20080530
#1075 av Emily Dickinson
The Sky is low — the Clouds are mean.
A Travelling Flake of Snow
Across a Barn or through a Rut
Debates if it will go —
A Narrow Wind complains all Day
How some one treated him
Nature, like Us is sometimes caught
Without her Diadem.
A Travelling Flake of Snow
Across a Barn or through a Rut
Debates if it will go —
A Narrow Wind complains all Day
How some one treated him
Nature, like Us is sometimes caught
Without her Diadem.
Kan jag tycka annorlunda än Noam Chomsky och Michael Walzer?
bigthink.com ger svensken möjlighet att interagera med distingerade amerikanska personligheter på ett intressant sätt.
Nyligen har Noam Chomsky och Michael Walzer intervjuats om bland annat kriget i Irak, som de var emot. Var det motiverat att gå in i Irak 2003? Själv tycker jag detta men det kan ju tyckas vara intimiderande att två sådana personer tycker annorlunda. Speciellt som man som jag har en vetenskaplig grundutbildning.
Noam Chomsky, professor på MIT, är världens främste linguist men samtidigt i princip en dissident i USA med sin kritiska röst. Han är den ende nu levande personen i världen som är bland de tio mest citerade individerna.
Michael Walzer, professor på Institute of Advanced Study, presenterar sig som amerikansk socialdemokrat och talar varmt om Sveriges socialdemokrati. Walzer är en politisk filosof som författat 27 böcker och 300 artiklar. Han är också co-editor till Dissent Magazine en vital röst från den demokratiska vänstern i USA. För honom finns det ingen bra president kandidat i årets val.
Walzer säger dock i en av sina intervjuer på bigthink.com att en akademiker inte nödvändigtvis kan rösta politiskt bättre än en lekman. Det ger ju viss tröst.
Vad är mitt argument då för kriget i Irak som kan tänkas motverka de moraliska argument som dignitärerna använder? Efter att ha lyssnat noga på deras argument fann jag att de lever i en värld utan fiender. Deras moraliska argument väger inte in strategiska element.
Det är väl kanske därför man i Europa är så negativ mot Irakkriget och att man behöver se denna trista anti-amerikanism på gator och torg. Man har inte behövt väga in strategiska element i sitt tänkande på grund av att NATO funnits som hanterat dessa utan att politiker i Europa har fört ner argumenten till väljarna.
Nyligen har Noam Chomsky och Michael Walzer intervjuats om bland annat kriget i Irak, som de var emot. Var det motiverat att gå in i Irak 2003? Själv tycker jag detta men det kan ju tyckas vara intimiderande att två sådana personer tycker annorlunda. Speciellt som man som jag har en vetenskaplig grundutbildning.
Noam Chomsky, professor på MIT, är världens främste linguist men samtidigt i princip en dissident i USA med sin kritiska röst. Han är den ende nu levande personen i världen som är bland de tio mest citerade individerna.
Michael Walzer, professor på Institute of Advanced Study, presenterar sig som amerikansk socialdemokrat och talar varmt om Sveriges socialdemokrati. Walzer är en politisk filosof som författat 27 böcker och 300 artiklar. Han är också co-editor till Dissent Magazine en vital röst från den demokratiska vänstern i USA. För honom finns det ingen bra president kandidat i årets val.
Walzer säger dock i en av sina intervjuer på bigthink.com att en akademiker inte nödvändigtvis kan rösta politiskt bättre än en lekman. Det ger ju viss tröst.
Vad är mitt argument då för kriget i Irak som kan tänkas motverka de moraliska argument som dignitärerna använder? Efter att ha lyssnat noga på deras argument fann jag att de lever i en värld utan fiender. Deras moraliska argument väger inte in strategiska element.
Det är väl kanske därför man i Europa är så negativ mot Irakkriget och att man behöver se denna trista anti-amerikanism på gator och torg. Man har inte behövt väga in strategiska element i sitt tänkande på grund av att NATO funnits som hanterat dessa utan att politiker i Europa har fört ner argumenten till väljarna.
20080528
Socialdemokraterna i Tyskland kan vara "equidistant" till Ryssland och USA
En utveckling som vore katastrofal är att man ens jämför läget i USA med det i Ryssland. Jag har råkat ut för personer i Sverige som föredrog Ryssland för USA men att det förekommer misstankar på att den Tyska socialdemokratin jämför USA med Ryssland är värre.
Inte undra på att det blev en massa oväsen när Forum för Levande Historia skulle förklara för Sveriges ungdom vad kommunisterna haft för sig.
Judy Dempsey på International Herald Tribune skriver det följande:
"Merkel took office in late 2005 promising to be more critical than her Social Democrat predecessor, Gerhard Schröder, of Russia on matters such as human rights. Since then, however, the Social Democrats, partners in Merkel's coalition government, have pushed hard for reaching out to Russia, to the point of being accused by conservative commentators of being "equidistant" from Moscow and Washington."
Detta är bortom alla proportioner!
Inte undra på att det blev en massa oväsen när Forum för Levande Historia skulle förklara för Sveriges ungdom vad kommunisterna haft för sig.
Judy Dempsey på International Herald Tribune skriver det följande:
"Merkel took office in late 2005 promising to be more critical than her Social Democrat predecessor, Gerhard Schröder, of Russia on matters such as human rights. Since then, however, the Social Democrats, partners in Merkel's coalition government, have pushed hard for reaching out to Russia, to the point of being accused by conservative commentators of being "equidistant" from Moscow and Washington."
Detta är bortom alla proportioner!
Att tala eller inte tala, med Iran?
Allt sedan George W. Bushs tal i Knesset häromdagen har en debatt blossat upp om varför eller varför inte man skall tala med Iran. Obama försöker säga att man naturligtvis skall tala medan McCain är mer tystlåten.
Amir Taheri på the Wall Street Journal lägger fram en teori om varför det är så svårt att just tala med Iran. Man har försökt i snart 30 år nu sedan revolutionen 1979.
Iran vill inte ha något från Väst annat än "unconditional surrender". Taheri skiljer på nationen Iran som folk försöker tala till och revolutionens kausala riktning som egentligen är det man har att göra med.
Taheri säger att "a revolution, on the other hand, does not want anything in particular because it wants everything".
Européerna har försökt i två decennier att tala med Iran via sin "critical dialogue" utan resultat. Araberna likaså.
Taheri menar att Napoleons inkarnation av den franska revolutionen, Hitlers Tyskland och Sovietunionens kontinuerliga religion hade problem med samma kausala riktning.
Att nå Iran som nation är att få dem att absorbera sitt revolutionära tänkande menar Taheri. Det går att förhandla med Iran när det är något de vill ha som till exempel att ordna pilgrimsfärder till för Shiiter heliga platser i Irak.
Sedan 2005 då Amadi-nejad blev vald till president har situationen förvärrats. Han verkar verkligen tro på återkomsten av den dolda Imamen. Det är en fråga om att förändra mänskligheten snarare än att vara ett nation som gäller. Amadi-nejad frös Teherans försök att bli medlem av WHO eftersom det var en organisation av Zionister och Amerikaner.
Har Amir Taheir rätt så är det inte mycket man kan göra åt situationen annat än att vänta ut Iranierna och deras revolution. Det kommer kanske en tidpunkt när de ser omöjligheten i sin situation. Irans folk tycks tydligen gilla Amerikanerna medan regimen är som den är.
För några år sedan trodde man att reformisterna i landet skulle modernisera det samma. Den oblodiga kuppen av Amadi-nejads Iran Republican Guard Corps har gjort att chansen för denna utveckling minskat för närvarande. Som observatör i The Shanghai Cooperation Organisation finner Iran ju för närvarande också tröst bland andra nationer som inte tolererar liberal inblandning i sina affärer.
Amir Taheri på the Wall Street Journal lägger fram en teori om varför det är så svårt att just tala med Iran. Man har försökt i snart 30 år nu sedan revolutionen 1979.
Iran vill inte ha något från Väst annat än "unconditional surrender". Taheri skiljer på nationen Iran som folk försöker tala till och revolutionens kausala riktning som egentligen är det man har att göra med.
Taheri säger att "a revolution, on the other hand, does not want anything in particular because it wants everything".
Européerna har försökt i två decennier att tala med Iran via sin "critical dialogue" utan resultat. Araberna likaså.
Taheri menar att Napoleons inkarnation av den franska revolutionen, Hitlers Tyskland och Sovietunionens kontinuerliga religion hade problem med samma kausala riktning.
Att nå Iran som nation är att få dem att absorbera sitt revolutionära tänkande menar Taheri. Det går att förhandla med Iran när det är något de vill ha som till exempel att ordna pilgrimsfärder till för Shiiter heliga platser i Irak.
Sedan 2005 då Amadi-nejad blev vald till president har situationen förvärrats. Han verkar verkligen tro på återkomsten av den dolda Imamen. Det är en fråga om att förändra mänskligheten snarare än att vara ett nation som gäller. Amadi-nejad frös Teherans försök att bli medlem av WHO eftersom det var en organisation av Zionister och Amerikaner.
Har Amir Taheir rätt så är det inte mycket man kan göra åt situationen annat än att vänta ut Iranierna och deras revolution. Det kommer kanske en tidpunkt när de ser omöjligheten i sin situation. Irans folk tycks tydligen gilla Amerikanerna medan regimen är som den är.
För några år sedan trodde man att reformisterna i landet skulle modernisera det samma. Den oblodiga kuppen av Amadi-nejads Iran Republican Guard Corps har gjort att chansen för denna utveckling minskat för närvarande. Som observatör i The Shanghai Cooperation Organisation finner Iran ju för närvarande också tröst bland andra nationer som inte tolererar liberal inblandning i sina affärer.
20080527
Lyft fram utrikespolitiken i debatten
Kan Sverige ha en utrikespolitik annat än att alliera sig med andra länder för att skapa legitimitet? Robert Kagan föreslår i sin bok The Return of History and the End of Dreams att det är dags för de fria demokratierna att skapa en internationell institution som konfronterar de auktoritära staterna.
När det nästan tio gånger större Tyskland har problem med sin 50/50 höger/vänster position och det ännu större USA har samma problem vad kan Sverige göra?
Om ett förenande av nationer skapar en bättre majoritet för höger eller vänster så skulle en fria demokratiernas förening bli en förbättring över den nuvarande positionen. Man kommer ju också samtidigt överens om vad som förenar en och vad som skiljer en åt på ett höger/vänster okänsligt sätt. Som Kagan säger, det är ett sätt att få fram en legitimitet för agerande på den internationella scenen.
Är det föresten någon som vet varför valmaskinerierna skapar så jämna bataljer nuförtiden? Det slår mig att de är jämnare än idrottsmatcher. Det är nästan så att man behöver anse att det team som är bäst på att få röster också kommer att vara bäst på att regera. Eftersom selektionen av valfrågor bör ge mer olika utslag har åtminstone jag en känsla av att andra faktorer spelar in? Det skrivs säkert avhandlingar på dessa fenomen och jag är tyvärr relativt okunnig.
Kagan diskuterar dock inte hur han ser på skilllnaden mellan NATO och en putativ fria demokratiers förening. Stort hopp ses i EU till att det Amerikanska valet skall generera en utrikespolitik som EU bättre föredrar. John R. Bolton eftersträvar dock att den debatten som är en förutsättning för detta skall begynna i USA i sin artikel Bring On the Foreign Policy Debate.
Obama är enligt Bolton en person som förhandlar i hundra procent av fallen medan han själv och John McCain förhandlar i 99% av fallen. Men detta är en teknik säger han vidare. Den utrikespolitiska debatten borde i stället handla om vad det är man skall förhandla om. Som jag har diskuterat tidigare är frågan om inte de internationella ekonomiska tvångströjorna gör denna debatt mycket svår. Det skall bli intressant att se hur mycket av Bush-doktrinen man kommer att överge.
Obama har sagt att han inte vill ha en tredje Bush administration med McCain, men vad kommer han att erbjuda i stället, och kan han diskutera detta i sin valkampanj? Än är han ju bunden med att Hillary inte har gett upp--om hon nu kommer att göra detta.
När det nästan tio gånger större Tyskland har problem med sin 50/50 höger/vänster position och det ännu större USA har samma problem vad kan Sverige göra?
Om ett förenande av nationer skapar en bättre majoritet för höger eller vänster så skulle en fria demokratiernas förening bli en förbättring över den nuvarande positionen. Man kommer ju också samtidigt överens om vad som förenar en och vad som skiljer en åt på ett höger/vänster okänsligt sätt. Som Kagan säger, det är ett sätt att få fram en legitimitet för agerande på den internationella scenen.
Är det föresten någon som vet varför valmaskinerierna skapar så jämna bataljer nuförtiden? Det slår mig att de är jämnare än idrottsmatcher. Det är nästan så att man behöver anse att det team som är bäst på att få röster också kommer att vara bäst på att regera. Eftersom selektionen av valfrågor bör ge mer olika utslag har åtminstone jag en känsla av att andra faktorer spelar in? Det skrivs säkert avhandlingar på dessa fenomen och jag är tyvärr relativt okunnig.
Kagan diskuterar dock inte hur han ser på skilllnaden mellan NATO och en putativ fria demokratiers förening. Stort hopp ses i EU till att det Amerikanska valet skall generera en utrikespolitik som EU bättre föredrar. John R. Bolton eftersträvar dock att den debatten som är en förutsättning för detta skall begynna i USA i sin artikel Bring On the Foreign Policy Debate.
Obama är enligt Bolton en person som förhandlar i hundra procent av fallen medan han själv och John McCain förhandlar i 99% av fallen. Men detta är en teknik säger han vidare. Den utrikespolitiska debatten borde i stället handla om vad det är man skall förhandla om. Som jag har diskuterat tidigare är frågan om inte de internationella ekonomiska tvångströjorna gör denna debatt mycket svår. Det skall bli intressant att se hur mycket av Bush-doktrinen man kommer att överge.
Obama har sagt att han inte vill ha en tredje Bush administration med McCain, men vad kommer han att erbjuda i stället, och kan han diskutera detta i sin valkampanj? Än är han ju bunden med att Hillary inte har gett upp--om hon nu kommer att göra detta.
Vem bestämmer EUs utrikespolitik?
För någon månad sedan skrev The International Herald Tribune att Andrea Merkel regerade i Europa baserat på en poll som visade att hon var populärast som regeringschef bland EU länder--sett från andra länder.
The Financial Times skriver idag att Tysklands regering, som ju är bildad från en icke-majoritetsposition för CDU, Merkels parti, där till exempel utrikesministern Frank-Walter Steinmeier är från SPD, kan bli blockerad fram till nästa val hösten 2009.
