Ett kollapsande paradigm?

Professor Barry Rubin skriver en krönika i The Jerusalem Post om det paradigm som existerat en tid i Mellanöstern, dvs det kalla krig som uppstått mellan Iran-Syrien-Hizbollah och Hamas samt arabstaterna där många har goda relationer med USA. Artikeln förordar ett status quo i detta paradigm.

Min fråga är då om inte detta paradigm håller på att falla samman på grund av att Iran-axeln, eller det islamistiska, håller på att vinna kampen. Operation Cast Lead gav ju Hamas och därmed Iran en väldigt massa stöd internationellt. Så även aktionen mot Libanon 2006. Hamas legitimeras, as we speak, av många Europeiska politiker.

Jag gissar att President Obama tänker ungefär så här: Jag har två krig i länder granne med Iran som jag egentligen inte har råd, eller kanske ens anledning, att driva för närvarande. Dessutom har jag egentligen ingen möjlighet att ingripa militärt mot Iran. Varken ekonomiskt eller praktiskt. Därför har Ayatollah Khamenei trumfkorten i sin hand. Jag måste normalisera förhållandena så att jag kan lösa denna ekvation. I min långsiktiga planering ligger att avlägsna mig från Mellanöstern och bli energioberoende av densamma. Jag behöver förbättra situationen för Israel och neutralisera de lokala problemen med Hamas och Hizbollah.

Varför skulle Khamenei skapa en relation med USA i detta läge är knäckfrågan?

Kanske för att få igång utvecklingen av sitt land. Hans inkomster kommer att gå ner väsentligt under 2009-2010 enligt en artikel i den senaste The Economist. Måste bli av med sanktionerna. Relationen mellan Iran och Turkiet kan utvecklas vidare till Europa om man normaliserar mot USA. Jag kan vinna mycket på bekostnad av Arabländerna och i längden bli dominerande i regionen med min stora befolkning och höga utbildningsnivå. Jag vill ha stabila vänligt sinnade regimer i Afganistan och Irak. 2m Iranier har t.ex. blivit beroende av billiga droger från Afghanistan.

Jag ser vidare två ganska olika uppfattningar om läget i Mellanöstern. Det är säkerhetspersonernas ganska svarta och aggressiva bild och det är företagspersonernas ganska neutrala pragmatiska bild. Jag tror nästa paradigm efter allt elände i regionen kommer att bli företagspersonernas. Grannlandet Irak håller också på att utvecklas i en demokratisk anda enligt en sondering jag redogjorde för häromdagen.

Företagspersonerna verkar inte tro att Iran har ett "target" i Mellanöstern som en annan artikel i The Jerusalem Post ville låta gälla. Man trodde att USA var primärmålet och Israel endast ett sekundärt mål. Det kanske ändå är Kina som kommer att patrullera Hormuz sundet i framtiden.

William Kristol på The Weekly Standard hävdar att President Obama visar sig svag när han närmar sig Iran. Jag tror snarare att hans situation är svag men att hans realism är stor och stark när han tar sig an problemet. Sant att Iran inte är mycket till demokrati och att där inte finns mycket frihet men det gör det inte i Saudiarabien eller Egypten heller som redan är bundsförvanter till USA.

Hur optimistisk för en förbättring kan man vara? Som jag antydde igår tror jag att det kommer att vara nödvändigt att släppa Iranierna intellektuelt fria och därmed lägga ner kraven på kärnteknologiutvecklingen i landet. Bush-administrationen lade fram en rapport för inte så länge sedan som sade att Iran lagt ner kärnvapenaspekten redan 2003. Där finns dock väldigt mycket fientlighet i Väst och i Arabvärlden gentemot Iran och det kan vara svårt att överbrygga densamma.