Jag tog ett steg tillbaka för att försöka se vad som pågår i världen

Veckan som gick dominerades ju nyhetsmässigt av G20 mötet och NATO-sammankomsten. Inte mycket nytt men man lyckades förmedla ett för världen positivt budskap vilket i princip betyder att de politiker som står för 85% av världens BNP kan samsas tillräckligt för detta.

Jag välkomnar också NATOs nye generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, Danmarks tidigare statsminister från 2001 till 2009. Danmark har ju varit ett av de länder som varit aktiva även där det blåser både i Irak och i Afghanistan. När skall Sverige gå med i NATO? Det börjar bli dags.

Också mycket positivt är det att Alliansen nu har fått tillbaka den ledning de hade vid valet och som de så mystiskt förlorade. Landet ser mycket stabilt ut med mycket lite missnöje mot regeringsarbetet vilket inger förtroende också internationellt. Det är ju förträffligt att Alliansen kommer att vara i majoritet under EU-ordförandeskapet.

Israels regering bildades under veckan och Premiärministern Binyamin Netanyahu flankeras nu av Avigdor Lieberman som Utrikesminister. Det är inget lätt uppdrag de har framför sig. Israel har ju hamnat i något av en diplomatisk storm angående dess ställning till freden, med framförallt Palestinierna.

Det är dock inte bara problem med Palestinierna utan också med Syrien, som vill ta tillbaka Golan-området med fredsfördrag eller på annat sätt, samt med Egypten. Det är 30 år sedan ett fredsfördrag skrevs med Egypten men detta är enligt The Jerusalem Post och nytimes.com inte att ta för givet. Egypten och Jordanien är för övrigt de enda länderna i trakten som Israel har fredsavtal med. Läser t.ex. i The Jerusalem Post idag att Abu Mazen besöker Irak.

Egypten är ju en del av problemet med Hamas eftersom de inte håller efter vapensmugglingen genom gränsen till Gaza. Det hette ju under Gazakriget att internationell hjälp med att hålla gränsen tät skulle utgå. Dessa löften förstod man dock skulle bli svåra att efterleva. Det har dock inte kommit så många raketer på sistone vilket skulle kunna betyda att kriget faktiskt hade en avskräckande effekt. En annan orsak kan ju vara att Hamas och Fatah för närvarande håller på att försöka lista ut hur de skall få tillgång till bidragspengarna via Salam Fayyad. Hamas är ju inte med i PLO vilket också är ett problem för Abu Mazen, Presidenten för PA. Hamas är också emot Fayyad, Premiärministern i PA, som är USAs och EUs man på platsen.

En viktig orsak till att Israelerna befinner sig i det Heliga Landet är ju Judendomen. Det har skrivits en del i The Jerusalem Post om hur de lite drygt 5m judarna i USA är organiserade i kommuner och hur detta jämför sig med situationen i Israel där de också bor drygt 5m judar.

Den första frågan som inställer sig är vilken organisation som fungerar bäst? I vart fall så har varje kommun i USA tillgång till en rabbbin och en synagoga vilket de inte har men vill ändra till att det blir i Israel. Jag frågar mig då om det är det faktum att man lever som en diaspora i USA som gör skillnaden? De lever ju insprängda bland andra och inte på en plats.

Hur skall en religiös stat organiseras är ju en intressant fråga? Den får ju mer problem än en sekulär stat att vara multikulturell...eller gör den det? Fler och fler i Israel verkar tycka så enligt det senaste valresultatet. Tzipi Livni, den utgående Utrikesministern och ledaren för Israels största parti Kadima, håller dock på att Israel måste skapa en stat för Palestinierna om de skall kunna förbli judiska och demokratiska. Som läget ser ut just nu verkar enda möjligheten vara att bilda en stat där folk går på bidrag betalade av dem som tycker detta är bästa möjligheten.