Angela Merkel och Frank-Walter Steinmeier har tydligen olika synpunkter på hur Tyskland skall förhålla sig mot Kina och Ryssland, något som visade sig tydligt vid Dalai Lamas besök nyligen. Steinmeier ville inte träffa Dalai Lama för att detta skulle eftersätta hans ansträngningar att normalisera Tysklands relation med Kina, viktig för handeln, som Merkel hade 'ställt till med' efter att ha mött med Dalai Lama tidigare.
Enligt Robert Kagan är ju Västvärldens relation med de auktoritära staterna Kina och Ryssland en kärnfråga för de fria demokratierna under den närmaste framtiden.
Det kan därför tyckas som om EUs möjlighet att bilda policy för utrikespolitiken har vunnit en seger mot de enskilda staterna influens i samma frågor eftersom ett möte med EUs utrikesministrar igår bestämde att diskutera fram ett partnerskap med Ryssland.
Frågan är då vilken politik gentemot Ryssland man kommer att få se i EU. Blir det Steinmeiers socialdemokrati eller Merkels Kristen Demokratisk Union? Blir det en ny Europeisk Ostpolitik eller en mer konfrontationell Amerikansk politik?
Vad som kanske är intressant i sammanhanget är att Medvedev hann med ett besök i Kina innan EUs utrikesministermöte om partnerskap med Ryssland. En diplomatisk signal att man intresserar sig mer för den auktoritära partnern i Shanghai Cooperation Organisation?
EU står kanske som ensam förhandlare med Ryssland inför en ny strategisk motpartner till NATO?
The Financial Times skriver idag att Tysklands regering, som ju är bildad från en icke-majoritetsposition för CDU, Merkels parti, där till exempel utrikesministern Frank-Walter Steinmeier är från SPD, kan bli blockerad fram till nästa val hösten 2009.
Angela Merkel och Frank-Walter Steinmeier har tydligen olika synpunkter på hur Tyskland skall förhålla sig mot Kina och Ryssland, något som visade sig tydligt vid Dalai Lamas besök nyligen. Steinmeier ville inte träffa Dalai Lama för att detta skulle eftersätta hans ansträngningar att normalisera Tysklands relation med Kina, viktig för handeln, som Merkel hade 'ställt till med' efter att ha mött med Dalai Lama tidigare.
Enligt Robert Kagan är ju Västvärldens relation med de auktoritära staterna Kina och Ryssland en kärnfråga för de fria demokratierna under den närmaste framtiden.
Det kan därför tyckas som om EUs möjlighet att bilda policy för utrikespolitiken har vunnit en seger mot de enskilda staterna influens i samma frågor eftersom ett möte med EUs utrikesministrar igår bestämde att diskutera fram ett partnerskap med Ryssland.
Frågan är då vilken politik gentemot Ryssland man kommer att få se i EU. Blir det Steinmeiers socialdemokrati eller Merkels Kristen Demokratisk Union? Blir det en ny Europeisk Ostpolitik eller en mer konfrontationell Amerikansk politik?
Vad som kanske är intressant i sammanhanget är att Medvedev hann med ett besök i Kina innan EUs utrikesministermöte om partnerskap med Ryssland. En diplomatisk signal att man intresserar sig mer för den auktoritära partnern i Shanghai Cooperation Organisation?
EU står kanske som ensam förhandlare med Ryssland inför en ny strategisk motpartner till NATO?
20080525
Ett lands utbildning i en globaliserad värld
Läser med glädje i nyheterna på sistone att Sverige skall börja erkänna att talangfulla individer i naturvetenskap, precis som idrottsmän, skall samlas i klasser för optimal stimulans. Det måste ju betraktas som väldigt viktigt att sådana individer får träffas tidigt och utvecklas tillsammans.
De efterlängtade förändringar som regeringen nu genomför i utbildningsväsendet kommer kanske att bli det viktigaste de gjort under sin första mandatperiod. Åtminstone om man får tro den Amerikanska Utrikesministern Condoleezza Rice.
I en diskussion på Googles Huvudkontor i Californien nyligen säger hon nämligen:
"And the final point I'd make is, as an American, I am not at all fearful of competition. But the United States has to recognize that perhaps our most serious national - national security challenge may be in providing an educational system that makes it possible for Americans born right down the road here in Mountain View, or born across the Bay in east Oakland, to acquire the skills and the education that's going to make it possible for them to compete. Because I can - I can assure you if we don't provide that, if it ever becomes the case that it's no longer true in America that it didn't matter where you came from, it only matters where you're going - if we ever lose that, which is essentially at the core of who we are, then we are going to be fearful and we are going to be protectionist and we are going to try to hang on to that little piece of the economy that we have."
De efterlängtade förändringar som regeringen nu genomför i utbildningsväsendet kommer kanske att bli det viktigaste de gjort under sin första mandatperiod. Åtminstone om man får tro den Amerikanska Utrikesministern Condoleezza Rice.
I en diskussion på Googles Huvudkontor i Californien nyligen säger hon nämligen:
"And the final point I'd make is, as an American, I am not at all fearful of competition. But the United States has to recognize that perhaps our most serious national - national security challenge may be in providing an educational system that makes it possible for Americans born right down the road here in Mountain View, or born across the Bay in east Oakland, to acquire the skills and the education that's going to make it possible for them to compete. Because I can - I can assure you if we don't provide that, if it ever becomes the case that it's no longer true in America that it didn't matter where you came from, it only matters where you're going - if we ever lose that, which is essentially at the core of who we are, then we are going to be fearful and we are going to be protectionist and we are going to try to hang on to that little piece of the economy that we have."
20080523
Christian Realism
A loss of something ever felt I —
The first that I could recollect
Bereft I was — of what I knew not
Too young that any should suspect
A Mourner walked among the children
I notwithstanding went about
As one bemoaning a Dominion
Itself the only Prince cast out —
Elder, Today, a session wiser
And fainter, too, as Wiseness is —
I find myself still softly searching
For my Delinguent Palaces —
And a Suspicion, like a Finger
Touches my Forehead now and then
That I am looking oppositely
For the site of the Kingdom of Heaven —
av Emily Dickinson
The first that I could recollect
Bereft I was — of what I knew not
Too young that any should suspect
A Mourner walked among the children
I notwithstanding went about
As one bemoaning a Dominion
Itself the only Prince cast out —
Elder, Today, a session wiser
And fainter, too, as Wiseness is —
I find myself still softly searching
For my Delinguent Palaces —
And a Suspicion, like a Finger
Touches my Forehead now and then
That I am looking oppositely
For the site of the Kingdom of Heaven —
av Emily Dickinson
Politik och Religion II
Jag har aldrig röstat med makten. Dvs jag har aldrig varit en socialdemokrat även om det mediala trycket och trycket från arbetsgivare varit i denna riktning. Det var därför det senaste regeringsskiftet var så befriande.
Det händer en del att de börjar som kommunister och sedan går över till högersidan efter att ha blivit upplysta. En intressant person som genomgick en sådan metamorfos var Reinhold Niebuhr, en amerikansk protestantisk pastor tillika politisk filosof. Enligt David Brooks på The New York Times är han en av Barack Obamas favoriter.
Niebuhr började i en militant faktion av The Socialist Party of America och var pacifist men kom senare i samband med Andra Världskriget att omvärdera sin position. Han sa till exempel i sin bok The Irony of American History (New York, 1962):
"We take, and must continue to take, morally hazardous actions to preserve our civilization".
Niebuhr förespråkade en filosofi kallad Kristen Realism, där Himmelriket ej kan realiseras utan att man måste kompromissa här på Jorden.
Vad Barack Obama fick med sig från Niebuhrs filosofi, enligt David Brooks, var att man inte skulle pendla mellan naiv idealism och bitter realism. Man kan förstå detta som att någonstans emellan dessa extrempunkter finns ett optimum. Frågan är om inte Obama ligger ganska lika McCain och Bush i just detta avseende?
Skrev för ett tag sedan ett inlägg angående den likriktning mellan presidentkandidaterna som finns i det utrikespolitiska tänkandet i USA, Amerikas Exceptionalism, och jag har en känsla av att för stora förhoppningar kanske ställs på den "förändring" av utrikespolitiken som förväntas av en seger för Obama. Det kanske mest rör sig om en valfrågeretorik av samma typ som förekom inför valet till kongressen för inte så länge sedan?
I sin bok The Audacity of Hope, säger Obama:
"liberal objectives like withdrawing from Iraq, stopping AIDS and working more closely with our allies may be laudable, “but they hardly constitute a coherent national security policy.”
Det händer en del att de börjar som kommunister och sedan går över till högersidan efter att ha blivit upplysta. En intressant person som genomgick en sådan metamorfos var Reinhold Niebuhr, en amerikansk protestantisk pastor tillika politisk filosof. Enligt David Brooks på The New York Times är han en av Barack Obamas favoriter.
Niebuhr började i en militant faktion av The Socialist Party of America och var pacifist men kom senare i samband med Andra Världskriget att omvärdera sin position. Han sa till exempel i sin bok The Irony of American History (New York, 1962):
"We take, and must continue to take, morally hazardous actions to preserve our civilization".
Niebuhr förespråkade en filosofi kallad Kristen Realism, där Himmelriket ej kan realiseras utan att man måste kompromissa här på Jorden.
Vad Barack Obama fick med sig från Niebuhrs filosofi, enligt David Brooks, var att man inte skulle pendla mellan naiv idealism och bitter realism. Man kan förstå detta som att någonstans emellan dessa extrempunkter finns ett optimum. Frågan är om inte Obama ligger ganska lika McCain och Bush i just detta avseende?
Skrev för ett tag sedan ett inlägg angående den likriktning mellan presidentkandidaterna som finns i det utrikespolitiska tänkandet i USA, Amerikas Exceptionalism, och jag har en känsla av att för stora förhoppningar kanske ställs på den "förändring" av utrikespolitiken som förväntas av en seger för Obama. Det kanske mest rör sig om en valfrågeretorik av samma typ som förekom inför valet till kongressen för inte så länge sedan?
I sin bok The Audacity of Hope, säger Obama:
"liberal objectives like withdrawing from Iraq, stopping AIDS and working more closely with our allies may be laudable, “but they hardly constitute a coherent national security policy.”
20080522
Skall man lämna världen åt sitt öde?
Pierre Schori har skrivit om problemet med krig i fjärran länder nyligen i SvD.se och i sin blogg. Han poängterar att folkviljan i Spanien och Sverige för utländska militära aktiviteter är låg. Ulf Bjereld har likaså diskuterat svenska folkets vilja till att gå med i NATO. Men har Européerna blivit informerade de senaste 60 åren om den verkliga världssituationen?
Ledarbloggen i SvD.se frågar vad Schori egentligen vill säga med sin artikel. Enligt hans logik kan endast de utan dåligt utrikespolitiskt samvete agera och sådana kanske inte finns internationellt. Det är kanske det infamösa Svenska världssamvetet som spökar. Det som man som Svensk kanske hjärntvättas till att anse att man har rätt att ha?
Vad socialdemokratin under min uppväxt glömde säga var att USA stod för säkerheten i världen medan Europa bildade sin post-modernistiska struktur EU som för närvarande saknar ett självständigt strategiskt tänkande. Dessutom har Frankrike och Tyskland högerkoalitioner med utrikesministrar från vänsterkanten. En splittring vilken förmodligen kommer att märkas.
Den bild jag får av Schori när jag läser hans artikel, och den notis som finns om honom på Wikipedia, är att hans världsbild är den av en samling lika stora länder med liknande ideologisk bakgrund som kommer överens i ett FN organ, som om FN var ett parlament i en stor nation. Men FN har ju sagt...?
Denna världsbild överensstämmer med den jag fick när jag växte upp i Sverige men den är ju helt fel. Där har hela tiden funnits stormakter. Nuförtiden finns där fler stormakter än förr. Jag önskar att man med den nuvarande regeringen tar fasta på detta och klart indikerar till vilken stormakts entourage man hör och blir en "team-player" i stället för en grupp svensktalande i Norden utan tillhörighet. Nästa generation Svenskar skulle då ha en klar tillhörighet i Världen. Om denna tillhörighet kan genereras via NATO eller någon ny institution med de fria demokratierna är väl inte klart idag.
Själv tror jag att det är viktigt att ha att göra med världen i övrigt militärt/polisiärt. Det hör till begreppet medmänsklighet och varför skulle inte Europas stater innefattas av detta tänkande?
En artikel i Spiegel ONLINE International tar upp det faktum att de konservativa i världen går åt vänster för att fånga väljare. Författaren har med en bild på John McCain i 'gangstersolglasögon' med ett vänligt leende som symbol för detta. Lite för mycket åt vänster för mig kanske, jag är övertygad om att McCain inte är en gangster, men artikeln har en viktig poäng. Man skapar en konflikt med väljarkåren när ledande nationers regeringar tvingas använda retorik som normalt skulle användas av poliser i tjänst mot gängkriminalitet.
Ledarbloggen i SvD.se frågar vad Schori egentligen vill säga med sin artikel. Enligt hans logik kan endast de utan dåligt utrikespolitiskt samvete agera och sådana kanske inte finns internationellt. Det är kanske det infamösa Svenska världssamvetet som spökar. Det som man som Svensk kanske hjärntvättas till att anse att man har rätt att ha?
Vad socialdemokratin under min uppväxt glömde säga var att USA stod för säkerheten i världen medan Europa bildade sin post-modernistiska struktur EU som för närvarande saknar ett självständigt strategiskt tänkande. Dessutom har Frankrike och Tyskland högerkoalitioner med utrikesministrar från vänsterkanten. En splittring vilken förmodligen kommer att märkas.
Den bild jag får av Schori när jag läser hans artikel, och den notis som finns om honom på Wikipedia, är att hans världsbild är den av en samling lika stora länder med liknande ideologisk bakgrund som kommer överens i ett FN organ, som om FN var ett parlament i en stor nation. Men FN har ju sagt...?
Denna världsbild överensstämmer med den jag fick när jag växte upp i Sverige men den är ju helt fel. Där har hela tiden funnits stormakter. Nuförtiden finns där fler stormakter än förr. Jag önskar att man med den nuvarande regeringen tar fasta på detta och klart indikerar till vilken stormakts entourage man hör och blir en "team-player" i stället för en grupp svensktalande i Norden utan tillhörighet. Nästa generation Svenskar skulle då ha en klar tillhörighet i Världen. Om denna tillhörighet kan genereras via NATO eller någon ny institution med de fria demokratierna är väl inte klart idag.
