Vetenskaplig teologi II?

René Descartes (1596-1650) och Baruch Spinoza (1632-1677) har båda lämnat spår som påverkar nutidens tänkare.

Descartes stipulerande av den moderna formen av kropp/själ-problematik har fortfarande en bäring på Philosophy of Mind fältet. Det flesta lär ska tro att tänkandet inte går att reducera på fysiken, kanske till och med på fysiken och biologin.

Spinoza definierade en gudsbild Deus sive Natura som idag mirakulöst går att förena med kristendomen. Hans determinism lär inte gå till historien på grund av osäkerhetsrelationen.

Descartes hade lite samma idéer om bokkunskap som Ralph Waldo Emerson (1803-1882), när han tyckte att det får inte bli för mycket--se framåt i stället. Orkestreringen är mindre viktig än kreativiteten.

Descartes var också imponerad av teologin, som dock begränsas genom att vägen till himlen står lika öppen för de okunnigaste som för de mest lärda--hävdar Svante Nordin i sin bok Filosofins Historia. Fortfarande anser katolikerna att själen kommer till oss vid befruktningen och befäster därmed Descartes uppdelning av kropp och själ. Själen verkar då vara närmare Gud än kroppen.

Men varför bemöda sig att studera teologi, och dessutom på ett naturvetenskapligt vis, när en person kan nå Gud utan någon rekvisita? Får man tro Spinoza så är studier av Naturen studier av Gud. Djävulens advokat skulle säga att teologin har spelat ut sin roll.

Kan någon ge mig ett argument som talar för teologin som den bästa vägen mot Gud, förutom att naturvetenskapen skulle vara underordnad teologin, som Alister McGraths skepp-modell föreslår?