ICC och AL

Idag kan man läsa att Mr Bashir av Sudan som den internationella kriminella domstolen (ICC) jagar stöttas av den så kallade "Arab League".

Mr Bashir var på möte i Doha i Qatar idag och Qatar har inte ratifierat en medverkan i ICC så han kan inte arresteras där för sin brottslighet i Darfur.

Sudan är ju intressant också på grund av att de hjälper Hamas att via Egypten smuggla vapen till Gaza. Israeliska plan förstörde en konvoj med 17 lastbilar för någon månad sedan där lasten var raketer som kunde nå Tel Aviv. Mr Bashir var förövrigt på besök hos Mr Mubarak av Egypten före mötet i Doha, enligt The Jerusalem Post. Kina investerar mycket i Sudan och får en tiondel av sin olja därifrån.

USA har ju inte ratifierat en medverkan i ICC så det är intressant i sammanhanget att detta har blivit en konflikt mellan EU och Arabvärlden.

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon medverkade på mötet och framförde sitt missnöje med att Mr Bashir hade skickat iväg många av internationella hjälparbetarna för Darfur området. Han ansåg att hjälparbete inte skulle politiseras.

Det "Iranska Hotet"

Jag har nu diskuterat lite fram och tillbaka om hur framförallt Israelerna ser på Iran och hur President Obamas administration föredrar att gå framåt.

På The Weekly Standard finner jag två artiklar som hanterar Iran och som är informativa i frågan: The Return of Weakness och Downwind from Iran.

Läser man The Jerusalem Post och Haaretz så råder inget tvivel: I realiteten finns ett Iranskt hot. Detta oavsett partifärg.

Följande citat från The Return of Weakness beskriver hur USA och EU ser på problemet:

"This hope attached to Khamenei and to dialogue is partly just a reaction against George W. Bush. Many feared Bush would attack Iran's nuclear facilities. "Diplomacy first, diplomacy only" became a mantra in Europe, since most Europeans would rather see the clerics go nuclear than have the United States (or Israel) do anything harsh to stop them. Most in the Obama administration no doubt share this view."

Men Israelerna anser att det börjar bli dags att göra något åt sitt "Iranska Hot". Detta framgår med önskvärd tydlighet i en artikel på timesonline.co.uk. Den blivande premiärministern Binyamin Netanyahu som svär in sin nya regering på tisdag är väldigt fokuserad på Iran och som en av artiklarna ovan är han betydligt mer intresserad av Iranfrågan än frågan om Palestinierna något som man i Sverige kanske inte uppskattar. USA betonar ju Palestinafrågan också för Israel och försöker tona ned Israels intresse i Iran.

Reuel Marc Gerecht, författaren av The Return of Weakness, menar att Obama är vek, på grund av att han vill närma sig Iran, om jag förstår saken rätt. Själv gjorde jag bedömningen under valkampanjen att Obama i Europa fick sin popularitet just på grund av att han gav ett vekt intryck. Han var Venus och inte Mars. Nu har Obama krånglat till detta med att gå ut hårt och blodigt i sommar i AfPak. Civila kommer att dö precis som i Gaza. Kina vinner poäng mot Väst. Kina fick kontraktet till en stor kopparfyndighet i Afghanistan trots att det fanns ett Amerikanskt företag med i budgivningen. Detta är den reella tacksamhet som Afghanerna visar.

Jag vill gärna vända på resonemanget eftersom jag tror det ligger i tiden. President Barack H. Obama behöver visa styrka ekonomiskt och inte militärt. Att visa styrka för Obama vore därför att våga släppa Iran och att glömma AfPak. USA får inget längre för att "police the world". Tvärt om det har börjat skapa mer problem än det löser om det görs unilateralt. Skillnaderna utrikespolitiskt med EU och NATO skulle också lösas vilket skulle ge en stor bonus. Det hette ju under valkampanjen att man skulle öka USAs popularitet internationellt.

Obamas AfPak policy

Enligt följande artiklar kan man utskönja Obamas nya AfPak policy. Diskussionerna har tydligen varit intensiva och det är Obamas valkampanjs idé som vann dagen. Nämligen att gå efter al-Qaida, eller som han sade då, Bin-Laden personligen.

På nytimes.com, Plan would narrow goals in Afghan war, poängterar man att det inte rör sig om demokratisering av det Afghanska samhället. Det är bara en fråga om att direkt ta bort element som kan tänkas orsaka en ny 11e september 2001 händelse.

Detta borde ha effekter på den svenska insatsen som är mera en nationsbyggnadsinsats med argument som att flickor också ska gå i skola som viktiga. Rädslan för terrorism är ju inte stor i Sverige.

David Brooks och Robert Kagan skriver positivt om Obamas beslut men det verkar som om de argumenterar för en starkare nationsbyggnadskomponent än artikeln på nytimes.com.

De senare artiklarna fungerar därför bättre argumentationsmässigt. Ponera att det rör sig om en total population på 200m människor, 30m från Afghanistan och 170m från Pakistan, från vilken rekrytering in till en motståndsrörelse sker. Hittills har problemen ökat sedan 2001 då Talibanerna störtades. De ansågs härbergera al-Qaida. Rekryteringen till terror, eller snarare till Talibanernas motståndsrörelse som kan härbergera terror, har alltså gått bättre än till den demokratiska statsbyggnaden. Därav ökningen av problemen.

Obamas chansning är att hans "surge" för alltid slår ut denna rekrytering. 200m människor är väldigt många och en "surge" slår inte mot själva rekryteringen. Det är bara 20m i Irak, som en jämförelse, och på en mindre och mer tillgänglig yta. Till hans försvar är beslutet om att noga utvärdera effekten av insatsen.

När jag skrev om problemet i november 2008 då det var först aktuellt för Obama fanns det inte information om hur sammansvurna man var i administrationen. Det verkar dock som om den "förändring" Obama nu åstadkommer inte går i Europas, läs NATOs, riktning. Många av NATOs länder, likt Sverige, befinner sig i området för att bygga upp samhället och på denna väg minska risken för terrorism emanerande från området i framtiden. Vicepresidenten Joe Biden har ju bedömt situation som ej möjlig att vinna militärt och det är han som har utrikespolitisk erfarenhet från The Senate Foreign Relations Committee.

"Förändringen" innebär alltså inte en altruistisk ansvarfullhet för andra nationer utan bara självförsvar. Ett intresse och inte en princip som Bush administrationen arbetade efter. Hur skall Pakistanierna tro att Obama vill hjälpa dem med demokratin när de inte gör detta i Afghanistan? Eftersom det inte blir världen mot terrorn utan bara "The Great Satan" mot terrorn så kommer detta att fungera sämre.

Själv tror jag, eftersom administrationen inte är enig, att Obama går miste om möjligheten att göra något som skulle göra honom mycket populär, nämligen att snabbt dra sig ur AfPak med motivationen att det faktiskt inte går att åtgärda utan kan utvecklas till ett nytt Vietnam. "Change many would have believed in". Denna popularitet skulle ha hjälpt honom i finanskrisen och i Mellanöstern. Irakkriget förstod jag. Den här nya policyn förstår jag inte.

Uppdatering 23:13, 28 mars 2009:

US and Iran opens Afghanistan peace talks. En artikel dök upp med information från ett möte nyligen i Moskva.

President Obama et al. eventuellt om fred i Mellanöstern

Det första jag noterar är att den blivande premiärministern i Israel Binyamin Netanyahus regeringskoalition som skall sväras in nästa vecka lagom till Pesach inte verkar vara internationellt populär. Der Spiegel, t.ex., massakrerade den blivande utrikesministern Avigdor Lieberman. Man massakrerade George W. Bush också samt var taskig mot Condoleezza Rice och Tzipi Livni. Det är lite "Död åt Amerika" och "Död åt Israel" à la Iran över just Der Spiegel. Det är ju faktiskt så att just Tyskland har problem med integreringen av t.ex. turkar. Tredje generationen turkar utan medborgarskap?

Detta betyder att när det Israeliska folkets majoritet har talat tvingar man Netanyahu att ändra uppsättningen för att blidka gudarna. Det blev höger-vänster om... med Ehud Barak från Arbetarpartiet som försvarsminister även fortsättningsvis. Enligt uppgift anser Barak att det är bättre att utföra opposition innifrån regeringen än utanför!?

Idag skriver Roger Cohen om President Obamas eventuellt nya fredsförslag för Mellanöstern. Och ni gissar rätt. Man kräver en tvåstatslösning. Netanyahus status quo med ekonomisk uppbyggnad, likt Reinfeldts jobb-linje, godkänns inte. EU säger likadant. Jag har gjort den jämförelsen tidigare men det är frestande att jämföra Israels situation med väl situerade Israel-Araber i staten Israel med partier i Knesset och resten av Palestinierna som en problematisk förort. Att forma en stat av en problematisk förort är inte lätt. Dock resulterar de många höger-religiösa partierna i regeringen till att ytterligare komplicera situationen.

