Hur många demokratiska människor kan man få på Jorden?

Henry A. Kissinger skriver i sin bok Diplomacy från 1994 några år efter Berlinmurens fall det följande:

"The growth of democracy will continue as America's dominant aspiration, but it is necessary to recognize the obstacles it faces at the moment of its seeming philosophical triumph. Curbing the power of the central government has been a principal concern of Western political theorists, whereas, in most other societies, political theory has sought to butress the authority of the state. Nowhere else has there been such an insistence on expanding personal freedom."

Nu, några år senare har Kina och Rysslands auktoritära system dykt upp på horisonten som potentiellt ekonomiskt gångbara och detta har gjort triumfen mindre uppenbar.

Många säger just nu att President Obama inte längre söker att utvidga demokratin på Jorden utan verkar nöja sig med det som är. Är detta på grund av att det inte går att expandera eller är hans pragmatik icke-demokratisk i sin kärna? Någon sade t.o.m. när idén om ett "Concert of Democracies" diskuterades att det inte skulle vara bra att bilda en sådan eftersom det skulle bli uppenbart hur få det var som var demokratiska.

Idén att befolkningstätheten skulle spela en roll i "Nature- vs. Nurture-" balansen för människan är kanske inte ny. Ju fler personer på en ort ju större kunde inflytandet av miljön vara. USA är ju inte speciellt befolkningstät medan Kina verkligen är detta. Indiens och Rysslands situation verkar i så fall tala emot teorin. Indiens demokrati kanske kan diskuteras.

Om det var enbart genetiken som bestämde vad som var det bästa statsskicket för människan borde alla vara demokratiska? Genetiken dikterar förmodligen att det statsskick som för individen imiterar livssituationen för de tidiga människorna, dvs stor personlig frihet, kommer att fungera bäst. Auktoritära system stressar folk onödigtvis.

Vilket är då viktigast att försöka få fler demokratier eller att försöka få folk att samsas om att förbättra klimatförhållandena? Man diskuterar ju för närvarande om USA skall klaga på Kina angående mänskliga rättigheter eller om man skall glömma detta och diskutera sådant som Kina är mer intresserade av. Man diskuterar i Mellanöstern om man skall tala med t.ex Iran om sådant som de vill eller om man skall fortsätta bojkotta dem. Strategiska intressen jämkas med de moraliska.

Kissinger föreslår att man kan emotse ett globalt system efter det Kalla Kriget, som han föreslog skulle ta form i början på 2000talet, vilket stämde, likt Metternichs som baseras på att folk har samma basala värderingar och att en "balance of power" inställer sig. Problemet, som han poängterar, är att alla inte har samma värderingar. Ytterligare ett problem är enligt Kissinger att livslängden på de internationella systemen blir kortare och kortare. Den Westphaliska freden varade 150år medan det Kalla Kriget varade 40år. Detta fenomen talar i så fall för en kontinuerlig förändring forsättningsvis snarare än ett stabilt internationellt system.

Europa har ju också ett ansvar för att sprida demokratin eller att fördjupa den. Själv anser jag att det är viktigare att fördjupa demokratin i EU snarare än att fortsätta utvidgning. Tyskland, Frankrike och Österrike är ju t.ex. emot att Turkiet blir medlem och att Ukraina och Georgien antas som medlemmar. President Obama, precis som President Bush, anser att Turkiet är en given medlem i EU. Jag har en känsla av att Turkiet i stället kunde bli en koordinator och förebild i Mellanöstern än femte hjulet under vagnen i EU. Sverige vill ha med Turkiet (kanske för att Carl Bildt gillar Istambul?).

En slutsats kan vara att eran av det stora finanskriget, vad det nu beror på, folk skriver böcker, just har börjat och därmed hänger demokratins framtid i luften.