Man demonstrerar i Frankrike, nationellt. Det verkar vara mest av socialistgradet. Rätt många också. Lika många som hyllade President Obama härom dagen.
Det är finanskris och Amerikanerna hyllar sin ledare medan Fransmännen strejkar. Man undrar varför man räddar banker när det är vanligt folk som far illa. Man vill ha kontanter.
Det var Tyskarna som började med att säga att dessa stimulanspaket bara är slöseri. Det säger en del i Sverige också. Det är inte självklart i alla fall. I USA finns det folk som säger att stimulans är bra men paketen måste vara större.
Eftersom jag inte är ekonom är jag själv frågande. Som ekonomerna verkar vara själva. Min magkänsla är att den här gången är stimulanspaketen slöseri. Det mesta av pengarna kommer mystiskt att försvinna och vanligt folk står i skuld.
En del klagar på kostnaden för kriget i Irak. 3000 miljarder. Kriget mot finanskrisen verkar bli lika dyrt?
20090128
Israelerna funderar vidare på sin situation
Debatten går varm på The Jerusalem Post om den situation Israel nu befinner sig i och hur man skall förhålla sig till USAs medlingsförsök.
Iran var tydligen inte speciellt imponerade av Obamas muslimska utspel på TV kanalen al-Arabiya. Ahmadihejad vill att USA skall lägga ned vapnen över hela världen och be om ursäkt för än det ena än det andra. Eftersom detta inte är möjligt är svaret som vanligt ett jaså.
En av artiklarna nedan diskuterar Israels position i vad författaren kallar det Muslimska Kalla Kriget. Detta är friktionen mellan Iran, Syrien, Qatar, Hisbollahs Libanon och Hamas och de moderata arabstaterna Saudiarabien, Egypten, Jordanien samt de flesta Gulfstaterna. Hamastan är här en vårta i det arabiska riket både för Israel och för dessa sunni-muslimska riken.
Striden om sunni-irakier och shiitiska irakier har tydligen också börjat mellan de två blocken. Frågan är vilken bild den Amerikanske medlaren George J. Mitchell tar med sig tillbaka till President Obama från den arabiska blocket. Problemet för Obama är ju att han alienerar sig med det ena blocket om han kontaktar det andra. Man ser tydligen lite oroligt på flirtisen med Iran både i Israel och i arabblocket.
Enligt Carl Bildt är den svenska positionen att Hamas måste försonas med Fatah. Det är också den springande punkten i en femstatslösning noterad av Thomas L. Friedman på nytimes.com idag. Om jag har förstått saken rätt finns det mycket små möjligheter för att detta skall lyckas om inte ekonomiska incitament fungerar, dvs bidrag till Palestinierna administreras genom The Palestinian Authority och Mahmoud Abbas. Arabblocket tror dock att en dylik utveckling leder till att Hamas tar över och problemet blir större med risk för spridning till deras territorier.
De moderata arabstaterna är alltså emot en tvåstatslösning anser en av författarna nedan. Detta skulle ju i så fall vara viktigt för valet eftersom Likud då förefaller vara i ett bättre ljus än vad de var. De har ju blivit starkare på grund av att de förutsåg bildandet av Hamastan. Detta verkar vara en säkerhetspolitisk realitet som man tycks ignorera i de Européiska resonemangen.
Källor:
Iran: US policy must profoundly change
Another price of the Gaza operation
Post-Gaza realism
Obama and the Muslim cold war
Iran var tydligen inte speciellt imponerade av Obamas muslimska utspel på TV kanalen al-Arabiya. Ahmadihejad vill att USA skall lägga ned vapnen över hela världen och be om ursäkt för än det ena än det andra. Eftersom detta inte är möjligt är svaret som vanligt ett jaså.
En av artiklarna nedan diskuterar Israels position i vad författaren kallar det Muslimska Kalla Kriget. Detta är friktionen mellan Iran, Syrien, Qatar, Hisbollahs Libanon och Hamas och de moderata arabstaterna Saudiarabien, Egypten, Jordanien samt de flesta Gulfstaterna. Hamastan är här en vårta i det arabiska riket både för Israel och för dessa sunni-muslimska riken.
