Jag har försökt lära mig lite om den Israeliska/Palestinska konflikten i Mellanöstern de senaste två månaderna. Jag skall nu försöka dra någon form av slutsats från denna lärdom.
Det verkar som om historiska och religiösa problem försvårar en fredsprocess medan jag tror att det är Israels existens som är dominerande problemet. Det finns t.ex. 25000 judar i Iran! Ockupationens effekt tror jag mindre på. Utrymmandet av Gaza ledde inte till någon stat, utan till Hamastan, och Hamas charta stipulerar att judarna skall försvinna. Jag tycker inte att man skall legitimera dessa terrorister genoma att tala med dem.
Palestiniernas lösning på detta är att demografiskt växa över Israelerna. Make Love, not War är nog inte direkt vad de sysslar med. Man ser samma princip i Iran där nu 60% av befolkningen är under 30år som resultatet av en dubblering av befolkningen sedan revolutionen 1979. Denna utveckling förklarar Avigdor Liebermans framsteg i valet.
Det talas om att "tänka utanför boxen" för att lösa problemen. När jag gjorde detta initialt kom jag fram till att Israel förmodligen kommer att behöva göra en exodus. Jag är inte ensam om denna tanke eftersom en person som Nicolas Sarkozy lär ha haft samma idé. Andra säger att Israel inte kan politiskt försvara sig.
Boxen är annars klar. Israel pressas steg för steg av en internationell opinion att sluta existera. Israel tillåts inte försvara sig mot terrorism riktad mot dem. Det är till och med så att de som är anti-semistiska, som EU, sponsrar Palestiniernas knaprande på den Israeliska staten. Folk talar om att likt Rhodesia en gång skall judarna ge upp makten till Palestinierna utan att se vad resultatet Zimbabwe betyder. Fred idag betyder enligt många exodus i morgon.
Så kom jag på lösningen. Lämna Iran ifred! Idka handel med Iran. Tyskland som handlar mest med dom vill säkert "modernisera" lite precis som de vill med Ryssland. De behöver naturgas till Nabucco pipelinen. Iran kan inte annihilera Israel utan att få en massa problem. Khamenei säger dessutom att det är emot Islams regler? Iran har mig veterligen inte attackerat någon. Det var Saddam Hussein som var problemet på senare år. En attack på deras anläggningar skulle ha så till den milda grad många effekter att jag faktiskt bedömer den som omöjlig att genomföra.
På detta sätt kan experimentet Irak utvecklas optimalt i regionen vilket kommer leda till positiva effekter. Till och med Saudiarabien är ju på gång med sin första kvinnliga viceminister. Israel som bara har fredsavtal med Jordanien och Egypten kan nu kanske normalisera förhållandena med fler stater. Fred kan på lite sikt skönjas.
Det är med denna betraktelse jag nu med intresse fortsätter att bedöma utvecklingen.
20090225
Americans can do anything
Republikanen Bobby Jindal, Statens Louisianas guvernör, höll svarstalet till President Barack H. Obamas tal till kongressen igår.
Jindal, 37, är son till invandrare precis som Obama och har gjort en kometkarriär i sin hemstat. Han säger faktiskt i talet att alla skall kunna få sjukvård, bristen av något som jag hävdat för närvarande är en situation som gränsar till barbari.
Ett ledtema i talet är att hans far en gång sade till honom att "Americans can do anything" och på denna punkt är han mer optimistisk om USAs möjligheter än Obama som ses i följande:
"You know, a few weeks ago, the president warned that our country is facing a crisis that he said, in quotes, "we may not be able to reverse." You know, our troubles are real, to be sure, but don't let anyone tell you that we cannot recover. Don't let anyone tell you that America's best days are behind her.
This is the nation that cast off the scourge of slavery, overcame the Great Depression, prevailed in two World Wars, won the struggle for civil rights, defeated the Soviet menace, and responded with determined courage to the attacks of September 11, 2001.
The American spirit has triumphed over almost every form of adversity known to man, and the American spirit will triumph again."
Jindal, 37, är son till invandrare precis som Obama och har gjort en kometkarriär i sin hemstat. Han säger faktiskt i talet att alla skall kunna få sjukvård, bristen av något som jag hävdat för närvarande är en situation som gränsar till barbari.
Ett ledtema i talet är att hans far en gång sade till honom att "Americans can do anything" och på denna punkt är han mer optimistisk om USAs möjligheter än Obama som ses i följande:
"You know, a few weeks ago, the president warned that our country is facing a crisis that he said, in quotes, "we may not be able to reverse." You know, our troubles are real, to be sure, but don't let anyone tell you that we cannot recover. Don't let anyone tell you that America's best days are behind her.
This is the nation that cast off the scourge of slavery, overcame the Great Depression, prevailed in two World Wars, won the struggle for civil rights, defeated the Soviet menace, and responded with determined courage to the attacks of September 11, 2001.
The American spirit has triumphed over almost every form of adversity known to man, and the American spirit will triumph again."
20090224
USA och Iran?
Binyamin Netanyahu håller nu på att försöka få ihop en koalitionsregering i Israel vilket betyder att hans åsikter om Israels framtida utrikespolitik är mer intressanta.
På mötet i Davos nyligen sade han att Iran och dess stundande kapacitet för kärnvapen är ett problem som överträffar finanskrisen i betydelse. Han har också hävdat att det är Iran-problemet och inte närmast problemet med Palestinierna som är viktigast. Själv tror jag finanskrisen skapar mer problem just nu.
Caroline Glick på The Jerusalem Post som talar ur Netanyahus perspektiv skriver idag att hon ser tre faktorer som kommer att kunna förhindra att Netanyahu kan åtgärda problemet med Irans kärnvapentillverkning skulle han bli Israels premiärminister. En av dessa är Obama-administrationen.
Trots att alla naturligtvis i framtiden vill ha fred och att det är svårt för både Palestinier och Israeler att se en snar slutlig fredlig lösning så är USAs och EUs mantra klar på denna punkt: tvåstatslösningen. Netanyahu vill dock hellre arbeta för säkerhet och ekonomisk utveckling av Palestiniernas territorium inom ramen för Israel.
Enligt en sondering publicerad i The New York Times idag kan man läsa hur den Amerikanska befolkningen bedömer situationen i Iran. Obama följer troligtvis dylika indikationer. Endast 13% vill att man akut skall åtgärda problemet. 58% tycker att problemet kan kontrolleras med diplomati... som nu. 19% tycker inte det är ett problem. Dessa värden har varit stabila de senaste åren så det verkar inte som om man upplever att situationen försämrats. Den borde med andra ord vara produktion-av-bomb-okänslig.
Min gissning är att Obama kommer att försöka förbättra relationen med Iran före en attack på kärnvapenanläggningarna med dessa siffror och med massvis med problem på andra håll. EU har förmodligen samma hållning. Amerikanerna bedömer t.ex. situationen i Irak och Afghanistan som allvarligare än situationen i Iran enligt samma sondering. Det återstår att se vad Netanyahu med sin information slutligen skulle bestämma sig för om han blir PM.
Sonderingen ovan innehåller också information om vad Amerikanarna förväntar sig av Obama vad beträffar hans försök att arbeta över partigränserna. Man vill inte att han skall försöka få med sig republikaner utan att han snarare skall följa det han gick till val på och stanna inom den demokratiska domänen. Detta bekräftar min misstanke häromdagen att ideologierna segrat och att Obama kommer att befinna sig mer åt den Amerikanska vänstern. Samtidigt vill man dock att republikanerna skall arbeta över partigränsen vilket sammantaget kanske betyder ungefär: gör vad Obama säger. Matt Miller, på wsj.com, tror idag att Obama försöker flytta den politiska centern åt vänster vilket han skulle kunna göra med höga förtroendesiffror. Folket är för närvarande mindre partisanskt än politikerna. Man trodde också att orsaken var politisk snarare än saklig vad beträffar kongressens ställningstagande till stimulanspaketet där väldigt få republikaner röstade för. Endast tre senatorer.
På mötet i Davos nyligen sade han att Iran och dess stundande kapacitet för kärnvapen är ett problem som överträffar finanskrisen i betydelse. Han har också hävdat att det är Iran-problemet och inte närmast problemet med Palestinierna som är viktigast. Själv tror jag finanskrisen skapar mer problem just nu.
Caroline Glick på The Jerusalem Post som talar ur Netanyahus perspektiv skriver idag att hon ser tre faktorer som kommer att kunna förhindra att Netanyahu kan åtgärda problemet med Irans kärnvapentillverkning skulle han bli Israels premiärminister. En av dessa är Obama-administrationen.
Trots att alla naturligtvis i framtiden vill ha fred och att det är svårt för både Palestinier och Israeler att se en snar slutlig fredlig lösning så är USAs och EUs mantra klar på denna punkt: tvåstatslösningen. Netanyahu vill dock hellre arbeta för säkerhet och ekonomisk utveckling av Palestiniernas territorium inom ramen för Israel.
Enligt en sondering publicerad i The New York Times idag kan man läsa hur den Amerikanska befolkningen bedömer situationen i Iran. Obama följer troligtvis dylika indikationer. Endast 13% vill att man akut skall åtgärda problemet. 58% tycker att problemet kan kontrolleras med diplomati... som nu. 19% tycker inte det är ett problem. Dessa värden har varit stabila de senaste åren så det verkar inte som om man upplever att situationen försämrats. Den borde med andra ord vara produktion-av-bomb-okänslig.
Min gissning är att Obama kommer att försöka förbättra relationen med Iran före en attack på kärnvapenanläggningarna med dessa siffror och med massvis med problem på andra håll. EU har förmodligen samma hållning. Amerikanerna bedömer t.ex. situationen i Irak och Afghanistan som allvarligare än situationen i Iran enligt samma sondering. Det återstår att se vad Netanyahu med sin information slutligen skulle bestämma sig för om han blir PM.
Sonderingen ovan innehåller också information om vad Amerikanarna förväntar sig av Obama vad beträffar hans försök att arbeta över partigränserna. Man vill inte att han skall försöka få med sig republikaner utan att han snarare skall följa det han gick till val på och stanna inom den demokratiska domänen. Detta bekräftar min misstanke häromdagen att ideologierna segrat och att Obama kommer att befinna sig mer åt den Amerikanska vänstern. Samtidigt vill man dock att republikanerna skall arbeta över partigränsen vilket sammantaget kanske betyder ungefär: gör vad Obama säger. Matt Miller, på wsj.com, tror idag att Obama försöker flytta den politiska centern åt vänster vilket han skulle kunna göra med höga förtroendesiffror. Folket är för närvarande mindre partisanskt än politikerna. Man trodde också att orsaken var politisk snarare än saklig vad beträffar kongressens ställningstagande till stimulanspaketet där väldigt få republikaner röstade för. Endast tre senatorer.
20090223
EU och Iran?
Läser på en lite ovanlig hemsida, Tehran Times, att Javier Solana lär ha sagt att EU söker ett helt nytt förhållande med Iran.
Det är svårt att tänka sig hur detta skall kunna ske, om man får tro kommunikationen, utan att man lägger ner sanktioner för brott mot resolutioner från FNs Säkerhetsråd?
Ett annat problem är att Iran förmodligen vill att EU skall kalla Gaza incidensen för en massaker riktad mot Palestinierna för att relationen signifikant skall kunna förändras. Solana säger enligt notisen: "The scale of the suffering and destruction was immense and it has left us all with a bitter taste in our mouths."
Det är naturligtvis förfärligt att Hamas skulle ha orsakat detta krig, och krig är aldrig vackra, men formuleringen går nog inte väl hem i Israel.
Ja, detta är spekulationer, men om jag tillägger vad jag fann i The Jerusalem Post idag där al-Qaida uppmanar Palestinierna att inte ingå en vapenvila med Israel så tycker jag att det är möjligt att börja urskilja ett mönster där EUs beteende kommer att kunna entusiasmera Palestinierna, främst då Hamas, till fortsatta aggressioner som kommer att kräva ytterligare militära insatser från Israel, något Likud och Yisrael Beiteinu argumenterade för under valkampanjen.
Det är ju USA och EU som står för den största delen av det ekonomiska biståndet till Palestinierna. Arabländerna står för mindre än 10%. Det är med andra ord en ironisk situation där USA och EU sponsrar våldet mot Israel. En annan information som delgavs i The Jerusalem Post häromdagen är att UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) som arbetar i Gaza med 1m Palestinier av totalt 1.4m består till 99% av Palestinier.
Mahmoud Abbas, Presidenten för The Palestinian Authority, menar nu att EU skall gå in politiskt och inte bara monetärt. Då blir det riktigt besvärligt eftersom USA och EU hamnar i olika läger. Om nu USA kvarstår som en vän till Israel.
På sätt och vis skulle man kunna argumentera att Palestinierna på ett listigt sätt skapat en situation där de är fredliga och får in bidrag från Väst samtidigt som de fortsätter kampen mot Israels existens med Hamas, och kanske med Iran. Detta sker framförallt genom att man arbetar via världsopinionen mot Israel och mot judarna.
Det är svårt att tänka sig hur detta skall kunna ske, om man får tro kommunikationen, utan att man lägger ner sanktioner för brott mot resolutioner från FNs Säkerhetsråd?
Ett annat problem är att Iran förmodligen vill att EU skall kalla Gaza incidensen för en massaker riktad mot Palestinierna för att relationen signifikant skall kunna förändras. Solana säger enligt notisen: "The scale of the suffering and destruction was immense and it has left us all with a bitter taste in our mouths."
Det är naturligtvis förfärligt att Hamas skulle ha orsakat detta krig, och krig är aldrig vackra, men formuleringen går nog inte väl hem i Israel.
Ja, detta är spekulationer, men om jag tillägger vad jag fann i The Jerusalem Post idag där al-Qaida uppmanar Palestinierna att inte ingå en vapenvila med Israel så tycker jag att det är möjligt att börja urskilja ett mönster där EUs beteende kommer att kunna entusiasmera Palestinierna, främst då Hamas, till fortsatta aggressioner som kommer att kräva ytterligare militära insatser från Israel, något Likud och Yisrael Beiteinu argumenterade för under valkampanjen.
Det är ju USA och EU som står för den största delen av det ekonomiska biståndet till Palestinierna. Arabländerna står för mindre än 10%. Det är med andra ord en ironisk situation där USA och EU sponsrar våldet mot Israel. En annan information som delgavs i The Jerusalem Post häromdagen är att UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) som arbetar i Gaza med 1m Palestinier av totalt 1.4m består till 99% av Palestinier.
Mahmoud Abbas, Presidenten för The Palestinian Authority, menar nu att EU skall gå in politiskt och inte bara monetärt. Då blir det riktigt besvärligt eftersom USA och EU hamnar i olika läger. Om nu USA kvarstår som en vän till Israel.
På sätt och vis skulle man kunna argumentera att Palestinierna på ett listigt sätt skapat en situation där de är fredliga och får in bidrag från Väst samtidigt som de fortsätter kampen mot Israels existens med Hamas, och kanske med Iran. Detta sker framförallt genom att man arbetar via världsopinionen mot Israel och mot judarna.
20090222
Obamas "förändring" verkar bli stor?
Läser i Washington Post att President Barack H. Obamas budget för nästa budgetår, med början i oktober, kommer att sikta på en halvering av budgetunderskottet på fyra år genom att beskatta företag, de rika, och kapa rejält i kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Jag läser detta preliminärt som att: världen får vänta för jag förändrar USA rejält.
Är flirtisen med centern över och är detta en vänstersväng? Det verkade på Obamas retorik som om han satsade på att arbeta över partigränserna men detta har de så kallade "pundits" i Republikanska Partiet satt stopp för. Det verkar som om en smekmånad inte infann sig i den vanligtvis initierade presssen. Här i den svenska bloggosfären ger Dick Erixon, den dominerande USA-bloggaren i Sverige, närmast ett anti-Amerikanskt intryck med sin Republikanska retorik.
Binyamin Netanyahu, som nyss börjat sätta ihop en koalition för att regera i Israel hävdar att Obama och han hade det gemensamt att de träffats i centern. Obama från vänster och Netanyahu från höger. Tydligen har ideologerna sagt sitt både i USA och i Israel där Tzipi Livni, ledaren för Kadima, som fick ett mandat mer än Netanyahus Likud, nu väljer att gå i opposition.
Jag skulle vilja veta en sak. Varför är det inte en vogue längre att leda ett land med den majoritet som man fått i valet utan varför talas det om att man vill leda hela landet i en "unity government"? Anses förhållandena så krigsartade att det är farligt med opposition? Själv tvivlar jag inte en sekund på att USA och resten av världen kommer att resa sig så småningom. Skulle själv satsa på USA som ledaren ut eftersom det verkar som om man funnit en populär ledare. Obama har fortfarande stöd av 63% av folket enligt rcp.com. Så långt fungerade det att svära presidenteden på Lincolns Bibel.
Det skall bli intressant att se hur relationen mellan Israel och USA utvecklar sig nu om Netanyahu faller tillbaka till höger och Obama faller åt vänster. Iran är nog inte sen att utnyttja ett sådant förhållande?
