Har vi hamnat i en situation där den muslimska världen är emot Väst men Väst inte är emot den muslimska världen?

Caroline Glick skriver i sin fredagskrönika om hur enligt hennes bedömning kriget mot terrorismen har blivit enkelriktat. Muslimerna är emot oss men åtminstone enligt President Obama är vi inte mot muslimerna.

Om detta stämmer och alla muslimska makter vare enade mot Israel skulle kanske en exodus vara att föredra? Hundratals miljoner muslimer mot 7.4 miljoner Israeler och ett USA och Europa som inte bryr sig.

Men är det verkligen sant att en "Clash of Civilizations" mellan Väst och muslimerna kommer att ske? Tony Blair, en nybliven Katolik, verkade också tro att där var en stundande uppgörelse mellan Kristendomen och Judendomen å ena sidan och Islam å den andra. Jag ser dock i min okunnighet en möjlighet till ett framtida Mellanöstern som lever i fred med Västvärlden likt George W. Bush och nu senast President Obama.

Om man börjar med maktbalansen, som kan vara övertygande nog, så representerar G20 länderna 85% av världens BNP. Ingen av Mellanösterns länder är med i denna skara, utom Saudiarabien. Robert Gates, den Amerikanska försvarsministern, säger att ytterligare sanktioner mot Iran kan vara en väg att gå. Man hävdar att Iran sponsrar terrorism som motiverar dylika sanktioner. Själv tror jag att det kunde vara mer effektivt att lägga ner santionerna. Ett mindre pressat Iran skulle kanske integreras i världspolitiken fortare. Anti-amerikanism i världen skulle inte heller underbyggas med en aggressiv hållning gentemot Iran från Västvärlden.

Jag håller däremot med David Horowitz i hans krönika idag att det inte finns mycket hopp om en lösning på det palestinska problemet. Som jag ser det finns bara en väg genom ett närmande till Iran och normalisering av förhållandena där. Den 18:e maj möts Obama och Netanyahu i Vita Huset för en policydiskussion. Artig konversation leder garanterat ingen vart. Om Obama skulle börja kräva Israeliska eftergifter, som han vet Netanyahu inte accepterar, skulle han ta ett stort steg mot Araberna och Iran och på så sett få fart på en två-stegslösning på kort sikt. Den skulle inte fungera på lite längre sikt.

Jag har passerat den frustrerade fasen i förståelsen av det Israeli-Palestinska problemet genom att acceptera omöjligheten i att finna en lösning. Vad Araber och Västvärlden verkar nöja sig med är att mantrat kan gå. Det skall gå att säga att att man arbetar för freden, och på lång sikt, när situationen i Mellanöstern förövrigt stabiliserat sig, så finns det möjlighet för fred.