Dick Erixon beskrev kort diskussionen mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg. Han säger bl.a. "Liberalismens principer leder utvecklingen rätt, medan pragmatism är dömd att misslyckas i det långa loppet." President Obama hävdade ju under presidentvalskampanjen att ideologin är död.
Jag fastnar på denna kommentar därför jag har själv diskuterat detta lite tidigare i relation till vad en persons politiska själ är för något.
Läser nu på Charlemagne's Notebook där en person säger att skillnaden på de Amerikanska Tankesmedjorna och de Europeiska är att de Amerikanska är väldigt polariserade (partisan) medan de Europeiska inte är detta.
Jag frågar mig därför om Européerna försöker arbeta utifrån genomsnittsmänniskans politiska själ, centristiskt, pragmatiskt, medan Amerikanerna arbetar utifrån mer excentriska ståndpunkter, det man strävar efter, men där majoriteten ej befinner sig?
Européerna försöker finna harmonin i genomsnittet medan Amerikanarna försöker flytta folk genom opinionsbildning? Den flytten blir sällan lång men skillnaden i förfarandet med att sondera snittet blir principiellt rätt stor.
För att återgå till Erixons kommentar om att pragmatiken inte fungerar i längden, är inte evolutionens fasta hand väldigt pragmatisk och arbetar denna inte utifrån det biologiska genomsnittet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar