Min politiska position?

Det övre diagrammet stämmer ganska bra med det nedre och var enklare att genomföra.

Svarade på några frågor och blev placerad med avseende på två axlar. Mittplaceringen verkar vara Folkpartiet eller Centerpartiet. Eller är det de nya Moderaterna. Sedan är jag tydligen mer libertarian än auktoritär. Mozart ligger exakt där jag ligger, vad detta nu kan betyda, och Finlands regering är närmast av EU ländernas positioner. Sveriges regering ligger nära origo medan de flesta andra länder ligger i övre-högra kvadranten.

Var kom all den här utrikespolitiken ifrån?

Tänkte bara kommentera var mitt intresse av utrikespolitik kommer från med anledning av de senaste tre månadernas bloggning. Kan väl också påpeka att det inte verkar möjligt för mig att få feed-back på vem som eventuellt läser min blogg. Vet ej varför?

Jag började min karriär som en typisk forskningsintresserad läkarstudent vilket ledde till att jag fick möjligheten att arbeta i USA på ett väldigt bra ställe i nästan tio år, The Wistar Institute i Philadelphia. Mitt arbete på tumörassocierade cellytestrukturer ledde till att två grupper på detta institut var intresserade.

Den ena var den världsledande grupp jag kom att arbeta i som var ledd av Dr. Hilary Koprowski. Det var c:a 30 personer som försökte bota solida tumörer som Melanom och Coloncancer med hjälp av monoklonala antikroppar. Den andra var en grupp ledd av Dr. Davor Solter som sysslade med embryologisk genetik där de ytstrukturer jag arbetade med hade visats sig intressanta.

Wistar institutet låg på campus av The University of Pennsylvania, ett Ivy League universitet, och granne med The Wharton School. Mina nästan tio år bland alla dessa fantastiska människor går inte att jämföra med vad motsvarande tid i Sverige skulle ha inneburit i stimulans. Intressant nog fick jag smak på världspolitiken och kom att börja läsa The Economist.

Märkliga skeenden gjorde att jag hamnade i Sverige 1993 och började förkovra mig för att bli läkare. Jag hade avbrutit mina läkarstudier efter Läkarexamen och behövde göra AT tjänstgöringen. Detta fungerade dock inte.

I stället började jag privata studier i Internationell Ekonomi och Politik enligt ett curriculum på i Sverige typiska högskolor. 2003 började jag intressera mig för den amerikanska utrikespolitiken och upptäckte att jag behövde studier i religion. Jag avslutade dessa för tre månader sedan.

Jag hoppas denna korta resumé stillar eventuell nyfikenhet.

Påverkar religionen tänkandet?

Får inte många kommentarer och när de kommer är de ofta lite speciella.

Fick en aktivitet på ett gammalt inlägg som potentiellt skulle kunna bli mycket intressant.

Här är länken.

Som att valla katter?

Någon sade i förra veckan i bloggosfären att Sveriges riksdagsledamöter var en samling får. I så fall är tydligen beslutsfattande i EU som att valla katter.

Som en variation på Robert Kagans för den genomsnittlige svenskens kanske något abrasiva stil vill jag introducera Richard L. Morningstar. Han var Ambassadör till EU från USA i Clintonadministrationen 1999-2001. Nu är han Senior Director på Stonebridge International en global strategi firma.

Morningstar skriver i en artikel i Financial Times, Put a Face to the EU, att Européerna måste gå tillbaka till det basala och förklara för medborgarna vad EU är, vilka det är som har ansvaret och varför Lissabonfördraget ligger i allas intresse.

Han säger att om det är oklart för Européerna vad EU är så bör man förstå hur lite Amerikanarna vet om saken. Det behövs ett ansikte på EU. EU är för närvarande lite av en "mindless bureaucracy".

Det han säger är dock lite som Catch 22. Vi behöver ett ansikte på EU för att göra det förståeligt men vi behöver göra det förståeligt genom att rösta igenom Lissabonfördraget (vilket ger ett ansikte).

Han säger också:

"From an American standpoint the treaty should enhance US-European co-operation in areas of vital common interest."

Som det är nu är det enklare för USA att kontakta och arbeta med de enskilda medlemsstaterna. Morningstar är alltså positiv till Lissabonfördraget. Det är därmed kanske möjligt att försiktigt dra slutsatsen att Amerikanska strateger, republikaner som demokrater är för Lissabonfördraget.

Of Paradise and Power

Läste just en bok från 2003 av Robert Kagan kallad Of Paradise and Power. Det är Europa som är paradiset om någon undrar. Den skrevs ett halvår efter Irakkriget och belyser orsakerna till att Frankrike och Tyskland ej ställde upp mot Saddam. Boken på 100 sidor kan varmt rekommenderas.

Kagan tycker att Europa har åkt snålskjuts på USA strategiskt och att de därför lever i ett konstruerat paradis. Han oroar sig över "the capabilities gap" med avseende på den militära satsningen.

När Lissabonfördraget fick sig en törn den 12 juni så gav han utryck för känslor som rimmar med Of Paradise and Power.

Robert Cooper som runt 2002 var rådgivare till Tony Blair och som nu sitter i the Council of European Union som Director-General för Politico-Military Affairs under Javier Solana resonerar på ett liknande sätt som Kagan:

"The challenge to the postmodern world [EU] is to get used to the idea of double standards." Among themselves, Europeans may "operate on the basis of laws and open cooperative security." But when dealing with the world outside Europe, "we need to revert to the rougher methods of an earlier era--force, preemptive attack, deception, whatever is necessary."

Cooper menar att om den postmoderna världen inte skyddar sig kan den komma att bli förstörd.

EU är mindre benäget att använda makt än USA. Problemet är ju nu att Ryssland vaknat på fel sida och använder sig av just makt--stänger av pipelines, tar betalt...

Kagan menade på den tiden att USA skiljer sig från Europa som Mars skiljer sig från Venus. Det borde ju annars vara ett gott parti.

En fredlig öppning i Iran affären?

