Den trans-Atlantiska relationen 2008

Dick Erixon citerar Anne Applebaum som talar varmt för den trans-Atlantiska relationen. Som jag förstår det föreslår hon för den blivande premiärministern i Storbritannien att vederbörande kommer att kunna påverka världssituationen mycket nu när det blir ett skifte i USA efter George W. Bush.

Alla går väl omkring med en ekvation i huvudet om hur världssituationen löses. Min stämmer inte riktigt med Applebaums.

Det är till exempel mycket troligt att situationen i Irak kommer att förbättras och att Bushs rykte därmed upprättas och att det blir mycket lättare för efterföljaren i Vita Huset än vad man tror idag.

Applebaum nämner situationen i Afghanistan. Condoleezza Rice påstår ju att detta är långsiktiga projekt som hon jämför lite med Japan och Sydkorea. De senare länderna är nu viktiga plattformar för USAs Asienpolitik. Irak och Afghanistan kan komma att bli liknande plattformar i politiken mot Indien och Mellan Östern. Där agerar nog USA unipolärt om så behövs.

Applebaum tar upp problemet för den Engelske PMen med att välja USA eller Europa. I detta hänseende känner jag mig lite som en Engelsk PM. Jag står som en åsna mellan två hötappar själv. Robert Kagan levererade dock nyligen också ett motgift mot detta tänkande då han sade att EU är strategiskt mycket viktigt för USA. Det måste helt enkelt fungera.

Hur skall det kunna fungera? Applebaum antyder att det kan komma att bara bli ekonomi. Den "anglo-saxiska" varianten som tydligen intresserar Merkel och Sarkozy. Blir det bara ekonomi så blir det ingen strategi.

EUs motto är tydligen att det finns styrka i mångfalden. Det är naturligtvis bra med olika erfarenheter men det är också ett väldigt handikap med de politiska skillnaderna i Europa. Själv skulle jag vilja se att huvudnationerna började diskutera EUs globala aspekter och på så sätt få upp ett intresse för politisk integration. Med 10 års utlandserfarenhet har jag i mitt tycke ett hälsosamt perspektiv på Sveriges 2% representation i EU. Jag tror mer på assimilation än att hävda sin unika position som en del i en mångfald. Jag vet dock att jag inte är en typisk svensk i detta avseende.

Irlands nej och Tjeckiens ovilja ställer ju frågan om vidare politisk integration överhuvud taget är möjlig. Är huvudnationernas oförmåga att diskutera gemensamma problem inbördes och deras ökade vilja att förhandla särlösningar med USA början till slutet för EU? Med andra ord, är den till synes ökade trans-Atlantiska integrationen en skeneffekt eller kommer denna typ av integration att vara bättre än t.ex. ett självständigt EU som förhandlar med en telefon med USA?