Wijkman var pessimistisk, till skillnad från förra veckans predikant Margot Wallström, och lade följande dilemma på bordet.
Om vi vill vara solidariska och låta hela jordens befolkning leva som vi krävs att vi ändrar vår livsstil. Jordens resurser räcker inte till för vår nuvarande levnadstandard.
En dylik presentation gör mig potentiellt lite deprimerad. Jag vill att alla skall få det som vi i västerlandet. Som jag lever finns där inte mycket att minska ner på.
En tröst kan kanske vara att man för några år sedan inte trodde att maten skulle räcka för jordens befolkning. Men det gjorde den. Åtminstone enligt vissa.
Själv är jag därför inte lika pessimistisk. Jag tror att vi med det västerländska paradigmet kan få jordens befolkning upp på rimliga levnadstandardnivåer snabbare än vad många tror.
Det gäller bara att förstå hur. Muhammad Yunus Nobelpris med de så kallade microcrediterna är kanske ett sådant framsteg.
Det gäller åtminstone alla som är intresserade av denna levnadstandard. På många ställen verkar man ju motsträviga. Fundamentalistiska krafter kan ju kapitalisera på domedagsprofetior i Väst.
Jag har inte räknat på det själv men verkar det inte som om det moraliska dilemmat som Wijkman presenterade leder till att en för snabbt instiftad solidaritet betyder en världsdepression där inte mycket kommer att hända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar