Ralph Waldo Emerson började publicera i slutet på 1830talet i USA. En av hans essäer, Self-Reliance, kom ut i en essäsamling 1841.
Följande citat kommer från denna essä: "What I must do is all that concerns me, not what the people think. This rule, equally arduous in actual and in intellectual life, may serve for the whole distinction between greatness and meanness. It is the harder because you will always find those who think they know what is your duty better than you know it. It is easy in the world to live after the world's opinion; it is easy in solitude to live after our own; but the great man is he who in the midst of the crowd keeps with perfect sweetness the independence of solitude."
Owe Wikström, professor i religionspsykologi, tillika präst, skriver en debattartikel på gp.se idag kallad Konsumtionen stjäl våra liv som handlar om att göra sig av med sin själviskhet. Glömmer man sig själv, vinner man sig själv. Vad betyder detta?
Wilfrid Stinissen säger också ofta detta i sin utmärkta bok Idag är Guds dag. Men är tron på sig själv en så dålig karaktär? Hur går det med självförtroendet om man inte kan tro på sig själv?
Emerson började sin karriär som präst men lade ner detta yrke då han nått visshet i att det var omöjligt för honom att förmedla kommunionen. Det var då hans författarskap började. Vad har hänt under tiden mellan Emersons och Wikströms essäer?
En sak är säker. Den katolska kyrkan har förändrats mindre än samhället i övrigt. Jag talar då om kyrkans tradition snarare än dess troskomponent. Har de kommit så långt ifrån varandra att klyftan blivit ohållbar? Var skulle t. ex. den västerländska civilisationen vara utan självförtroende och kompetitivitet. Utan entreprenörskap.
Rätt om kongressen.
1 dag sedan
2 kommentarer:
Jag började läsa GP-artikeln med stor skeptism. Tänkte att här kommer ytterliggare en som vill offra människan på kollektivismens altare. En som vill att vi skall ge upp våra drömmar och vilja för att uppnå nått "högre" kollektivt mål... Högre mål skall här inte missförstås. Gud kan ha högre mål med oss, men vi är för den skull inte viljelösa medel för dessa, utan fria att välja om vi vill var med eller inte. Men i huvudsak framförs vettiga allmäna goda tankar.
"Glömmer man sig själv, vinner man sig själv. Vad betyder detta?"
Man skulle också kunna säga - Bortser man från sig själv, bortser man också från alla andra.
Den som inte agerar "själviskt" och för sitt egenintresse, förlorar kontakten med att vara människa, och därmed förmåga att förstå andra människor.
Jag tror inte någon människa kan, bör, eller ska, ta på sig all världens bördor och elände och ständigt "tänka på barnen i Afrika" som man hörde när man var liten och inte åt upp maten, varje gång man äter en lyxig måltid. Att vara behjälplig till de närmast behövade i sin närhet är det viktigaste, och efter förmåga, utan tvång, kan man sedan hjälpa andra utanför. Men den rena altruismen kan aldrig få upphöjas till högsta moraliska dygd.
Vill man sprida välstånd måste också välståndet byggas upp av någon. Att sedan ta välståndet för givet och kalla de som skapar det samma för utsugare eller egoister som bara berikar sig själva är raka vägen till att skapa ett samhälle utan välstånd. Vem hjälper det?
bra inlägg
Skicka en kommentar