Jag lägger märke till en detalj som förmodligen är positiv i det i Cohens artikel refererade dokumentet från Obamas rådgivare. Den teoretiska nya Palestinska staten skall vara demilitariserad. Detta stämmer faktiskt med Netanyahus syn på säkerhetsproblemet. Vad jag inte förstår är hur NATO som föreslås skall kunna säkerställa Israels säkerhet i regionerna bättre än vad Israel kan göra själva. Tyvärr bygger denna säkerhetsprincip på samma misslyckade problem som tidigare, nämligen att utbilda Palestiner för att under upp till femton år ta över säkerheten i Palestina. Turkiet som är NATO medlem med muslimer kanske kommer att stå med trupperna? Det blir fördel Palestina, mot fördel Israel i nuläget, vilket Israel förmodligen inte uppskattar.

Som Caroline Glick på The Jerusalem Post indikerade kommer man att involvera Hamas. Man vill ha en samlingsregering mellan Fatah och Hamas. Man kräver inte att Hamas erkänner Israel utan bara att de de facto deltar i samlingsregeringen. Detta medför en fruktansvärd prestigeförlust för Israel och går mot deras uppfattning av situationen där både Hamas och Fatah är för vilda för att tämjas i nuläget. President Obama hade indikerat att hans nya approach till fred i konflikten skulle vara "aggressivt". Som jag förstår det är den aggressiv framför allt mot Israel. Härmed har President Obama satisfierat ett av Ayatollah Khameneis krav. Handling!

Som jag indikerat själv tycker jag det hade varit bättre att släppa sanktioner och/eller krav på Iran om kärnteknologi än denna ganska abrasiva väg mot Israel. För mig är Hamas fortfarande terrorister. Iran däremot, ett land, representerar ett annat problem. Dr. Condoleezza Rice påpekade att Iran är Mellanösternregionens centralbank för terror. Kanske har man större effekt om man börjar där. Rice har också sagt att USA har inga eviga fiender. Libyen är ju ett exempel. Dr. Rice tog faktiskt tidigare än President Obama den militära lösningen från förhandlingsbordet genom att indikera intresse för att sätta upp en Amerikansk beskickning i Iran.

Ett kollapsande paradigm?

Professor Barry Rubin skriver en krönika i The Jerusalem Post om det paradigm som existerat en tid i Mellanöstern, dvs det kalla krig som uppstått mellan Iran-Syrien-Hizbollah och Hamas samt arabstaterna där många har goda relationer med USA. Artikeln förordar ett status quo i detta paradigm.

Min fråga är då om inte detta paradigm håller på att falla samman på grund av att Iran-axeln, eller det islamistiska, håller på att vinna kampen. Operation Cast Lead gav ju Hamas och därmed Iran en väldigt massa stöd internationellt. Så även aktionen mot Libanon 2006. Hamas legitimeras, as we speak, av många Europeiska politiker.

Jag gissar att President Obama tänker ungefär så här: Jag har två krig i länder granne med Iran som jag egentligen inte har råd, eller kanske ens anledning, att driva för närvarande. Dessutom har jag egentligen ingen möjlighet att ingripa militärt mot Iran. Varken ekonomiskt eller praktiskt. Därför har Ayatollah Khamenei trumfkorten i sin hand. Jag måste normalisera förhållandena så att jag kan lösa denna ekvation. I min långsiktiga planering ligger att avlägsna mig från Mellanöstern och bli energioberoende av densamma. Jag behöver förbättra situationen för Israel och neutralisera de lokala problemen med Hamas och Hizbollah.

Varför skulle Khamenei skapa en relation med USA i detta läge är knäckfrågan?

Kanske för att få igång utvecklingen av sitt land. Hans inkomster kommer att gå ner väsentligt under 2009-2010 enligt en artikel i den senaste The Economist. Måste bli av med sanktionerna. Relationen mellan Iran och Turkiet kan utvecklas vidare till Europa om man normaliserar mot USA. Jag kan vinna mycket på bekostnad av Arabländerna och i längden bli dominerande i regionen med min stora befolkning och höga utbildningsnivå. Jag vill ha stabila vänligt sinnade regimer i Afganistan och Irak. 2m Iranier har t.ex. blivit beroende av billiga droger från Afghanistan.

Jag ser vidare två ganska olika uppfattningar om läget i Mellanöstern. Det är säkerhetspersonernas ganska svarta och aggressiva bild och det är företagspersonernas ganska neutrala pragmatiska bild. Jag tror nästa paradigm efter allt elände i regionen kommer att bli företagspersonernas. Grannlandet Irak håller också på att utvecklas i en demokratisk anda enligt en sondering jag redogjorde för häromdagen.

Företagspersonerna verkar inte tro att Iran har ett "target" i Mellanöstern som en annan artikel i The Jerusalem Post ville låta gälla. Man trodde att USA var primärmålet och Israel endast ett sekundärt mål. Det kanske ändå är Kina som kommer att patrullera Hormuz sundet i framtiden.