Själv tror jag att det är viktigt att ha att göra med världen i övrigt militärt/polisiärt. Det hör till begreppet medmänsklighet och varför skulle inte Europas stater innefattas av detta tänkande?
En artikel i Spiegel ONLINE International tar upp det faktum att de konservativa i världen går åt vänster för att fånga väljare. Författaren har med en bild på John McCain i 'gangstersolglasögon' med ett vänligt leende som symbol för detta. Lite för mycket åt vänster för mig kanske, jag är övertygad om att McCain inte är en gangster, men artikeln har en viktig poäng. Man skapar en konflikt med väljarkåren när ledande nationers regeringar tvingas använda retorik som normalt skulle användas av poliser i tjänst mot gängkriminalitet.
20080520
Kinas kristna protestanter
Carol Lee Hamrin drar några intressanta slutsatser i artikeln China's Protestants--a mustard seed for moral renewal?, angående utvecklingen i Kina till en mer 'civic' organisation genom introduktionen av Protestantism. Religös tro är tillåten i Kina men inte religöst praktiserande så de 5% protestanterna i Kina måste ses genom denna lins. Av de officiellt tolererade religionerna har kristendomen växt snabbast och växer exponentiellt.
Andra religioner i Kina är Buddhism som har c:a 100m anhängare och Taoism med lika många. Många kineser betraktar sig också som anhängare av båda religionerna. Islam har c:a 20m anhängare.
Det är väl egentligen ett ganska starkt argument emot Richard Dawkins och hans meningsfränder att det tidigare ateistiska Kina nu befolkas medelst kristendomen och andra religioner. Kineserna är dock försiktiga med en undersökande attityd till spridningen av kristendomen. Man är ju medveten om teorier för kristendomens effekt på de Europeiska och Amerikanska samhällena och vill se om det moraliskt goda i Väst kan passa dem också. Dvs. de är väl intresserade av om det ger kompetitiva fördelar. Även om framgångsteologi anses vara negativt.
Andra religioner i Kina är Buddhism som har c:a 100m anhängare och Taoism med lika många. Många kineser betraktar sig också som anhängare av båda religionerna. Islam har c:a 20m anhängare.
Det är väl egentligen ett ganska starkt argument emot Richard Dawkins och hans meningsfränder att det tidigare ateistiska Kina nu befolkas medelst kristendomen och andra religioner. Kineserna är dock försiktiga med en undersökande attityd till spridningen av kristendomen. Man är ju medveten om teorier för kristendomens effekt på de Europeiska och Amerikanska samhällena och vill se om det moraliskt goda i Väst kan passa dem också. Dvs. de är väl intresserade av om det ger kompetitiva fördelar. Även om framgångsteologi anses vara negativt.
Globaliseringen, anser en del, har skapat en "kulturell jordbävning" i Kina. Kineserna har fått utstå mycket de senaste 20 åren. Fyra femtedelar av de kristna är protestanter snarare än katoliker mot det omvända innan Mao slog till. Det är ju intressant att man väljer den mindre auktoritära kristna läran i denna auktoritära kapitalism med politisk kollektivism.
Dr. Hamrin ställer sig frågan:
"Today, China faces a situation in which it lacks other widely accepted and effective moralizing agents. The family, village, and neighborhood all have been seriously weakened, first by socialism and then by urbanization; socialist values are seriously discredited; Confucianism as a philosophy lacks an organized mass base; and variants of Buddhism and folk religion have not proved to be modernizing agents."
Den viktigaste orsaken till Protestantismens framgångar i Kina tror Dr. Hamrin är:
"But perhaps the core Christian value that appeals most to both rural "second class" citizens and modern urbanites flows from the essential Protestant belief in the individual dignity and equality of man in the eyes of God. "
Med andra ord så förekommer där en religiositet utan en kyrka i vanlig bemärkelse. Man träffas i lägenheter och hus. Maktelementet och ledarskapsfilosofin saknas. Man frågar sig hur en kristendom utan kyrka påverkar samhället? På sätt och vis liknar den de icke-praktiserande religiösa i Västvärlden.
Kollapsen av det socialistiska samhällssystemet och introduktionen av en auktoritär kapitalism har skapat en brist på moral. Det är dock för tidigt att yttra sig om Protestantismen skall kunna fylla detta tomrum eller inte, anser Dr. Hamrin. Att samla in pengar, att driva NGOs är svårt i Kina, precis som i Ryssland. Men kristendomen sprids likväl utan media och mission.
Indien och USA
En av anledningarna till varför Bush-administrationen spår en gynnsam utveckling i Mellan Östern är kanske med tanke på den positiva utvecklingen i Indien som säkert kommer att smitta av sig.
Indien är stort. 1000m människor. Intressant är att man talar väldigt många språk. Det finns 21 stycken officiella språk. Engelska talas av historiska skäl av c:a 3% av befolkningen. Kommer Indien att bli ett dubbelt så stort EU om några tiotal år?
Eftersom Indien är en demokrati har Bush administrationen försökt skapa ett partnerskap som skulle kunna balansera Kina i framtiden. Där förekommer numera en massa militärt samarbete.
Ett problem är att Indien arbetar med Iran och USA med Pakistan, varandras kärnvapen fiender. Kina hjälpte Pakistan med sina kärnvapen.
En av anledningarna till partnerskapet är att Indien består av c:a 130m muslimer och därför är mycket motiverade av verka mot terrorism som de har haft en hel del problem med själva. Nu senast dog tyvärr 63 personer i ett bombattentat i Jaipur den 13 maj. 200 skadades.
En annan anledning är att det finns en framgångsrik Indisk diaspora i USA. 1.8m Indier och Indier-amerikaner varav 200000 är millionärer. Detta betyder att 10% av USAs millionärer är Indier!
Vidare kommer Indiens ekonomi att växa med sina 6% per år de närmaste 50 åren och passera de av Kina, Brasilien och Ryssland enligt Goldman Sachs, en amerikansk investment bank (data från 2004).
Källor: American Enterprise Institute
Democracy to Democracy, May 2008 av David Frum
Will India be a better strategic partner than China?, April 2007, Dan Blumenthal
What India wants, March 2007, Christopher Griffin
A global partnership between the US and India, September 2005, Thomas Donnelly, Melissa Wisner
India and America, Estranged no more, April 2004, Gautam Adhikari
Indien är stort. 1000m människor. Intressant är att man talar väldigt många språk. Det finns 21 stycken officiella språk. Engelska talas av historiska skäl av c:a 3% av befolkningen. Kommer Indien att bli ett dubbelt så stort EU om några tiotal år?
Eftersom Indien är en demokrati har Bush administrationen försökt skapa ett partnerskap som skulle kunna balansera Kina i framtiden. Där förekommer numera en massa militärt samarbete.
Ett problem är att Indien arbetar med Iran och USA med Pakistan, varandras kärnvapen fiender. Kina hjälpte Pakistan med sina kärnvapen.
En av anledningarna till partnerskapet är att Indien består av c:a 130m muslimer och därför är mycket motiverade av verka mot terrorism som de har haft en hel del problem med själva. Nu senast dog tyvärr 63 personer i ett bombattentat i Jaipur den 13 maj. 200 skadades.
En annan anledning är att det finns en framgångsrik Indisk diaspora i USA. 1.8m Indier och Indier-amerikaner varav 200000 är millionärer. Detta betyder att 10% av USAs millionärer är Indier!
Vidare kommer Indiens ekonomi att växa med sina 6% per år de närmaste 50 åren och passera de av Kina, Brasilien och Ryssland enligt Goldman Sachs, en amerikansk investment bank (data från 2004).
Källor: American Enterprise Institute
Democracy to Democracy, May 2008 av David Frum
Will India be a better strategic partner than China?, April 2007, Dan Blumenthal
What India wants, March 2007, Christopher Griffin
A global partnership between the US and India, September 2005, Thomas Donnelly, Melissa Wisner
India and America, Estranged no more, April 2004, Gautam Adhikari
20080519
En skillnad mellan Amerikaner och Européer?
Amerikanska barn deltar i något som kallas Little League. Det är baseball. I en artikel som diskuterar effekten av tidigt deltagande i sportaktivieter för prognosen i arbetslivet kallad, Little League, Hugh Effects konkluderas bl.a. det följande:
"A recent scholarly paper by economists Alberto Alesina and Edward Glaeser of Harvard University and Bruce Sacerdote of Dartmouth College found that countries tend to build large welfare states when citizens believe that success in life is largely determined by luck. When citizens believe that hard work determines success, they tend to build leaner and more economically efficient governments.
Americans are remarkably different from Europeans in this regard. If you ask Americans whether the economically disadvantaged are poor because they are lazy or unlucky, 60 percent say lazy. If you ask Europeans, only 26 percent finger laziness. Alesina and his colleagues argue that these attitudes shape society by shaping governmental and social institutions."
Det heter ju att det i den trans-Atlantiska relationen är det mer som förenar än som skiljer oss åt. Det sagda kanske ändå är värt att tänka på?
"A recent scholarly paper by economists Alberto Alesina and Edward Glaeser of Harvard University and Bruce Sacerdote of Dartmouth College found that countries tend to build large welfare states when citizens believe that success in life is largely determined by luck. When citizens believe that hard work determines success, they tend to build leaner and more economically efficient governments.
Americans are remarkably different from Europeans in this regard. If you ask Americans whether the economically disadvantaged are poor because they are lazy or unlucky, 60 percent say lazy. If you ask Europeans, only 26 percent finger laziness. Alesina and his colleagues argue that these attitudes shape society by shaping governmental and social institutions."
Det heter ju att det i den trans-Atlantiska relationen är det mer som förenar än som skiljer oss åt. Det sagda kanske ändå är värt att tänka på?
Irans nukleära position?
Länder som har kärnvapen men som anser sig inte komma att använda dessa försöker att övertyga Iran att inte skaffa sig kärnvapen. Det är många hårda ord i denna debatt.
Många anser att det bara inte får ske att Iran skaffar sig kärnvapen men det innebär stora problem att förhindra detta. Iran själv har hävdat att de bara skaffar sig civil kärnkraft.
Argument mot att Irans nukeära ambitioner endast är civila lyder som följer: 1) Iran experimenterade med stridsspetsdesign fram till 2003; 2) de har spenderat millioner för att gömma sina anrikningsanläggningar; 3) Iran vilar på ett hav av olja och naturgas som skulle ge dem energi för en fraktion av kostnaden för nukleär produktion; och 4) de har inte uran för att köra sina reaktorer längre än till 2023.
George W. Bushs tal i Knesset häromdagen tog upp frågan om hur man interagerar med terrorister och båda John McCain och Bush angrep Obama för att just vilja diskutera med t.ex. Iran.
Michael Rubin på American Enterprise Institute tar i sin artikel: Hillary Clinton's right to say "obliterate" exemplifierar hur det är att förhandla med Iran. Den ekonomiska dagstidningen Donya-e Eqtesad annonserade häromdagen de senaste dimplomatiska försöken med "incentives" från USA, England, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina för att locka Iran till att lägga ned sitt nukleära program.
Dagen efter dök där upp en artikel i Kayhan, en dagstidning som är språkröret för the "Supreme Leader" där man klagade på att intressenterna betraktade Iran som det var för 4 år sedan. Nu var de mycket starkare och skulle ha bättre villkor.
Rubin drar slutsatsen att Obama måste förstå att den stora risken för världens säkerhet är Irans framsteg i sitt program och inte ett amerikanskt "sabre-rattling".
Måste säga att det bär mig emot att se dessa synbarligen vulgära ordväxlingar men då har jag ju å andra siden inte tvingats förhandla med Irans Republican Guard Corps--något av en gangstermob om jag förstått saken rätt.
Med ovanstående exempel är jag benägen att hålla med Bush och McCain. Frågan är bara vad man gör i stället. Expektans?
Bush tal i Sharm el Sheikh ger kanske mest hopp om hans vision av en välutvecklad Arabvärld kommer att få regionens Persier på andra tankar med andra prioriteringar.
Många anser att det bara inte får ske att Iran skaffar sig kärnvapen men det innebär stora problem att förhindra detta. Iran själv har hävdat att de bara skaffar sig civil kärnkraft.
Argument mot att Irans nukeära ambitioner endast är civila lyder som följer: 1) Iran experimenterade med stridsspetsdesign fram till 2003; 2) de har spenderat millioner för att gömma sina anrikningsanläggningar; 3) Iran vilar på ett hav av olja och naturgas som skulle ge dem energi för en fraktion av kostnaden för nukleär produktion; och 4) de har inte uran för att köra sina reaktorer längre än till 2023.
George W. Bushs tal i Knesset häromdagen tog upp frågan om hur man interagerar med terrorister och båda John McCain och Bush angrep Obama för att just vilja diskutera med t.ex. Iran.
Michael Rubin på American Enterprise Institute tar i sin artikel: Hillary Clinton's right to say "obliterate" exemplifierar hur det är att förhandla med Iran. Den ekonomiska dagstidningen Donya-e Eqtesad annonserade häromdagen de senaste dimplomatiska försöken med "incentives" från USA, England, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina för att locka Iran till att lägga ned sitt nukleära program.
Dagen efter dök där upp en artikel i Kayhan, en dagstidning som är språkröret för the "Supreme Leader" där man klagade på att intressenterna betraktade Iran som det var för 4 år sedan. Nu var de mycket starkare och skulle ha bättre villkor.
Rubin drar slutsatsen att Obama måste förstå att den stora risken för världens säkerhet är Irans framsteg i sitt program och inte ett amerikanskt "sabre-rattling".
Måste säga att det bär mig emot att se dessa synbarligen vulgära ordväxlingar men då har jag ju å andra siden inte tvingats förhandla med Irans Republican Guard Corps--något av en gangstermob om jag förstått saken rätt.
Med ovanstående exempel är jag benägen att hålla med Bush och McCain. Frågan är bara vad man gör i stället. Expektans?
Bush tal i Sharm el Sheikh ger kanske mest hopp om hans vision av en välutvecklad Arabvärld kommer att få regionens Persier på andra tankar med andra prioriteringar.
20080518
En Universell Vision från Bush et al.
Efter att ha talat med Israelerna fortsatte George W. Bush och Condoleezza Rice vidare till en diskussion med Arabledarna. Bush talade i Sharm el Sheikh, Egypten på the World Economic Forum on the Middle East.
Bush leverar ett enkelt budskap: Vi är också ett religöst land och "we are open for business", samt ett lite mer delikat--hur man kan optimera denna business.