Uppdatering 23:35: Livni might join Netanyahus government.
Är flirtisen med centern över och är detta en vänstersväng? Det verkade på Obamas retorik som om han satsade på att arbeta över partigränserna men detta har de så kallade "pundits" i Republikanska Partiet satt stopp för. Det verkar som om en smekmånad inte infann sig i den vanligtvis initierade presssen. Här i den svenska bloggosfären ger Dick Erixon, den dominerande USA-bloggaren i Sverige, närmast ett anti-Amerikanskt intryck med sin Republikanska retorik.
Binyamin Netanyahu, som nyss börjat sätta ihop en koalition för att regera i Israel hävdar att Obama och han hade det gemensamt att de träffats i centern. Obama från vänster och Netanyahu från höger. Tydligen har ideologerna sagt sitt både i USA och i Israel där Tzipi Livni, ledaren för Kadima, som fick ett mandat mer än Netanyahus Likud, nu väljer att gå i opposition.
Jag skulle vilja veta en sak. Varför är det inte en vogue längre att leda ett land med den majoritet som man fått i valet utan varför talas det om att man vill leda hela landet i en "unity government"? Anses förhållandena så krigsartade att det är farligt med opposition? Själv tvivlar jag inte en sekund på att USA och resten av världen kommer att resa sig så småningom. Skulle själv satsa på USA som ledaren ut eftersom det verkar som om man funnit en populär ledare. Obama har fortfarande stöd av 63% av folket enligt rcp.com. Så långt fungerade det att svära presidenteden på Lincolns Bibel.
Det skall bli intressant att se hur relationen mellan Israel och USA utvecklar sig nu om Netanyahu faller tillbaka till höger och Obama faller åt vänster. Iran är nog inte sen att utnyttja ett sådant förhållande?
Uppdatering 23:35: Livni might join Netanyahus government.
20090220
Fortsatt utvidgning av EU kräver ett viktigt beslut
Storbritanniens Europaminister Caroline Flint talar genom Sydsvenskan och menar att fortsatt utvidgning av EU är positivt. Hon tar femårsdagen för den stora tidigare utvidgningen som tillfälle att göra denna markering.
Carl Bildt sade i princip samma sak i den Utrikespolitiska deklarationen häromdagen. Ryssland står dock där på vakt österut för att förhindra en vidare utvidgning. Detta är något som bör göra att man funderar på vad man vill med EU?
Vill man ta vad man har och arbeta upp detta till homogenitet eller vill man i konkurrens med NATO snarare skapa en säkerhetszon? Räcker det inte med en halv miljard människor? USA har ju problem med homogeniteten och de är bara 300m.
Speciellt i tider som nu när ekonomin är dålig bör kanske EU snarare se om sitt hus än expandera. Länder med hög korruption som nyss blivit medlemmar som Bulgarien och Rumänien skapar ju problem och vidare utvidgning skulle skapa mer av samma problem innan det är löst.
En orsak till att en solidifiering av EU kan vara viktigare än att expandera är att Ryssland ej ännu tar EU på allvar. Det är svårt att förhandla mellan EU och Ryssland i t.ex. energifrågor eftersom Ryssland ser fördelar i att förhandla med länder separat. Att undertrycka denna möjlighet till att "härska genom att söndra" för Ryssland är därför något som kräver en fördjupning av EU.
En förutsättning för en kvalitativ förbättring av EU är ju Lissabonfördraget. Nu verkar det dock som om tyskarna börjat fundera på om detta är en bra väg eftersom Tysklands högsta domstol börjat analysera det samma.
Skulle Tyskland säga nej på detta vis till fördraget återstår kanske bara den aspekt på EU som NATO tjänat förutom det uppenbara ekonomiska fördelarna. Det vill säga att ersätta NATO med en ny säkerhetsorganisation som kanske kommer att innefatta Turkiet och där man försöker reda ut säkerhetsaspekter med Ryssland snarare än med USA. Denna möjlighet ser jag mycket skeptiskt på eftersom den allvarligt skulle förändra det trans-Atlantiska samarbetet som jag tror är mycket viktigare än de östra angelägenheterna.
I Sverige är ju många oroliga för vad man kallar en "smyganslutning" till NATO. Själv bekymrar jag mig närmast för vad som ser ut som en början till en smyganslutning till Rysslands domän.
Carl Bildt sade i princip samma sak i den Utrikespolitiska deklarationen häromdagen. Ryssland står dock där på vakt österut för att förhindra en vidare utvidgning. Detta är något som bör göra att man funderar på vad man vill med EU?
Vill man ta vad man har och arbeta upp detta till homogenitet eller vill man i konkurrens med NATO snarare skapa en säkerhetszon? Räcker det inte med en halv miljard människor? USA har ju problem med homogeniteten och de är bara 300m.
Speciellt i tider som nu när ekonomin är dålig bör kanske EU snarare se om sitt hus än expandera. Länder med hög korruption som nyss blivit medlemmar som Bulgarien och Rumänien skapar ju problem och vidare utvidgning skulle skapa mer av samma problem innan det är löst.
En orsak till att en solidifiering av EU kan vara viktigare än att expandera är att Ryssland ej ännu tar EU på allvar. Det är svårt att förhandla mellan EU och Ryssland i t.ex. energifrågor eftersom Ryssland ser fördelar i att förhandla med länder separat. Att undertrycka denna möjlighet till att "härska genom att söndra" för Ryssland är därför något som kräver en fördjupning av EU.
En förutsättning för en kvalitativ förbättring av EU är ju Lissabonfördraget. Nu verkar det dock som om tyskarna börjat fundera på om detta är en bra väg eftersom Tysklands högsta domstol börjat analysera det samma.
Skulle Tyskland säga nej på detta vis till fördraget återstår kanske bara den aspekt på EU som NATO tjänat förutom det uppenbara ekonomiska fördelarna. Det vill säga att ersätta NATO med en ny säkerhetsorganisation som kanske kommer att innefatta Turkiet och där man försöker reda ut säkerhetsaspekter med Ryssland snarare än med USA. Denna möjlighet ser jag mycket skeptiskt på eftersom den allvarligt skulle förändra det trans-Atlantiska samarbetet som jag tror är mycket viktigare än de östra angelägenheterna.
I Sverige är ju många oroliga för vad man kallar en "smyganslutning" till NATO. Själv bekymrar jag mig närmast för vad som ser ut som en början till en smyganslutning till Rysslands domän.
20090214
Har Obama skaffat sig fyra utrikesministrar?
Hillary Clinton beger sig nu ut på sin junfruresa till Asien. Det ekonomiskt mest viktiga distriktet. Hon började i Japan och slutar i Kina. Sensmoralen från uttalandet om Kina relativt USA är att de båda har en möjlighet att potentiera varandra utvecklingsmässigt.
I den lite grabbigare sfären verkar Vicepresidenten Joe Biden har fått Ryssland på sin lott. Åtminstone om man får döma från konferensen i München.
George J Mitchell skall förhandla med Israel/Palestina, ett erkänt myckert svårt problem som skulle dränera krafter från Presidentens bord. Richard CA Holbrooke får förhandla i burkornas land.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det har vissa fördelar med en indelning som ovan. President Barack H Obama visar på detta sett respekt för den synnerligen viktiga regionen österut. Det ansågs ju i dessa trakter att USA hade intresserat sig kanske för mycket i Mellan Östern tidigare.
Ett av President Obamas vallöften var ju att göra sig fri från Mellanösterns energi och demokratiseringsprocessen anses ju inte längre så viktig för den pragmatiske Obama som dock fått ge vika i förhandlingarna om stimulanspaketet. Republikanernas och Demokraternas bild på hur man löser ekonomin är för olik för samarbete över partigränserna, något som visade sig i fallet med den nominerade handelsministern Senator Judd Gregg som just avgick.
Det har tydligen varit så tidigare att de nyblivna utrikesministrarna börjat med en resa till Europa. Så inte den här gången. Kanske lämnar man åt Europa, läs Tyskland, att hantera Ryssland i framtiden. Jag har kunnat läsa ut från litteraturen det sista året att USA blivit mindre intresserad av att styra i Europa. Europabarometern visar ju dessutom att folk i allmänhet inte vill ha Amerikansk inblandning i sin utrikespolitik. Vicepresidenten förklarade ju detta nyligen genom att säga att USA nu kommer att lyssna mer men också kräva mer.
I den lite grabbigare sfären verkar Vicepresidenten Joe Biden har fått Ryssland på sin lott. Åtminstone om man får döma från konferensen i München.