William Kristol på The Weekly Standard hävdar att President Obama visar sig svag när han närmar sig Iran. Jag tror snarare att hans situation är svag men att hans realism är stor och stark när han tar sig an problemet. Sant att Iran inte är mycket till demokrati och att där inte finns mycket frihet men det gör det inte i Saudiarabien eller Egypten heller som redan är bundsförvanter till USA.

Hur optimistisk för en förbättring kan man vara? Som jag antydde igår tror jag att det kommer att vara nödvändigt att släppa Iranierna intellektuelt fria och därmed lägga ner kraven på kärnteknologiutvecklingen i landet. Bush-administrationen lade fram en rapport för inte så länge sedan som sade att Iran lagt ner kärnvapenaspekten redan 2003. Där finns dock väldigt mycket fientlighet i Väst och i Arabvärlden gentemot Iran och det kan vara svårt att överbrygga densamma.

Obamas YouTube diplomati?

Läser på iht.com Roger Cohens krönika om vad President Obamas YouTube meddelande till den Islamska Republiken Iran kan tänkas innebära.

Håller ej med Cohen om att USAs Israel-can-do-nothing-wrong policy är fel. Jag tror Israel gör allt vad de kan inom ramen för sin existens och att problemet är Palestinierna.

Cohen pekar dock på några viktiga följder av Obamas meddelande. En är att en militär lösning i princip nu är utesluten. Detta följer också av information given i The Jerusalem Post härom dagen. Det ryska så kallade S300systemet är beställt och ligger som en spelbricka i ställningskriget mellan USA/Israel och Iran. Systemet resulterar i en "no-flying-zone" över de skyddade områdena. Såvida man inte använder sig av ett nytt Amerikanskt plan kallat F22A som anses inte synas på radar. Av någon anledning lägger dock USA ned produktionen av F22A.

Jag vet att detta politiskt är komplicerat men om man däremot nu glömmer det militära och funderar över vad man skulle kunna göra företagsmässigt i stället så borde möjligheterna vara synnerligen gynnsamma om sanktionerna slopades. Detta var en av de "handlingar" som Ayatollah Khamenei tänkte sig. Irans befolkning är troligtvis mer Västorienterad än Östorienterad. En harmonisk utveckling för relationen till Irak kanske blir gynnsammare i detta läge.

En av knutpunkterna är ju Irans vilja att utveckla sin kärnteknologi. Jag är i princip emot aktioner som syftar till att förhindra vetenskaplig utveckling för ett land. Denna typ av aktivitet går emot Västvärldens själ. Detta tror jag är ett nyckelargument för att få Iran att "take its rightful place in the community of nations" som Obama föreslog. Kan bara Iranierna utveckla sin kärnkraft som de finner lämpligt är nog möjligheten stor att de inte ger sig in i kärnvapenfrågan.

Det är bara en tidsfråga innan Hamas erkänns av Väst?

Det finns två skolor angående problemet med den så kallade fredsprocessen mellan Israel och Palestinierna. En hävdar att det är existensen av Israel som är problemet den andra att det är occupationen från 1967.

En artikel hävdar att det definitivt är existensen av Israel som är problemet eftersom Muhammed Dahlan från Fatah säger till Hamas att de inte skall säga att de accepterar Israels existens för det har Fatah aldrig gjort, egentligen.

Caroline Glick på The Jerusalem Post hävdar nu också att det är troligt att Hamas blir accepterad av Väst. På grund av tongångarna i President Obamas administration är det bara en tidsfråga.

Om jag förstår saken rätt så är det då rent praktiskt inte speciellt viktigt om Hamas och Fatah accepterar Israels existens på grund av att de i så fall kommer att stödas ekonomiskt av USA och EU i vart fall. Hamas har ju indirekt varit stöttad tidigare.

Moraliskt och principiellt är det desto viktigare. Har Hamas och Fatah nu blivit så kaxiga efter alla internationella ovationer att de tar steget fullt ut?

Förhandlingarna i Egypten där Hamas och Fatah skulle prata ihop sig havererade tydligen i torsdags så någon myndighet där alla Palestinier finns samlade existerar ej ännu. För övrigt verkar det moraliskt fel att dela ut miljarder dollar till denna konstellation.

Kommer USA och EU, tillsammans med Iran, att idka statssponsrad terrorism mot Israel?

Fascism igen?

Ytterligare en person tar i The Jerusalem Post upp jämförelsen med Israels situation och situationen för Västvärlden nämligen Rupert Murdoch. Murdoch säger att Israels fiender är våra fiender.

Sagt på detta sätt så poängterar Murdoch att vårt samhälle alltmer uppvisar en slags självrannsakelse. Vår existens hotas av de element hos oss själva som av olika anledningar vill rasera vår kultur. En del menar kanske väl och vill rädda naturen så till den milda grad att de framstår som terrorister. Andra blir anti-semitiska när judarna försvarar sig mot terrorister.