Striden om sunni-irakier och shiitiska irakier har tydligen också börjat mellan de två blocken. Frågan är vilken bild den Amerikanske medlaren George J. Mitchell tar med sig tillbaka till President Obama från den arabiska blocket. Problemet för Obama är ju att han alienerar sig med det ena blocket om han kontaktar det andra. Man ser tydligen lite oroligt på flirtisen med Iran både i Israel och i arabblocket.
Enligt Carl Bildt är den svenska positionen att Hamas måste försonas med Fatah. Det är också den springande punkten i en femstatslösning noterad av Thomas L. Friedman på nytimes.com idag. Om jag har förstått saken rätt finns det mycket små möjligheter för att detta skall lyckas om inte ekonomiska incitament fungerar, dvs bidrag till Palestinierna administreras genom The Palestinian Authority och Mahmoud Abbas. Arabblocket tror dock att en dylik utveckling leder till att Hamas tar över och problemet blir större med risk för spridning till deras territorier.
De moderata arabstaterna är alltså emot en tvåstatslösning anser en av författarna nedan. Detta skulle ju i så fall vara viktigt för valet eftersom Likud då förefaller vara i ett bättre ljus än vad de var. De har ju blivit starkare på grund av att de förutsåg bildandet av Hamastan. Detta verkar vara en säkerhetspolitisk realitet som man tycks ignorera i de Européiska resonemangen.
Källor:
Iran: US policy must profoundly change
Another price of the Gaza operation
Post-Gaza realism
Obama and the Muslim cold war
20090127
Jimmy Carters diskussion om enstatslösningen
Jag har den senaste tiden nått fram till diskussionen om enstatslöningen mellan Israel och Palestinierna.
Den före detta Amerikanske Presidenten Jimmy Carter har med sin erfarenhet belyst problemet i en artikel: No Palestine, catastrophe for Israel.
Enligt Carter så finns det bara tre lösningar med enstatslösningen, alla lika dåliga, eftersom de Palestinska araberna inom kort blir fler än judarna: 1) Israel får göra sig av med Palestinier, dvs etnisk rensning; 2) De arabiska Palestinierna får bo utan rösträtt, dvs apartheid; eller 3) den judiska staten försvinner eftersom de Palestinska araberna tar över på grund av rösträtt med majoritet.
Om jag förstått saken rätt finns det en ytterligare lösning, dvs Likuds. De vill bygga upp ekonomin för Palestinierna för att sedan lösa politiken då säkerheten förbättrats avsevärt på grund av den ökade levnadstandarden vilket skulle kunna medföra att en tvåstatslösning blir möjlig.
Problemet med denna lösning är att Likud talar lite mot sig själv. Fatah och Hamas har ju visat vad de använder miljarder av dollars i stöd från Västvärlden till. Nämligen att göra Gaza till en terroristbas. Varför skulle de ändra attityd nu? Verbalt har de inte gjort detta hittills.
Den före detta Amerikanske Presidenten Jimmy Carter har med sin erfarenhet belyst problemet i en artikel: No Palestine, catastrophe for Israel.
Enligt Carter så finns det bara tre lösningar med enstatslösningen, alla lika dåliga, eftersom de Palestinska araberna inom kort blir fler än judarna: 1) Israel får göra sig av med Palestinier, dvs etnisk rensning; 2) De arabiska Palestinierna får bo utan rösträtt, dvs apartheid; eller 3) den judiska staten försvinner eftersom de Palestinska araberna tar över på grund av rösträtt med majoritet.
Om jag förstått saken rätt finns det en ytterligare lösning, dvs Likuds. De vill bygga upp ekonomin för Palestinierna för att sedan lösa politiken då säkerheten förbättrats avsevärt på grund av den ökade levnadstandarden vilket skulle kunna medföra att en tvåstatslösning blir möjlig.