George J Mitchell skall förhandla med Israel/Palestina, ett erkänt myckert svårt problem som skulle dränera krafter från Presidentens bord. Richard CA Holbrooke får förhandla i burkornas land.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det har vissa fördelar med en indelning som ovan. President Barack H Obama visar på detta sett respekt för den synnerligen viktiga regionen österut. Det ansågs ju i dessa trakter att USA hade intresserat sig kanske för mycket i Mellan Östern tidigare.
Ett av President Obamas vallöften var ju att göra sig fri från Mellanösterns energi och demokratiseringsprocessen anses ju inte längre så viktig för den pragmatiske Obama som dock fått ge vika i förhandlingarna om stimulanspaketet. Republikanernas och Demokraternas bild på hur man löser ekonomin är för olik för samarbete över partigränserna, något som visade sig i fallet med den nominerade handelsministern Senator Judd Gregg som just avgick.
Det har tydligen varit så tidigare att de nyblivna utrikesministrarna börjat med en resa till Europa. Så inte den här gången. Kanske lämnar man åt Europa, läs Tyskland, att hantera Ryssland i framtiden. Jag har kunnat läsa ut från litteraturen det sista året att USA blivit mindre intresserad av att styra i Europa. Europabarometern visar ju dessutom att folk i allmänhet inte vill ha Amerikansk inblandning i sin utrikespolitik. Vicepresidenten förklarade ju detta nyligen genom att säga att USA nu kommer att lyssna mer men också kräva mer.
20090213
50% av Palestinierna tycker att det är OK att självmordsbomba civila Israeler!
Det senaste numret av The Economist har en artikel kallad America and Israel: Will the relationship change? Yes it can. De ger resultatet av en sondering från 29-31 januari 2009 och bland resultaten finner man en fråga på vilken över 50% av Palestinierna svarar att de stöder dessa: How do you feel about the suicide-bombing operations against Israelian civilians?
Trots detta är man optimistisk för att det skall kunna bli fred!? De flesta realister är inte detta på kort sikt. Data ovan talar ju snarast för en ny intifada. Man tror att om USA blev mer vän med Palestinierna så är fredsmöjligheterna och den Israeliska säkerheten större.
Detta är tvärt emot vad Steven J. Rosen vid AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) anser:
"The "peace camp" is also urging Obama to take a more "even-handed" approach in the Middle East. But the effect of even-handedness is not even. The Arab League has 22 members and a lot of oil; there are 56 Muslim countries in the Islamic Conference; and much of the rest of the world automatically supports Arab positions. Israel depends uniquely on its close relations with one main ally, the United States. When the US is neutral, there is a huge imbalance, and the scale automatically tilts the other way."
AIPAC som representerar de 5.6m judarna i USA, det finns 5.3m judar i Israel, har börjat få konkurrens av det Europeiska slaget och det är detta som Economist-artikeln ovan använder som argument för att en förändring är på väg i det Amerikansk-Israeliska förhållandet.
Själv tycker jag det är allvarligt att The Economist divinerar så anti-Israeliskt. Israel är den stjärna som lyser ensamt som statsbyggnad i Mellanöstern och det vore sorgligt att USA inte skulle fortsätta stödja den fullt ut. Det vore ett ominöst tecken på demokratins och frihetens tillbakagång.
Trots detta är man optimistisk för att det skall kunna bli fred!? De flesta realister är inte detta på kort sikt. Data ovan talar ju snarast för en ny intifada. Man tror att om USA blev mer vän med Palestinierna så är fredsmöjligheterna och den Israeliska säkerheten större.
Detta är tvärt emot vad Steven J. Rosen vid AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) anser:
"The "peace camp" is also urging Obama to take a more "even-handed" approach in the Middle East. But the effect of even-handedness is not even. The Arab League has 22 members and a lot of oil; there are 56 Muslim countries in the Islamic Conference; and much of the rest of the world automatically supports Arab positions. Israel depends uniquely on its close relations with one main ally, the United States. When the US is neutral, there is a huge imbalance, and the scale automatically tilts the other way."
AIPAC som representerar de 5.6m judarna i USA, det finns 5.3m judar i Israel, har börjat få konkurrens av det Europeiska slaget och det är detta som Economist-artikeln ovan använder som argument för att en förändring är på väg i det Amerikansk-Israeliska förhållandet.
Själv tycker jag det är allvarligt att The Economist divinerar så anti-Israeliskt. Israel är den stjärna som lyser ensamt som statsbyggnad i Mellanöstern och det vore sorgligt att USA inte skulle fortsätta stödja den fullt ut. Det vore ett ominöst tecken på demokratins och frihetens tillbakagång.
20090212
Yisrael Beiteinu: "No loyalty, no citizenship". En variant av det invandrarkontrakt som diskuterades i Sverige för några månader sedan?
En verklig vinnare i det Israeliska valet är Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinu (Vårt hem Israel). De är nu det tredje största partiet med femton mandat av de 120 möjliga. De två vinnarpartierna Kadima och Likud har 28 respektive 27 mandat. Det en gång stora partiet Arbetarpartiet, Golda Meirs och Shimon Peres parti, kom först på fjärde plats.
Lieberman liknas med Jörg Haider och Jean-Marie Le Pen i vissa delar av den internationella pressen, nämligen vänstertidningen Le Monde, enligt en artikel i The Jerusalem Post kallad Who in the world is Avigdor Lieberman?. Detta är intressant eftersom Moderaterna i November 2008 lade fram ett förslag om invandrarkontrakt liknade det som en paroll för Yisrael Beiteinu sade, nämligen "No loyalty, no citizenship". Man ville ha lojalitet från de 20% araberna i Israel. Där finns en rädsla från jämförelsen med Palestinierna i Judeen och Samarien samt i Gaza. Något tillspetsat kan det alltså vara frågan om en person är lojal eller en självmordsbombare.
Jag röstade emot Moderaternas förslag eftersom jag tror att en invandrare måste få känna sig både svensk och med en nationalitet från sitt invandrarland. Anser också att det ger ett ogästvänligt intryck. Invandrarkontrakt hade också varit på förslag i EU 2006. Jag tror det är en biologisk omöjlighet att kräva total assimilering av alla invandrare med en viss nationalitet.
Högerförskjutningen i Israels politik anses bero på en ökad frustration med Israels situation lokalt och i omvärlden. Man undrar vad orsaken till Moderaternas förslag var?
I en artikel på Spiegel ONLINE International kallad Erdogan Rides Wave of Popularity in Muslim World så berättar man om hur den turkiske premiärministern inför 20000 åskådare i Tyskland ber dem att aldrig assimilera sig. Allt detta sker på turkiska. Jag får den känslan av att läsa artikeln att det inte var populärt i Tyskland. En viktig fråga är om det verkligen är värt att satsa på ett utländskt modersmål i EU eller om energin i stället skall läggas på att lära sig ett annat EU språk utöver tyskan i det här fallet? Det beror ju lite på om målet med EU är att få fram en ny federal supernationalitet eller om man satsar på separata nationalstater. I Tyskland hade man enligt samma websida börjat muttra över globala förändringar i tyskan, som "cool" och liknande.
Jag kan dock förstå Erdogan till viss del eftersom mina egna barn lärde sig lite polska av sin mor och mormor i USA där de lärde sig engelskan i skolan och i hemmet. Mormodern i det här fallet kunde ingen engelska. Men å andra sidan verkar det ju som Erdogan vill ha ett turkiskt nätverk i Tyskland, i det fall Turkiet skulle bli EU medlem, något som de flesta tyskar för övrigt är emot. Själv undrar jag hur ett lojalitetskontrakt skulle fungera i detta fall?
Den utbredda anti-semitismen i Europa kan nog delvis förklaras med att judiska församlingars lojalitet till den nationalstat de bor i ifrågasätts relativt dess lojalitet till andra judar i diasporan och till Israel. Frågan är om liknade anti-nätverkism från nationalister kommer att bildas för andra typer av nätverk som bildas globalt nuförtiden?
Lieberman liknas med Jörg Haider och Jean-Marie Le Pen i vissa delar av den internationella pressen, nämligen vänstertidningen Le Monde, enligt en artikel i The Jerusalem Post kallad Who in the world is Avigdor Lieberman?. Detta är intressant eftersom Moderaterna i November 2008 lade fram ett förslag om invandrarkontrakt liknade det som en paroll för Yisrael Beiteinu sade, nämligen "No loyalty, no citizenship". Man ville ha lojalitet från de 20% araberna i Israel. Där finns en rädsla från jämförelsen med Palestinierna i Judeen och Samarien samt i Gaza. Något tillspetsat kan det alltså vara frågan om en person är lojal eller en självmordsbombare.
Jag röstade emot Moderaternas förslag eftersom jag tror att en invandrare måste få känna sig både svensk och med en nationalitet från sitt invandrarland. Anser också att det ger ett ogästvänligt intryck. Invandrarkontrakt hade också varit på förslag i EU 2006. Jag tror det är en biologisk omöjlighet att kräva total assimilering av alla invandrare med en viss nationalitet.
Högerförskjutningen i Israels politik anses bero på en ökad frustration med Israels situation lokalt och i omvärlden. Man undrar vad orsaken till Moderaternas förslag var?
I en artikel på Spiegel ONLINE International kallad Erdogan Rides Wave of Popularity in Muslim World så berättar man om hur den turkiske premiärministern inför 20000 åskådare i Tyskland ber dem att aldrig assimilera sig. Allt detta sker på turkiska. Jag får den känslan av att läsa artikeln att det inte var populärt i Tyskland. En viktig fråga är om det verkligen är värt att satsa på ett utländskt modersmål i EU eller om energin i stället skall läggas på att lära sig ett annat EU språk utöver tyskan i det här fallet? Det beror ju lite på om målet med EU är att få fram en ny federal supernationalitet eller om man satsar på separata nationalstater. I Tyskland hade man enligt samma websida börjat muttra över globala förändringar i tyskan, som "cool" och liknande.
Jag kan dock förstå Erdogan till viss del eftersom mina egna barn lärde sig lite polska av sin mor och mormor i USA där de lärde sig engelskan i skolan och i hemmet. Mormodern i det här fallet kunde ingen engelska. Men å andra sidan verkar det ju som Erdogan vill ha ett turkiskt nätverk i Tyskland, i det fall Turkiet skulle bli EU medlem, något som de flesta tyskar för övrigt är emot. Själv undrar jag hur ett lojalitetskontrakt skulle fungera i detta fall?
Den utbredda anti-semitismen i Europa kan nog delvis förklaras med att judiska församlingars lojalitet till den nationalstat de bor i ifrågasätts relativt dess lojalitet till andra judar i diasporan och till Israel. Frågan är om liknade anti-nätverkism från nationalister kommer att bildas för andra typer av nätverk som bildas globalt nuförtiden?
20090211
The Devil's Advocate på Iran
Det har ju varit lite kärvt med framstegen i debatten med Iran de senaste 30 åren. Som Michael Rubin säger idag i The Weekly Standard: det beror inte så mycket på vilken president det har varit som på just Teheran självt.
Något som skulle medföra ett stort framsteg i debatten är dock om man säger till Teheran att det är helt OK att ni gör en atombomb. Vi förstår inte varför, för ni kan inte använda den.
Jag kan inte bedöma det rent militära i den nya balans i Mellanöstern som skulle infinna sig men jag tröstades idag av vetskapen att Israel inte behöver se det Iranska hotet som en apokalyps. Ephraim Halevy, en före detta chef för den Israeliska säkerhetspolisen Mossad, informerar i The Jerusalem Post om att Israel kan bemästra detta hot.
Det tycks mig att Iran i detta fall inte längre skulle ha Den Store Satan att skylla på och moderata krafter skulle få mer att säga till om. Handeln skulle öka med Iran och förhållandena normaliseras. Detta borde också inverka positivt på Iraks återuppbyggnad. Man behöver heller inte Rysslands stöd för sanktioner och frigör på så sett en spelbricka för Europa förhandlingarna och Afghanistanlogistik.
Det som inte stämmer är ju att normala länder går att övertyga med diplomati om att inte skaffa sig kärnvapen vilket gör Iran atypiskt och krigiskt. Eftersom diplomati inte fungerar kommer detta att leda till ett preemptivt tillslag för att förstöra programmets infrastruktur--för ett tag framöver. Enligt samma princip som i fallet Hamas, vilket ju inte var populärt runt om i världen.
The Guardian rapporterar att President George W. Bush skulle ha sagt till Israel i September 2008 att de inte backar ett tillslag i Iran efter en stor övning över Medelhavet som ansågs imitera ett anfall på Iran. Det måste vara mycket svårt att utföra en dylik räd. Det borde också vara mycket svårt att bedöma andra länders reaktion på det inträffade.
Om man dock ändå inte skall anfalla Iran, så vore det ju mycket bättre om man lade an en positiv ton? I rimlighetens namn borde detta också kunna leda till att fredsprocessen mellan Israel och Palestinierna skulle kunna komma igång?
Något som skulle medföra ett stort framsteg i debatten är dock om man säger till Teheran att det är helt OK att ni gör en atombomb. Vi förstår inte varför, för ni kan inte använda den.
Jag kan inte bedöma det rent militära i den nya balans i Mellanöstern som skulle infinna sig men jag tröstades idag av vetskapen att Israel inte behöver se det Iranska hotet som en apokalyps. Ephraim Halevy, en före detta chef för den Israeliska säkerhetspolisen Mossad, informerar i The Jerusalem Post om att Israel kan bemästra detta hot.
Det tycks mig att Iran i detta fall inte längre skulle ha Den Store Satan att skylla på och moderata krafter skulle få mer att säga till om. Handeln skulle öka med Iran och förhållandena normaliseras. Detta borde också inverka positivt på Iraks återuppbyggnad. Man behöver heller inte Rysslands stöd för sanktioner och frigör på så sett en spelbricka för Europa förhandlingarna och Afghanistanlogistik.
Det som inte stämmer är ju att normala länder går att övertyga med diplomati om att inte skaffa sig kärnvapen vilket gör Iran atypiskt och krigiskt. Eftersom diplomati inte fungerar kommer detta att leda till ett preemptivt tillslag för att förstöra programmets infrastruktur--för ett tag framöver. Enligt samma princip som i fallet Hamas, vilket ju inte var populärt runt om i världen.
The Guardian rapporterar att President George W. Bush skulle ha sagt till Israel i September 2008 att de inte backar ett tillslag i Iran efter en stor övning över Medelhavet som ansågs imitera ett anfall på Iran. Det måste vara mycket svårt att utföra en dylik räd. Det borde också vara mycket svårt att bedöma andra länders reaktion på det inträffade.
Om man dock ändå inte skall anfalla Iran, så vore det ju mycket bättre om man lade an en positiv ton? I rimlighetens namn borde detta också kunna leda till att fredsprocessen mellan Israel och Palestinierna skulle kunna komma igång?
Anti-semitism i Europa?
Diskuterade anti-semitism igår. Idag finner jag resultatet av en studie i Europa på ejpress.org.
Judarna skylls t.ex. av 31% att vara orsaken till finanskrisen!
Man bedömer tydligen detta olika men studien ovan ser solid ut.
Judarna skylls t.ex. av 31% att vara orsaken till finanskrisen!
Man bedömer tydligen detta olika men studien ovan ser solid ut.
20090209
Varför är EU mindre vänligt inställt till Israel än USA?
Nämnde vid ett tidigare tillfälle att EU varit ganska negativt inställd mot Israel tidigare men att relationen hade förbättrats. Också som en uppföljning på mitt förra inlägg.
Fann en artikel i arkivet på The Economist som diskuterar skillnaden mellan USAs och EUs stöd till Israel. Den heter "To Israel with hate--and guilt: Why Europe, unlike America, finds it so hard to love Israel".
En intressant idé är den följande:
"Emanuele Ottolenghi, an expert on Israel and Europe at Oxford University, argues that “Europeans see Israel as the embodiment of the demons of their own past.” The European Union is supposed to have traded in war, nationalism and conflict for love, peace and federalism. But Israel now reminds Europeans of darker forces and darker days.".
Artikeln tar också upp detta med att det är den Européiska vänstern som är mest Israel-fientlig, då främst efter sexdagarskriget och efter det att dess politik lämnat den utpräglat socialistiska. De växande, och muttrande, muslimska befolkningarna kan vara en annan orsak.
Anti-Amerikanism anses också vara en faktor men anti-semitism ger inga bra förklaringar.
Fann en artikel i arkivet på The Economist som diskuterar skillnaden mellan USAs och EUs stöd till Israel. Den heter "To Israel with hate--and guilt: Why Europe, unlike America, finds it so hard to love Israel".
En intressant idé är den följande:
"Emanuele Ottolenghi, an expert on Israel and Europe at Oxford University, argues that “Europeans see Israel as the embodiment of the demons of their own past.” The European Union is supposed to have traded in war, nationalism and conflict for love, peace and federalism. But Israel now reminds Europeans of darker forces and darker days.".