Den Islamska världens fundamentalister, t.ex., ser denna lucka och utnyttjar den för att på sikt vinna framgång, menar Murdoch.

Israels existens berodde till en början mycket på medlidande för förintelsen. Jag tänker i detta sammanhang om en krönika i The Jerusalem Post där författarinnan hyste agg emot en stå-upp-komiker som behagade skämta om Israels situation. Jag tycker av andra skäl att det är viktigt att hålla minnet av förintelsen vid liv men Israel behöver för närvarande inte medlidande för att berättiga sin existens. Man har ju byggt en enastående demokratisk stat på kort tid. Jag förmodar att irritationen mot skämtaren till viss del berodde på detta.

Vad Israel däremot behöver är att skapa förståelse för situationen de befinner sig i, vilket poängterades i en artikel i The Jerusalem Post igår. Det är ju bra med personer som Rupert Murdoch på sin sida i detta sammanhang.

Detta kan hjälpa situationen för Israel men hur hjälper vi den Västerländska civilisationen mot sig själv? Vad händer när frihet, tolerans och demokrati inte längre är viktigt? Vad händer när personer får för sig att de kan använda våld mot andra för att få sin vilja igenom, för att styra, i det tysta? Jo, då ser vi en återgång till 1930talet med finanskris och allt. Jag vet av egen erfarenhet att sådana beteenden pågår idag i Sverige, och förmodligen i övriga Europa också.

Genom att öka transparensen och lätta på förlåten kan denna utveckling motarbetas. Annars inte.

Entreprenörsamhället

The Economist presenterar en serie översiktsartiklar om entreprenörisk kapitalism i sitt senaste nummer. Artiklarna knyter an till det jag tidigare skrivit om den transatlantiska relationen. Det stundande G20-mötet skapar ju en otrevlig situation där individen måste välja sida. Vilket fundament för ekonomins funktion väljer Ni?

Den Anglo-amerikanska eller den kontinentala européiska? Benägenheten att ta risker är tydligen en av de mest påtagliga skillnaderna. Danmark, USA och Sverige ligger på dubbla nivån mot Europeiska genomsnittet vad avser "venture-capital investments as a % of GDP". Lite drygt 0.20%. Frankrike ligger under det Europeiska genomsnittet.

Europerna har också mindre att vinna på entreprenörskap eftersom skatterna är högre. Samhället ser mer negativt på nederlag som konkurser. I Tyskland finns det t.o.m. en lag som förhindrar en person att bli VD efter en konkurs medan det i Silicon Valley ger medalj, enligt artikeln.

Robert Kagan har ju påstått att Amerikanerna är från Mars och Européerna från Venus. Vågar man inget, vinner man inget heter ju det svenska idiomet. Läser man Kagans bok Dangerous Nation som behandlar USAs historia fram till Spanska Kriget 1898 förstår man vad han menar. NATO är ju i farozonen på grund av denna skillnad. Konceptet med en samling av demokratier som står upp mot Kina och Ryssland saknar politisk vilja för att fungera. Européerna vill bara ha lugn och ro. Man är inte villig att ta strid för sina värderingar.

Jag blev så nöjd när jag såg det ovanstående. Trodde att jag var strandsatt i ett "säkert" Europa. Det verkar som om det kommersiella i Sverige påminner om detsamma i USA? Väljarbarometern ser ju förnärvarande ut att adaptera sig till entreprenörsamhället. Alliansen går sakta framåt. En statsminister som talar ett klart ekonomiskt språk blir allt populärare.

Kommer Europa att röra sig mot Amerika eller tvärt om? Det skrivs mycket om detta just nu efter President Obamas budgetförslag. Medelvärdet är ju den Entreprenöriska Välfärdsstaten som Sverige och Danmark? Det verkar finnas väldigt starka krafter i USA som strävar efter att bevara det Amerikanska från President Obamas tilltänkta omarbetning av systemet. Han retar sig tydligen på att den rikaste 1%en ökar sina rikedomar med tiden enligt en artikel på wsj.com häromdagen. Krönikören Lexington i The Economist menar att vi inte kommer att få se ett mellanting mellan USA och Europa. Skillnaderna kommer att bestå.

Med andra ord. Sverige och Danmark är unika. Detta var förövrigt vad jag fann ut under mina nästan 10 år i USA. Sverige är ett litet segment i den Amerikanska mångfalden med sina särlösningar.

USAs funktion i relation till Mellanöstern?

David Brooks skriver idag i sin krönika om en upplyftande optimism för fortsatt kommerciell kraft i den Amerikanska kulturen. Har man växt upp i Sverige kan det tänkas att drivkraften att tjäna pengar anses mindre moraliskt god. Dock är det så att om man får pengar så ökar friheten att göra gott. Drar man sedan slutsatsen att driftiga personer kan anses kunna förvalta förmögenheter väl så finner åtminstone jag en god moral i detta system.

Brooks säger vidare att:

"Washington is temporarily at the center of the nation’s economic gravity and a noncommercial administration holds sway. This is an administration that has many lawyers and academics but almost no businesspeople in it, let alone self-made entrepreneurs. The president speaks passionately about education and health care reform, but he is strangely aloof from the banking crisis and displays no passion when speaking about commercial drive and success."

Jag tolkar detta som att det kommersiella kommer att få ta sig ur finanskri(g)et själv. President Obama och hans administration är mer av en kommun som sköter det lokala? Här uppstår i så fall ett problem eftersom Presidenten driver krigsmakten medan densamma är mer kopplad till det kommersiella än till kommunen.

Tänker man på detta sätt undrar man vem som skall ta sig an AfPak. Irak är förhoppningsvis någorlunda löst. Enligt Gideon Rachman så har Vicepresidenten Joe Biden sagt att det inte finns någon militär lösning i Afghanistan. Senator John Kerry, som har tagit över som Chairman of the Senate Foreign Affairs Committee efter Biden, har också sagt att USA inte har för avsikt att göra Afghanistan till den 51 staten i USA. Condoleezza Rice menade som Utrikesminister dock att Irak och Afghanistan skulle i framtiden kunna tjäna som bryggor för USAs Asienpolitik.

Vad gör man då av landet som kanske bäst karakteriseras av buzkashi och burkor? Därom tvistar de lärde för närvarande. Frågan är om inte kommunen och Obama kanske har bättre lösningar än krigsmakten i detta fall? Som Rachman påpekar har man tagit sig an problemet och måste ro båten i land. "Age of Responsibility"!

Huvudproblemet är kanske att det kommersiella inte har mycket att hämta på denna öde plats som kallats imperialismens begravningsplats. Vilket innebär att det blir en skattefråga som skrivs av mot säkerhetsaspekten.

Irak ligger lite bättre till med sina oljeinkomster även om det låga oljepriset verkar hämmande just nu. Här fanns åtminstone en koppling mellan militär och det kommersiella. Vad som skulle intressera mig att veta är hur Israel och Irak förhåller sig till varandra. Jag har faktiskt inte sett en enda artikel om detta under det gångna året. Finns det förutsättningar för samarbete och samförstånd via den gemensamma nämnaren USA?

Demokrati som statskick har blivit mer populärt de senaste två åren i Irak

BBC News publicerar en sondering om tillståndet i Irak idag.

I februari 2007 tyckte 43% att Demokrati var att föredra framför Islamisk Stat (22%) och Stark Ledare (34%).

I februari i år tyckte 64% att Demokrati var bäst jämfört med 19% för Islamisk Stat och 14% för Stark Ledare.

En stor förbättring trots att Storbritanniens, USAs och Irans involvering anses dålig av respektive 59%, 64% och 68%. 42% säger att invasionen 2003 var bra. Tillgängligheten på vatten, medicinsk vård och elektricitet är sämre än 2004 men bättre än 2007.

Vad som inte framkommer är har samma frågor skulle besvaras i Saudiarabien, Jordanien och Syrien. Irans, den mest demokratiska förutom Israel, vore också intressant att fråga.

Frågan är nu om denna entusiasm för demokrati kommer att smitta av sig? Israel kommer ju då i ett bättre läge. Naturligtvis kommer Iraks eventuellt positiva utveckling vara gynnsam för regionen som planerat.

Jag läste igenom den detaljerade sonderingen och måste säga att det ser bättre ut än jag vågat hoppas.

Demokratisering i Mellanöstern?

Jag vet inte vad man anser om teorin att Israels framtida säkerhet i Mellanöstern skulle kunna befrämjas med en demokratisk utveckling av området i fråga. Problemet med denna har varit att de nationer som skulle demokratiserats fruktar detta på grund av att detta skulle innebära att Islamistiska partier kom till makten vilket i sin tur skulle innebära en större USA- och Israel-fientlighet. Turkiet, å andra sidan, skulle ju kunna tjäna som modell.

Caroline Glick på The Jerusalem Post skriver idag om hur Israel-fientliga vindar för närvarande blåser vid tillsättandet av personer i Obamas underättelsefunktioner. En Mr Freeman som ansågs vara på lite för "god" fot med Saudiarabien och Kina steg av en tillsättning som Dennis C. Blair, Director of National Intelligence, hade velat ha igenom.

En sådan vind kan förklaras med att Obama vill försöka närma sig de muslimska länderna.