Inför Irak-konferensen i Stockholm den 29 maj är det kanske detta citat som belyser situationen bäst:
"The vision I have outlined today is shared by many in this region -- but unfortunately, there are some spoilers who stand in the way. Terrorist organizations and their state sponsors know that they cannot survive in a free society, so they create chaos and take innocent lives in an effort to stop democracy from taking root. They are on the wrong side in a great ideological struggle -- and every nation committed to freedom and progress in the Middle East must stand together to defeat them."
Utvecklingen i de fria demokratierna kommer troligtvis att motivera ungdomen i Mellan Östern som Bush påpekar:
"The changes I have discussed today will not come easily -- change never does. But the reform movement in the Middle East has a powerful engine: demographics. Sixty percent of the population is under 30 years old. Many of these young people surf the web, own cell phones and satellite televisions, and have access to unprecedented amounts of information. They see what freedom has brought to millions of others and contrast that to what they have at home."
Bush avslutar med följande fras som poängterar den biologiska grundvalen för Political Science:
"This vision is the same one I outlined in my address to the Israeli Knesset. Yet it is not a Jewish vision or a Muslim vision, not an American vision or an Arab vision. It is a universal vision, based on the timeless principles of dignity, tolerance, and justice -- and it unites all who yearn for freedom and peace in this ancient land. Realizing this vision will not be easy. It will take time, and sacrifice, and resolve. Yet there is no doubt in my mind that you are up to the challenge -- and with your ingenuity, enterprise, and courage, this historic vision for the Middle East will be realized. May God be with you on the journey. America always will be. Thank you."
Bush leverar ett enkelt budskap: Vi är också ett religöst land och "we are open for business", samt ett lite mer delikat--hur man kan optimera denna business.
Inför Irak-konferensen i Stockholm den 29 maj är det kanske detta citat som belyser situationen bäst:
"The vision I have outlined today is shared by many in this region -- but unfortunately, there are some spoilers who stand in the way. Terrorist organizations and their state sponsors know that they cannot survive in a free society, so they create chaos and take innocent lives in an effort to stop democracy from taking root. They are on the wrong side in a great ideological struggle -- and every nation committed to freedom and progress in the Middle East must stand together to defeat them."
Utvecklingen i de fria demokratierna kommer troligtvis att motivera ungdomen i Mellan Östern som Bush påpekar:
"The changes I have discussed today will not come easily -- change never does. But the reform movement in the Middle East has a powerful engine: demographics. Sixty percent of the population is under 30 years old. Many of these young people surf the web, own cell phones and satellite televisions, and have access to unprecedented amounts of information. They see what freedom has brought to millions of others and contrast that to what they have at home."
Bush avslutar med följande fras som poängterar den biologiska grundvalen för Political Science:
"This vision is the same one I outlined in my address to the Israeli Knesset. Yet it is not a Jewish vision or a Muslim vision, not an American vision or an Arab vision. It is a universal vision, based on the timeless principles of dignity, tolerance, and justice -- and it unites all who yearn for freedom and peace in this ancient land. Realizing this vision will not be easy. It will take time, and sacrifice, and resolve. Yet there is no doubt in my mind that you are up to the challenge -- and with your ingenuity, enterprise, and courage, this historic vision for the Middle East will be realized. May God be with you on the journey. America always will be. Thank you."
20080516
Peace
I many times thought Peace had come
When Peace was far away —
As Wrecked Men — deem they sight the Land —
At Centre of the Sea —
And struggle slacker — but to prove
As hopelessly as I —
How many the fictitious Shores —
Before the Harbor be —
by Emily Dickinson
When Peace was far away —
As Wrecked Men — deem they sight the Land —
At Centre of the Sea —
And struggle slacker — but to prove
As hopelessly as I —
How many the fictitious Shores —
Before the Harbor be —
by Emily Dickinson
Dagens citat
Det här citatet från ett tal som George W. Bush höll i Knesset, Israel, igår förklarar hur han önskar att framtiden för folket i Mellan Östern skall se ut. Jag tror också att detta är vad majoriteten av dessa människor önskar:
"This fundamental insight, that freedom yields peace, is the great lesson of the 20th century. Now our task is to apply it in the 21st. Nowhere is this work more urgent than here in the Middle East. We must stand with the reformers working to break the old patterns of tyranny and despair. We must give voice to the millions of ordinary people who dream of a better life in freedom. We must confront the moral relativism that views all forms of government as equally acceptable and thereby consigns whole societies to slavery. Above all, we must have faith in our values and ourselves and confidently pursue the expansion of liberty as the path to a peaceful future."
"This fundamental insight, that freedom yields peace, is the great lesson of the 20th century. Now our task is to apply it in the 21st. Nowhere is this work more urgent than here in the Middle East. We must stand with the reformers working to break the old patterns of tyranny and despair. We must give voice to the millions of ordinary people who dream of a better life in freedom. We must confront the moral relativism that views all forms of government as equally acceptable and thereby consigns whole societies to slavery. Above all, we must have faith in our values and ourselves and confidently pursue the expansion of liberty as the path to a peaceful future."
Ryssland betraktar Abkhazien i Georgien som sitt territorium
Charlie Szrom på the American Enterprise Institute skriver informativt i Weekly Standard om läget i Georgien som blir allt allvarligare. Skrev tidigare om Georgien i bloggen. Se referens till artikel av Anne Applebaum, också på AEI, i detta inlägg.
90% av Abkhazierna har nu Ryska pass och en Rysk general, Alexander Zelin, talade igår om att upprätta permanenta baser i Abkhazien, som om Abkhazien tillhörde Ryssland.
En viktig anledning för Ryssarna att skapa konflikt är att en pipe-line med trans-Kaspisk olja från Baku passerar Georgien, dock inte genom Abkhazien. Denna olja konkurrerar med Rysk produktion annorstädes.
Szrom nämner Bildt et al.s besök i Georgien häromdagen då man försökte få en uppfattning om läget.
Georgiens militära situation är inte stark nog att eliminera den Rysk-Abkhaziska närvaron i Abkhazien utan ett status quo uppstår där diplomatiska ansträngningar blir viktiga för att förhindra att konflikten eskalerar och att den skulle komma att involvera Georgiens övriga domäner.
Det kan ju vara dylika händelser som får ÖB Håkan Syrén att omvärdera Sveriges försvarsposition. Svergie-Finland och de Baltiska staterna kan ju liknas vid Georgien utan att alltför mycket fantasi tas i anspråk. En pipe-line kommer ju snart i Östersjön som skall bevakas av Rysk militär. Frågan är vad Ryssland gör i Baltikum om Sverige och Finland vill bli NATO länder?
Sverige som andra EU länder bantar sina militära försvar. NATO talar om "the capabilitis gap". Ytterligare friktioner. Själv tror jag på medlemskap i NATO och på att bygga upp våra insatsstyrkor.
Krisen i Georgien är viktig också ur aspekten vad är det värt att offra livet för NATO eller Coalitions-of-the-willing i Irak. Georgien har 2000 soldater i Irak. Szrom menar att detta måste löna sig. Vad jag förstår är detta en mycket viktig poäng. En större mängd olja kommer nu från Ryssland till Europa än från Mellan Östern. Vad kommer detta att innebära för stöd till Georgien? Vad kommer det att innebära för Sveriges säkerhet?
90% av Abkhazierna har nu Ryska pass och en Rysk general, Alexander Zelin, talade igår om att upprätta permanenta baser i Abkhazien, som om Abkhazien tillhörde Ryssland.
En viktig anledning för Ryssarna att skapa konflikt är att en pipe-line med trans-Kaspisk olja från Baku passerar Georgien, dock inte genom Abkhazien. Denna olja konkurrerar med Rysk produktion annorstädes.
Szrom nämner Bildt et al.s besök i Georgien häromdagen då man försökte få en uppfattning om läget.
Georgiens militära situation är inte stark nog att eliminera den Rysk-Abkhaziska närvaron i Abkhazien utan ett status quo uppstår där diplomatiska ansträngningar blir viktiga för att förhindra att konflikten eskalerar och att den skulle komma att involvera Georgiens övriga domäner.
Det kan ju vara dylika händelser som får ÖB Håkan Syrén att omvärdera Sveriges försvarsposition. Svergie-Finland och de Baltiska staterna kan ju liknas vid Georgien utan att alltför mycket fantasi tas i anspråk. En pipe-line kommer ju snart i Östersjön som skall bevakas av Rysk militär. Frågan är vad Ryssland gör i Baltikum om Sverige och Finland vill bli NATO länder?
Sverige som andra EU länder bantar sina militära försvar. NATO talar om "the capabilitis gap". Ytterligare friktioner. Själv tror jag på medlemskap i NATO och på att bygga upp våra insatsstyrkor.
Krisen i Georgien är viktig också ur aspekten vad är det värt att offra livet för NATO eller Coalitions-of-the-willing i Irak. Georgien har 2000 soldater i Irak. Szrom menar att detta måste löna sig. Vad jag förstår är detta en mycket viktig poäng. En större mängd olja kommer nu från Ryssland till Europa än från Mellan Östern. Vad kommer detta att innebära för stöd till Georgien? Vad kommer det att innebära för Sveriges säkerhet?
20080515
En waqf !
PLO har accepterat Israels existens sedan 1988 men Hamas, som tillkom 1987, kommer aldrig att kunna acceptera att icke-Muslimer äger marken där Israel står. Man betraktar nämligen att marken är en så kallad waqf, en mark som bestämts vara reserverad för religiösa ändamål.
Palestinian National Authority har alltså delats upp i en något mer polerad version som kan förhandla internationellt och uppbära internationellt stöd och en oborstad version Hamas som länkats religiöst och bidragsmässigt med den Muslimska världen. Enligt US State Department så understöds Hamas av Saudiarabien, Iran, Palestinska expatriarker och privata donatorer i den övriga Arabvärlden.
Det verkar med andra ord som om fred i denna konflikt skulle betyda fred i konflikten mellan Västvärlden och den Muslimska jihad-världen. Det finns med andra ord ingen lösning på konflikten som är acceptabel på kort sikt.
Ehud Olmert säger i en intervju på DN.se att Iran har börjat bli allt viktigare i konflikten med PLO, Hamas och Hizballah. Det sade Dr. Nasr på Big Think.com också: "det tar bara tio minuter efter man landat i Arabvärlden så vet man att Iran dominerar"
Det verkar alltså som om man kan dra slutsatsen att Iran/Irak problematiken måste lösas innan Israel/Palestina konflikten kan påverkas signifikant. Det skall bli spännande att se vad man kan åstadkomma på Irak-konferensen i Stockholm den 29 maj i år.
Israel är väl också en symbol för Västvärlden som i sig själv är ett för stort mål. Kan jihadisterna dock påverka Israel, kanske genom att orsaka en exodus, har man renat luften.
En viktig fråga är då om höjandet av levnadstandarden i länderna kring Israel, som ju samtidigt betyder att Arabländerna får en starkare ekonomi att köpa vapen för, medför att problemet med Israel/Palestina löses eller om det kvarstår? Ett tveeggat svärd?
Själv har jag tidigare trott att en demokratisering av Mellan Östern med höjning av levnadstandarden skulle eliminera motsättningarna. Men kommer detta att ske? Allt hänger på situationen i Irak. Hur starkt kommer Iran att motarbeta en positiv utveckling i Irak och kan de rivaliserande faktionerna i Irak skapa en nation? Kommer Rysslands och Kinas regeringsformer locka Arabvärlden till stordåd? Framgång utan Västvärldens "besvärliga" demokrati.
Detta verkar ju vara en av anledningarna till att Västvärlden engagerade sig i Irakfrågan till att börja med. Rätta mig om jag har fel. Eller var det bara oljan? Kanske båda faktorerna? Då var det Saddam som var problemet. Nu är problemet Iran.
Palestinian National Authority har alltså delats upp i en något mer polerad version som kan förhandla internationellt och uppbära internationellt stöd och en oborstad version Hamas som länkats religiöst och bidragsmässigt med den Muslimska världen. Enligt US State Department så understöds Hamas av Saudiarabien, Iran, Palestinska expatriarker och privata donatorer i den övriga Arabvärlden.
Det verkar med andra ord som om fred i denna konflikt skulle betyda fred i konflikten mellan Västvärlden och den Muslimska jihad-världen. Det finns med andra ord ingen lösning på konflikten som är acceptabel på kort sikt.
Ehud Olmert säger i en intervju på DN.se att Iran har börjat bli allt viktigare i konflikten med PLO, Hamas och Hizballah. Det sade Dr. Nasr på Big Think.com också: "det tar bara tio minuter efter man landat i Arabvärlden så vet man att Iran dominerar"
Det verkar alltså som om man kan dra slutsatsen att Iran/Irak problematiken måste lösas innan Israel/Palestina konflikten kan påverkas signifikant. Det skall bli spännande att se vad man kan åstadkomma på Irak-konferensen i Stockholm den 29 maj i år.
Israel är väl också en symbol för Västvärlden som i sig själv är ett för stort mål. Kan jihadisterna dock påverka Israel, kanske genom att orsaka en exodus, har man renat luften.
En viktig fråga är då om höjandet av levnadstandarden i länderna kring Israel, som ju samtidigt betyder att Arabländerna får en starkare ekonomi att köpa vapen för, medför att problemet med Israel/Palestina löses eller om det kvarstår? Ett tveeggat svärd?
Själv har jag tidigare trott att en demokratisering av Mellan Östern med höjning av levnadstandarden skulle eliminera motsättningarna. Men kommer detta att ske? Allt hänger på situationen i Irak. Hur starkt kommer Iran att motarbeta en positiv utveckling i Irak och kan de rivaliserande faktionerna i Irak skapa en nation? Kommer Rysslands och Kinas regeringsformer locka Arabvärlden till stordåd? Framgång utan Västvärldens "besvärliga" demokrati.
Detta verkar ju vara en av anledningarna till att Västvärlden engagerade sig i Irakfrågan till att börja med. Rätta mig om jag har fel. Eller var det bara oljan? Kanske båda faktorerna? Då var det Saddam som var problemet. Nu är problemet Iran.
20080514
Palestinian National Authority en stat?
När Yasser Arafat 1969 tog över PLO hade Fatah, en del av PLO, utfört 2432 guerillaattacker samma år mot Israel, enligt BBC.