Problemet med denna lösning är att Likud talar lite mot sig själv. Fatah och Hamas har ju visat vad de använder miljarder av dollars i stöd från Västvärlden till. Nämligen att göra Gaza till en terroristbas. Varför skulle de ändra attityd nu? Verbalt har de inte gjort detta hittills.
Israel som modell för den Globaliserade Världen?
Läste en krönika av Caroline B. Glick på The Jerusalem Post som bl.a. tar upp anti-jihadisten Geert Wilders öden. Krönikan heter Our World: Defending Freedom's Defenders. Ja, frågan är om "Kriget mot Terrorismen" verkligen är slut? I Israel är man kanske inte helt övertygade. Följande citat stämmer med något som jag själv skrivit i min blogg:
"Last month Wilders visited Israel and was the keynote speaker at a counter-jihad conference at the Menachem Begin Heritage Center in Jerusalem sponsored by MK Dr. Aryeh Eldad. Speaking to a standing-room only crowd, and under heavy guard, Wilders argued that Israel is a frontline state in the global jihad. The war against Israel, he claimed has nothing to do with territory, and everything to do with ideology. Israel, as the forward outpost of Western civilization in the Islamic world, stands in the way of Islamic expansion. Consequently, he claimed, when Israel defends itself by fighting its enemies, it is also protecting Europe and the rest of the free world."
Jag ser det inte riktigt på samma vis eftersom jag ser problemet mer som att den globaliserade världen hotas av dem som står utanför. Inte nödvändigtvis muslimer även om detta är en del av problemet.
Det Israeliska folket väljer just nu i ökad uträckning ett parti som inte tror på en tvåstatslösning. Känner de något i luften som man inte riktigt får korn på här uppe i kalla Norden? Likuds ledare Binyamin Netanyahu tror enligt Wikipedia att vi nu befinner oss vid pass 1938 och att Iran representerar Nazi-Tysland i denna ekvation.
Alla i Israel är inte så pessimistiska över Irans framtida roll i regionen. Enligt en artikel i The Jerusalem Post beskriver en före detta chef för säkerhetspolisen i Israel, Ephraim Halevy, den kanske mildaste tolkningen av situationen med Iran. Artikeln kallas Iran talks an opportunity for Israel.
Halevy menar att den Iranska regimen är motiverad av religion men kommer att göra allt för att säkra sin stat. Det låga oljepriset, hög arbetslöshet och en 30% inflation har lett till att statens stabilitet hotas och därför finns det möjligheter att de kan komma att ändra sig på viktiga punkter som skulle medföra framsteg i de förandlingar som USA vill initiera.
Den tidigare Israeliska ambassadören till Iran, Uri Lubrani, menar dock att Iran befinner sig på en väg mot krig mot Väst. Han sätter sitt hopp till att Irans folk skall göra uppror mot regimen med hjälp av Väst.
President Barack H. Obama har startat en charmoffensiv mot Arabvärlden och Persien. Han gav nyligen sin första intervju till en arabisk TV station. Han ringer sitt första samtal till Mahmoud Abbas. Han utser ett manligt sändebud till regionen som hade en lebanesisk mor. Det framgår av intervjun att han kommer att tilltala den muslimska världen i en av deras huvudstäder under de första 100 dagarna av sitt presidentskap.
Israel verkar alltså med sin bakgrund försiktigt optimistiska för denna utveckling. Själv är jag väldigt nyfiken över hur muslimerna kommer att reagera på Obamas utspel. Han säger i intervjun att vi är inte fiender. Det vet de moderata muslimerna redan men kommer jihadisterna att bry sig? Med andra ord, vill de ha fred?
Uppdatering: Davosbloggen DN.se Jan 29, 2009 Netanyahu markerar mot Iran
"Last month Wilders visited Israel and was the keynote speaker at a counter-jihad conference at the Menachem Begin Heritage Center in Jerusalem sponsored by MK Dr. Aryeh Eldad. Speaking to a standing-room only crowd, and under heavy guard, Wilders argued that Israel is a frontline state in the global jihad. The war against Israel, he claimed has nothing to do with territory, and everything to do with ideology. Israel, as the forward outpost of Western civilization in the Islamic world, stands in the way of Islamic expansion. Consequently, he claimed, when Israel defends itself by fighting its enemies, it is also protecting Europe and the rest of the free world."