I sammanhanget vore det intressant att fundera över vad Obamas vallöfte om att på 10år göra USA oberoende av energi från Mellanöstern betyder. Om Indien, Kina och USA kommer att inleda en kapplöpning för att nystarta sina ekonomier riktad mot en övergång till energi från förnyelsebara källor, snarare än olja och naturgas, kol och kärnkraft kommer de att fortsätta med, skulle detta ha stora effekter på hur de måste diversifiera sina ekonomier. Detta kan med andra ord kanske ske inom ett decennium eller åtminstone innebära att Mellanösterns länder måste reagera idag för att hinna förändras.

Jag har sett i litteraturen de sista veckorna att många försök till dialog länder emellan har börjat inledas i Mellanöstern. Jag har tolkat detta som ett försök till att bryta upp det till synes "kalla krig" som uppstått?

En sak är säker och det är att vägen framåt går från nuet. Man måste kunna glömma gammalt groll. Skulle detta vara möjligt visar det sig nog inom en relativt snar framtid.

USA och Kina?

Kina oroar sig för värdet på sina Amerikanska statsobligationer enligt många förstasidor idag, däribland wsj.com. Troligtvis är Amerikanarna rörda över omtänksamheten i denna oro.

Frågan är varför Kina väljer att irritera USA i frågan några veckor innan G20 mötet i London? Det sammanfaller med beslutet att fortsätta sanktionerna mot Iran vilket kan vara intressant om Israel och Iran är proxy-länder i balansen mellan USA och Kina?

Vi tror inte ni har råd med några militära operationer! Är detta Kinas meddelande? Kina verkar utnyttja sin ställning som ett land med bibehållen köpkraft. Tänker de börja låta som Ryssland i våras? De har ju försökt hålla en väldigt benign internationell profil medan de supprimerar hårt lokalt. Är detta den första tydliga aggressionen utåt?

Autokratierna Ryssland och Kina förtjänar inte i min mening den makt de får med sina valutaöverskott. De har för stora lokala deficit. I realiteten har de inga extra pengar utan är skyldiga sina respektive befolkningar. Då förväntar åtminstone jag mig, i rimlighetens namn, att de inte uppvisar en machoattityd internationellt.

Dalai Lama och Tibet?

Kina och Ryssland är ju medlemmar av "Shanghai Cooperation Organization" där Iran, som är observatör, ansökte om fullt medlemskap för ett år sedan. Kina är också Irans största handelspartner. Kina gör via Iran en entré i Mellanöstern på detta vis. Detta trots att Iran, en teokrati, är något nästan omvänt Kinas enpartistat som är mycket skeptisk till religionens betydelse.

Enligt Dalai Lama har Tibet fått erfara detta under de senaste 50 åren. Enligt många har inte Kina några planer att bli en demokratisk nation. Jag frågar mig därför vad Dalai Lama har för chanser att skapa möjligheter för ett "genuint autonomt Tibet" vilket han förespråkar.

Efter demonstrationerna i samband med OS försökte Dalai Lama diskutera med den Kinesiska ledning men inget materialiserade. Nu säger denne fredens man med stor självkontroll att "Tibet blivit ett helvete på Jorden". Vad betyder detta i så fall?

Ledaren i The New York Times menar att detta kan betyda att Tibet kommer att bli mer instabilt och ett verkligt problemområde, speciellt om den lugnande effekten av den 73 årige Dalai Lama skulle försvinna. Kineserna har skickat in truppförstärkningar nu för firandet av 50års-jubiléet av Dalai Lamas flykt i exil till Indien. Multikulturalism är tydligen inte Kinesernas starka sida.

Det bor bara 2.8m människor i Tibet, 93% är Tibetaner och 6.1% Han-kineser, så man undrar vad Kineserna är så oroade för. Att Tibetanerna inte är autonoma visar snarare prov på ett enastående förakt för en speciell kultur och språkgrupp. Kinas aggressiva tongångar mot en fredens man är också illavarslande.

Samlingsregering med Fatah och Hamas?

Fatah och Hamas börjar ny samtal i Egypten för att försöka bilda vad man kallar ett "Unity Government". Tanken är att Väst, som står för den stora delen av bidragen för existensen av The Palestinian Authority, skall ha en partner att förhandla med.

Underligt nog avgick PAs premiärminister, Salam Fayyad, en teknokrat, som inte är folkvald och varken tillhör Fatah eller Hamas. Enligt FT.com kan orsaken vara att han anses för mycket Väst och att Hamas därför inte ville förhandla med Fatah förrän han avgått.

Det finns dock väldigt lite logik i denna hypotes. Om inte Hamas accepterar en person för att vederbörande har bra relationer med Väst så kan de ju inte rimligtvis acceptera pengar från Väst.