Motivet för den här verksamheten härör från liknande tankegångar (Wikipedia):
The November 1959 edition of Fatah's underground journal, Filastinuna Nida al-Hayat, indicated that the movement was motivated by the status of the Palestinian refugees in the Arab world:
The youth of the catastrophe (shibab al-nakba) are dispersed... Life in the tent has become as miserable as death... [T]o die for our beloved Fatherland is better and more honorable than life, which forces us to eat our daily bread under humiliations or to receive it as charity at the cost of our honour... We, the sons of the catastrophe, are no longer willing to live this dirty, despicable life, this life which has destroyed our cultural, moral and political existence and destroyed our human dignity.
Trots denna krigiska motivation har PLO numera ett status som observatör i FN. Redan från början valde man krigets väg. Al-nakba uppstod ju som ett resultat av en agression mot Israel.
Fatah är idag splittrat men den terroriststämplade Hamas vann majoriteten över Fatah i ett val för ledarskapet i det efter Oslo 1993 skapade Palestinian National Authority (PA) nu ledd av Mahmoud Abbas. Det är dock PLO som har internationellt stöd som det organ som leder alla Palestinier. Det flesta Palestinier röstar inte i valen för PA.
PA håller sig med en uniformerad milis som uppgår till bortåt 40000-80000 personer. Detta är i strid med Osloavtalet som stipulerar ett maximum på 30000 personer.
USA, Canada och EU stöttade PA med borttåt en miljard dollar per år tills terrorist-organisationen Hamas röstades upp, då pengarna frystes eftersom Hamas bedöms vara en terroristorganisation. När så Hamas tog över i Gazaremsan i juni 2007 bad presidenten för PA, Abbas, premiärministern Salam Fayad att bilda regering. Man hävdade att denna regering skulle omfatta alla Palestinier men i realiteten gäller den bara för Västbanken.
Hamas är kvar på Gazaremsan och är isolerad lokalt och internationellt--och skjuter raketer mot Israel.
Ungefär hälften av Palestinierna, 2m, bor i Jordanien, detta trots händelserna vid den så kallade Svarta September 1970, en motattack av Jordanien mot brutalt uppträdande Palestinier inne i Jordanien. Är ett liv som Jordaniernas tillräckligt för att Palestinierna skall återfå sin värdighet? Dock är det så att om en Palestinier i Jordanien vill köpa land måste vederbörande ge upp sitt Palestinska medborgarskap. Israel har på sin sida bytt ut Palestinier på sin arbetsmarknad mot andra av säkerhetsskäl med början på 1990talet.
En del talar om en tre-stats lösning, Israel-Palestina-Jordanien. Kan detta vara bättre än att i praktiken dela upp Palestinierna i till synes två läger med olika förutsättningar?
För att nå upp till sin fulla potential som konstiutionell monarki behöver Jordanien enligt CIA World Factbook: 1) reducera beroendet på utländskt stöd; 2) reducera budjetunderskottet; 3) få in fler utländska investeringar; och 4) skapa fler jobb.
Det säger sig självt att om PA skall nå upp till Jordaniens nuvarande nivå så krävs lugn och ro, ett stopp på all terroristverksamhet, och fokus på samma parametrar som Jordanien.
Motivet för den här verksamheten härör från liknande tankegångar (Wikipedia):
The November 1959 edition of Fatah's underground journal, Filastinuna Nida al-Hayat, indicated that the movement was motivated by the status of the Palestinian refugees in the Arab world:
The youth of the catastrophe (shibab al-nakba) are dispersed... Life in the tent has become as miserable as death... [T]o die for our beloved Fatherland is better and more honorable than life, which forces us to eat our daily bread under humiliations or to receive it as charity at the cost of our honour... We, the sons of the catastrophe, are no longer willing to live this dirty, despicable life, this life which has destroyed our cultural, moral and political existence and destroyed our human dignity.
Trots denna krigiska motivation har PLO numera ett status som observatör i FN. Redan från början valde man krigets väg. Al-nakba uppstod ju som ett resultat av en agression mot Israel.
Fatah är idag splittrat men den terroriststämplade Hamas vann majoriteten över Fatah i ett val för ledarskapet i det efter Oslo 1993 skapade Palestinian National Authority (PA) nu ledd av Mahmoud Abbas. Det är dock PLO som har internationellt stöd som det organ som leder alla Palestinier. Det flesta Palestinier röstar inte i valen för PA.
PA håller sig med en uniformerad milis som uppgår till bortåt 40000-80000 personer. Detta är i strid med Osloavtalet som stipulerar ett maximum på 30000 personer.
USA, Canada och EU stöttade PA med borttåt en miljard dollar per år tills terrorist-organisationen Hamas röstades upp, då pengarna frystes eftersom Hamas bedöms vara en terroristorganisation. När så Hamas tog över i Gazaremsan i juni 2007 bad presidenten för PA, Abbas, premiärministern Salam Fayad att bilda regering. Man hävdade att denna regering skulle omfatta alla Palestinier men i realiteten gäller den bara för Västbanken.
Hamas är kvar på Gazaremsan och är isolerad lokalt och internationellt--och skjuter raketer mot Israel.
Ungefär hälften av Palestinierna, 2m, bor i Jordanien, detta trots händelserna vid den så kallade Svarta September 1970, en motattack av Jordanien mot brutalt uppträdande Palestinier inne i Jordanien. Är ett liv som Jordaniernas tillräckligt för att Palestinierna skall återfå sin värdighet? Dock är det så att om en Palestinier i Jordanien vill köpa land måste vederbörande ge upp sitt Palestinska medborgarskap. Israel har på sin sida bytt ut Palestinier på sin arbetsmarknad mot andra av säkerhetsskäl med början på 1990talet.
En del talar om en tre-stats lösning, Israel-Palestina-Jordanien. Kan detta vara bättre än att i praktiken dela upp Palestinierna i till synes två läger med olika förutsättningar?
För att nå upp till sin fulla potential som konstiutionell monarki behöver Jordanien enligt CIA World Factbook: 1) reducera beroendet på utländskt stöd; 2) reducera budjetunderskottet; 3) få in fler utländska investeringar; och 4) skapa fler jobb.
Det säger sig självt att om PA skall nå upp till Jordaniens nuvarande nivå så krävs lugn och ro, ett stopp på all terroristverksamhet, och fokus på samma parametrar som Jordanien.
20080513
Varför finns det ingen Palestinsk stat, ens efter 60 år?
Jag tänkte försöka utreda för mig själv varför det inte finns en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Jag är imponerad av Israels framsteg de senaste 60 åren men varför har inte Palestinierna lyckats på samma sätt? Ingen har ställt den frågan i alla artiklar jag läst om 60års firandet.
Jag läste Ulf Bjerelds inlägg, Svensk Palestinaopposition, då och nu, som poängterar att man numera är mer positiv gentemeot Palestinierna än vad man tidigare har varit...i Sverige.
David Frum på American Enterprise Institute påpekar i artikeln, America's Ally in the Middle East, att den Amerikanska opinionen för Israel över åren har stärkts till skillnad från den Svenska. Amerikanarna gillar kompetens och professionalism och ogillar terrorism.
Ulf Bjereld säger att omvärlden måste engagera sig för att en stat skall kunna upprättas men måste inte Palestinierna i så fall bete sig som en del av den västerländska civilisationen för att kunna få stöd till att upprätta sin stat? De måste ju arbeta upp sig själva.
Det verkar som om man har kommit fram till en tvåstatslösning men hur i hela världen skall Palestinerna trolla fram en stat? Hamas och Hisbollah är ju terrororganisationer. Jag har hört att de andra Arabländerna med undantag för Jordanien inte har hjälpt till. Men hur går det för Jordanien jämfört med Israel?
En annan fråga är vilken signifikans skillnaden i Sveriges och USAs perception av Israel har för den framtida relationen mellan länderna? Än mer intressant är kanske hur detta inverkar på Sveriges roll i EU? De större nationerna i Europa har alla klart vänt sin utrikespolitik i linje med USAs.
Jag läste Ulf Bjerelds inlägg, Svensk Palestinaopposition, då och nu, som poängterar att man numera är mer positiv gentemeot Palestinierna än vad man tidigare har varit...i Sverige.
David Frum på American Enterprise Institute påpekar i artikeln, America's Ally in the Middle East, att den Amerikanska opinionen för Israel över åren har stärkts till skillnad från den Svenska. Amerikanarna gillar kompetens och professionalism och ogillar terrorism.
Ulf Bjereld säger att omvärlden måste engagera sig för att en stat skall kunna upprättas men måste inte Palestinierna i så fall bete sig som en del av den västerländska civilisationen för att kunna få stöd till att upprätta sin stat? De måste ju arbeta upp sig själva.
Det verkar som om man har kommit fram till en tvåstatslösning men hur i hela världen skall Palestinerna trolla fram en stat? Hamas och Hisbollah är ju terrororganisationer. Jag har hört att de andra Arabländerna med undantag för Jordanien inte har hjälpt till. Men hur går det för Jordanien jämfört med Israel?
En annan fråga är vilken signifikans skillnaden i Sveriges och USAs perception av Israel har för den framtida relationen mellan länderna? Än mer intressant är kanske hur detta inverkar på Sveriges roll i EU? De större nationerna i Europa har alla klart vänt sin utrikespolitik i linje med USAs.
20080512
Verkligheten knackar på dörren?
Läste boken The Return of History and the End of Dreams av Robert Kagan idag. Delar av boken har presenterats av Dick Erixon och mig själv tidigare i form av artiklar och annan information.
Boken är förmodligen en primer för presidentvalet i höst då Robert Kagan arbetar för John McCains kandidatur. Den kan rekommenderas för den som vill få en uppfattning om hur USAs policy för utrikespolitiken kan tänkas se ut de närmaste fyra åren.
Det principiella meddelandet i boken är att världen delats in i en del som innefattar det demokratiska nationerna och en auktoritär del där Kina och Ryssland är huvudaktörerna. Kagan undrar om vi är redo att möta den utmaning som detta innebär.
En principiellt viktig sak som jag inte redan har diskuterat är att det viktigaste kriteriet för i vilken av grupperna man hamnar är vilken typ av regeringsform som landet har. Regeringsformen är viktigare än till vilken "civilisation" landet hör eller vilken geografisk lokalisation landet har enligt Kagan.
Kagan kallar EU för ett "geopolitiskt mirakel" som han inte heller tror skulle ha kunna bildats utan USAs inflytande. Han diskuterar också det mycket viktiga att det är USAs flotta som är huvudaktören i att hålla handelsvägarna uppe på de sju haven.
Boken är förmodligen en primer för presidentvalet i höst då Robert Kagan arbetar för John McCains kandidatur. Den kan rekommenderas för den som vill få en uppfattning om hur USAs policy för utrikespolitiken kan tänkas se ut de närmaste fyra åren.
Det principiella meddelandet i boken är att världen delats in i en del som innefattar det demokratiska nationerna och en auktoritär del där Kina och Ryssland är huvudaktörerna. Kagan undrar om vi är redo att möta den utmaning som detta innebär.
En principiellt viktig sak som jag inte redan har diskuterat är att det viktigaste kriteriet för i vilken av grupperna man hamnar är vilken typ av regeringsform som landet har. Regeringsformen är viktigare än till vilken "civilisation" landet hör eller vilken geografisk lokalisation landet har enligt Kagan.
Kagan kallar EU för ett "geopolitiskt mirakel" som han inte heller tror skulle ha kunna bildats utan USAs inflytande. Han diskuterar också det mycket viktiga att det är USAs flotta som är huvudaktören i att hålla handelsvägarna uppe på de sju haven.
20080511
Vad skall man göra med det mentala träsket?
A swamp still skirts the mountain chain
And poisons all the land retrieved;
This marshland I yet hope to drain,
And thus surpass what we have achieved.
For many millions I shall open regions
To dwell, not safe, in free and active legions.
Green are the meadows, fertile; and in mirth
Both men and herds lives on this newest earth,
Settled along the edges of a hill
That have been raised by bold men's zealous will.
A veritable paradise inside,
Then let the dams be licked by raging tide;
And as it nibbles to rush in by force,
A common will fills gaps and checks its course.
This is the highest wisdom that I own,
The best that mankind ever knew:
Freedom and life are earned by those alone
Who conquer them each day anew.
Surroundered by such danger, each one thrives,
Childhood, manhood and age lead active lives.
At such a throng I would fain stare,
With free men on free ground their freedom share.
Det citerade är en passage ur Goethes Faust översatt av Walter Kaufmann--den bästa översättningen enligt många.
And poisons all the land retrieved;
This marshland I yet hope to drain,
And thus surpass what we have achieved.
For many millions I shall open regions
To dwell, not safe, in free and active legions.
Green are the meadows, fertile; and in mirth
Both men and herds lives on this newest earth,
Settled along the edges of a hill
That have been raised by bold men's zealous will.
A veritable paradise inside,
Then let the dams be licked by raging tide;
And as it nibbles to rush in by force,
A common will fills gaps and checks its course.
This is the highest wisdom that I own,
The best that mankind ever knew:
Freedom and life are earned by those alone
Who conquer them each day anew.
Surroundered by such danger, each one thrives,
Childhood, manhood and age lead active lives.
At such a throng I would fain stare,
With free men on free ground their freedom share.
Det citerade är en passage ur Goethes Faust översatt av Walter Kaufmann--den bästa översättningen enligt många.
20080509
After work time
Departed — to the Judgment —
A Mighty Afternoon —
Great Clouds — like Ushers — leaning —
Creation — looking on —
The Flesh — Surrendered — Cancelled —
The Bodiless — begun —
Two Worlds — like Audiences — disperse —
And leave the Soul — alone —
av Emily Dickinson
A Mighty Afternoon —
Great Clouds — like Ushers — leaning —
Creation — looking on —
The Flesh — Surrendered — Cancelled —
The Bodiless — begun —
Two Worlds — like Audiences — disperse —
And leave the Soul — alone —
av Emily Dickinson
Georgien, ett exempel på NATOs och EUs olika syn på sitt uppdrag
Carl Bildt rekommenderade på sin blogg en artikel av Alex Rondos i International Herald Tribune kallad What side are we on? Det gäller Abkhazien, en utbrytar-region i nordväst av Georgien som totalt har 4.5m innevånare. Abkhazien har c:a 180000 innevånare, kanske en femtedel är Georgier resten mestadels Abkhazier. Historiskt intressant är kanske att Stalin var en Abkhazier. Som "helig mark" passar regionen kanske bättre i Ryssland.
Anne Applebaum delar Bildts oro för att konflikten kan vara väldigt allvarlig i en artikel på American Enterprise Institutes hemsida.
