Teologala kraftcentrum

Toynbee sade att religionen måste överge alla fält som vetenskapen kan namnge. Tron, hoppet och kärleken, de tre teologala dygderna, eller krafterna, är sällan nämnda i vetenskapliga sammanhang.

Sveriges katolikers biskop sedan 1998, Anders Arborelius, beskriver i sin bok Trosmediation från 1987 hur man kan tänka sig att vi interagerar med Gud via dessa krafter. Sektionen Dynamik i kapitlet Gåvan: Den Helige Ande avslutas med kommentaren:

"Både i vår bön och i vårt handlande kan vi göra bruk av det teologala kraftcentrum, som driver oss allt längre bort från jagets tyranni och allt längre in i Andens frihet."

Biskop Anders använder sig både av termer inom fysiken och inom biologin i sin förklaring:

"Inifrån drivs vi mot Gud. Han sänder oss ständigt signaler, som vi måste lära oss att fånga upp allt bättre med hjälp av vår övernaturliga antenner och känselspröt."

Biskop Anders jämför dessa övernaturliga "organ" med de teologala dygderna. Det är frestande att spekulera i hur denna hypotes skulle kunna fungera i ett biofysiskt sammanhang av idag okänd natur.

Det nervbaneaktiveringsmönster som bildas när tankar om tro, hopp eller kärlek pågår skulle ju t.ex. kunna tjäna som en antenn av biologisk vävnad. Hela eller delar av vad jag kallat andenätet skulle likaså kunna vara involverade i en kontakt med Gud som det är definierat.

Biskop Anders hävdar att det tre teologala dygderna utgör en oupplöslig helhet. Detta är ju något som skulle kunna sannolikgöras med biofyskiska studier, även om tillstånden kan vara lite svårfångade, speciellt om man slapp lägga försökspersonerna i otympliga maskiner utan att man i stället kunde observera dem i naturaltillståndet.

Det är många kristnas uppfattning att de kan kommunicera med Gud. Det vore underligt om det inte ligger något bakom denna känsla. Det är i enlighet med paragraf 47 i den katolska kyrkans katekes att finna vägar att nå Gud.