Artikeln tar också upp detta med att det är den Européiska vänstern som är mest Israel-fientlig, då främst efter sexdagarskriget och efter det att dess politik lämnat den utpräglat socialistiska. De växande, och muttrande, muslimska befolkningarna kan vara en annan orsak.
Anti-Amerikanism anses också vara en faktor men anti-semitism ger inga bra förklaringar.
Israel har verkliga fiender i Sverige
Just det! Det är inte bara folk som är emot utan folk som låter sig anhållas av polisen vid motdemonstrationer. Den våldsamhet som släpps lös är anmärkningsvärd. Samma vi attacken på Israels ambassadör Benny Dagan häromdagen.
Johan Ingerö sammanfattar på ett utmärkt sätt vad som hände i Malmö när Birgitta Ohlsson gav ett bra 10 minuter långt positivt tal om Israel inför c:a 300 åhörare. Talet kan ses på YouTube på Maria Byströms blogg.
Vid det första försöket tvingades polisen ta bort de demonstrerande snarare än att ta sig an motdemonstranterna. Det var det säkraste alternativet.
Ingerö tror att detta är judehat. Kanske är det det men inte på samma sätt som före andra världskriget. Själv tror jag de flesta är emot Israeler, inte judar.
Jag tror det rör sig om att man tolkar situationen i Israel som om den var på gatan i Sverige vilket är fel. Man blir mycket uppbragt över att Israel inte ger Palestinierna rättigheter. Rättigheter som de svenske har t.ex. i Rosengård. Men vad skulle folk i Sverige göra om förorterna började skjuta raketer eller självmordsbomba?
Tänk om Rosengårdsinnevånarna också fick för sig att existensen av de andra omkring dem inte var berättigad? Trots att de är ekonomiskt beroende av oss andra!
Johan Ingerö sammanfattar på ett utmärkt sätt vad som hände i Malmö när Birgitta Ohlsson gav ett bra 10 minuter långt positivt tal om Israel inför c:a 300 åhörare. Talet kan ses på YouTube på Maria Byströms blogg.
Vid det första försöket tvingades polisen ta bort de demonstrerande snarare än att ta sig an motdemonstranterna. Det var det säkraste alternativet.
Ingerö tror att detta är judehat. Kanske är det det men inte på samma sätt som före andra världskriget. Själv tror jag de flesta är emot Israeler, inte judar.
Jag tror det rör sig om att man tolkar situationen i Israel som om den var på gatan i Sverige vilket är fel. Man blir mycket uppbragt över att Israel inte ger Palestinierna rättigheter. Rättigheter som de svenske har t.ex. i Rosengård. Men vad skulle folk i Sverige göra om förorterna började skjuta raketer eller självmordsbomba?
Tänk om Rosengårdsinnevånarna också fick för sig att existensen av de andra omkring dem inte var berättigad? Trots att de är ekonomiskt beroende av oss andra!
20090207
Iran och det Israeliska valet
På tisdag röstar Israelerna förmodligen in en ny regeringssituation med det höger-center orienterade Likud partiet som segare. Likuds ledare Binyamin Netanyahu, som blir premiärminster, förväntas organisera sig med nationalistiska och religösa partier.
Orsaken till högerförskjutningen i valet är misslyckandet med den så kallade "land-for-peace" doktrinen från Kadima partiet. Det frisläppta Gaza blev, trots miljarder i stöd från Väst, en terroristbas för Irans revolutionära strategier under ledningen av Hamas.
Det är denna nya hotbild från Iran och Syrien som avhandlas i ledare i The Jerusalem Post av David Horovitz och Caroline Glick. De får stöd från The International Herald Tribune i en artikel från den erfarne och mycket kunnige Henry A. Kissinger.
Kissinger menar något filosofiskt att den frisläppta elden från materiens inre måste ridas in:
"Arresting and then reversing the proliferation of nuclear weapons places a special responsibility on the established nuclear powers. They share no more urgent common interest than preventing the emergence of more nuclear-armed states."
Kissinger skrev sin artikel med tanke på den pågående säkerhetskonferensen i München. En rapport från detta möte informerar om att Obamas administration verkar gå samma väg som Bushs, med skillnaden att de kan tänka sig att prata med Iran. Annars har de en hård linje mot Ryssland samtidigt som de vill ha eftergifter från Iran, något som ansågs vara att samtidigt ha kakan och äta den.
Det råder ett tydligt samförstånd om att det är synnerligen olämpligt att fler stater får kärnvapen och speciellt sådana som ligger på den lite ruffliga sidan. Vad som folk inte tycks kunna enas om är vad man gör om sanktionerna mot Iran och säkerhetsrådets resolutioner inte tycks ha någon verkan. Diskussioner leder förmodligen ingen vart eftersom Iran inte anser sig ha något militärt nukleärt projekt utan bara fredlig kärnkraftsutvinning.
Vanligtvis välunderrättade källor hävdar dock att Iran står för statssponsrad terrorism och därför utgör ett legitimt mål. Därför lämnas ett militärt ingripande mot Iran "på bordet" i förhandlingarna. EU menar, trots ett mångårigt förhandlande utan resultat, att den diplomatiska vägen fortfarande är möjlig. USA reviderar för närvarande sin hållning men har ju aviserat en villighet att förhandla direkt med Iran.
De signaler som Iran skickar är dock inte uppmuntrande efter President Obamas utsträckta hand. Man förnekade inresevisum till ett Amerikanskt badmintonlag och visade prov på att man nu kan nå Europa med kärnvapenstyckade missiler. Hopp om att en kontrarevolution skall kunna utlösas i Iran på grund av regimens dåliga resultat på nationens utveckling verkar inte vara omedelbart förestående.
I litteraturen finns rekommendationer före ett ingripande såväl som varningar om att en attack på Iran mycket väl kan utlösa ett tredje världskrig. För Israel, lokalt på platsen, är det dock en allt mer akut angelägenhet att göra något åt de av Iran understödda raketramperna, som tycks krypa allt närmare, något som som sagt kan avläsas i en ökad nationalism. Man verkar vara för en judisk demokratisk stat snarare än att mingla i den Arabiska och Persiska miljön.
Orsaken till högerförskjutningen i valet är misslyckandet med den så kallade "land-for-peace" doktrinen från Kadima partiet. Det frisläppta Gaza blev, trots miljarder i stöd från Väst, en terroristbas för Irans revolutionära strategier under ledningen av Hamas.
Det är denna nya hotbild från Iran och Syrien som avhandlas i ledare i The Jerusalem Post av David Horovitz och Caroline Glick. De får stöd från The International Herald Tribune i en artikel från den erfarne och mycket kunnige Henry A. Kissinger.
Kissinger menar något filosofiskt att den frisläppta elden från materiens inre måste ridas in:
"Arresting and then reversing the proliferation of nuclear weapons places a special responsibility on the established nuclear powers. They share no more urgent common interest than preventing the emergence of more nuclear-armed states."
Kissinger skrev sin artikel med tanke på den pågående säkerhetskonferensen i München. En rapport från detta möte informerar om att Obamas administration verkar gå samma väg som Bushs, med skillnaden att de kan tänka sig att prata med Iran. Annars har de en hård linje mot Ryssland samtidigt som de vill ha eftergifter från Iran, något som ansågs vara att samtidigt ha kakan och äta den.
Det råder ett tydligt samförstånd om att det är synnerligen olämpligt att fler stater får kärnvapen och speciellt sådana som ligger på den lite ruffliga sidan. Vad som folk inte tycks kunna enas om är vad man gör om sanktionerna mot Iran och säkerhetsrådets resolutioner inte tycks ha någon verkan. Diskussioner leder förmodligen ingen vart eftersom Iran inte anser sig ha något militärt nukleärt projekt utan bara fredlig kärnkraftsutvinning.
Vanligtvis välunderrättade källor hävdar dock att Iran står för statssponsrad terrorism och därför utgör ett legitimt mål. Därför lämnas ett militärt ingripande mot Iran "på bordet" i förhandlingarna. EU menar, trots ett mångårigt förhandlande utan resultat, att den diplomatiska vägen fortfarande är möjlig. USA reviderar för närvarande sin hållning men har ju aviserat en villighet att förhandla direkt med Iran.
De signaler som Iran skickar är dock inte uppmuntrande efter President Obamas utsträckta hand. Man förnekade inresevisum till ett Amerikanskt badmintonlag och visade prov på att man nu kan nå Europa med kärnvapenstyckade missiler. Hopp om att en kontrarevolution skall kunna utlösas i Iran på grund av regimens dåliga resultat på nationens utveckling verkar inte vara omedelbart förestående.