Det kan låta rätt bistert ibland i relationen mellan Iran och USA/Israel och det har spetsat till sig nyligen genom en övningsattack utförd av Israel med syfte att skrämma Teheran.

Då kommer där plötsligt en ljusglimt från Washington. Rykten om att USA skall öppna något av en beskickning in Iran. Detta skulle vara första gången diplomater kom till Iran sedan revolutionen 1979.

Condoleezza Rice ville inte kommentera ryktena direkt men sade:

"We're determined to find ways to reach out to the Iranian people,"

Tydligen är det Schweiz som hjälper USA i Teheran för närvarande men där har relationen försämrats eftersom det icke-EU icke-NATO Schweiz har gjort en stor gas-affär med Iran i dessa sanktionstider.

Hur styrs Sverige?

Dick Erixon skriver då och då med sin långa erfarenhet i Svensk politik om hur han tror att man skall gå tillbaka till ett styrelse skick med direkt representation via enmansvalkretsar, något som man tydligen hade i Sverige före 1909.

Diskussionen har dykt upp nu igen i samband med hur omröstningen av FRA-lagen gick till. Johan Norberg ansåg att man kunde ersätta riksdagsledamöterna med något annat.

Partierna blir tydligen också mindre och mindre...eller gör de det? Om de enskilda ledamöterna i riksdagen har en bas på 25000 (9m genom 349) vardera kan ju ett parti bli väldigt litet och samtidigt omfatta väldigt många personer? I en tid av sinande idéologi kan det kanske vara lättare att ty sig till en person snarare än till ett parti?

På SVT klagade man om hur partierna får partistöd snarare än medlemsavgifter. Programmet hade en ton av politikerförakt, något som jag ogillade. En professor i Statskunskap sade att detta stöd bara var konstgjord andning, som om partierna var på väg att helt försvinna. Johan Norberg talar om att bara ha personval till riksdagen...som Dick Erixon.

Vad är det alltså som håller på att hända? Ett "tribal" Sverige? Blickarna måste med andra ord riktas mot dessa nya klaner, eller "system" av människor, och frågan är vilka regler som finns inom dessa organisationer?

Varför saknas i så fall den här debatten helt? Jag trodde att partier representerade ett utvecklingsstadium från klansamhället?

I fallet med Alliansen blir för mig valet av parti en bedömning av vilka ministrar som arbetar med frågor som intresserar mig och som verkar dela mina värderingar. Av debatten att döma så hamnar jag för närvarande i Folkpartiet men jag har en känsla av att man kanske skulle förenkla valproceduren med ett samlat Alliansparti i stället för de mindre partierna. Det blir väl dock snarast en smakfråga samt tradition. Själv kom jag aldrig riktigt in i den svenska politiken eftersom jag försvann till USA i nästan tio år. Dessutom arbetade jag som vetenskapsman och jag har en känsla av att denna kategori generellt är mindre politiskt intresserad.

Vem skall trösta Zimbabwe?

Zimbabwe har 12m innevånare och en GDP per capita (PPP) på $200. När skall man ge upp ett försök att demokratisera ett land? På Paul Wolfowitz, förre chefen för The World Bank verkar det som om Zimbabwe kan vara ett typiskt fall. Han skriver det följande i en artikel i The Wall Street Journal:

"Ideally a non-Western institution, such as the African Development Bank, could take the lead in summoning a Friends of Zimbabwe conference. Hopefully, the wealthy oil-producing countries would participate. So too could China and India, successful developing countries that have shown a new interest in Africa."

Condoleezza Rice ger i ett anförande från sin konferens om Palestinas framtid intrycket att man engagerar sig i Zimbabe via FN. Jag får intrycket att Zimbabwe har låg prioritet. Men å andra sidan hur många Palestina har man tid med?

Dick Erixon beskrev i starka ordalag hur EU ställde sig till problemet. Man talade tydligen om sanktioner mot ledare i Mugabes led.

Birgitta Ohlsson tror att Sverige med sitt icke-koloniala förflutna kan göra skillnad i diskussionerna.

Media ger uttryck för hur frustrerande det är att bevittna en kris som den i Zimbabwe men vad kan göras om inte det finns en tradition i världen att lösa kriser av detta slag med solid stats-byggnad efter insatsen? Condoleezza Rice talar om att bygga institutioner som kan göra just detta med den erfarenhet man har från Afghanistan och Irak.

Problemet är väl att det krävs organisationer av USAs och EUs samlade styrka för att dylika projekt skall kunna genomföras och för närvarande saknas ju ett reellt EU med en solid utrikespolitisk strategi. Lissabonfördraget är angeläget. Det representerar ett viktigt steg.

Politisk integration i EU eller individualitet eller båda?

Det är alltid besvärligt när någon auktoritet talar emot ens egen känsla som i fallet med The Economists ledare Just Bury It, om Lissabonfördraget. Jag har läst The Economist i 20 år och följande kommentar fastnade därför på näthinnan:

"Attempts by diehards to forge a core group of countries that builds a United States of Europe would also founder because, outside Belgium and Luxembourg, there is no longer a serious appetite for a federal Europe."

Anne Applebaum fällde en liknande kommentar häromdagen:

"Though there may still be stupid directives coming out of Brussels, no one really believes in a Europe united under a single government, as they once did."

Min känsla är dock att en politisk integrering av EU är möjlig givet att en stark relation finns med USA. Då kan Storbritannien behålla sitt cordon sanitaire och sitt pund. Nu verkar ju det dock också finnas intresse hos Frankrike och Tyskland för en anglo-saxonisering av den kontinentala ekonomin enligt Applebaum vilket ytterligare kommer att stärka den trans-Atlantiska relationen.

Kommentarerna är dock viktiga speciellt i ljuset av den diskussion som fördes i min Amerikanska lärobok i Politisk Vetenskap. Är fortsatt politisk-ekonomisk integrering i EU möjlig?