1993 slogs Abkhazier mot Georgier i Abkhazien och många dog och c:a 250000 Georgier tvingades fly. Från Wikipedia får man intrycket att Abkhazier vill leva i Abkhazien med Ryssland som garant. Detta är en svårbedömd konflikt för en lekman. Där finns dock inga uppenbara religösa motsättningar. Man är generellt Georgiskt Ortodoxa Kristna.
Georgiens GDP per capita, $4200, är i nivå med den av Cuba, Bolivia, Jordanien, Syrien och Sri-lanka enligt CIA World Factbook men tillväxten i landet har varit tvåsiffrig de senaste åren. En folkomröstning visade att Georgiens innevånare till 77% vill bli medlemmar i NATO.
George W. Bush har varit på besök som den första sittande amerikanska presidenten och man döpte en gata till flygplatsen i Tblisi med hans namn. Soldater från Georgien deltar i Irak. President Saakashvili ser fram emot NATO och EU medlemskap men vill också ha en arbetsbar relation med Ryssland. Han söker inte konfrontation.
På den internationella makt-nivån gäller det kanske om Ryssland skall ta tillbaka "Kosovo-arealen" för att visa sin styrka gentemot USA. Putin och Medvedev verkar ha Tyskland och Frankrike på sin sida när de motsatte sig Georgiens Membership Action Plan status till NATO.
NATO mötet i Bukarest nyligen visade det olika sätt som Tykland och Frankrike ser på NATOs utveckling gentemot USA och Storbritannien. De tänker sig kanske att EU i framtiden skall ha hand om sin egen säkerhet och därmed anser de att en mindre areal än den NATO kan hantera är mer fördelaktig.
Carl Bildt har i sin blogg tidigare bedömt att situationen är mycket allvarlig och hans vän Alex Rondos hävdar i sin artikel att situationen kan jämföras med den i Tjeckoslovakien 1938 då Hitler använde sig av de så kallade Sudettyskarna för att annektera en del av landet. Han tog sedan allt ihop 1939. Ariel Sharons erfarenhet med Gazaremsan är ju inte heller positiv i sammanhanget då Hamas använder sig av denna överlämnade zon som en raketbas mot Israel.
Frågan är vad som praktiskt sett går att göra mot Ryssland om de skulle ta över området i fråga? Därom tvistar säkert de lärde. Själv vågar jag mig inte på en bedömning. Jag är naturligtvis emot detta men jag tog fram siffrorna ovan för att belysa den poäng att om Georgien förlorar området kommer det tydligen inte att innebära så stora skillnader. Georgien skulle fortfarande kunna bli en NATO och EU stat. Å andra sidan, som Alex Rondos påpekar vet man ju inte vad en Rysk expansivitet kommer att leda till i framtiden.
Med tanke på Georgiens eget intresse måste ju diplomati vara den bästa lösningen. Putin och Medvedev tänker kanske som Kina gör med Taiwan. De växer naturligt över regionen. Tyskland och Frankrike är ju även emot att Tukiet, en NATO medlem, skall få medlemskap i EU. Detta innebär ju att Georgien geopolitiskt blir rätt isolerad.
Anne Applebaum delar Bildts oro för att konflikten kan vara väldigt allvarlig i en artikel på American Enterprise Institutes hemsida.
1993 slogs Abkhazier mot Georgier i Abkhazien och många dog och c:a 250000 Georgier tvingades fly. Från Wikipedia får man intrycket att Abkhazier vill leva i Abkhazien med Ryssland som garant. Detta är en svårbedömd konflikt för en lekman. Där finns dock inga uppenbara religösa motsättningar. Man är generellt Georgiskt Ortodoxa Kristna.
Georgiens GDP per capita, $4200, är i nivå med den av Cuba, Bolivia, Jordanien, Syrien och Sri-lanka enligt CIA World Factbook men tillväxten i landet har varit tvåsiffrig de senaste åren. En folkomröstning visade att Georgiens innevånare till 77% vill bli medlemmar i NATO.
George W. Bush har varit på besök som den första sittande amerikanska presidenten och man döpte en gata till flygplatsen i Tblisi med hans namn. Soldater från Georgien deltar i Irak. President Saakashvili ser fram emot NATO och EU medlemskap men vill också ha en arbetsbar relation med Ryssland. Han söker inte konfrontation.
På den internationella makt-nivån gäller det kanske om Ryssland skall ta tillbaka "Kosovo-arealen" för att visa sin styrka gentemot USA. Putin och Medvedev verkar ha Tyskland och Frankrike på sin sida när de motsatte sig Georgiens Membership Action Plan status till NATO.
NATO mötet i Bukarest nyligen visade det olika sätt som Tykland och Frankrike ser på NATOs utveckling gentemot USA och Storbritannien. De tänker sig kanske att EU i framtiden skall ha hand om sin egen säkerhet och därmed anser de att en mindre areal än den NATO kan hantera är mer fördelaktig.
Carl Bildt har i sin blogg tidigare bedömt att situationen är mycket allvarlig och hans vän Alex Rondos hävdar i sin artikel att situationen kan jämföras med den i Tjeckoslovakien 1938 då Hitler använde sig av de så kallade Sudettyskarna för att annektera en del av landet. Han tog sedan allt ihop 1939. Ariel Sharons erfarenhet med Gazaremsan är ju inte heller positiv i sammanhanget då Hamas använder sig av denna överlämnade zon som en raketbas mot Israel.
Frågan är vad som praktiskt sett går att göra mot Ryssland om de skulle ta över området i fråga? Därom tvistar säkert de lärde. Själv vågar jag mig inte på en bedömning. Jag är naturligtvis emot detta men jag tog fram siffrorna ovan för att belysa den poäng att om Georgien förlorar området kommer det tydligen inte att innebära så stora skillnader. Georgien skulle fortfarande kunna bli en NATO och EU stat. Å andra sidan, som Alex Rondos påpekar vet man ju inte vad en Rysk expansivitet kommer att leda till i framtiden.
Med tanke på Georgiens eget intresse måste ju diplomati vara den bästa lösningen. Putin och Medvedev tänker kanske som Kina gör med Taiwan. De växer naturligt över regionen. Tyskland och Frankrike är ju även emot att Tukiet, en NATO medlem, skall få medlemskap i EU. Detta innebär ju att Georgien geopolitiskt blir rätt isolerad.
20080508
Vad är NATOs uppdrag?
I ett föredrag "Finding a way ahead" den 7 april 2008 på The Heritage Foundation av Dr. Liam Fox Shadow Defence Secretary and MP, en kollega till Torypartiets ledare David Cameron, diskuterar han NATOs nuvarande problem och hur man bör lösa dessa. Hans åsikt är ju kanske speciellt intressant nu när Labourregeringens tid verkar vara ute.
Fox ställer frågan vad NATOs uppdrag bör vara. Problemet är att det verkar som om majoriteter tycker olika i USA och i Europa. USA vill att NATO skall verka på olika platser i världen för att säkerställa sin säkerhet och Europa tänker mer lokalt på området runt sig själva.
Jag har tidigare ställt frågan om varför säkerhetsbegreppet inte är mer enhetligt mellan de Atlantiska makterna. Världshandeln skall ju upprätthållas och detta borde ju vara lika intressant för båda parterna. Jag har också diskuterat svårigheterna med ett Europeiskt ledarskap. Det verkar vara få som tror att en naturlig ledare skall materialisera sig från den Europeiska trion. Min mening är därför att USAs ledarskap är och förblir "indispensable".
Detta till trots är EU på väg bort ifrån denna truism med Lissabonfördraget som banar väg till konkurrens på det militära strategiska planet enligt Fox. Han poängterar att det vore mycket olyckligt om USA, Canada och EU inte komplementerade varandra snarare än att de dubblerar sina insatser.
Fox tar också upp problemet med att vissa länder bär den tyngsta bördan för allas säkerhet som ett ohållbart fenomen. Men åter igen, är det ens möjligt att försöka nå ett strategiskt kommando i ett post-Lissabonfördrag-EU? Handen på hjärtat, om detta inte sker, vart är Europa på väg i så fall? Då kanske England, som inte ens är med i EMU, och Irland går ur EU och Tyskland och Frankrike konfronterar Ryssland på kontinenten. Var är Sverige i så fall?
NATOs upplösning kan vara närmare än folk tror. Europa är ju center-höger/socialister c:a 50/50 och socialisterna drar i EU-riktningen. Så här argumenterar Fox, som alltså är en konservativ politiker:
"NATO's future depends on the support of its members. It must be very clear on both sides of the Atlantic that NATO must maintain its primacy in European defense and must have the right of first refusal over the European Security and Defense Policy for all military operations involving European countries."
Faller detta verkligen Amerikanarna på läppen?
Fox ställer frågan vad NATOs uppdrag bör vara. Problemet är att det verkar som om majoriteter tycker olika i USA och i Europa. USA vill att NATO skall verka på olika platser i världen för att säkerställa sin säkerhet och Europa tänker mer lokalt på området runt sig själva.
Jag har tidigare ställt frågan om varför säkerhetsbegreppet inte är mer enhetligt mellan de Atlantiska makterna. Världshandeln skall ju upprätthållas och detta borde ju vara lika intressant för båda parterna. Jag har också diskuterat svårigheterna med ett Europeiskt ledarskap. Det verkar vara få som tror att en naturlig ledare skall materialisera sig från den Europeiska trion. Min mening är därför att USAs ledarskap är och förblir "indispensable".
Detta till trots är EU på väg bort ifrån denna truism med Lissabonfördraget som banar väg till konkurrens på det militära strategiska planet enligt Fox. Han poängterar att det vore mycket olyckligt om USA, Canada och EU inte komplementerade varandra snarare än att de dubblerar sina insatser.
Fox tar också upp problemet med att vissa länder bär den tyngsta bördan för allas säkerhet som ett ohållbart fenomen. Men åter igen, är det ens möjligt att försöka nå ett strategiskt kommando i ett post-Lissabonfördrag-EU? Handen på hjärtat, om detta inte sker, vart är Europa på väg i så fall? Då kanske England, som inte ens är med i EMU, och Irland går ur EU och Tyskland och Frankrike konfronterar Ryssland på kontinenten. Var är Sverige i så fall?
NATOs upplösning kan vara närmare än folk tror. Europa är ju center-höger/socialister c:a 50/50 och socialisterna drar i EU-riktningen. Så här argumenterar Fox, som alltså är en konservativ politiker:
"NATO's future depends on the support of its members. It must be very clear on both sides of the Atlantic that NATO must maintain its primacy in European defense and must have the right of first refusal over the European Security and Defense Policy for all military operations involving European countries."
Faller detta verkligen Amerikanarna på läppen?
20080507
Exit Putin, enter Medvedev?
Dmitrij Medvedev tar över presidentskapet i Ryssland idag. Läste tre artiklar i Sydsvenskan, International Herald Tribune och Le Figaro för att utröna om något nytt väsentligt meddelades.
Fann också en svensk bloggare som är specialist på Ryssland och Öststaterna på SvD.se. Vilhelm Konnader har gjort en studie av Rysslands "suveräna demokrati" på 100 sidor svenska där han drar slutsatsen att den är i förfall. Konnander säger bl.a. att ju mer formell kontroll staten har ju mindre reell kontroll har den. Synbarligen en paradox som har lurat Putin.
Stefan Hedlund, professor i Uppsala på Öststatsforskning, begråter demokratins förfall i Ryssland i sin artikel "Ödesdag i Ryssland". Hedlund poängterar att det är ju inte Putins förtjänst att råoljepriset gått upp från $20-30 fatet till över $120, något som naturligtvis har gett Putins "suveräna" demokratiidé ett visst momentum. SVTs program Korrespondenterna meddelade att allt över $27 per fat är vinst och hamnar i statskassan.
Hedlund tror att det kommer att bli en maktkamp mellan Medvedev och Putin där det bara finns en vinnare--på klassiskt ryskt maner. Det är inte den uppfattningen man får i de två andra artiklarna.
Här verkar Putin och Medvedev närmast framstå som ett oskiljbart radarpar och maktkampen snarare finnas i kulisserna mellan liberaler och "siloviker" (säkerhets och underrättelsefolket).
Ryssland är nu i vad Konnander kallar en moderniseringsfas efter att "stabilitet" har skapats. Medvedev sade i sitt installationstal att hans främsta uppgift kommer att bli att "utveckla samhällelig och ekonomisk frihet". Han sade också att han skulle försöka få bukt med korruptionen, något som Putin misslyckats med.
Tråkigt är att man på fredag kommer att fira med en klassisk parad på Röda torget. Han har ju dessutom irriterat Bush genom att invitera Aleksandr Lukashenko of Belarus, Hugo Chávez of Venezuela, Islam Karimov från Uzbekistan, Mahmoud Ahmadi-nejad från Iran. Man säger därmed att man tror på en god ekonomisk och civilrättslig utveckling på principer som Väst inte skulle kunna acceptera eller ens tro på.
De problem som Medvedev anses stå inför är en inflation på 13%, nedsliten infrastruktur och korruption. Levnadskostnaderna har ökat mycket. Korruptionen gör att det blir väldigt dyrt att investera i infrastruktur när 50% av kapitalet kan gå i så kallade "kick-backs".
Putin har ju blivit partiledare för Enade Ryssland, Dumans största parti med 315 av 450 delegater. Han lär skall ha nästan obegränsad makt i detta parti. En del hävdar att han kommer att styra landet härifrån hädanefter med en marionett som president i Kreml. Det framgår inte varför detta skulle vara en bättre lösning än att sitta kvar i Kreml men konstitutionen hindrar bara mer än två perioder president i följd...
Fann också en svensk bloggare som är specialist på Ryssland och Öststaterna på SvD.se. Vilhelm Konnader har gjort en studie av Rysslands "suveräna demokrati" på 100 sidor svenska där han drar slutsatsen att den är i förfall. Konnander säger bl.a. att ju mer formell kontroll staten har ju mindre reell kontroll har den. Synbarligen en paradox som har lurat Putin.
Stefan Hedlund, professor i Uppsala på Öststatsforskning, begråter demokratins förfall i Ryssland i sin artikel "Ödesdag i Ryssland". Hedlund poängterar att det är ju inte Putins förtjänst att råoljepriset gått upp från $20-30 fatet till över $120, något som naturligtvis har gett Putins "suveräna" demokratiidé ett visst momentum. SVTs program Korrespondenterna meddelade att allt över $27 per fat är vinst och hamnar i statskassan.
Hedlund tror att det kommer att bli en maktkamp mellan Medvedev och Putin där det bara finns en vinnare--på klassiskt ryskt maner. Det är inte den uppfattningen man får i de två andra artiklarna.
