Språkfrågan i EU

Tittade lite på siten Debate Europe som Margot Wallström rekommenderade i sin blogg. Siten är konstruerad för att man skall kunna få en uppfattning om vilka frågor som intresserar EU medlemmarna och att man skall kunna delta i diskussioner över dessa ämnen. Allt för att öka möjligheten till en demokratisk utveckling av EU.

En fråga som intresserar mig är frågan om i vilken riktning frågan om EU språken går. Den verkar vara lite känslig. Personer från språkområden som de skandinaviska med relativt få individer har naturligtvis lättare att acceptera en tvåspråkighet än de större språkområderna.

Drog själv slutsatsen att eftersom engelskan är ett så dominerande språk med 600m talande, samtidigt som det är vetenskapens och det internationella företagandets språk, kommer de flesta EU länder att bli essentiellt tvåspråkiga med engelskan inom en inte alltför lång framtid.

Kanske är redan generationen som börjar med 80talisterna tvåspråkig i många länder? Detta skulle ju betyda att engelskan i praktiken i framtiden blev EU-språket samtidigt som man hade 27 officiella språk för att bevara alla länders litteraturskatter.

Någon förde då upp synpunkten att vederbörande trodde att Storbritannien skulle gå ur EU och att det kanske var bättre att Franska eller Tyska blev EU språket. Enligt min teori skulle detta inte fungera. Frågan är om inte engelskan för närvarande är förutsättningen för EU. Det som skapar lite samhörighet.

Frågan om vilket språk som hör till den Europeiska identiteten är ju central. En fråga om den Europeiska identiteten på Debate Europe drog in 238 kommentarer. Språkfrågan gav 23 kommentarer.

En funktionär från EU menade att EU är och förblir flerspråkigt. Detta är dock emot trenden i världen där små språk försvinner i ett raskt tempo för närvarande.

En slutsats var dock från diskussionen att trots att den Anglo-amerikanska kulturen är väldigt populär så är tanken på att engelskan kommer att dominera inte populär. Därför satsas tydligen mycket energi på översättningsfunktionen.