Enligt en artikel av Ruth Gledhill på timesonline.co.uk kallad Tony Blair calls on world to wage war on militant Islam så har han inte slutat tänka i en större batalj mot en definierad fiende, något som Obama administrationen lagt ned.
Även om jag inte är Labour så respekterar jag Blair som ledare och Blair har samma utgångspunkt som Obama i fallet Iran enligt följande citat:
"The Iranian Government should not be able to claim that we have refused the opportunity for constructive dialogue, and the stature and importance of such an ancient and extraordinary civilisation means that as a nation, Iran should command respect and be accorded its proper place in the world's affairs."
Ahmadinejad gjorde saken betydligt värre med sitt utspel i Genève häromdagen. Det är ju inte fråga om en statsman från en "ancient and extraordinary civilisation" utan snarare om en tölp. Jag har dock beslutat mig för att inte underestimera Ahmadinejad utan tror att han muckar gräl med avsikten att provocera Israel till en attack på sina kärnteknikanläggningar för att sedan kunna vinna internationella poäng.
Jag tror vidare att det är farligt att anfalla muslimska extremister utan väldigt goda och försvarbara anledningar framledes. Vi har nått en punkt i tiden då vi förlorar mer än vi vinner på detta. Jag är dock ingen vän av militant Islam men jag tror inte man kan bli av med den. Den kommer att finnas lika länge som Väst existerar och är hatobjektet eller till dess moderata muslimer kan göra sig av med den.
De senaste utvecklingarna i Pakistan där Talibanerna intagit ännu en provins kallad Buner ställer då en fråga. Kan man lämna AfPak till sitt öde och satsa alla resurser på Irak? Är det möjligt att åtgärda och stödja demokratiska krafter eller skall man ge upp...medan tid finns?
Det vore naturligtvis att sparka många vänner i ansiktet och utsätta dem för faror. Men är det nödvändigt? Vi hjälpte inte till i Rwanda 1994 där det mördades 800000 människor på 100 dagar. Vi hjälpte inte till i Darfur. Där fanns inget strategiskt viktigt. Vi urskuldar oss med att det inte finns resurser för att ingripa överallt.
I Pakistan finns visserligen kärnvapen men också 175m innevånare. Där har jag antagit den tydligen kontroversiella åsikten att det inte går att vara preemtiv. Det gäller Iran också, om de nu sysslar med kärnvapen och inte bara vill se ut som om de gör detta? Eftersom det talas om missilförsvar så borde det ju gå att skjuta ner dessa när, och framförallt, om de kommer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar