med Gud

En diskussion om andlighet och vetenskap ledde fram till en modell för vår mottaglighet för Gud. Det är ju sedan länge känt att vår andlighet är uppdelad i hjärtat (kännandet), eller nous som de orthodoxa kallar det, och intellektet (tänkandet) den rationella delen av vår mentala funktion. Tro- och vetande-debatten är ett resultat av dessa två funktioner men vi kan förmodligen samla kunskap via båda kanalerna som är separerbara experimentellt. En del människor säger att de har kontakt med Gud och att de kan känna Guds närvaro. Tager man detta som bevis för att Gud existerar så skall man enligt gällande paradigm anta att en mottaglighet för Gud är genetiskt betingad och man kan förmoda att en eller flera gener är upptagna med denna funktion. Det två kanalerna kan ju dessutom ha separata anlag. Skulle någon anse att Gud inte existerar så borde ju liknade anlag finnas ändå men i stället vara involverade i tron att Gud finns. Där finns även en möjlighet att en icke kroppslig funktion står för kontakten med Gud och att kroppsliga element endast sekundärt är involverade. Det så kallade ande-nätet, skapat av Gud, kan vara länken.

Andligheten måste i detta fall definieras som varandes antingen känslighet via hjärtat/nous eller känslighet via intellektet eller via båda. Man får förmoda att andligheten är normalfördelad. Frågan är om andligheten i hjärtat predisponerar för prästerskapet och att andligheten i intellektet predisponerar för akademiskt arbete. I min mening är forskare som t.ex. bearbetar livsproblemen och vår plats i universum synnerligen andliga personer. Politikerna som för två tusen år sedan bara hade överstepräster att rådfråga om andliga problem och det okända har idag även experter i form av akademiker att tillgå. Det rör sig kanske alltså om personer med olika talanger, olika anlag vad avser vår mentala funktion, och inte samma människor i olika skepnad.

Anti-amerikanismen föder anti-europeanismen

Våld föder våld. The Economist, sidan 56, 28 april, 2007 har en artikel som diskuterar hur elaka tungor i USA reagerar mot anti-amerikanismen i Europa. Man anför tre huvudproblem: 1) Europa begår ett demografiskt och ekonomiskt självmord. Återväxten är för låg. Det föds bara c:a 1.5 barn per två individer mot c:a 2.3 i USA. Ekonomin är dessutom för hårt reglerad och nedtyngd av sociala beting; 2) Till skillnad från Amerika är Europa ett samhälle som lämnat kristendomen bakom sig; och 3) Muslimerna ersätter det demografiska och spirituella tomrummet. Det finns dem som påstår att det muslimska hotet mot Europa är lika illavarslande som det nazistiska hotet var på 1940talet. Att visa en alienation mot Europa är något som hör till den Amerikanska högern så det är kanske inte så allvarligt eftersom högern för närvarande inte är på frammarsch. Man kan oclså fråga sig om Europas tomma kyrkor verkligen betyder att europeerna har övergivit sin tro. 75% av europeerna hävdar att de är kristna och europeiska sociologer talar om att tro utan att vara associerad med en kyrka. Dessutom representerar muslimerna bara 4% av populationen och är sinsemellan splittrade. Trots detta är anti-Europeanismen inte obetydelsefull. I och med att det kalla kriget tog slut så försvann detta argument för sammanhållningen. Iraq-kriget gjorde att Tyskland och Frankrike alienerades med USA och Storbritannien. Anti-Europeerna skriver ocskå böcker med titlar som "America Alone", "Our Oldest Enemy", "While Europe Slept" and "The West's Last Chance". Nu är det väl ändå så att majoriteten ser värdet av att samarbeta över Atlanten. Detta samarbete har ju varit fundamentet för världsfreden sedan 1945. Jag hoppas därför att man fortsätter att förstå att det är fler saker som förenar än som skiljer de två parterna åt. Nicolas Sarkozy, den nye Franske presidenten är ett steg i rätt riktning.

Minnet för namn

Var på ett 75-årskalas igår och i en av diskussionerna kom man in på problemet med att inte komma ihåg en persons namn. Det intressanta i sådana sammanhang, även om det är irriterande nog för de drabbade, är att minnet verkar fungera anti-hierarkiskt. Personen i fråga kan i allmänhet komma ihåg många andra saker om namninnehavaren som hur vederbörande ser ut etc. Önskar att jag skulle ha kunnat bidraga till diskussionen som expert. Detta kunde jag ej men det är i vilket fall intressant att spekulera om vad effekten kan bero på. Baserat på de nämnda experimentella data så verkar det finnas två kanaler för att komma ihåg någonting. En som verkar åldras och en som är mindre känslig, kanske helt okänslig för åldersförändringar i våra celler. Det mest väsentliga i kunskapen om en person verkar vara kvar. Ett namn betyder ju väldigt lite i en vänskap. Om minnet enbart är lokaliserat i nervsystemets synapser, nuvarande paradigm, borde dessa celler ej åldras i olika tempo. Om namnihågkommandet däremot är lokaliserat i nervsystemet (synapserna) och bakgrundsinformationen är lokaliserad annorstädes når man lättare en förklaring. Skulle det finnas cellulära områden i till exempel hjärnan som åldras snabbare än andra hade patologerna känt till dessa och studier varit arrangerade för att undersöka minnets relation till områdena ifråga. Jag tvivlar på att sådana studier existerar. Resultaten hade varit så fundamentala att informationen återfunnits i läroböcker.