Kommentarerna påminner mig också lite om FRA-upproret inom borgligheten i Sverige nyligen. En storm i ett vattenglas. Liberalerna ansåg att deras frihet skulle komma att bli inskränkt av den nya lagen, något jag inte förstod. Det är också svårt att förstå varför en 53-47% röstning av halva Irlands befolkning skulle ha en så stor effekt på 491m människor. Det rör sig inte om många tiotusental personer i vågskålen.

Irländarna var de enda som gavs tillfälle att rösta säger man för att späda på lite på denna insignifikans. Enligt Carlemagne i The Economist ovan var befolkningen väl informerad men ämnet för svårt och därför hade 26/27 länder valt indirekt demokrati för att lösa problemet. Låter vettigare, och mer demokratiskt, i mina öron.

Vad betyder det i så fall om The Economist har rätt. Det går lika bra utan Lissabonfördraget hävdar man. Detta skulle betyda att där föreligger en fördel för de enskilda länderna att ha egna utrikespolitiska program. Sarkozys invitation till Israel igår är ju ett sådant exempel. Att få med hela EU mot Iran militäriskt skulle nog vara svårt. Flexibilitet således men minskad total styrka. Så länge USA finns med i bakgrunden är ju styrkan dock förnärvarande tillräcklig.

Sverige--ett land som skall bråka i EU?

Expressens ledare idag heter "Våga Bråka" och tycks vara en uppmaning för Sverige att bråka i EU.

När äntligen en ledare som Nicolas Sarkozy verkar försöka ge EU en röst i världen uppmanas svensken att bråka. Kan man inte förvänta sig ett mer seriöst uppförande?

Ledaren tar speciellt upp detta med klimatet. Det är väl med en viss realism som detta tonas ner eftersom t.ex Kina och Indien inte tänker sig att stoppa sina respektive utvecklingar bara för att Sverige vill detta.

Det är väl en sak att ha en åsikt som skiljer sig från en annan men att bråka... Synnerligen oansvarigt!

Sarkozy talar inför Knesset

Som den förste franske presidenten sedan Francois Mitterand 1982 talade Nicolas Sarkozy inför Knesset.

Han sa:

"Jag ber att ni litar på oss, vi vill vara till hjälp"

"Frankrike är redo att ge sin garanti, redo att mobilisera sin diplomatiska service, sina resurser, sina soldater."

Det antyds i artikeln att Sarkozy kan tänkas skapa en större roll i diskussionerna i Mellan Östern för EU nu under Frankrikes EU presidentskap under andra halvan av 2008. USA är ju lite blockerat på grund av presidentvalet i november.

Sarkozy sade att det blir ingen fred om inte bosättningarna stoppades men att Israel inte var ensam mot Iran och dess militära nukleära program. Frågan är om Sarkozy sade detta i ett andetag? I så fall verkar det som om han försöker bryta dödläget i förhandlingarna med en Franco-Israelisk allians mot Iran--militär om så behövs.

Källa: nytimes.com, timesonline.co.uk

Politisk Integration i EU--kommer det att fungera?

Lagom till Irlands nej till Lissabonfördraget passerar jag en debattssida som diskuterar integrationen av EU i min lärobok i Politisk Vetenskap, Understanding the Political World 2007 av James N. Danziger sidan 372.

Det nedanstående är alltså ur ett Amerikanskt perspektiv. Frågan är: går det att förbättra integrationen med dessa svårigheter? Går det finns stor potential. Amerikanarna undrar detta för det har strategisk betydelse. EU har redan en större GDP än USA, $14.3bdr mot $13.8bdr, och är nästan dubbelt så stor befolkningsmässigt, 491m mot 304m. Den genomsnittliga sociala utvecklingen är ju lite bättre i EU och detta oroar säkert vissa.

Under "starka tendenser i EU som underminerar integrationen" läser jag:

1. Det är extremt svårt att nå nödvändiga voteringskonsensus på många frågor.

2. Där finns kontinuerligt konflikter mellan medlemsländerna över den gemensamma ekonomiska policyn. Vissa länder som Sverige har t.ex. ens ej anammat Euron.

3. EU har inte en sammanhållande militärisk policy eller strategisk utblick eller stående militärorganisation.

4. De mäktigaste länderna i EU som Tyskland, Storbritannien och Frankrike förväntar sig att mindre länder skall vara följsamma men detta sker ofta inte.

5. De mindre bemedlade länderna förväntar sig ekonomisk hjälp, något som är en stor belastning på de rikare ländernas ekonomier.

6. Att behöva fungera på 21 språk och 27 olika kulturer är en stor belastning.

7. Problem med att få alla länder med på en gemensam konstitution är ett svaghetstecken.

Om Lissabonfördraget ej kommer att ratificieras så kommer det ej att finnas en President och en "Utrikesminister". Huvuduppdraget för dessa individer kunde vara att minska ovanstående problem genom att lägga fram visioner för EUs framtid. Den officiella reaktionen på Irlands nej var "vänta och se". Vi möts igen i oktober.

Till dess. Vad tror Ni? Cecilia Malmström, PhD, vår EU-minister, är nöjd att fler (70%) anser EU-medlemskap som självklart i denna artikel men hur blir Sverige t.ex. medlem i EMU? De frågor som Malmström tar upp i artikeln är kanske inte de som liknar USAs brandtal till Unionen. Vad vill EU i världen? Vi behöver förmodligen en President och en Utrikesminister för en Europeisk röst. Det är då folk kan börja kalla sig Européer på riktigt. En Europé från regionen Sverige.

Politisk och ekonomisk integrering av EU

Om EU skall bli en pol i en multipolär värld krävs ytterligare politisk ekonomisk integrering. Det behövs ett mer enhetligt ledarskap för att en strategi för världen skall kunna skapas. Lissabonfördraget behövs men kanske ännu viktigare är att EU konsolideras efter de senaste utvidgningarna.

Personligen tror jag det är viktigt för ett land som Sverige att lyssna på vad Tyskland och Frankrike säger t.ex. i frågan om Turkiets medlemskap där dessa länders befolkningar är emot. Enligt en EUbarometer så är 69% av Tyskarna, 54% av Fransmännen och 81% av Österrikarna emot.