Konstruktivt--börja tala med Iran om något som angår dem och som inte handlar om kärnteknik

FT.com skriver idag om hur USA inviterar Iran för diskussioner om policyn på Afghanistan. När allt kommer omkring är ju Iran ett grannland och oroar sig för Talibaner såväl som för drogproduktionen i Afghanistan.

Att oljepriset ligger på nivåer där ett land som Iran med 30% av sin BNP i subventioner till befolkningen och en ekonomi som till stor del bygger på olja och gas börjar tänka på nödvändigheten att diversifiera sin ekonomi.

Ayatollah Khamenei har ju sagt att Iran inte tänker engagera sig i Västvärlden om de inte behöver detta. Att engagera Iran i samtal där de är angelägna måste ju vara ett ypperligt första steg att normalisera relationerna.

En sondering som The New York Times och CNN gjorde mellan 19 till den 22 februari 2009 visade att 13% av Amerikanerna på gatan tyckte att det var dags att attackera Iran. I Iran skriker folk: Död åt Amerika! Död åt Israel! De flesta av Israels ledare ser Iran som ett existentiellt hot.

Obama-administrationens invit till viktiga diskussioner måste ses som en möjlig väg till avspänning. Speciellt som de i princip är omöjligt att stoppa Irans kärnteknikprogram och Irans framtid som kärnvapenmakt är något världen kanske får acceptera.

Toppstyrda nationer som Iran verkar fungera psykologiskt som individer. Ayatollah Khamenei vill förmodligen bli bekräftad i sin gärning--sin revolution. Vill man motverka det lokala kalla krig som uppstått i Mellanöstern kan slopandet av sanktioner mot Iran och normalisering av handelsförbindelserna med fler nationer än de av Ryssland oljeberoende Tyskland och Italien säkert vara hälsosamt.

Inga pengar till Gaza förrän raketbeskjutningen av Israel upphört!

Ja, detta föreslår föredömligt en artikel i The Jerusalem Post idag.

Raketer landar dagligen i södra Israel och Caroline Glick på The Jerusalem Post påpekade igår att man tvingats stänga en skola på grund av detta.

Allt detta händer under det att en givarkonferens hölls i Sharm e-Sheikh för offren och återuppbyggnaden i Gaza, något som skulle förutsätta åtminstone en vapenvila mellan Hamas och Israel.

Binyamin Netanyahu sade nyligen att det bästa vore om Gazapalestinierna själva fick Hamas att sluta med raketbeskjutningarna. För att hjälpa till med detta skulle givarländerna hålla inne med pengarna tills dess att raketbeskjutningarna upphört.

Detta vore i min mening en självklarhet. Det är faktiskt motsägelsefullt att folk är så villiga att utan krav bistå terroristorganisationen Hamas. Det fick mer pengar än de bad om!

Det kommer naturligtvis att vara mycket svårt att donera pengar till Gazapalestinierna utan att Hamas får del av dessa. Hamas kontrollerar ju området. Innan operationen "Cast Lead" fick Gaza, och Hamas, 58% av sina pengar via The Palestinian Authority och Fatah. Fatah var alltså delaktig i Hamas terrorism mot Israel eftersom de inte var motiverade att säkra detta pengaflöde.

USAs utrikesminister Hillary Clinton menar nu att policyn från USA innefattar ett krav på en tvåstatslösning. Detta borde endast Binyamin Netanyahu kunna hålla med om om han får göra tillägget att man innan en tvåstatslösning måste uppnå delmål innefattande säkerhet och institutionell mognad i Judéen och Samarien. Gaza verkar ju långt ifrån redo att ens tala om en statsbildning.

Skulle Hamas och Fatah lyckas prata ihop sig, något som önskas från USAs och EUs sida, skulle säkerheten i Judéen och Samarien med all sannolikhet äventyras eftersom Hamas är starkare politiskt och troligtvis inte kommer att överge sitt krav på Israels upplösning som stat.

Att Hamas införlivas med sitt Iranska stöd i en ny "regering" i Judéen och Samarien är något som arabstaterna i Mellanöstern motsätter sig enligt en artikel igår i Haaretz. Saudiarabiens utrikesminister förslog att de skulle stå upp emot Iran och deras infiltration i Arabia och mot deras kärnvapenprogram. USA å sin sida sade sig vara villig att diskutera sin policy för Iran med arabländerna.

Frågan är om Ryssland och Tyskland med sitt ömsesidiga naturgasberoende, som idkar handel mest med Iran, kommer att politiskt hamna i norr med Lebanon, Syrien och Iran mot söderns Saudiarabien, Jordanien och Egypten i detta nya kalla krig som jag refererat till tidigare. Detta skulle i så fall vara ytterligare en faktor som polariserar USA och EU i Mellanöstern förutom Israel/Palestina.