Jag ser det inte riktigt på samma vis eftersom jag ser problemet mer som att den globaliserade världen hotas av dem som står utanför. Inte nödvändigtvis muslimer även om detta är en del av problemet.
Det Israeliska folket väljer just nu i ökad uträckning ett parti som inte tror på en tvåstatslösning. Känner de något i luften som man inte riktigt får korn på här uppe i kalla Norden? Likuds ledare Binyamin Netanyahu tror enligt Wikipedia att vi nu befinner oss vid pass 1938 och att Iran representerar Nazi-Tysland i denna ekvation.
Alla i Israel är inte så pessimistiska över Irans framtida roll i regionen. Enligt en artikel i The Jerusalem Post beskriver en före detta chef för säkerhetspolisen i Israel, Ephraim Halevy, den kanske mildaste tolkningen av situationen med Iran. Artikeln kallas Iran talks an opportunity for Israel.
Halevy menar att den Iranska regimen är motiverad av religion men kommer att göra allt för att säkra sin stat. Det låga oljepriset, hög arbetslöshet och en 30% inflation har lett till att statens stabilitet hotas och därför finns det möjligheter att de kan komma att ändra sig på viktiga punkter som skulle medföra framsteg i de förandlingar som USA vill initiera.
Den tidigare Israeliska ambassadören till Iran, Uri Lubrani, menar dock att Iran befinner sig på en väg mot krig mot Väst. Han sätter sitt hopp till att Irans folk skall göra uppror mot regimen med hjälp av Väst.
President Barack H. Obama har startat en charmoffensiv mot Arabvärlden och Persien. Han gav nyligen sin första intervju till en arabisk TV station. Han ringer sitt första samtal till Mahmoud Abbas. Han utser ett manligt sändebud till regionen som hade en lebanesisk mor. Det framgår av intervjun att han kommer att tilltala den muslimska världen i en av deras huvudstäder under de första 100 dagarna av sitt presidentskap.
Israel verkar alltså med sin bakgrund försiktigt optimistiska för denna utveckling. Själv är jag väldigt nyfiken över hur muslimerna kommer att reagera på Obamas utspel. Han säger i intervjun att vi är inte fiender. Det vet de moderata muslimerna redan men kommer jihadisterna att bry sig? Med andra ord, vill de ha fred?
Uppdatering: Davosbloggen DN.se Jan 29, 2009 Netanyahu markerar mot Iran
20090126
Det Israeliska valet
Det två största partierna Likud och Kadima manövrerar nu på grund av sina skiljaktigheter för en seger i valet den 10:e februari. Tzipi Livni från Kadima, en gång Likudmedlem, är för en tvåstatslösning och menar att en Likud-ledd regering under Binyamin Netanyahu kommer att få problem med Obamas administration. Livni har sagt i TIME Magazine att om Israel skall förbli en judisk demokrati så kommer de att behöva skilja sig från land. Netanyahu tror inte att han får problem med Obama även om han inte är för en tvåstatslösning. Han talar i stället om en viss grad av autonomi för Palestinierna där Israel går in och satsar för att bygga upp deras ekonomi. I en framtid diskuterar man politiska lösningar.
Likud, som leder över Kadima i sonderingarna, vill bilda regering med Yisrael Beiteinu, Arbetarpartiet och Shas, enligt Likud partimedarbetare. Yisrael Beiteinu har talat om att kasta ut Israel-araber och är ultra-nationalistiska. De består till stor del av ryska immigranter. Det troligaste är alltså att Kadima som utrymde Gaza och därmed lade grunden för Hamastan inte kommer att vara med i en regering utan kommer att hamna i opposition. Livni vill om hon vinner bilda regering med Likud och Arbetarpartiet med sig själv som PM i mitten.