Tayyip Erdogan, Turkiets Premiär Minister, hade nyligen inför en publik av 16000 personer med turkiskt ursprung i Tyskland dissat Tyskarna med att säga att det inte skulle integrera sig i samhället. Man förstår de 69%.

Nicolas Sarkozy är ju publikt emot Turkiets medlemskap, framförallt nu när Lissabonfördraget är i farozonen, vilket rimmar väl med Tysklands och Frankrikes tvekan inför Ukrainas och Georgiens NATO anslutning. Jag förmodar att det är med lokal realism som man går emot USAs önskan till vidare utvidgning. Skall det gå att leda EU, är kanske EUs nuvarande storlek realistisk.

Kulturellt och socialt stämmer ju inte Turkiets 72m innevånare, alla sunnimuslimer, med ett EU där man kämpar med integration av de muslimer som redan finns. Man får ju också räkna med att muslimer fortsätter att invandra till EU som vanligt och att detta förmodligen är tillräckligt för att fylla en teoretisk integrations kvot. Turkiets befolkning och alla muslimska invandrare skulle i ett slag skapa c:a 15% muslimer i EU. Det kan vara klokt att lyssna på Sarkozy som ju representerar det EU-land som har flest muslimska invandrare (5-10%).

Källor:
DN.se
SvD.se
nytimes.com
economist.com

Fair Play?

Nationalistiska tävlingar med lagsporter är ju populära men är de inte väldigt orättvisa? När Ryssland med sina 141m innevånare slår ut lilla Sverige i fotboll kan man ju undra.

Och undrar man i fallet Ryssland, vad skall man då inte göra i fallet Kina?

När vi fick stryk av Ryssland i fotboll attackerade media lagledaren och insinuerade att vederbörande borde avgå. Det verkar med andra ord som om man bortser från omöjligheten att vinna till förmån för chansen att vinna på lotteri...i en nationalistisk yra.

I ishockey går det ju något bättre. Man kan tydligen i lokalt väldigt populära sporter få fram hög kompetens. Generellt fungerar det ju dock inte.

Borde det inte ligga i EUs intresse att på något sätt slå ett slag för den disseminerade lagsporten? Zlatan spelar ju i ett italienskt lag. Nationalism är ju ett problem i EU.

Jag skulle vilja se mästerskap där EU kämpade mot Kina... Fair Play? Kan man inte åtminstone ha ett Nordiskt fotbollslag... 25m innevånare. Man har ju Nordic Battle Group i EU?

Den trans-Atlantiska relationen 2008

Dick Erixon citerar Anne Applebaum som talar varmt för den trans-Atlantiska relationen. Som jag förstår det föreslår hon för den blivande premiärministern i Storbritannien att vederbörande kommer att kunna påverka världssituationen mycket nu när det blir ett skifte i USA efter George W. Bush.

Alla går väl omkring med en ekvation i huvudet om hur världssituationen löses. Min stämmer inte riktigt med Applebaums.

Det är till exempel mycket troligt att situationen i Irak kommer att förbättras och att Bushs rykte därmed upprättas och att det blir mycket lättare för efterföljaren i Vita Huset än vad man tror idag.

Applebaum nämner situationen i Afghanistan. Condoleezza Rice påstår ju att detta är långsiktiga projekt som hon jämför lite med Japan och Sydkorea. De senare länderna är nu viktiga plattformar för USAs Asienpolitik. Irak och Afghanistan kan komma att bli liknande plattformar i politiken mot Indien och Mellan Östern. Där agerar nog USA unipolärt om så behövs.

Applebaum tar upp problemet för den Engelske PMen med att välja USA eller Europa. I detta hänseende känner jag mig lite som en Engelsk PM. Jag står som en åsna mellan två hötappar själv. Robert Kagan levererade dock nyligen också ett motgift mot detta tänkande då han sade att EU är strategiskt mycket viktigt för USA. Det måste helt enkelt fungera.

Hur skall det kunna fungera? Applebaum antyder att det kan komma att bara bli ekonomi. Den "anglo-saxiska" varianten som tydligen intresserar Merkel och Sarkozy. Blir det bara ekonomi så blir det ingen strategi.

EUs motto är tydligen att det finns styrka i mångfalden. Det är naturligtvis bra med olika erfarenheter men det är också ett väldigt handikap med de politiska skillnaderna i Europa. Själv skulle jag vilja se att huvudnationerna började diskutera EUs globala aspekter och på så sätt få upp ett intresse för politisk integration. Med 10 års utlandserfarenhet har jag i mitt tycke ett hälsosamt perspektiv på Sveriges 2% representation i EU. Jag tror mer på assimilation än att hävda sin unika position som en del i en mångfald. Jag vet dock att jag inte är en typisk svensk i detta avseende.

Irlands nej och Tjeckiens ovilja ställer ju frågan om vidare politisk integration överhuvud taget är möjlig. Är huvudnationernas oförmåga att diskutera gemensamma problem inbördes och deras ökade vilja att förhandla särlösningar med USA början till slutet för EU? Med andra ord, är den till synes ökade trans-Atlantiska integrationen en skeneffekt eller kommer denna typ av integration att vara bättre än t.ex. ett självständigt EU som förhandlar med en telefon med USA?

Lissabonfördraget

Vad kan vara mer lämpligt på midsommarafton, la veille de la Saint-Jean, att fundera lite på effekten av Irlands nej till Lissabonfördraget? De stora möttes igår. Tydligen mitt under Tysklands match mot Portugal i EM i fotboll. Jag är inte speciellt nationalistisk men tycker det är helt OK att heja på sitt lokala fotbollslag.

När jag läser i pressen ser jag inte riktigt skogen för alla träden. Men Spiegel ONLINE International listar de sätt som är framkomliga.

