Etnonationalism eller fotbollsnationalism?

Det brukade anses att nationalismen var orsaken till de båda världskrigen i Europa och att man därför skulle tona ned densamma och detta har ju bl.a. resulterat i EU, detta politiska mirakel.

EM i fotboll väcker nationalistiska känslor men jag har just lärt mig i diskussionen efter EM och festligheterna i Spanien att det finns fotbollsnationalism och etnonationalism.

En analys av sammansättningen av de europeiska fotbollslagen visade att de ofta har en sammansättning som är multietnisk. Det lustiga i denna kråksång är då att detta tycks inte bekymra de nationella åskådarna. Det rör sig förmodligen då av en omvänd form av fotbollsnationalism än den som Arthur Koestler talade om. Folk identifierar sig helt enkelt med ena parten för att maximera tillfredsställelsen av äventyret. Man rannsakar sitt minne efter orsaker till att hålla på ett av lagen. Kanske rör detta dyrkande av multietniska lag sig om en begynnande europeiskhet?

Men är detta hela sanningen? Ian Buruma bestämmer sig inte riktigt i sin artikel men menar att nationalismen, som vid Spaniens vinst, känns fräschare än vanligt nuförtiden. "Den är inte uteslutande utan skapar gemenskap". Detta till trots hävdar Dr. Muller att etnonationalismen är här för att stanna vilket borde betyda problem för möjligheterna av en vidare politisk-ekonomisk integrering av EU. Så vida att EU inte lyckas opinionsbilda i riktningen av ett europeiskt medborgarskap likt den vilja att integrera sig som finns i USA bland immigranter.

Dagens ledare på DN.se idag fick mig dock att tappa hakan. Den heter "Lär av Amerika". Så enkelt! Ledaren på DN.se brukar ofta vara ganska tyken mot USA men nu måste det verkligen vara kris. Anne Applebaum, från USA, säger dock ned med Eurokraterna och satsa på trion Tyskland/Frankrike/Storbritannien i stället. Ja det skall bli intressant att se vem som vinner. De som tror på ett förenat Europa eller skeptikerna. I USA debatterar man om vem som skall bli president i Europa debatterar man om det skall bli en president. Det är en mycket viktig debatt. Vill européerna vara med i världspolitiken eller inte i en framtid?

Det bästa vore kanske om Storbritannien och Irland kunde vara den 51:a staten i USA och Tyskland och Frankrike leder EU. "Two is Company. Three is a Crowd." Storbritannien är inte med i EMU. De är inte med i Schengenzonen. De verkar inte, åtminstone om man får tro på The Economist, trivas på Continenten. Den trans-Atlantiska relationen kanske skulle fungera bättre ihop på detta vis?