Tzipi Livni säger att Netanyahu var en dålig premiärminister förra gången, dvs 1996 till 1999 och vill ha en publik debatt med honom för att visa vad som är huvudfrågorna. Likud kontrar dock med att Netanyahu slog till mot terrorism, som nådde bottennivåer, samt att han som finansminister förbättrade Israels ekonomi.
Samarbetet mellan Likud och Yisrael Beiteinu är dock inte friktionsfritt vilket, eftersom Yisrael Beiteinu är lika stort som Arbetarpartiet, kan komma att hämma bildandet av en polariserad höger-vänsterregering utan Kadima.
På den för fredförhandlingarna känsliga frågan om expansion av bosättningarna på Västbanken sade Netanyahu till Tony Blair, som är "special envoy" till Kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN), att man kommer inte att expandera men ej heller förhindra naturlig tillväxt.
Resultatet av valet kommer alltså att påverka fredsprocessen och samarbetet med USA och EU högst betydligt. Båda ledarna ser Iran som ett mäktigt problem.
Just nu är pollresultaten i mandat ungefär: Likud, 31; Kadima, 25; Arbetarpartiet, 15; Yisrael Beiteinu, 14; Shas, 10. En kort presentation av partierna kan ses här.
Likud, som leder över Kadima i sonderingarna, vill bilda regering med Yisrael Beiteinu, Arbetarpartiet och Shas, enligt Likud partimedarbetare. Yisrael Beiteinu har talat om att kasta ut Israel-araber och är ultra-nationalistiska. De består till stor del av ryska immigranter. Det troligaste är alltså att Kadima som utrymde Gaza och därmed lade grunden för Hamastan inte kommer att vara med i en regering utan kommer att hamna i opposition. Livni vill om hon vinner bilda regering med Likud och Arbetarpartiet med sig själv som PM i mitten.
Tzipi Livni säger att Netanyahu var en dålig premiärminister förra gången, dvs 1996 till 1999 och vill ha en publik debatt med honom för att visa vad som är huvudfrågorna. Likud kontrar dock med att Netanyahu slog till mot terrorism, som nådde bottennivåer, samt att han som finansminister förbättrade Israels ekonomi.
Samarbetet mellan Likud och Yisrael Beiteinu är dock inte friktionsfritt vilket, eftersom Yisrael Beiteinu är lika stort som Arbetarpartiet, kan komma att hämma bildandet av en polariserad höger-vänsterregering utan Kadima.
På den för fredförhandlingarna känsliga frågan om expansion av bosättningarna på Västbanken sade Netanyahu till Tony Blair, som är "special envoy" till Kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN), att man kommer inte att expandera men ej heller förhindra naturlig tillväxt.
Resultatet av valet kommer alltså att påverka fredsprocessen och samarbetet med USA och EU högst betydligt. Båda ledarna ser Iran som ett mäktigt problem.
Just nu är pollresultaten i mandat ungefär: Likud, 31; Kadima, 25; Arbetarpartiet, 15; Yisrael Beiteinu, 14; Shas, 10. En kort presentation av partierna kan ses här.
20090124
Hamastan?
I en artikel på wsj.com hävdar Binyamin Netanyahu att han och andra i Likud partiet förutsåg bildandet av "Hamastan" i Gaza när man skapade det maktvakuum som uppstod efter att Israel under Ariel Sharons ledning utrymde Gaza. Detta är också vad sonderingarna visar just nu där Netanyahu leder och troligtvis blir den nye premiärministern. Det skall också nämnas att det fjärde till tredje största partiet Yisrael Beiteinu under Abigdor Lieberman också är konservativt.
Vad jag lärt mig från den nyss nämnda artikeln och från vad jag skrivit om tidigare är att säkerheten för Israel står främst på Israelernas dagordning. Just nu, i eftertanken på det korta kriget i Gaza, har på något sätt USA och Europa med hjälp av Egypten ersatt Israels behov av att säkra vad Netanyahu kallar Hamastan. Det tycks mig svårsmält för Israelerna.