Nytt referendum på Irland
Nytt EU-fördrag
Fortsatt Nice-fördrag
Ett två-hastighets Europa

Angela Merkel argumenterade emot ett två-hastighets Europa. Hon menade att ett enat Europa är en stor tillgång som inte skall förstöras. Detta tycker jag låter mycket vettigt. Californien och Montana går ju knappast att jämföra men de är båda med i Unionen.

Nicolas Sarkozy tog tillfället i akt och poängterade att Irlands nej för honom betyder att utvidgning inte är att föredra längre. Detta är väl i linje med hans åsikt att EU skall stå mer separat från USA och därmed skall inse sina begränsningar.

The Economist hade tydligen ansett att det bara var att begrava fördraget, "Just bury it".

Personer som Jürgen Habermas och Dick Erixon anser att det är dags att lämna över EU åt folket med direktval av funktionärer. Med min begränsade erfarenhet så hade jag förstått att den nuvarande lösningen beror på språkförbistringen. Hur skulle alla EU medlemmar kunna relatera till en språkspecifik kandidat? Detta kommer inte att gå före den tidpunkt då sådana val kan föras på det gemensamma språket Engelska, ett av de 21 officiella. Det går ju nästan på den Europeiska Schlagerfestivalen. Det var bara Frankrike som gav poängen på modersmålet. Ryssland sjöng till och med på Engelska...och vann!

Dick Erixons inlägg om Irland och EMU förebådade kanske Irlands nej till fördraget men samtidigt är ju Irland ett av de länder som gynnats mest av medlemskapet i EU. Klubben igår gav tydligen Irland sommaren på sig att fundera på sin position.

Jag tvingas dock tänka på den stora frågan. Den om det ligger i tiden att ha en politisk-ekonomisk integrering av Europa. Där sackar Sverige efter. Palme sade ju nej till Brandt en gång i världen och på den bogen har det varit. Det måste vara rimligt med ett enat Europa. EU kan bli en strategisk pol bland många i världen eller bara bli irrelevant som Robert Kagan retades med. Jag tror ju som bekant att språkfrågan är kritisk men anar att den löser sig allt eftersom.

På det strategiska planet tror jag att det är absolut nödvändigt att EU, superstaten, bildas som motvikt till Ryssland lokalt och tillsammans med USA globalt som motvikt till Asien. I värsta fall kan en ny järnridå bildas i Europa om politisk integration i EU misslyckas.

Ett dilemma i USAs presidentval

Pew Research Center rapporterar den 16 juni 2008 att fler tror att USA är mindre respekterat i världen än förr. Jämfört med tidigare tror amerikanarna att USA är... Mer respekterat (21%), Mindre respekterat (67%) Samma som förut (8%), eller Vet inte (4%). Där är små skillnader mellan åren från 2004 när frågan började ställas men de verkar insignifikanta.

Också enligt Pew så är Obama mer populär än McCain runt om i världen. Man pollade nyligen 24 länder. Det ligger nära till hands att om amerikanarna skulle vilja förbättra sitt anseende globalt så skulle de rösta på Obama snarare än på McCain.

En artikel i Wall Street Journal menar dock att McCain skulle ta Irak "with a landslide". Han är betydligt mer populär där. En dominerande orsak till USAs fallande respekt i världen har varit Irakkriget och dess efterföljder. Hur det går i Irak är därför mycket viktigt för anseendet.

Amerikanarna står därför som mellan Scylla och Carybdis när de tvingas välja mellan Obama och McCain. Skall de tänka kortsiktigt och välja Obama eller långsiktigt med McCain?

NATO eller EU eller någonting nytt?

Som en intresserad lekman försöker jag förstå hur Sverige i framtiden skall driva sin utrikespolitik, om man nu, som tycks ligga i tiden, inte betraktar sig som alliansfritt.

Försvarsbloggen ser positivt på ett framtida nordiskt samarbete och det skrivs i pressen om detta. Carl Bildt redogör på sin blogg om planerna.

Kommer detta nordiska samarbete då att ha en prioritet utöver NATO och EU eftersom Norge inte är med i EU och Sverige och Finland inte är med i NATO?

Det går att tolka ett utökat nordiskt samarbete som om man misstänker att EU inte kommer att utvecklas politiskt och att NATO kommer att betyda mindre i en framtid.

Irlands tvekan inför ett utökat politiskt samarbete i EU kommer kanske att smitta av sig på andra länder och då kommer ju den skillnad som finns mellan Storbritannien och Frankrike att förstärkas. Frankrike lutar mer åt ett militärt självständigt EU medan Storbritannien tycker att NATO är nog.

Så länge Lissabonfördraget var aktivt ryktades det om att Carl Bildt var på förslag att bli EU nye "utrikesminister". I så fall kan man ju tolka ett nordiskt samarbete som en konsolidering av en region i EU. Detta skulle i så fall förmoda att NATO försvinner.

Frankrikes bantning, och Sveriges bantning, av försvaret samtidigt som man då spekulerar i att NATOs inflytande minskar leder kanske till en slags uppgivenhet inför Rysslands eskalering av sina försvarsutgifter.

Vad är det egentligen som pågår?

Another Spirit of the Age

Globaliseringen är väl en dylik. Läste Johan Norbergs bok In Defense of Global Capitalism från 2003 igår. Optimistisk. Progressiv och härlig.

Tar det annars lite lungt på någon slags halvsemester.

Följer FRA-upproret. Måste säga att jag är för privacitet och integritet men tror inte lagen i fråga påverkar densamma nämnvärt.

Sen har jag funderat lite på Irlands nej i Lissabonfördragsfrågan. En utveckling av unionen i politisk riktning borde ligga i tiden--även om den är synnerligen krånglig. Den är speciellt viktig för mindre länder som Sverige och det är väl därför man ser ett slags indirekt självständighetsförklaring för närvarande från de stora. Total politisk irrelevans kan annars bli resultatet i en analkande multipolärare värld enligt Robert Kagan som har en känsla av att EU-länderna vill gå i ide.

Kanske vill Väst/höger-EU, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Polen och Italien närma sig USA utan Unionens belastning. För närvarande är relationerna goda mellan dessa länder och USA. Frankrike har ju dock nyligen visat intresse för att utvidga EUs militära makt samtidigt som man verkar skära ner i sitt eget försvar.

