Politisk integration i EU eller individualitet eller båda?

Det är alltid besvärligt när någon auktoritet talar emot ens egen känsla som i fallet med The Economists ledare Just Bury It, om Lissabonfördraget. Jag har läst The Economist i 20 år och följande kommentar fastnade därför på näthinnan:

"Attempts by diehards to forge a core group of countries that builds a United States of Europe would also founder because, outside Belgium and Luxembourg, there is no longer a serious appetite for a federal Europe."

Anne Applebaum fällde en liknande kommentar häromdagen:

"Though there may still be stupid directives coming out of Brussels, no one really believes in a Europe united under a single government, as they once did."

Min känsla är dock att en politisk integrering av EU är möjlig givet att en stark relation finns med USA. Då kan Storbritannien behålla sitt cordon sanitaire och sitt pund. Nu verkar ju det dock också finnas intresse hos Frankrike och Tyskland för en anglo-saxonisering av den kontinentala ekonomin enligt Applebaum vilket ytterligare kommer att stärka den trans-Atlantiska relationen.

Kommentarerna är dock viktiga speciellt i ljuset av den diskussion som fördes i min Amerikanska lärobok i Politisk Vetenskap. Är fortsatt politisk-ekonomisk integrering i EU möjlig?

Kommentarerna påminner mig också lite om FRA-upproret inom borgligheten i Sverige nyligen. En storm i ett vattenglas. Liberalerna ansåg att deras frihet skulle komma att bli inskränkt av den nya lagen, något jag inte förstod. Det är också svårt att förstå varför en 53-47% röstning av halva Irlands befolkning skulle ha en så stor effekt på 491m människor. Det rör sig inte om många tiotusental personer i vågskålen.

Irländarna var de enda som gavs tillfälle att rösta säger man för att späda på lite på denna insignifikans. Enligt Carlemagne i The Economist ovan var befolkningen väl informerad men ämnet för svårt och därför hade 26/27 länder valt indirekt demokrati för att lösa problemet. Låter vettigare, och mer demokratiskt, i mina öron.

Vad betyder det i så fall om The Economist har rätt. Det går lika bra utan Lissabonfördraget hävdar man. Detta skulle betyda att där föreligger en fördel för de enskilda länderna att ha egna utrikespolitiska program. Sarkozys invitation till Israel igår är ju ett sådant exempel. Att få med hela EU mot Iran militäriskt skulle nog vara svårt. Flexibilitet således men minskad total styrka. Så länge USA finns med i bakgrunden är ju styrkan dock förnärvarande tillräcklig.