I litteraturen finns rekommendationer före ett ingripande såväl som varningar om att en attack på Iran mycket väl kan utlösa ett tredje världskrig. För Israel, lokalt på platsen, är det dock en allt mer akut angelägenhet att göra något åt de av Iran understödda raketramperna, som tycks krypa allt närmare, något som som sagt kan avläsas i en ökad nationalism. Man verkar vara för en judisk demokratisk stat snarare än att mingla i den Arabiska och Persiska miljön.
20090205
Det finns en förklaring till Israels situation i dess politiska system?
I 3:e april 2008 numret av The Economist finns en "survey" på c:a 15 sidor som avhandlar Israels situation. En artikel tar upp Israels politiska system: A Systemic Problem. Ett citat är intressant i nuläget efter Gaza-offensiven:
"Paradoxically, it was right-wing governments that made the big territorial withdrawals, Sinai in 1982 and Gaza in 2005, because they were able to convince right-wing voters that this was the right thing to do. Yet as long as the Palestinian leadership remains split between the West Bank and Gaza, it will be impossible to reach a deal in which Israel's security comes before Palestinian independence. At some point, and perhaps quite soon, the political cost of being exposed to daily rocket fire from Gaza may outweigh that of losing dozens of troops in a massive operation to destroy Hamas's power there. That, in turn, could be the death knell of Mahmoud Abbas's leadership in the West Bank and possibly of the Palestinian Authority itself. In extremis, Israel could find itself back in charge of the occupied territories, with nobody to give the keys to, and the wheel will have come full circle."
Det är ju just säkerheten som är den springande punkten i Israels politik. Israel har inte ens hunnit skriva en grundlag. Detta vittnar om den flexibilitet som krävs för att driva ett samhälle på gränsen till, eller kanske snarare, i ett pyrande krigstillstånd. Detta förklarar ju den Européiska otåligheten för en fredlig lösning. Det saknas empati för Israels speciella situation.
Frågan är om inte intifador och krig har en större inverkan än vad många vill erkänna. Jag finner följande not i artikeln ovan:
"Gidi Grinstein, the head of the Re'ut Institute, a policy think-tank, suggests that political volatility may even be responsible for preventing Israel's economy from catching up with other countries. Until 1977 a coalition headed by one party had more or less continuous control. Since then the average government has lasted around two years, the average minister 18 months. At about the same time Israel's GDP per head relative to America's stopped climbing; it has stayed at roughly the same level ever since."
Vad jag förstått hittills är att de islamistiska påtryckningarna, eller krigföringen, leder till att driftigt folk hotar lämna landet vilket skulle påskynda en ekonomisk utjämning med den omedelbara omvärlden. Detta ser man som ett hot i en annan artikel i "surveyen" ovan. En del observerar också en spirituell trötthet i den judiska kommunen jämfört med liknande i fredligare delar av världen.
Enligt en annan artikel är det inte så mycket fråga om möjligheten till en tvåstatslösning som om Israel skall förbli en judisk stat. Någon har sagt att judarna i Danmark kräver inte att en Davidsstjärna skall placeras på dannebrogen. På samma sätt skulle inte Israel-araberna kunna kräva att staten blev multikulturell.
Avsaknaden av en grundlag betyder ju också att graden av sekulärt och religöst styre inte är formellt reglerat. Man känner sig fram. Tzipi Livni har sagt att en förutsättning för att Israel skall förbli en judisk demokrati är att man ger ifrån sig land. Binyamin Netanyahu menar å andra sidan att detta "land-for-peace" inte har fungerat och att säkerhetssituationen inte medger att man inkorporerar alla själar i en "peace-on-earth" demokrati av Amerikanskt eller Europeiskt snitt. Dvs det demografiska "hotet".
Israel (7.5m) består till 60% av "sekulära" judar, 15% religösa zionister, 4% ultra-ortodoxa, 2% övriga och 19% Israel-araber. Dessa relationer kommer att stå sig enligt projektioner fram till 2020. Den Palestinska befolkningsökningen sker främst i Judeen och Samarien (2.2m) och i Gaza (1.4m).
I Sverige grymtar man ju när staten kräver att säkerheten går före den personliga säkerheten, eller integriteten, som visats under 2008 i FRA debatten. Det är lätt att förstå hur många svenskar blir upprörda över Palestiniernas situation men det borde samtidigt finnas förståelse för Israels säkerhetsproblem. Det är dock statens intresse som vinner dagen även i Sverige.
"Paradoxically, it was right-wing governments that made the big territorial withdrawals, Sinai in 1982 and Gaza in 2005, because they were able to convince right-wing voters that this was the right thing to do. Yet as long as the Palestinian leadership remains split between the West Bank and Gaza, it will be impossible to reach a deal in which Israel's security comes before Palestinian independence. At some point, and perhaps quite soon, the political cost of being exposed to daily rocket fire from Gaza may outweigh that of losing dozens of troops in a massive operation to destroy Hamas's power there. That, in turn, could be the death knell of Mahmoud Abbas's leadership in the West Bank and possibly of the Palestinian Authority itself. In extremis, Israel could find itself back in charge of the occupied territories, with nobody to give the keys to, and the wheel will have come full circle."
Det är ju just säkerheten som är den springande punkten i Israels politik. Israel har inte ens hunnit skriva en grundlag. Detta vittnar om den flexibilitet som krävs för att driva ett samhälle på gränsen till, eller kanske snarare, i ett pyrande krigstillstånd. Detta förklarar ju den Européiska otåligheten för en fredlig lösning. Det saknas empati för Israels speciella situation.
Frågan är om inte intifador och krig har en större inverkan än vad många vill erkänna. Jag finner följande not i artikeln ovan:
"Gidi Grinstein, the head of the Re'ut Institute, a policy think-tank, suggests that political volatility may even be responsible for preventing Israel's economy from catching up with other countries. Until 1977 a coalition headed by one party had more or less continuous control. Since then the average government has lasted around two years, the average minister 18 months. At about the same time Israel's GDP per head relative to America's stopped climbing; it has stayed at roughly the same level ever since."
Vad jag förstått hittills är att de islamistiska påtryckningarna, eller krigföringen, leder till att driftigt folk hotar lämna landet vilket skulle påskynda en ekonomisk utjämning med den omedelbara omvärlden. Detta ser man som ett hot i en annan artikel i "surveyen" ovan. En del observerar också en spirituell trötthet i den judiska kommunen jämfört med liknande i fredligare delar av världen.
Enligt en annan artikel är det inte så mycket fråga om möjligheten till en tvåstatslösning som om Israel skall förbli en judisk stat. Någon har sagt att judarna i Danmark kräver inte att en Davidsstjärna skall placeras på dannebrogen. På samma sätt skulle inte Israel-araberna kunna kräva att staten blev multikulturell.
Avsaknaden av en grundlag betyder ju också att graden av sekulärt och religöst styre inte är formellt reglerat. Man känner sig fram. Tzipi Livni har sagt att en förutsättning för att Israel skall förbli en judisk demokrati är att man ger ifrån sig land. Binyamin Netanyahu menar å andra sidan att detta "land-for-peace" inte har fungerat och att säkerhetssituationen inte medger att man inkorporerar alla själar i en "peace-on-earth" demokrati av Amerikanskt eller Europeiskt snitt. Dvs det demografiska "hotet".
Israel (7.5m) består till 60% av "sekulära" judar, 15% religösa zionister, 4% ultra-ortodoxa, 2% övriga och 19% Israel-araber. Dessa relationer kommer att stå sig enligt projektioner fram till 2020. Den Palestinska befolkningsökningen sker främst i Judeen och Samarien (2.2m) och i Gaza (1.4m).
I Sverige grymtar man ju när staten kräver att säkerheten går före den personliga säkerheten, eller integriteten, som visats under 2008 i FRA debatten. Det är lätt att förstå hur många svenskar blir upprörda över Palestiniernas situation men det borde samtidigt finnas förståelse för Israels säkerhetsproblem. Det är dock statens intresse som vinner dagen även i Sverige.
20090203
Lyssnar man på Israel... så har Caroline Glick ett förslag på en fortsättning nu när tvåstatslösningen har falerat
Det bästa, och ett detaljerat, förslag på fortsättning nu när många anser att tvåstatslösningen har falerat som jag sett är dokumenterat i en krönika av Caroline Glick kallad Our World: The Israeli Solution.
I Sverige är det ju vanligt att man ser enbart på den Palestinska problematiken. Glicks förslag har dock den fördelen att det andas realism på grund av att det baseras på aktion från ett fungerande samhällssystem. Detta saknar tvåstatslösningen.