The Spirit of the Age

Precis som om jag inte gjort detta tidigare så skall jag ta mig friheten att spekulera lite. Ju mindre man kan ju lättare är det att just spekulera. I den lärobok i Politisk Vetenskap som jag konsulterade gör man inga kopplingar mellan Socialpsykologi och politisk vetenskap vilket förvånade mig.

"Natural rights" och "Natural Law" är ju rätt venerabla begrepp nuförtiden men det är ju ändå nu i den molekylära genitikens tidevarv som dessa fenomen kanske blivit förklarade.

Religös spiritualitet, moral som den Gyllen Regeln tycks vara genetiskt betingade. Man får förmoda att även vårt sätt att agera politiskt, som våra personligheter, också har en tung genetisk komponent. Att vara god har visat sig var bra för individen själv via belöningssystem i hjärnan.

Har vi alltså kommit ända fram? Nu gäller det bara att förstå hur vi människor tänker i olika situationer för att en modell för politiskt beteende skall läggas fram--en gång för alla. Där kommer naturligtvis alltid att finnas en del miljöeffekter men dessa kommer att blir färre och färre med tiden.

I det Amerikanska presidentvalet skall man nu slåss om mittenväljarna. Kanske är det därför som det blir så jämna val. Den genomsnittlige politiske väljaren, och vederbörandes intresse, finns på mitten precis som om där fanns en klockformad kurva för denna politiska normalfördelning.

Globaliseringen och EU representerar ju en typ av likformning runt liberala värderingar som kanske är just en anpassning till vad de flesta kan acceptera? Naturligtvis måste där finnas möjligheter till variationer på detta tema som religionsfrihet och nationella kulturella inslag.

En intressant fråga, eftersom man håller på med det, är om det redan går att globalisera? Dess motståndare säger förmodligen att det finns för stora kulturella skillnader för att den skall tolereras. Finns det dock något alternativ som lyfter så många ur fattigdomen?

Kina är ju därför ett intressant exempel. Världens största land med bara ett politiskt parti. Här om någonstans har man ju en normalfördelningskurva på samhälleligt beteende. Träffar de rätt så ligger partipolitiken optimalt centrerat på den mänskliga normalfördelningen. Man tillfredställer befolkningen vad avser levnadsstandarden.

Det är väl dock kanske så att människan inte fungerar i en grupp på 1300m människor. Som Dr. Rice säger så måste individen ges rättigheter när dess talang utnyttjas av staten i den ekonomiska funktionen för att det skall fungera i längden.

Sverige lär betala en professur i mänskliga rättigheter i Kina. Kineserna är nog dock själva ganska intresserade om inte annat ur stabilitetshänseendet. Man har säkert också ambitionen att passera USA i vetenskap något som kan tänkas vara förenat med mänskliga rättigheter. Tankens flykt. Frågan är var trivs vetenskapsmännen och kvinnorna?

Ryssland och Kina och auktoritär kapitalism

John McCains och Robert Kagans idé om att skapa en "Concert of Free Democracies" som en effektiv motvikt till världens autokratier, främst Kina och Ryssland korroboreras av Condoleezza Rice i hennes artikel i Foreign Affairs July/August, Rethinking the National Interest--American Realism for a New World.

Hon säger bl.a.:

"Our relationships with Russia and China are complex and characterized simultaneously by competition and cooperation. But in the absence of workable relations with both of these states, diplomatic solutions to many international problems would be elusive. Transnational terrorism and the proliferation of weapons of mass destruction, climate change and instability stemming from poverty and disease -- these are dangers to all successful states, including those that might in another time have been violent rivals. It is incumbent on the United States to find areas of cooperation and strategic agreement with Russia and China, even when there are significant differences."

Det är uppenbart att ju fler länder USA får med sig på ett givet förslag ju större möjlighet föreligger att nå strategiska avtal av god kvalitet.

Dr Rice svarar också på frågan om Ryssland och Kinas väg är att föredra som utveckling till en demokratisk stat för svaga och nedgångna stater som behöver hjälp:

"The untidiness of democracy has led some to wonder if weak states might not be better off passing through a period of authoritarian capitalism. A few countries have indeed succeeded with this model, and its allure is only heightened when democracy is too slow in delivering or incapable of meeting high expectations for a better life. Yet for every state that embraces authoritarianism and manages to create wealth, there are many, many more that simply make poverty, inequality, and corruption worse. For those that are doing pretty well economically, it is worth asking whether they might be doing even better with a freer system. Ultimately, it is at least an open question whether authoritarian capitalism is itself an indefinitely sustainable model. Is it really possible in the long run for governments to respect their citizen's talents but not their rights? I, for one, doubt it."

Dr. Rice sa också en gång att det kommer inte att vara möjligt för folk att arbeta på ett sätt på jobbet och på ett annat sätt hemma i längden som en variant på temat om talanger och rättigheter. Mycket starka argument båda två.

Se också Dick Erixons inlägg på Condoleezza Rices artikel Condoleezza Rice: demokratibygge ligger i Västs intresse

Life is Good! So why do we feel so bad?

Livet är toppen men varför känner vi oss så dåliga? frågar sig Gregg Easterbrook på tankesmedjan The Brookings Institution i en artikel på Wall Street Journal siten. Levnadsstandarden är faktiskt bättre än den någonsin har varit.

The Brookings Institution ligger ju lite på den Amerikanska vänsterflanken men men till skillnad från den Tyska vänstern så letar man efter en orsak.

Easterbrook författade boken The Progress Paradox: How life gets better when people feel worse redan 2004, dvs innan problemen i Irak hade blivit stora.

Som om de hört vad jag diskuterade igår om den Tyska socialistiska pessimismen tar alltså WSJ.com upp detta problem med att något tynger mänskligheten för tillfället. Det verkar som om Bush har blivit syndabocken för detta missnöje. Även så Nicolas Sarkozy, Gordon Brown och Tony Blair. Alla utomordentligt skickliga personer.

