Iran och det Israeliska valet

På tisdag röstar Israelerna förmodligen in en ny regeringssituation med det höger-center orienterade Likud partiet som segare. Likuds ledare Binyamin Netanyahu, som blir premiärminster, förväntas organisera sig med nationalistiska och religösa partier.

Orsaken till högerförskjutningen i valet är misslyckandet med den så kallade "land-for-peace" doktrinen från Kadima partiet. Det frisläppta Gaza blev, trots miljarder i stöd från Väst, en terroristbas för Irans revolutionära strategier under ledningen av Hamas.

Det är denna nya hotbild från Iran och Syrien som avhandlas i ledare i The Jerusalem Post av David Horovitz och Caroline Glick. De får stöd från The International Herald Tribune i en artikel från den erfarne och mycket kunnige Henry A. Kissinger.

Kissinger menar något filosofiskt att den frisläppta elden från materiens inre måste ridas in:

"Arresting and then reversing the proliferation of nuclear weapons places a special responsibility on the established nuclear powers. They share no more urgent common interest than preventing the emergence of more nuclear-armed states."

Kissinger skrev sin artikel med tanke på den pågående säkerhetskonferensen i München. En rapport från detta möte informerar om att Obamas administration verkar gå samma väg som Bushs, med skillnaden att de kan tänka sig att prata med Iran. Annars har de en hård linje mot Ryssland samtidigt som de vill ha eftergifter från Iran, något som ansågs vara att samtidigt ha kakan och äta den.

Det råder ett tydligt samförstånd om att det är synnerligen olämpligt att fler stater får kärnvapen och speciellt sådana som ligger på den lite ruffliga sidan. Vad som folk inte tycks kunna enas om är vad man gör om sanktionerna mot Iran och säkerhetsrådets resolutioner inte tycks ha någon verkan. Diskussioner leder förmodligen ingen vart eftersom Iran inte anser sig ha något militärt nukleärt projekt utan bara fredlig kärnkraftsutvinning.

Vanligtvis välunderrättade källor hävdar dock att Iran står för statssponsrad terrorism och därför utgör ett legitimt mål. Därför lämnas ett militärt ingripande mot Iran "på bordet" i förhandlingarna. EU menar, trots ett mångårigt förhandlande utan resultat, att den diplomatiska vägen fortfarande är möjlig. USA reviderar för närvarande sin hållning men har ju aviserat en villighet att förhandla direkt med Iran.

De signaler som Iran skickar är dock inte uppmuntrande efter President Obamas utsträckta hand. Man förnekade inresevisum till ett Amerikanskt badmintonlag och visade prov på att man nu kan nå Europa med kärnvapenstyckade missiler. Hopp om att en kontrarevolution skall kunna utlösas i Iran på grund av regimens dåliga resultat på nationens utveckling verkar inte vara omedelbart förestående.

I litteraturen finns rekommendationer före ett ingripande såväl som varningar om att en attack på Iran mycket väl kan utlösa ett tredje världskrig. För Israel, lokalt på platsen, är det dock en allt mer akut angelägenhet att göra något åt de av Iran understödda raketramperna, som tycks krypa allt närmare, något som som sagt kan avläsas i en ökad nationalism. Man verkar vara för en judisk demokratisk stat snarare än att mingla i den Arabiska och Persiska miljön.