Man talar i USA och EU om att helt öppna gränserna till Gaza. Detta skulle innebära att de får skulden när Hamas bygger upp sin vapenmakt igen och när kanske missiler med längre räckvidd börjar användas. Det är väldigt svårt för mig att se hur Gaza skulle kunna öppnas upp utan att Hamas totalt ändrar sin inställning till Israel. Med förlov sagt, hur skall USA och EU kunna hindra vapenexporten, som redan verkar vara på gång i samma tunnlar, om inte Israel kunnat detta tidigare? USA och EU säger bara att "det verkar som om Egypten inte riktigt håller vad de lovar". Egypten har för övrigt sagt att det inte kommer några vapen genom deras territorium utan de kommer via havet. Kanske därför har nu Frankrike skickat en fregatt som skall patrullera området.
Netanyahu vill inte lämna tillbaka några territorier utan bygga upp den så kallat Palestinska sfären säkerhetsmässigt och ekonomiskt för att sedan nå politiska lösningar. Det är just detta med hur man löser säkerheten som är knäckfrågan mellan en enstatslösning och en tvåstatslösning. Enstatslösningen har den fördelen att man löser säkerheten själv.
Problemet blir ju med demokratin om demografin visar att Palestinierna blir till antalet fler. Det lär de ska bli om c:a 10 år. På något sätt undrar åtminstone jag hur judarna i Israel skulle reagera om de befann sig i ett politiskt underläge antalsmässigt om tio år i en stat. Är det verkligen möjligt politiskt att konstruera en sådan nation? Några anser att detta är en situation som liknar den som var i Sydafrika. Jag finner inte många likheter. Det rör ju sig t.ex. inte om en kolonialisering utan ett ursprungligt FN beslut om att judarna skulle få en stat.
Vad jag lärt mig från den nyss nämnda artikeln och från vad jag skrivit om tidigare är att säkerheten för Israel står främst på Israelernas dagordning. Just nu, i eftertanken på det korta kriget i Gaza, har på något sätt USA och Europa med hjälp av Egypten ersatt Israels behov av att säkra vad Netanyahu kallar Hamastan. Det tycks mig svårsmält för Israelerna.
Man talar i USA och EU om att helt öppna gränserna till Gaza. Detta skulle innebära att de får skulden när Hamas bygger upp sin vapenmakt igen och när kanske missiler med längre räckvidd börjar användas. Det är väldigt svårt för mig att se hur Gaza skulle kunna öppnas upp utan att Hamas totalt ändrar sin inställning till Israel. Med förlov sagt, hur skall USA och EU kunna hindra vapenexporten, som redan verkar vara på gång i samma tunnlar, om inte Israel kunnat detta tidigare? USA och EU säger bara att "det verkar som om Egypten inte riktigt håller vad de lovar". Egypten har för övrigt sagt att det inte kommer några vapen genom deras territorium utan de kommer via havet. Kanske därför har nu Frankrike skickat en fregatt som skall patrullera området.
Netanyahu vill inte lämna tillbaka några territorier utan bygga upp den så kallat Palestinska sfären säkerhetsmässigt och ekonomiskt för att sedan nå politiska lösningar. Det är just detta med hur man löser säkerheten som är knäckfrågan mellan en enstatslösning och en tvåstatslösning. Enstatslösningen har den fördelen att man löser säkerheten själv.
Problemet blir ju med demokratin om demografin visar att Palestinierna blir till antalet fler. Det lär de ska bli om c:a 10 år. På något sätt undrar åtminstone jag hur judarna i Israel skulle reagera om de befann sig i ett politiskt underläge antalsmässigt om tio år i en stat. Är det verkligen möjligt politiskt att konstruera en sådan nation? Några anser att detta är en situation som liknar den som var i Sydafrika. Jag finner inte många likheter. Det rör ju sig t.ex. inte om en kolonialisering utan ett ursprungligt FN beslut om att judarna skulle få en stat.