Här verkar Putin och Medvedev närmast framstå som ett oskiljbart radarpar och maktkampen snarare finnas i kulisserna mellan liberaler och "siloviker" (säkerhets och underrättelsefolket).
Ryssland är nu i vad Konnander kallar en moderniseringsfas efter att "stabilitet" har skapats. Medvedev sade i sitt installationstal att hans främsta uppgift kommer att bli att "utveckla samhällelig och ekonomisk frihet". Han sade också att han skulle försöka få bukt med korruptionen, något som Putin misslyckats med.
Tråkigt är att man på fredag kommer att fira med en klassisk parad på Röda torget. Han har ju dessutom irriterat Bush genom att invitera Aleksandr Lukashenko of Belarus, Hugo Chávez of Venezuela, Islam Karimov från Uzbekistan, Mahmoud Ahmadi-nejad från Iran. Man säger därmed att man tror på en god ekonomisk och civilrättslig utveckling på principer som Väst inte skulle kunna acceptera eller ens tro på.
De problem som Medvedev anses stå inför är en inflation på 13%, nedsliten infrastruktur och korruption. Levnadskostnaderna har ökat mycket. Korruptionen gör att det blir väldigt dyrt att investera i infrastruktur när 50% av kapitalet kan gå i så kallade "kick-backs".
Putin har ju blivit partiledare för Enade Ryssland, Dumans största parti med 315 av 450 delegater. Han lär skall ha nästan obegränsad makt i detta parti. En del hävdar att han kommer att styra landet härifrån hädanefter med en marionett som president i Kreml. Det framgår inte varför detta skulle vara en bättre lösning än att sitta kvar i Kreml men konstitutionen hindrar bara mer än två perioder president i följd...
20080506
Experimentet med kommunism i Tyskland
C:a 10 år efter återföreningen av Tyskland hade det gamla Västtyskland en GDP per capita av $27000 och det gamla Östtyskland en GDP per capita på $17000. Detta efter att c:a €800 miljarder hade plöjts in i Östtyskland för att restaurera detsamma.
En artikel i Spiegel ONLINE International diskuterar den skillnad som fortfarande finns kvar 18 år efter återföreningen.
Vad gjorde kommunismen med människor? Det är märkligt hur olika populationerna blev efter den period av åtskillnad i olika system som skett. Det är ju inte bara en ekonomisk skillnad utan också en skillnad i hur människor orienterar sig gentemot varandra.
Östtyskarna tror inte lika mycket på demokratin och har den uppfattningen om socialismen att det egentligen är en god idé som inte har implementerats bra nog tidigare.
Kanske är det en process där dessa människor räddar sitt ansikte gentemot jämnåriga och mot sina barn. Jag inbillar mig att det motstånd, historieupproret, som utvecklades efter diskussionen om Forum för Levande Historias mission att förklara kommunismens brott är ett dylikt fenomen.
De flesta f.d. Östtyskar säger dock att de skulle föredra att leva i Väst om muren skulle resas igen. Västtyskland byggdes upp med hjälp av USA och Östtyskland med hjälp av Sovjetunionen. Från det jag läst hittills verkar det dock inte som om de flesta Ryssar skulle vilja leva i Väst.
Detta makabra vetenskapliga experiment att introducera olika statsskick på samma befolkning har nog varit lärorikt. Kommer erfarenheterna att komma det svenska folket till del för att förhindra en förskjutning av politiken åt vänster?
Kan man dra paralleller mellan Alliansens Sverige och Socialdemokratin? Är det bara en gradskillnad?
En artikel i Spiegel ONLINE International diskuterar den skillnad som fortfarande finns kvar 18 år efter återföreningen.
Vad gjorde kommunismen med människor? Det är märkligt hur olika populationerna blev efter den period av åtskillnad i olika system som skett. Det är ju inte bara en ekonomisk skillnad utan också en skillnad i hur människor orienterar sig gentemot varandra.
Östtyskarna tror inte lika mycket på demokratin och har den uppfattningen om socialismen att det egentligen är en god idé som inte har implementerats bra nog tidigare.
Kanske är det en process där dessa människor räddar sitt ansikte gentemot jämnåriga och mot sina barn. Jag inbillar mig att det motstånd, historieupproret, som utvecklades efter diskussionen om Forum för Levande Historias mission att förklara kommunismens brott är ett dylikt fenomen.
De flesta f.d. Östtyskar säger dock att de skulle föredra att leva i Väst om muren skulle resas igen. Västtyskland byggdes upp med hjälp av USA och Östtyskland med hjälp av Sovjetunionen. Från det jag läst hittills verkar det dock inte som om de flesta Ryssar skulle vilja leva i Väst.
Detta makabra vetenskapliga experiment att introducera olika statsskick på samma befolkning har nog varit lärorikt. Kommer erfarenheterna att komma det svenska folket till del för att förhindra en förskjutning av politiken åt vänster?
Kan man dra paralleller mellan Alliansens Sverige och Socialdemokratin? Är det bara en gradskillnad?
Putin ur Madeleine Albrights ögon
TIME Magazine presenterar varje år världens ledande 100 personligheter. Madeleine Albright, USAs första kvinnliga Utrikesminister med acklamation under Clintons administration, presenterar Vladimir Putin, som har en prominent placering i listan.
Hon skriver bl.a.:
"Rysslands ledare, har med järnvilja, återupprättat sitt land som en stormakt--och samtidigt ett irritationsmoment för Västvärldens demokratier."
Hon beskrev honom som "skicklig, med gott självförtroende, hårt arbetande, patriotisk och lismande". Hon tillägger att han med tiden fått större självförtroende och blivit mindre lismande, åtminstone mot Västerlänningar.
Hon säger att hans vision av Ryssland är den av en gammal god stormakt i Europeisk mening. Sådana stater har en sfär som de influerar och underordnar mindre stater. Hemma firar de sina traditioner samt prisar kollektiv ära--inte individuell frihet.
Albright ger en bild av hans personlighet som menar att det för honom är möjligt att älska idén av en nation utan att värna om dess medborgare.
Hon avslutar med att notera att den relativt unge Putin, han är 55 år gammal, har bränt sina broar med många demokratier i Väst och kommer att förbli ett irritationsmoment till NATO och en källa till splittring i Europa. Han representerar också en god anledning till att bli mindre beroende av fossila bränslen i framtiden.
Det verkar som denna framtidsprojektion leder till ett Ryssland som kommer att skapa problem men att de problemen inte kommer att vara av avgörande betydelse för oss i Väst samtidigt som det ser oroande ut för Rysslands befolkning på lång sikt även om hans popularitet just nu är hög.
Hon skriver bl.a.:
"Rysslands ledare, har med järnvilja, återupprättat sitt land som en stormakt--och samtidigt ett irritationsmoment för Västvärldens demokratier."
Hon beskrev honom som "skicklig, med gott självförtroende, hårt arbetande, patriotisk och lismande". Hon tillägger att han med tiden fått större självförtroende och blivit mindre lismande, åtminstone mot Västerlänningar.
Hon säger att hans vision av Ryssland är den av en gammal god stormakt i Europeisk mening. Sådana stater har en sfär som de influerar och underordnar mindre stater. Hemma firar de sina traditioner samt prisar kollektiv ära--inte individuell frihet.
Albright ger en bild av hans personlighet som menar att det för honom är möjligt att älska idén av en nation utan att värna om dess medborgare.
Hon avslutar med att notera att den relativt unge Putin, han är 55 år gammal, har bränt sina broar med många demokratier i Väst och kommer att förbli ett irritationsmoment till NATO och en källa till splittring i Europa. Han representerar också en god anledning till att bli mindre beroende av fossila bränslen i framtiden.
Det verkar som denna framtidsprojektion leder till ett Ryssland som kommer att skapa problem men att de problemen inte kommer att vara av avgörande betydelse för oss i Väst samtidigt som det ser oroande ut för Rysslands befolkning på lång sikt även om hans popularitet just nu är hög.
Amerikanskt ledarskap i världen
The Heritage Foundation är en konservativ tankesmedja som grundades 1973 och det är intressant att fråga sig vad svensk säkerhet och frihet beror på när amerikaner, enligt denna tankesmedja, tror att deras behov tillfredställs av ett globalt ledarskap av USA.
Man skriver:
Without American leadership the world will become a more dangerous place – for Americans and for freedom. If left unchecked, the growing dangers will only get worse and may reach the point where America’s very existence is at stake. Transnational terrorism, rampant anti-Americanism, unaccountable international institutions, nuclear proliferation, and regional conflict all represent real threats to peace and prosperity. We can deal with these grim challenges. Just as The Heritage Foundation helped devise the strategies and plans to win the Cold War, it can and should do the same with respect to helping America win the global war of ideas for freedom and security.
It will be Heritage’s mission to carry forward the legacies of Ronald Reagan and Margaret Thatcher by devising and promoting new strategies and policy recommendations for the 21st Century. In this new era, it will be crucial for the United States to prevail in the ideological battle against radical Islam and the resurgence of leftist populism and other anti-American forces, create alternatives to the United Nations, and spread and institutionalize global economic and political freedoms around the world. What is required is a coherent overarching blueprint that identifies the sources of anti-Americanism and the lack of confidence and coherence in U.S. leadership here at home, while also outlining the political, diplomatic, economic, and military instruments that are needed to overcome these obstacles and reassert the nations global leadership role. These solutions must be grounded in the First Principles of the Constitution and its intent of safeguarding and advancing the cause of freedom.
Nej jag har inte översatt detta. Det går inte enligt min mening. Det låter mycket "tuffare" på engelska.
Dick Erixon frågade häromdagen om vänstern i Sverige verkligen vill ha en värld utan USA dominans. Min fråga är om tillräckligt många i Sveriges center-höger är för ett amerikanskt ledarskap?
Kan man leva med detta att Amerikas säkerhet är förutsättningen för vår säkerhet.
Vänster populismen har slagit till i Norden nu senast i Norge där Aftenposten meddelar att Stoltenberg som är i färd med att bilda en vänsterkoalition har aviserat att han vill lämna Irak och därmed markerar en ovilja att vara med i NATO.
Sveriges opportunism i denna fråga där man försöker separera Norge från sin USA allians genom att konkurrera aggressivt med sitt JAS-plan visar ju att vår alliansregering är emot NATO också. Det är vilket fall inte fråga om en neutral och avvaktande hållning. Enligt en artikel i Weekly Standard försöker Sverige sälja JAS till ett pris av en tredjedel av USAs F-35. JAS är tydligen inte så tekniskt avancerad som F-35. Jag får en känsla av att det blir skattebetalarna som får notan för denna offert i längden om de norska vänstervindarna blåser detta "deal" i land. Det kan ju också hända att NATO gillar att Sverige och Norge flyger de NATO-anpassade JAS-planen. Vem vet? Borde vi inte veta detta? Annars verkar det som om NATO-tåget går nu och inte vid ett senare tillfälle.
De Nordiska ländernas regeringschefer möttes nyligen bland snödrivorna vid Riksgränsen och diskuterade globaliseringens inverkan på regionen. Jag frågar mig vad de Nordiska länderna har gemensamt och varför det skulle vara bättre med 25m plus de Baltiska staterna snarare än 9m. Skillnaden verkar inte signifikant. Vansinnigast skulle väl vara om vi började lära oss varandras språk. Ponera att USA inte fanns var skulle Norden befinna sig då? EU ensamt med Ryssland--om det hade funnits. Det är ett nyttigt tankeexperiment för det verkar vara så den så kallade vänstern vill se på strategiska problem.
Var finns ledarskapet i Norden i så fall. Rasmussen i Danmark verkar ju vettig, NATO medlem par excellence. Eller är det Reinfeldt som leder det största landet. Eller Stoltenberg som kommer att leda det burgnaste landet. Finge jag gissa går det inte att samla Nordens länder under ett distinkt ledarskap? Det blir "Tingvellir" vid Riksgränsen. Men räcker detta? Är blicken vänd tillräckligt högt?
Ett annat tankeexperiment kunde vara om USA tröttnade på Europas ovilja och satsade fullt ut i väster i stället. Stalin skulle le i sin grav. Har befolkningarna i Europa delats upp i två skikt ett "övre" som interagerar med företagen och ser positivt på globalismen och ett "nedre" som interagerar med Stalin på ett nationalistiskt sätt? Detta nedre skikt behöver den information som saknas där och som Forum för Levande Historia kan förmedla dem.
Man skriver:
Without American leadership the world will become a more dangerous place – for Americans and for freedom. If left unchecked, the growing dangers will only get worse and may reach the point where America’s very existence is at stake. Transnational terrorism, rampant anti-Americanism, unaccountable international institutions, nuclear proliferation, and regional conflict all represent real threats to peace and prosperity. We can deal with these grim challenges. Just as The Heritage Foundation helped devise the strategies and plans to win the Cold War, it can and should do the same with respect to helping America win the global war of ideas for freedom and security.
It will be Heritage’s mission to carry forward the legacies of Ronald Reagan and Margaret Thatcher by devising and promoting new strategies and policy recommendations for the 21st Century. In this new era, it will be crucial for the United States to prevail in the ideological battle against radical Islam and the resurgence of leftist populism and other anti-American forces, create alternatives to the United Nations, and spread and institutionalize global economic and political freedoms around the world. What is required is a coherent overarching blueprint that identifies the sources of anti-Americanism and the lack of confidence and coherence in U.S. leadership here at home, while also outlining the political, diplomatic, economic, and military instruments that are needed to overcome these obstacles and reassert the nations global leadership role. These solutions must be grounded in the First Principles of the Constitution and its intent of safeguarding and advancing the cause of freedom.
Nej jag har inte översatt detta. Det går inte enligt min mening. Det låter mycket "tuffare" på engelska.
Dick Erixon frågade häromdagen om vänstern i Sverige verkligen vill ha en värld utan USA dominans. Min fråga är om tillräckligt många i Sveriges center-höger är för ett amerikanskt ledarskap?
Kan man leva med detta att Amerikas säkerhet är förutsättningen för vår säkerhet.
Vänster populismen har slagit till i Norden nu senast i Norge där Aftenposten meddelar att Stoltenberg som är i färd med att bilda en vänsterkoalition har aviserat att han vill lämna Irak och därmed markerar en ovilja att vara med i NATO.
