Gud älskar eller självförtroende?

Wilfrid Stinissen säger i sin bok Idag är Guds Dag, en slags 365 dagars blogg, på sidan 205 att "När vi vet att vi är älskade av honom [Gud], kan vi utan rädsla öppna oss för varandra". Han skriver också att "När vi bryter vår gemenskap med honom [Gud], bryts även vår gemenskap med varandra".

Det första citatet kan kanske tolkas av icke kristna som om det gällde självförtroende? Vad är egentligen skillnaden. Det kanske är samma sak?

Det andra citatet är väl kanske samma sak som med kärleken till Gud och kärleken till nästan?

Broder Wilfrids inlägg ställer frågan hur går det för de icke kristna. Jag undrar hur en präst skulle bemöta detta problem eftersom Broder Wilfrid ofta säger att man inte skall lita på sig själv utan ge sig hän åt Gud?

Om tro på Guds kärlek ger självförtroende borde detta ge utslag i personlighets-värderingar i jämförelsen mellan kristna och icke kristna till de kristnas fördel. Är detta känt?

En intressant berättelse i bibeln om hur tron på Gud sätts på prov är förstås Jobs Bok. Alltid intressant är Jobs Paradox. Har kristna ett bättre försvar mot situationer där de hamnat i onåd utan att vara skyldiga?

Retoriskt hör jag: "Is not your fear of God your confidence, and the integrity of our ways your hope? Jobs Bok 4:6.