Gudsbilden

Jag skriver lite då och då om hur jag ser på Gud. För den som är intresserad så går det att följa upp dessa inlägg via etiketten Gudsbild.

Jag har kommit fram till att Gud är naturen och att Gud är kärlek. I Wilfrid Stinissens bok Idag är Guds Dag som är en samling förkortade versioner av predikningar, en för varje dag, finner jag på dagen för den 6e april en beskrivning av vad jag personligen kan tolka som att Gud är naturen.

Nu är ju Br. Wilfrid en karmelitmunk och den katolska kyrkan kanske inte håller med men jag tycker det är likt nog för att citera predikningen för var och en att själv avgöra.

Den heter: Hela Skapelsen är i Gud.

I grund och botten är världen god. Allting är Gud. Världen är helig, därför att den varje ögonblick blir skapad av Gud. Du behöver inte gå undan från skapelsen för att finna Gud, den är hans symfoni.

Världen och Gud är inte två motpoler. Gud har inte skapat världen en gång för länge sedan och därefter lämnat den åt sitt öde. Överallt där en skapad varelse finns, där är skaparen närvarande. Såsom parfym sprider vällukt, så utgår skapelsen som en vällukt från Gud.

Du är ständigt omsluten, insvept i Kristi kärlek, du är skapad i honom. Allt vad du gör, gör du i Kristus. Det är därför som synden är så avskyvärd. När du syndar missbrukar du skapelsen och tvingar Gud att bo i ett nedsmutsat tempel. När du vanhedrar en skapad varelse är det Skaparen du kränker.

Om du öppnar dina ögon och ser att Gud är i allt och att allt är i honom, behöver du inte mer fråga dig om han verkligen är närvarande eller ej. Om du har en äkta kontemplativ hållning ställer du dig inte längre utanför livet. I stället ser du tvärs igenom allt och finner Gud dold i allt.

Från ögonblick till ögonblick skapar Gud allt du behöver; det enda du har att göra är att ta emot allt ur hans hand. Om du lär dig att se skapelsens innersta mening, finner du alltid orsaker till tacksamhet.