I Sverige råkade ju regeringspartierna också ut för ett suspekt missnöje i opinionen. Något som jag betecknar som felaktigt med tanke på hur väl de arbetat. Det verkar ju dock röra sig om något globalt?

Pessimism på vänsterkanten i Tyskland

Jag har läst den Tyska nättidskriften Spiegel ONLINE International ett tag nu och den verkar vara distinkt anti-Amerikansk och allmänt något åt vänster.

Idag finns en stooor artikel, The Decline of an American Export: Western Democracy Loses Ground to Autocrats, där man verkar vilja begrava demokratin. Man refererar bl.a. till en tidigare artikel där författaren anser att tyskarna inte är speciellt nöjda med demokratins funktion i Tyskland. Som jag diskuterat tidigare är det de gamla Östtyskarna som drar ner medan utvecklingen är positiv i det gamla Västtyskland.

Tack och lov är CDUs Angela Merkel frisk. Hon växte ju upp i Östtyskland. Artikeln i fråga andas en dyster pessimism och är ju också en attack på statssbyggnaden i Tyskland efter andra världskriget eftersom man har mage att påstå att demokratin som skapats i Tyskland skulle vara dålig.

Detta missnöje med det status Europa har för närvarande kanske, som jag diskuterat tidigare, har med den föga framgångsinspirerade "sustainability" debatten. Den globala uppvärmningen tornar upp sig som ett oöverstigligt hinder. Ta skydd! Bistra tider väntar!

Italiens Berlusconi sade en gång att han fruktade att Europa skulle bli "en enda stor socialistisk smet". Han tänkte säkert på samma Östeuropeiska tungsinne som andas i artikeln ovan. När inte de €1000mdr som Västtyskland satsat på Östtysklands utveckling tycks ha hjälpt till hundra procent kan man ju ana vad som sker i de övriga post-sovjetiska staterna.

Demokratin i sig själv kan ju inte ha hjälpt så mycket att den framstått som ett undermedel. Dock förväntar man ju sig att dessa stater skall ha tålamod nog att invänta de uppenbara förbättringar som leder till en liknande utveckling som i Väst. Men vad händer då när dessa vänsterkrafter sjunger en sådan negativ sång om Västs möjligheter? Detta är inte ett Europeiskt ledarskap.

Då lyssnar jag hellre på Robert Kagans Amerikanska progressivitet. Kagan talar om "The Spirit of the Age". Ryssarna på slutet av artonhundratalet hade inte denna och den ideologiska debatten idag, som artikeln ovan verkar antyda, är väl om Demokratin eller Autokratin är just "The Spirit of the Age". Själv tror jag att svaret är det samma idag. Det är Ryssland som är underutvecklat, inte Väst.

FN contra "Concert of Liberal Democracies"

På Irakkonferensen som hölls nyligen i Stockholm framkom att det är viktigt med ett multilateralt stöd för återuppbyggnaden av Irak. De behöver inte pengar men moraliskt stöd, och stöd som neutraliserar anti-amerikanismen i Iraks omgivningar. FNs roll kan vara viktig.

Det vore trist om anti-amerikanism skulle förhindra statsbyggnaden i Irak. Dessa människor förtjänar en ljusnande framtid efter alla vedermödor. Därför är det illavarslande att en person med starka anti-amerikanska åsikter har valts till president för generalförsamlingen i FN som bl.a. kontrollerar budgeten.

Miguel D'Escoto Brockmann, en amerikanskfödd katolsk präst från Nicaragua, sade vid en presskonferens strax efter att han hade blivit vald:

"They elected a priest. And I hope no one is offended if I say that love is what is most needed in this world. And that selfishness is what has gotten us into the terrible quagmire in which the world is sinking, almost irreversibly, unless something big happens. This may sound like a sermon. Well, OK."

Med denna katolska slagdänga verkar D'Escoto Brockmann önska sig ett mirakel, eller är han bara lite deprimerad? På tankesmedjan The Heritage Foundation skriver Nile Gardiner Ph.D. om hur illavarslande detta är för FNs roll i världen i artikeln "The UN sinks to new depths".

Gardiner skriver vidare:

"Nicaragua is rapidly emerging as a key friend and an ally of some of the most odious regimes on the face of the earth, and the presence of one of its key political figures at the head of the UN General Assembly is a demonstration of the organization's callous disregard for the principles of liberty and freedom on the world stage."

State-building?

Har tidigare diskuterat behovet av att de fria demokratierna skall kunna agera internationellt genom att göra interventioner, dvs bryta nationers suveränitet--om inte annat så för humanitära orsaker som till exempel i Myanmar, Sudan.

Att kunna göra interventioner är ju något som en nation som Ryssland är emot. Man vill gärna att internationell lag skall skydda dem som en "mur runt staden", enligt Robert Kagan.

Madeleine K. Albright, Utrikesminister i USA under Clinton, 1997-2001, skriver idag i The New York Times om detta problem med fokus på just Myanmar. Clintons administration hade för övrigt Irak på statuset "regime change".

Albright nämner Irakkriket som en orsak till att detta blivit svårare, åtminstone för unilaterala insatser från USA. Där förekom en massa retorik om "pre-emptive strike" som hon menar speciellt skulle ha skadat våra möjligheter att idag kunna agera på liknande vis.

Kommer själv ihåg att det också förekom retorik som att Iraks folk skulle få slippa att leva i ett land dominerat av rädsla. Kanske var det också så, om man jämför med Myanmar, att det behövs en faktor till. I Iraks fall vad det den ekonomiska faktorn, oljan.

I t.ex. Sudan finns den faktorn men det är tydligen Kina som skulle vara aktören i så fall. De kringliggande nationernas intresse måste ju också ses som viktigt, vilket man lärde sig från erfarenheterna i Irak.

