Som en intresserad lekman försöker jag förstå hur Sverige i framtiden skall driva sin utrikespolitik, om man nu, som tycks ligga i tiden, inte betraktar sig som alliansfritt.
Försvarsbloggen ser positivt på ett framtida nordiskt samarbete och det skrivs i pressen om detta. Carl Bildt redogör på sin blogg om planerna.
Kommer detta nordiska samarbete då att ha en prioritet utöver NATO och EU eftersom Norge inte är med i EU och Sverige och Finland inte är med i NATO?
Det går att tolka ett utökat nordiskt samarbete som om man misstänker att EU inte kommer att utvecklas politiskt och att NATO kommer att betyda mindre i en framtid.
Irlands tvekan inför ett utökat politiskt samarbete i EU kommer kanske att smitta av sig på andra länder och då kommer ju den skillnad som finns mellan Storbritannien och Frankrike att förstärkas. Frankrike lutar mer åt ett militärt självständigt EU medan Storbritannien tycker att NATO är nog.
Så länge Lissabonfördraget var aktivt ryktades det om att Carl Bildt var på förslag att bli EU nye "utrikesminister". I så fall kan man ju tolka ett nordiskt samarbete som en konsolidering av en region i EU. Detta skulle i så fall förmoda att NATO försvinner.
Frankrikes bantning, och Sveriges bantning, av försvaret samtidigt som man då spekulerar i att NATOs inflytande minskar leder kanske till en slags uppgivenhet inför Rysslands eskalering av sina försvarsutgifter.
Vad är det egentligen som pågår?
Rätt om kongressen.
1 dag sedan
1 kommentar:
Realt uppfattar jag att det inte finns mycket att förstå. Sveriges politiker har i samförstånd beslutat avveckla ett nationellt svenskt försvar. Landet in- och underordnar sig EU/NATO/USA. Det nordiska utspelet tror jag från svensk sida mest skall ses som ett spel för galleriet, som ett sätt att spela den skisserade utvecklingen i händerna. Den taktiken är skickligt vald eftersom det samtidigt skulle kunna hävdas att ett genuint nordiskt säkerhets- och försvarssamarbete mellan primärt Sverige och Finland och med möjlig anslutning också från norsk sida skulle kunna utgöra ett för länderna intressant alternativ. Dock skulle väl detta sedan rent praktiskt kräva att Norge i så fall vore berett att lämna sitt nuvarande västsamarbete.Den svenska entusiasmen för att i stället själv närma sig den transatlantiska grupperingen lär dock t.v. göra saken omöjlig. Den hållningen komprometterar sedan indirekt också de finska möjligheterna att stå utanför NATO-kretsen.
Skicka en kommentar