Salam Fayyad?
Martin Indyk, en före detta USA ambassadör till Israel som nu arbetar på Brookings Institution, föreslår att Barack H. Obama kan försöka ta kommandot i Israel/Palestina frågan genom att få igång en humanitär och rekonstruktiv uppbyggnad a Gaza under ledning av premiärministern för The Palestinian Authority Salam Fayyad.
Detta hävdar en artikel i The Christian Science Monitor som också påpekar att det är väldigt viktigt att komma igång snabbt och även innan det Israeliska valet den 10:e februari. Ett sådant förfarande skulle arbeta för ett framtida samlat moderat Palestinskt styre som kan fortsätta fredsförhandlingar med Israel.
Condoleezza Rice, USAs tidigare utrikesminister, har arbetat mycket med Salam Fayyad när det gäller igångsättande av företag på Västbanken. Salam Fayyad skrev i en artikel på FT.com nyligen att det inte hjälper med bara en ekonomisk lösning i frågan utan att det också måste till en politisk lösning. Han talar därmed emot enstatslöningen som kan bli aktuell igen om Binyamin Netanyahu blir regeringschef efter valet.
Enligt artikeln på FT.com talade Fayyad för ett politiskt korrekt stöd för investeringar och bistånd. Detta skulle kunna betyda att han inte vill ha stöd från USA utan snarare vill ha det från EU? Det kan alltså bli problem med ett enat Amerikanskt och Europeiskt stöd i och med att USA anses för partisk mot Israel. Eventuellt kan detta läge ha förändrats i och med den nya administrationen då George Mitchell, det nya amerikanska sändebudet till Mellan Östern, anses inte vara varken pro-Israelisk eller pro-Palestinsk, enligt Martin Indyk.
Tydligen accepterar nu Hamas tanken på att Abbas personal kan sköta kontrollen av gränsövergångar, om de redan är bosatta i Gaza, vad nu detta kan ha för betydelse. Hamas vill tydligen att eventuell kontrollpersonal från EU vid gränsövergångar blir Turkisk? EU hade personal vid övergången i Rafah, på den Egyptiska gränsen, innan Hamas tog över 2007 i Gaza då Egypten stängde övergången. Fatah och Hamas har fått miljarder på miljarder dollar av EU och kan inte prata med en vanlig kristen europé. Vad är det här för människor egentligen?
EUs roll i konflikten är dock minst sagt komplicerad som Judy Dempsey på iht.com påpekade i en artikel den 7 januari 2009.
Detta hävdar en artikel i The Christian Science Monitor som också påpekar att det är väldigt viktigt att komma igång snabbt och även innan det Israeliska valet den 10:e februari. Ett sådant förfarande skulle arbeta för ett framtida samlat moderat Palestinskt styre som kan fortsätta fredsförhandlingar med Israel.
Condoleezza Rice, USAs tidigare utrikesminister, har arbetat mycket med Salam Fayyad när det gäller igångsättande av företag på Västbanken. Salam Fayyad skrev i en artikel på FT.com nyligen att det inte hjälper med bara en ekonomisk lösning i frågan utan att det också måste till en politisk lösning. Han talar därmed emot enstatslöningen som kan bli aktuell igen om Binyamin Netanyahu blir regeringschef efter valet.
Enligt artikeln på FT.com talade Fayyad för ett politiskt korrekt stöd för investeringar och bistånd. Detta skulle kunna betyda att han inte vill ha stöd från USA utan snarare vill ha det från EU? Det kan alltså bli problem med ett enat Amerikanskt och Europeiskt stöd i och med att USA anses för partisk mot Israel. Eventuellt kan detta läge ha förändrats i och med den nya administrationen då George Mitchell, det nya amerikanska sändebudet till Mellan Östern, anses inte vara varken pro-Israelisk eller pro-Palestinsk, enligt Martin Indyk.
