Målet med naturvetenskaplig forskning

Tidningen Katolskt Magasin nummer 7-8, 2007 innehåller en vacker predikan av Anders Piltz OP kallad Vem kan vara Herrens rådgivare. Predikan saknas på nätversionen av tidningen så jag måste referera till pappersversionen för den intakta artikeln.

Följande citat visar dock på en viktig fråga: "Hur långt forskningen än kommer att nå, så kommer den inte att loda djupet hos Gud." samt "Naturvetenskapen skall följa sina egna lagar och har inte till uppgift att bevisa något om Gud."

Kommer vi någonsin att närma oss Gud medelst naturvetenskaplig forskning? Går denna fråga att bearbeta med förnuftet eller är den endast en trosfråga?

Jag har berört frågan i ett tidigare inlägg. Det är kanske möjligt att exemplifiera med Guds resultat av evolutionen som ju tog 3.5 miljarder år från den första cellen till människan. Skulle det vara möjligt att tänka sig människan när man betraktade den första cellen?

Kan det på samma vis argumenteras att det är möjligt att nå fram till signifikant kunskap om Gud, givet tid? Man kan förvänta sig stor kunskapserövring under de nästkommande 3.5 miljarderna av år. Eller måste man kapitulera inför övermäktigheten som Anders Piltz gör: "Jag vill hellre kapitulera och instämma i Paulus förundran inför Gud: Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?"

I det andra citatet verkar Anders Piltz separera naturvetenskapen och dess lagar från Guds verklighet och detta förstår jag ej riktigt. Själv tror jag att det finns en materiell kontinuitet mellan naturvetenskapen och Guds spiritualitet eftersom Gud ju visade sig i Kristus som människa och därmed bevisade den materiella kontakten.