Hon menar att det kommer att behövas tid, en till två generationer av Palestinier, för att de skall kunna bygga en egen fredlig stat. Man måste börja med helt andra personer än de som är vid makten i dag. Hon föreslår att Israel skall sluta stödja PLO-PA och i stället börja från början med andra personer.
Ser man på dessa maskerade män med sina gröna pannbindlar som viftar med sina automatvapen så förstår åtminstone jag hur makten administreras i Gaza men även i Judea och Samaria. Dessa personer står som råmodeller för de barn som växer upp i trakten just nu.
Glick skriver bl.a.:
"This reassessment has also provoked a discussion of the PLO-Fatah's own failures since it formed the Palestinian Authority in 1994. Despite the billions of dollars it received from Israel and the West, its Western trained armed forces numbering more than 75,000 and the bottomless reserve of international political support it enjoys, the PLO-Fatah regime did not build a state, but a kleptocratic thugocracy where the rule of law was replaced by the rule of the jackboot. Instead of teaching its people to embrace peace, freedom and democracy, the PLO-Fatah-led PA indoctrinated them to wage jihad against Israel in a never-ending war."
Orsaken till den hårda bedömningen av PLO-PA ovan är att Fatah sett åt ett annat håll, precis som Egypten, när Hamas arbetat med sitt mål att Israel skall försvinna. I Svenska Expressen kan man läsa att Fawzi Barhoum, en av alla dessa talesmän för Hamas, tyckter att judarna skulle resa hem till sina hemländer...
Det är på grund av det ovanstående citatet som demokrati inte fungerar i Palestina. Det är därför det inte är frågan om ett apartheidsystem. Det är därför det inte är fråga om etnisk rensning.
I Sverige är det ju vanligt att man ser enbart på den Palestinska problematiken. Glicks förslag har dock den fördelen att det andas realism på grund av att det baseras på aktion från ett fungerande samhällssystem. Detta saknar tvåstatslösningen.
Hon menar att det kommer att behövas tid, en till två generationer av Palestinier, för att de skall kunna bygga en egen fredlig stat. Man måste börja med helt andra personer än de som är vid makten i dag. Hon föreslår att Israel skall sluta stödja PLO-PA och i stället börja från början med andra personer.
Ser man på dessa maskerade män med sina gröna pannbindlar som viftar med sina automatvapen så förstår åtminstone jag hur makten administreras i Gaza men även i Judea och Samaria. Dessa personer står som råmodeller för de barn som växer upp i trakten just nu.
Glick skriver bl.a.:
"This reassessment has also provoked a discussion of the PLO-Fatah's own failures since it formed the Palestinian Authority in 1994. Despite the billions of dollars it received from Israel and the West, its Western trained armed forces numbering more than 75,000 and the bottomless reserve of international political support it enjoys, the PLO-Fatah regime did not build a state, but a kleptocratic thugocracy where the rule of law was replaced by the rule of the jackboot. Instead of teaching its people to embrace peace, freedom and democracy, the PLO-Fatah-led PA indoctrinated them to wage jihad against Israel in a never-ending war."
Orsaken till den hårda bedömningen av PLO-PA ovan är att Fatah sett åt ett annat håll, precis som Egypten, när Hamas arbetat med sitt mål att Israel skall försvinna. I Svenska Expressen kan man läsa att Fawzi Barhoum, en av alla dessa talesmän för Hamas, tyckter att judarna skulle resa hem till sina hemländer...
Det är på grund av det ovanstående citatet som demokrati inte fungerar i Palestina. Det är därför det inte är frågan om ett apartheidsystem. Det är därför det inte är fråga om etnisk rensning.
20090202
Död åt Amerika! Död åt Israel! ett allmänt utrop i Iran
Enlígt en blog i The Jerusalem Post så används orden "Död åt Amerika! Död åt Israel!" ofta i Iran. De kan användas såväl av publiken vid bönemöten som idrottsevenemang.
Under den Amerikanska presidentvalskampanjen så fördes en diskussion om vad retoriken från Iran egentligen betyder. Bloggen ovan refererar till en artikel på wsj.com, Eradicating the "Little Satan", som diskuterar detta ingående.
Ahmadinejad säger tydligen på sistone så här om vad "den lilla djävulen" har för sig:
"Today, it has been proven that the Zionists are not opposed only to Islam and the Muslims. They are opposed to humanity as a whole. They want to dominate the entire world. They would even sacrifice the Western regimes for their own sake. I have said in Tehran, and I say it again here—I say to the leaders of some Western countries: stop supporting these corrupt people. Behold, the rage of the Muslim peoples is accumulating. The rage of the Muslim peoples may soon reach the point of explosion. If that day comes, they must know that the waves of this explosion will not be restricted to the boundaries of our region. They will definitely reach the corrupt forces that support this fake regime."
Det är det här skrikandet om "död åt" som gör mig speciellt irriterad. Ahmadinejad har tydligen sagt nu under trettioårsfirandet av den Iranska revolutionen att den bara är i sin linda. Citatet ovan indikerar kanske vad han har i tankarna?
Jag förstår om folk i Israel är oroliga inför ett kärnvapenbestyckat Iran. Det föreligger ju en säkerhetsrådsresolution mot detta också.
Under den Amerikanska presidentvalskampanjen så fördes en diskussion om vad retoriken från Iran egentligen betyder. Bloggen ovan refererar till en artikel på wsj.com, Eradicating the "Little Satan", som diskuterar detta ingående.
Ahmadinejad säger tydligen på sistone så här om vad "den lilla djävulen" har för sig:
"Today, it has been proven that the Zionists are not opposed only to Islam and the Muslims. They are opposed to humanity as a whole. They want to dominate the entire world. They would even sacrifice the Western regimes for their own sake. I have said in Tehran, and I say it again here—I say to the leaders of some Western countries: stop supporting these corrupt people. Behold, the rage of the Muslim peoples is accumulating. The rage of the Muslim peoples may soon reach the point of explosion. If that day comes, they must know that the waves of this explosion will not be restricted to the boundaries of our region. They will definitely reach the corrupt forces that support this fake regime."
Det är det här skrikandet om "död åt" som gör mig speciellt irriterad. Ahmadinejad har tydligen sagt nu under trettioårsfirandet av den Iranska revolutionen att den bara är i sin linda. Citatet ovan indikerar kanske vad han har i tankarna?
Jag förstår om folk i Israel är oroliga inför ett kärnvapenbestyckat Iran. Det föreligger ju en säkerhetsrådsresolution mot detta också.
20090201
Nya raketer mot Israel. På grund av Erdogans pep-talk?
En artikel på nytimes.com, Israel Vows Retaliation for Rockets, meddelar att Hamas eller grupper under deras beskydd, avfyrar raketer mot Israel från Gaza igen.
Olmert samt ledarna för de tre största partierna i valet den 10:e februari vill nu att Israel skall slå tillbaka. Frågan är vad Turkiets Erdogan åstadkom med sitt stöd till Hamas på Davos konferensen då han var oförskämd mot Shimon Peres, Israels President.
Erdogans utfall har dessutom nu gjort det omöjligt för Turkiet att medla i konflikter mellan Israel och Palestinierna, Syrien.
Iran tyckte tydligen att Erdogan var så duktig att han skulle få Nobels Fredspris för sin insats enligt The Jerusalem Post.
The Jerusalem Post låter också meddela att enigheten i alla de Israeliska partierna inför valet är stor för att det är oacceptabelt att Iran skaffar sig kärnvapen. Detta skulle betyda att Binyamin Netanyahu, som leder i sonderingarna, och som förordar denna fråga som t.o.m. viktigare än finanskrisen, har stöd från hela populationen.
Frågan är om detta är en existentiell fråga som kommer att leda till krig?
Olmert samt ledarna för de tre största partierna i valet den 10:e februari vill nu att Israel skall slå tillbaka. Frågan är vad Turkiets Erdogan åstadkom med sitt stöd till Hamas på Davos konferensen då han var oförskämd mot Shimon Peres, Israels President.
Erdogans utfall har dessutom nu gjort det omöjligt för Turkiet att medla i konflikter mellan Israel och Palestinierna, Syrien.
Iran tyckte tydligen att Erdogan var så duktig att han skulle få Nobels Fredspris för sin insats enligt The Jerusalem Post.
The Jerusalem Post låter också meddela att enigheten i alla de Israeliska partierna inför valet är stor för att det är oacceptabelt att Iran skaffar sig kärnvapen. Detta skulle betyda att Binyamin Netanyahu, som leder i sonderingarna, och som förordar denna fråga som t.o.m. viktigare än finanskrisen, har stöd från hela populationen.
Frågan är om detta är en existentiell fråga som kommer att leda till krig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
