Hillary Clinton beger sig nu ut på sin junfruresa till Asien. Det ekonomiskt mest viktiga distriktet. Hon började i Japan och slutar i Kina. Sensmoralen från uttalandet om Kina relativt USA är att de båda har en möjlighet att potentiera varandra utvecklingsmässigt.
I den lite grabbigare sfären verkar Vicepresidenten Joe Biden har fått Ryssland på sin lott. Åtminstone om man får döma från konferensen i München.
George J Mitchell skall förhandla med Israel/Palestina, ett erkänt myckert svårt problem som skulle dränera krafter från Presidentens bord. Richard CA Holbrooke får förhandla i burkornas land.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det har vissa fördelar med en indelning som ovan. President Barack H Obama visar på detta sett respekt för den synnerligen viktiga regionen österut. Det ansågs ju i dessa trakter att USA hade intresserat sig kanske för mycket i Mellan Östern tidigare.
Ett av President Obamas vallöften var ju att göra sig fri från Mellanösterns energi och demokratiseringsprocessen anses ju inte längre så viktig för den pragmatiske Obama som dock fått ge vika i förhandlingarna om stimulanspaketet. Republikanernas och Demokraternas bild på hur man löser ekonomin är för olik för samarbete över partigränserna, något som visade sig i fallet med den nominerade handelsministern Senator Judd Gregg som just avgick.
Det har tydligen varit så tidigare att de nyblivna utrikesministrarna börjat med en resa till Europa. Så inte den här gången. Kanske lämnar man åt Europa, läs Tyskland, att hantera Ryssland i framtiden. Jag har kunnat läsa ut från litteraturen det sista året att USA blivit mindre intresserad av att styra i Europa. Europabarometern visar ju dessutom att folk i allmänhet inte vill ha Amerikansk inblandning i sin utrikespolitik. Vicepresidenten förklarade ju detta nyligen genom att säga att USA nu kommer att lyssna mer men också kräva mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar