At Swedish Outpost, A Lonely War Drags On

Läste artikeln At Afghan outpost, a lonely war drags on igår på iht.com. Man beskriver hur amerikanska soldater på en utsatt postering tar ordentligt med stryk dagarna i ända. Varför utsätta sina soldater för ett sådant liv?

Situationen i Afghanistan är tydligen mycket komplex och det blir förmodligen Barack Obamas knivigaste fråga på utrikesfronten i januari.

Det är Pakistan, som leds av Mr 10%, Asif Ali Zardari, som inte kan återinstifta huvuddomaren för då fälls han för korruption, med sin bundsförvant Kina som gav dem atombomben, de ville balansera ut Indien, ett pris som det nu finns risk skall hamna i fel händer. Kina är en av de länder som investerar mest i Afghanistan. Det är oljetransport från centralasien som är viktig. De investerar i en hamn på den västra delen av Pakistans kust kallad Gwadar. Pakistan stödde Talibanerna innan 2001.

Indien, en konkurrent till Pakistan, och Afghanistan är bundsförvanter. Indien har investerat stora summor, hundratals miljoner dollar, ej miljarder dollar som Väst, i Afghanistan. De har hjälpt till att bygga parlamentbyggnaden i Kabul och Hamid Karzai läste på universitet i Indien. Indiens ambassad i Kabul blev självmordsbombad i somras och Pakistanska säkerhetstrupper misstänks för dådet. Afghanistan är fattigt, med en BNP per capita på $1000 och en barnadödlighet på 150/1000 levande födda. Landet är också splittrat med avseende på språk och etnicitet.

Hur komplicerad denna strategiska situation är vet jag inte utan jag måste lita på USA och deras NATO-allierade. Men mitt i denna problematik finner man vansinniga människor som vill riva ner civilisationen och förstöra. Mest i ett område som Pakistans militär inte kontrollerar. Enligt en artikel i Foreign Affairs senaste nummer så har inte Afghanistan tillräckliga inkomster för att betala för de trupper och poliser som skulle behövas för att kontrollera de oroshärdar som förkommer just nu. NATO är alltså fast om de inte kan förändra situationen med en ny approach. Samtidigt som Indien och Kina är där med sina tentakler.

Sverige har ju en närvaro i Afghanistan i den norra delen. Det är viktigt att Sverige ställer upp och är solidarisk för de värderingar som USA och NATO-länderna delar. Ett land som vill tas på allvar måste ta sitt ansvar. Militära insatser kostar pengar och dessa måste man vara villig att betala för sin frihet. Det går inte att åka snålskjuts på andra.

Själv känner jag mig ibland som en Amerikansk soldat i "Kriget om idéerna", där jag sitter på min post och betraktar hur USA anfalls ideligen med diverse argument. Ju svårare argumenten är, ju mer smärtsamma är de. Men då är min situation kanske lite speciell.

Jag talar inte nödvändigtvis om ett krig mot terroristers argument. Jag talar faktiskt också om argument som läggs fram från Europa. Om de fundamentala skillnader som finns mellan USA och Europa. Om de skillnader som finns i strävandena mellan Europa och USA. Det finns dock fler likheter än skillnader.

Arnold Toynbee sade att om civilisationens gränser inte förs framåt utan avstannar så vinner barbarerna så småningom. Den Amerikanska revolutionen, spridandet av demokrati och frihet, måste fortgå. Man kan ha tålamod, men den måste gå framåt. Jag tolkar följande ord från Obama på detta vis:

"Today we begin in earnest the work of making sure that the world we leave is just a little bit better than the one we inhabit today".

Note Added in Proof, 14 November 2008:

Michael O'Hanlon, en Senior Fellow på The Brookings Institution skriver följande artikel:

How to Win in Afghanistan

Dick Erixon skriver i sin blogg om Afghanistan.

Carl Bildt skriver i Göteborgs-Posten den 15 november.

David Kilcullen intervjuas i The New Yorker om hur kriget i Afganistan kan vinnas, men det är knappt--man måste får befolkningen att känna sig tryggare.