Uppfinningar i evolutionen

Onychophoranerna eller sammetsmaskarna fanns för 550 millioner år sedan och flugorna uppstod för 150 millioner år sedan. Förändringar i bland annat de så kallade HOX-generna gjorde att masken blev en fluga. En väsentlig skillnad mellan dessa väsen är flugvingen, en evolutionistisk uppfinning. Det tog alltså 400 millioner år för flugvingen att uppstå. Människans språk finns inte hos schimpanserna som vi genetiskt lämnade för c:a 6 millioner år sedan. Vilken är mest komplicerad, dvs, vilken funktion borde tagit längst tid att utvecklas, flugvingen eller språket? Flugvingen, å ena sidan, är en mekanisk skapelse som igår i flugans flygningsfunktion som kan betraktas som relativt komplicerad. Språket, å andra sidan, har en mekaniskt funktion som är ungefär lika invecklad som flygfunktionens men också en annan intellektuell eller andlig komponent som för mig ter sig mer invecklad än de mekaniska funktionerna. Med andra ord så tog det en kortare tid för språket, som är mer komplicerat, än för flugvingen att uppstå. 6/400 gånger så lång tid!? Är det rimligt att anta att sannolikheten för att språket uppstod på något annat sätt än det som föreslås av evolutionen är större? Själv har jag föreslagit att språket uppstod som ett led i en skapelse av vad jag kallat ande-nätet.

Kreativitet

Andligheten är troligtvis kopplad till kreativiteten. Kreativiteten och dess kultivering lyftes fram av Ralph Waldo Emerson som en lösning på problemet att Europas bokkunskap var mycket större än USAs på den förra hälften av 1800talet. Emerson gick till och med så långt att han varnade för bokkunskapen i sin The American Scholar från 1837, en tal som beskrivits som USAs intellektuella självständighetsdeklaration: "Whatever talents may be, if the man create not, the pure efflux of the Deity is not his; — cinders and smoke there may be, but not yet flame." Böcker kan dock vara användbara ibland menar Emerson: "Books are for the scholar's idle times. When he can read God directly, the hour is too precious to be wasted in other men's transcripts of their readings. But when the intervals of darkness come, as come they must, — when the sun is hid, and the stars withdraw their shining, — we repair to the lamps which were kindled by their ray, to guide our steps to the East again, where the dawn is. We hear, that we may speak. The Arabian proverb says, "A fig tree, looking on a fig tree, becometh fruitful."" Emersons beskrivning av skolan är också intressant: "But they can only highly serve us, when they aim not to drill, but to create; when they gather from far every ray of various genius to their hospitable halls, and, by the concentrated fires, set the hearts of their youth on flame."

Nuförtiden, i Europa, ligger man ju efter USA i kreativitet. Även så i religiös andlighet. Romano Prodi, när han var i EU, varnade för forskningens eftersatthet i Europa jämfört med Japan och USA i en artikel i Le Monde. I Europa finns där 5 forskare per 1000 arbetare medan det i Japan och USA finns 9 respektive 8 forskare per 1000 arbetare. Det andliga och kreativa klimatet verkar eftersatt i Europa om man får tro dessa siffror. Väntar Europa, dvs EU, på sin Emerson? Hur farligt är det att inte ta sekularisering på allvar? Finns det ett samband mellan sekularisering och minskat intresse för forskning?

Andlighet

Bland människorna finns där individer med speciella talanger. En del kallas andliga individer. Vad innebär det att vara andlig? Icke-religös andlighet, dvs hos en person som ej växt upp i ett religiöst sammanhang, är kanske extra intressant. Den representerar ju en orörd egenskap. En naturlig andlighet. Andlighet som den är när de gener som nu formar den får agera fritt hos en individ. Man får förmoda att religionerna skapades av andliga personer. Andliga personer tror på någonting. Någonting stort. Inte nödvändigtvis på Gud. En religiös person säger att personen vet inte att Gud finns men Gud tänker på vederbörande ändå. Ekumenikens mål är förmodligen ett erkännande av andligheten som en slags ny religion för alla. Det finns förmodligen strömningar inom psykologin som bearbetar andligheten för vad den är. Religions-neutralt. Prästutbildningen på Universitet innehåller ett ämne kallat religions-beteendevetenskap. Lär sig prästerna nuförtiden att bli ekumeniska från början? Medför sekularisering i västvärlden att den naturliga andligheten ökar eller måste den ledas av präster? Hur många som tidigare blev präster har i stället blivit vetenskapsmän? Diskuterade något liknande med Charlotte på A Catholic Renewal.