Hade inte det varit för oljan skulle troligtvis situationen ha varit ännu sämre i Irak. Detta betyder att om en internationell humanitär intervention skulle företas i Myanmar, som saknar samma ekonomiska faktor, så stod man ensam med finansieringen av hela statsbyggnaden i efterförloppet--om en sådan statsbyggnad ens är teoretiskt möjlig?

Dessutom ligger väl Myanmar i gråzonen mellan de fria nationerna och det auktoritära nationerna. Frågan är alltså vilken form av samarbete mellan de fria demokratierna som är nödvändig för att man skall kunna lyssna på, som Albright skriver, rösten--eller ropen på hjälp--från Myanmars folk.

John McCain har ju som en av sina huvudmål att samla de fria demokratiernas kraft i ett förbund som motvikt till de auktoritära krafterna i världen. Detta mål verkar bli allt viktigare.

Den trans-Atlantiska relationen 2007

Har tidigare uttryckt känslan att inte så mycket kan förväntas i skillnader i den trans-Atlantiska relationen om till exempel Barack Obama skulle vinna presidentvalet. Komplikationer efter Irakkriget och i synen på användandet av makt kommer att fortsätta vara ett problem.

Detta konfirmeras i en rapport Transatlantic Trends 2007 från The German Marshall Fund of the United States.

En intressant skillnad är att Amerikaner fruktar att bli personligen påverkade av: energiberoende (88%), dålig ekonomisk utveckling (80%), internationell terrorism (74%), och den globala uppvärmningen (70%).

Européerna däremot fruktar: den globala uppvärmningen (84%), energiberoende (78%), internationell terrorism (66%), och dålig ekonomisk utveckling (65%)

Spansk-Amerikanska kriget 1898 vs. Irakkriget 2003

Som de flesta vet är president Bush inte överdrivet populär nuförtiden men man behöver bara gå tillbaka till 2001 efter 9/11 katastrofen för att situationen skulle vara helt annorlunda.

Väldigt många var för Irakkriget men många av dessa är numera emot. Detta är inte snyggt.

Varför inleder USA ett krig? Robert Kagan, författaren till The Return of History and the End of Dreams, 2007, som jag refererat tidigare, har även skrivit Dangerous Nation, 2006.

Dangerous Nation kan ses som en bakgrund till den förra titeln därför att den beskriver utvecklingen av amerikanskheten i utrikespolitiken från kolonitiden till 1898, dvs det Spansk-Amerikanska kriget--kanske det mest populära kriget i Amerikas historia, som till och med kallats ett humanitärt krig.

Men precis som för Irakkriget så var själva kriget snabbt och elegant men funktionen nationsbyggnad ej lika framgångsrik. Skulle man ha förutsett detta 2003? Många historiker anser detta idag. En artikel i Washington Post.com diskuterar de försök George W. Bush har gjort för att beskriva sitt möjliga eftermäle. När det kan skrivas är vi alla döda menar Bush.

Själv är jag övertygad om att det finns en förklaring på varför man trodde att man var i ett bättre läge 2003 än 1898--annars hade man inte startat kriget. Det var väl bara det att man underskattade den krutdurk som Saddam Husseins tyranni satt på.

Dangerous Nation beskiver den diplomatiska utvecklingen som om Självständighets-deklarationen ger uttryck för en kontinuerlig revolution från 1776. Kagan kallar t.ex det Amerikanska Inbördeskriget för "The Second Revolution". Den som satte USA tillbaka på sin ursprungliga väg mot ett progressivare samhälle--unikt i världen.

På detta sätt kan man hävda att vad som sker nuförtiden i Mellan Östern är en batalj mellan Irans och USAs revolutioner. Förhoppningsvis blir inte Iran ett nytt Filippinerna.

En av slutsatserna i Dangerous Nation är att USA ser en gynnsam utveckling för mänskligheten som progressiv. Som en kontinuerlig framgångsaga medan t.ex Europa är mer "sustainable". För att inte tala om den radikala Islam, som man då har försökt förbättra med Irakkriget.

Smittar ofriheten i Ryssland oss i Sverige?

Som den politiske lantis jag är skaffade jag mig en lärobok i politisk vetenskap. Den heter Understanding the Political World och är skriven av James N. Danziger 2007.

En tabell i boken påminde mig om organisationen Freedom House. Tyskland, Sverige och USA klassificeras som Liberala demokratier som är fria med avseende på "Political Rights" och "Civil Liberties". På en skala av 1 till 7 får dessa stater PR1, CL1.

Ryssland får PR6, CL5. Kina är ett steg värre det vill säga PR7, CL6. Båda dessa stater anses vara ofria icke-demokratier. Data är från c:a 2006.

Vi bor ju nära Ryssland och jag undrar om vi kan bli smittade eller om dessa tillstånd förblir lokala. Arnold Toynbee sade att så länge en civilisation växer in i barbarernas område är den framgångsrik. Avstannar växten så vinner barbarerna så småningom.

Med förlov sagt tycker jag faktiskt att PR6, CL5 och värre är en slags barbari. Expanderar EU och/eller NATO fortfarande?

Var är fronten idag? Vad händer om kapital i Ryssland finner sin väg in i Sverige? Som till exempel som avlöning av Sverige-Ryssar via socialbidrag? Idén är väl helt vild men kanske kommer sådana lösningar att existera?

Enligt Freedom House är situationen i Ryssland mycket olik den i Sverige. Tydligen tror man inte att Ryssarna själva kommer gåendes eftersom man bantar extensivt i försvaret. Kanske är det för att skydda sig ekonomiskt som man minskar sina utgifter?

Avslutar med ett citat ur Robert Kagans bok The Return of History and the End of Dreams:

"The World's democracies need to begin thinking about how they can protect their interests and defend their prinicples in a world in which these are once again powerfully challenged. This will include establishing new means of gauging and granting international legitimacy to actions."

Med tanke på hur impopulärt Irakkriget blev kanske det dock inte finns något intresse för internationell aktivitet, åtminstone i Europa. Men då får man som Michael Walzer på bigthink.com påpekade sitta och titta på de genocidförhållanden som utvecklar sig, som t.ex i Sudan.