Yisrael Beiteinu: "No loyalty, no citizenship". En variant av det invandrarkontrakt som diskuterades i Sverige för några månader sedan?

En verklig vinnare i det Israeliska valet är Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinu (Vårt hem Israel). De är nu det tredje största partiet med femton mandat av de 120 möjliga. De två vinnarpartierna Kadima och Likud har 28 respektive 27 mandat. Det en gång stora partiet Arbetarpartiet, Golda Meirs och Shimon Peres parti, kom först på fjärde plats.

Lieberman liknas med Jörg Haider och Jean-Marie Le Pen i vissa delar av den internationella pressen, nämligen vänstertidningen Le Monde, enligt en artikel i The Jerusalem Post kallad Who in the world is Avigdor Lieberman?. Detta är intressant eftersom Moderaterna i November 2008 lade fram ett förslag om invandrarkontrakt liknade det som en paroll för Yisrael Beiteinu sade, nämligen "No loyalty, no citizenship". Man ville ha lojalitet från de 20% araberna i Israel. Där finns en rädsla från jämförelsen med Palestinierna i Judeen och Samarien samt i Gaza. Något tillspetsat kan det alltså vara frågan om en person är lojal eller en självmordsbombare.

Jag röstade emot Moderaternas förslag eftersom jag tror att en invandrare måste få känna sig både svensk och med en nationalitet från sitt invandrarland. Anser också att det ger ett ogästvänligt intryck. Invandrarkontrakt hade också varit på förslag i EU 2006. Jag tror det är en biologisk omöjlighet att kräva total assimilering av alla invandrare med en viss nationalitet.

Högerförskjutningen i Israels politik anses bero på en ökad frustration med Israels situation lokalt och i omvärlden. Man undrar vad orsaken till Moderaternas förslag var?

I en artikel på Spiegel ONLINE International kallad Erdogan Rides Wave of Popularity in Muslim World så berättar man om hur den turkiske premiärministern inför 20000 åskådare i Tyskland ber dem att aldrig assimilera sig. Allt detta sker på turkiska. Jag får den känslan av att läsa artikeln att det inte var populärt i Tyskland. En viktig fråga är om det verkligen är värt att satsa på ett utländskt modersmål i EU eller om energin i stället skall läggas på att lära sig ett annat EU språk utöver tyskan i det här fallet? Det beror ju lite på om målet med EU är att få fram en ny federal supernationalitet eller om man satsar på separata nationalstater. I Tyskland hade man enligt samma websida börjat muttra över globala förändringar i tyskan, som "cool" och liknande.

Jag kan dock förstå Erdogan till viss del eftersom mina egna barn lärde sig lite polska av sin mor och mormor i USA där de lärde sig engelskan i skolan och i hemmet. Mormodern i det här fallet kunde ingen engelska. Men å andra sidan verkar det ju som Erdogan vill ha ett turkiskt nätverk i Tyskland, i det fall Turkiet skulle bli EU medlem, något som de flesta tyskar för övrigt är emot. Själv undrar jag hur ett lojalitetskontrakt skulle fungera i detta fall?

Den utbredda anti-semitismen i Europa kan nog delvis förklaras med att judiska församlingars lojalitet till den nationalstat de bor i ifrågasätts relativt dess lojalitet till andra judar i diasporan och till Israel. Frågan är om liknade anti-nätverkism från nationalister kommer att bildas för andra typer av nätverk som bildas globalt nuförtiden?