Sveriges opportunism i denna fråga där man försöker separera Norge från sin USA allians genom att konkurrera aggressivt med sitt JAS-plan visar ju att vår alliansregering är emot NATO också. Det är vilket fall inte fråga om en neutral och avvaktande hållning. Enligt en artikel i Weekly Standard försöker Sverige sälja JAS till ett pris av en tredjedel av USAs F-35. JAS är tydligen inte så tekniskt avancerad som F-35. Jag får en känsla av att det blir skattebetalarna som får notan för denna offert i längden om de norska vänstervindarna blåser detta "deal" i land. Det kan ju också hända att NATO gillar att Sverige och Norge flyger de NATO-anpassade JAS-planen. Vem vet? Borde vi inte veta detta? Annars verkar det som om NATO-tåget går nu och inte vid ett senare tillfälle.
De Nordiska ländernas regeringschefer möttes nyligen bland snödrivorna vid Riksgränsen och diskuterade globaliseringens inverkan på regionen. Jag frågar mig vad de Nordiska länderna har gemensamt och varför det skulle vara bättre med 25m plus de Baltiska staterna snarare än 9m. Skillnaden verkar inte signifikant. Vansinnigast skulle väl vara om vi började lära oss varandras språk. Ponera att USA inte fanns var skulle Norden befinna sig då? EU ensamt med Ryssland--om det hade funnits. Det är ett nyttigt tankeexperiment för det verkar vara så den så kallade vänstern vill se på strategiska problem.
Var finns ledarskapet i Norden i så fall. Rasmussen i Danmark verkar ju vettig, NATO medlem par excellence. Eller är det Reinfeldt som leder det största landet. Eller Stoltenberg som kommer att leda det burgnaste landet. Finge jag gissa går det inte att samla Nordens länder under ett distinkt ledarskap? Det blir "Tingvellir" vid Riksgränsen. Men räcker detta? Är blicken vänd tillräckligt högt?
Ett annat tankeexperiment kunde vara om USA tröttnade på Europas ovilja och satsade fullt ut i väster i stället. Stalin skulle le i sin grav. Har befolkningarna i Europa delats upp i två skikt ett "övre" som interagerar med företagen och ser positivt på globalismen och ett "nedre" som interagerar med Stalin på ett nationalistiskt sätt? Detta nedre skikt behöver den information som saknas där och som Forum för Levande Historia kan förmedla dem.
20080505
USAs relation med Ryssland
The CATO Institute är en tanksmedja som har haft policyskillnader med Bush administrationen speciellt i samband med Irakkriget. För genomsnittssvensken kan kanske därför deras bedömning av USAs relation med Ryssland vara intressant.
Även om bloggen har en Bush-doktrin point-of-view så stämmer bedömningarna med dem jag gjort tidigare.
Jag gör därför en kort resume med några kommentarer av följande artikel -Parting with Illusions--Developing a Realistic Approach to Relations with Russia skriven av Nikolas Gvosdev.
Den första illusionen som Gvosdev tar upp är att USA genom att kollaborera med Ryssland skulle kunna göra dem till en del av Västnationerna. Det anses mycket osannolikt att Ryssland skulle kunna bli en del av den Euro-Atlantiska kommunen.
Att ett Ryssland som blivit demokratiskt skulle bli ett pro-Amerikanskt Ryssland är också en illusion. Putins linje är positivt mottagen i Ryssland. Amerika ses som ett problem i världen av en majoritet i Ryssland. 67% ser USA som "fiende" eller "rival" och detta skall jämföras med en siffra på 27% i Kina på samma fråga. Frågan är om detta allvarliga synsätt sprider sig till Sverige nu när Ryssland kommit på grön kvist ekonomiskt?
Den tredje illusionen är att Ryssland skulle vara på gränsen att kollapsa. Landet som kallats ett "Zaire med permafrost" har tagit sig tillbaka även om återkomsten har sina begränsningar. Speciellt allvarligt anses att där inte finns vad som kallas "the Rule of Law"--även om Medvedev är doktorerad i juridik. Frågan är vilket folkligt stöd en akademiker kan tänkas få? Det blir väl kanske ingen större skillnad. Medvedev kan visserligen avskeda Putin nu men detta måste gå genom Duman där Putin är chef för största partiet.
Den fjärde illusionen är att USA (och Europa) skulle kunna fundamentalt förändra Euroasien till en liten kostnad. Tanken var väl att omgärda Ryssland med demokratiska stater och på så sätt skapa influens. Washington saknar för närvarande tillräcklig tyngd för att få igenom sina policypreferenser.
Att USAs version av ett "selektivt partnerskap" skulle vara viabelt som en policymöjlighet är också en illusion. Det finns inget gemensamt intresse på en serie av kritiska utrikespolitiska frågor för att göra ett sådant partnerskap möjligt anser Gvosdev.
Gvosdev föreslår som slutkommentar att USA skall förhandla en serie quid pro quos, i.e., något för något avtal, med Ryssland som den billigaste vägen framåt vilket dock skulle innebära att man får begränsa sina krav på landet. Om detta innebär t.ex. att man släpper Georgien var inte sagt.
Sett från USA varierar uppfattningen om relationen USA-Ryssland en hel del. Bush menar att Ryssland är en bra och solid partner medan Obama varken tycker de är partner eller fiende just nu. Joseph Biden i den inflytelserika the Senates Foreign Relations Committee anser däremot att Ryssland är ett av de tre största hoten mot USA just nu.
Jag skulle vilja föra fram det ovanstående som ett argument för vikten av ett starkt engagemang trans-Atlantiskt mellan USA och EU. Rysslands politik har klart visats vara av karaktären härska genom att söndra vad avser interaktionen med Europa och på den senaste tiden har också en splittring av NATO staterna åstadkommits i Ukraina- och Georgien-frågorna.
Även om bloggen har en Bush-doktrin point-of-view så stämmer bedömningarna med dem jag gjort tidigare.
Jag gör därför en kort resume med några kommentarer av följande artikel -Parting with Illusions--Developing a Realistic Approach to Relations with Russia skriven av Nikolas Gvosdev.
Den första illusionen som Gvosdev tar upp är att USA genom att kollaborera med Ryssland skulle kunna göra dem till en del av Västnationerna. Det anses mycket osannolikt att Ryssland skulle kunna bli en del av den Euro-Atlantiska kommunen.
Att ett Ryssland som blivit demokratiskt skulle bli ett pro-Amerikanskt Ryssland är också en illusion. Putins linje är positivt mottagen i Ryssland. Amerika ses som ett problem i världen av en majoritet i Ryssland. 67% ser USA som "fiende" eller "rival" och detta skall jämföras med en siffra på 27% i Kina på samma fråga. Frågan är om detta allvarliga synsätt sprider sig till Sverige nu när Ryssland kommit på grön kvist ekonomiskt?
Den tredje illusionen är att Ryssland skulle vara på gränsen att kollapsa. Landet som kallats ett "Zaire med permafrost" har tagit sig tillbaka även om återkomsten har sina begränsningar. Speciellt allvarligt anses att där inte finns vad som kallas "the Rule of Law"--även om Medvedev är doktorerad i juridik. Frågan är vilket folkligt stöd en akademiker kan tänkas få? Det blir väl kanske ingen större skillnad. Medvedev kan visserligen avskeda Putin nu men detta måste gå genom Duman där Putin är chef för största partiet.
Den fjärde illusionen är att USA (och Europa) skulle kunna fundamentalt förändra Euroasien till en liten kostnad. Tanken var väl att omgärda Ryssland med demokratiska stater och på så sätt skapa influens. Washington saknar för närvarande tillräcklig tyngd för att få igenom sina policypreferenser.
Att USAs version av ett "selektivt partnerskap" skulle vara viabelt som en policymöjlighet är också en illusion. Det finns inget gemensamt intresse på en serie av kritiska utrikespolitiska frågor för att göra ett sådant partnerskap möjligt anser Gvosdev.
Gvosdev föreslår som slutkommentar att USA skall förhandla en serie quid pro quos, i.e., något för något avtal, med Ryssland som den billigaste vägen framåt vilket dock skulle innebära att man får begränsa sina krav på landet. Om detta innebär t.ex. att man släpper Georgien var inte sagt.
Sett från USA varierar uppfattningen om relationen USA-Ryssland en hel del. Bush menar att Ryssland är en bra och solid partner medan Obama varken tycker de är partner eller fiende just nu. Joseph Biden i den inflytelserika the Senates Foreign Relations Committee anser däremot att Ryssland är ett av de tre största hoten mot USA just nu.
Jag skulle vilja föra fram det ovanstående som ett argument för vikten av ett starkt engagemang trans-Atlantiskt mellan USA och EU. Rysslands politik har klart visats vara av karaktären härska genom att söndra vad avser interaktionen med Europa och på den senaste tiden har också en splittring av NATO staterna åstadkommits i Ukraina- och Georgien-frågorna.
20080502
Ensam...knappast
Dikt nummer 298 av Emily Dickinson:
Alone, I cannot be —
For Hosts — do visit me —
Recordless Company —
Who baffle Key —
They have no Robes, nor Names —
No Almanacs — nor Climes —
But general Homes
Like Gnomes —
Their Coming, may be known
By Couriers within —
Their going — is not —
For they've never gone —
Alone, I cannot be —
For Hosts — do visit me —
Recordless Company —
Who baffle Key —
They have no Robes, nor Names —
No Almanacs — nor Climes —
But general Homes
Like Gnomes —
Their Coming, may be known
By Couriers within —
Their going — is not —
For they've never gone —
Afrika har 750000 kineser
En intressant artikel i Spiegel ONLINE International belyser Kinas och Indiens problem med att mätta sina befolkningar.
Kina t.ex. behöver importera mat till c:a 10% av sin befolkning, dvs till 130m. Afrika är en plats där man försöker sig på att odla.
Det bor 750000 kineser i Afrika enligt artikeln. Det är väl ungefär en promille av Afrikas befolkning.
En artikel från The Heritage Foundation är informativ:
ett citat,
"The CFR report also says that China offers African nations a financing alternative to Western donors, the International Monetary Fund, and the World Bank, providing choices these countries might not otherwise have. As a Nigerian government commerce official said, "The U.S. will talk to you about governance, efficiency, about security, about the environment. The Chinese just ask: How do we procure this license." Many African governments also like the Chinese policy of "non-interference" in their internal affairs."
Kina t.ex. behöver importera mat till c:a 10% av sin befolkning, dvs till 130m. Afrika är en plats där man försöker sig på att odla.
Det bor 750000 kineser i Afrika enligt artikeln. Det är väl ungefär en promille av Afrikas befolkning.
En artikel från The Heritage Foundation är informativ:
ett citat,
"The CFR report also says that China offers African nations a financing alternative to Western donors, the International Monetary Fund, and the World Bank, providing choices these countries might not otherwise have. As a Nigerian government commerce official said, "The U.S. will talk to you about governance, efficiency, about security, about the environment. The Chinese just ask: How do we procure this license." Many African governments also like the Chinese policy of "non-interference" in their internal affairs."
Rapporten om Terrorism i Världen 2007
Amerikas utrikesdepartement (State Department) lade ut sin årliga rapport om terrorism på nätet om Valborgsmässoaftonen. Tänkte ge några kommentarer.
Det första som slog mig är storleken på problemet terrorism. Det pyr lite överallt och det är viktigt att det finns en internationell förståelse för problemet om bekämpningen skall bli effektiv. I Sverige diskuteras ju inte problemet i media, utan för Irak och i viss mån Afghanistan. Svenskarna saknar därför en känsla för att det finns ett problem. Diskussionerna om de så kallade militära insatsstyrkorna tar i viss mån upp problemet.
Man säger kanske att det är ett Amerikanskt problem och hävdar att Sverige inte är ett mål för terrorister. Dock har en hel del personer ertappats i Sverige ifärd med att mediera aktiviteter som hör till terrorism i andra länder. Lars Vilks rondellhund togs dock upp i rapporten.
En stor del av aktiviteten är att via banker frysa konton och stoppa transaktioner som terroristorganisationer använder sig av. Ett annat problem är de många länder som inte har en bra kontroll av sina gränser vilket medför transport av folk av olika slag.
En artikel av Ulf Bjereld på DN.se idag belyser svenskarnas inställning till att bidraga i vad som ursprungligen kallades "Kriget mot Terrorismen". Läser man rapporten ovan förstår man att detta är ett problem som kommer att kvarstå och som är en del av den värld som globalismen skapar.
Bjereld diskuterar svenskarnas inställning till denna nya situation och vad jag förstår så saknas en förståelse hos svenskarna av att det är nödvändigt att bidra till denna nya typ av polisiär verksamhet. Likaså saknas den solidaritets tanke som ett medlemskap i NATO skulle innebära.
Robert Kagan menade att Rysslands och Kinas engagemang i kampen mot terrorismen stannar vid deras egna gränser. Hittills är därför uppdraget att bekämpa terrorism för världshandelns upprätthållande ett uppdrag för de västerländska demokratierna med USA i spetsen.
Det första som slog mig är storleken på problemet terrorism. Det pyr lite överallt och det är viktigt att det finns en internationell förståelse för problemet om bekämpningen skall bli effektiv. I Sverige diskuteras ju inte problemet i media, utan för Irak och i viss mån Afghanistan. Svenskarna saknar därför en känsla för att det finns ett problem. Diskussionerna om de så kallade militära insatsstyrkorna tar i viss mån upp problemet.
Man säger kanske att det är ett Amerikanskt problem och hävdar att Sverige inte är ett mål för terrorister. Dock har en hel del personer ertappats i Sverige ifärd med att mediera aktiviteter som hör till terrorism i andra länder. Lars Vilks rondellhund togs dock upp i rapporten.
En stor del av aktiviteten är att via banker frysa konton och stoppa transaktioner som terroristorganisationer använder sig av. Ett annat problem är de många länder som inte har en bra kontroll av sina gränser vilket medför transport av folk av olika slag.
En artikel av Ulf Bjereld på DN.se idag belyser svenskarnas inställning till att bidraga i vad som ursprungligen kallades "Kriget mot Terrorismen". Läser man rapporten ovan förstår man att detta är ett problem som kommer att kvarstå och som är en del av den värld som globalismen skapar.
Bjereld diskuterar svenskarnas inställning till denna nya situation och vad jag förstår så saknas en förståelse hos svenskarna av att det är nödvändigt att bidra till denna nya typ av polisiär verksamhet. Likaså saknas den solidaritets tanke som ett medlemskap i NATO skulle innebära.
Robert Kagan menade att Rysslands och Kinas engagemang i kampen mot terrorismen stannar vid deras egna gränser. Hittills är därför uppdraget att bekämpa terrorism för världshandelns upprätthållande ett uppdrag för de västerländska demokratierna med USA i spetsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