Tydligen accepterar nu Hamas tanken på att Abbas personal kan sköta kontrollen av gränsövergångar, om de redan är bosatta i Gaza, vad nu detta kan ha för betydelse. Hamas vill tydligen att eventuell kontrollpersonal från EU vid gränsövergångar blir Turkisk? EU hade personal vid övergången i Rafah, på den Egyptiska gränsen, innan Hamas tog över 2007 i Gaza då Egypten stängde övergången. Fatah och Hamas har fått miljarder på miljarder dollar av EU och kan inte prata med en vanlig kristen europé. Vad är det här för människor egentligen?
EUs roll i konflikten är dock minst sagt komplicerad som Judy Dempsey på iht.com påpekade i en artikel den 7 januari 2009.
20090122
Isratine
I en artikel idag på nytimes.com skriver Muammar Qaddafi, Libyens ledare, att Israelerna och Palestinierna skall bilda en en-statslösning, "Isratine". Ett av hans argument mot en två-statslösning är att Israel inte kan komma att acceptera en väpnad islamisk stat på så nära håll. Qaddafi anser dock att judarna har rätt att bo i Israel, eller kanske snarare i det gamla Palestina.
Jag läste med intresse också Ulf Bjerelds information om diskussionen mellan en en-statslösning och en två-statslösning. Han diskuterade med Torbjörn Tännsjö på radion i morse som hävdar en en-statslösning. Bjereld tror dock att en sådan ligger minst 30-40 år framåt i tiden, eftersom den är realpolitiskt omöjlig i nuläget, och tror i stället på en två-statslösning inom 3-4 år.
I och med att Hamas nu hävdar sin rätt gentemot Fatah och försöker tvinga internationella aktörer att stödja dem direkt drabbas dessa möjligen av beslutsångest. En koalition av judiska, amerikanska araber och kristna uppvaktar nu Barack H. Obama och förordar en två-statslösning. Man menar att Obama kan vara den siste presidenten som har denna möjlighet. Saudiarabien har också hotat Israel med att möjligheten till en fredlig lösning inte kvarstår i evighet.
Steven Erlanger på iht.com bedömer läget för att Hamas tar befälet över Västbankens Palestiner som stor och pekar på den legitimitets förlust som drabbat Abbas. Israel tror dock att Abbas kommer att vinna ett eventuellt val.
Kommer EU nu att börja tala med Hamas för att bygga upp Gaza? Tillsammans med kanske Saudiarabien? De har redan lovat $1bn. John R. Boltons tre-statslösning med Saudiarabien på Gaza och EU på Västbanken?
Jag håller fortfarande med Tzipi Livni om att det vore fel att tala med Hamas. Vad som då krävs är dock att det går att med monetära påtryckningar från Västbanken att tvinga Hamas till underkastelse. Visar det sig nu att Hamas själv kan lösa sin ekonomi från Persiskt/Arabiskt håll uppstår ju en helt ny situation. Speciellt som denna sfär är uppdelad i en Saudiarabisk, Egyptisk och en Syrisk, Iransk domän. Jordanien och Libanon står tydligen och väger mellan blocken.
Jag läste med intresse också Ulf Bjerelds information om diskussionen mellan en en-statslösning och en två-statslösning. Han diskuterade med Torbjörn Tännsjö på radion i morse som hävdar en en-statslösning. Bjereld tror dock att en sådan ligger minst 30-40 år framåt i tiden, eftersom den är realpolitiskt omöjlig i nuläget, och tror i stället på en två-statslösning inom 3-4 år.
I och med att Hamas nu hävdar sin rätt gentemot Fatah och försöker tvinga internationella aktörer att stödja dem direkt drabbas dessa möjligen av beslutsångest. En koalition av judiska, amerikanska araber och kristna uppvaktar nu Barack H. Obama och förordar en två-statslösning. Man menar att Obama kan vara den siste presidenten som har denna möjlighet. Saudiarabien har också hotat Israel med att möjligheten till en fredlig lösning inte kvarstår i evighet.
Steven Erlanger på iht.com bedömer läget för att Hamas tar befälet över Västbankens Palestiner som stor och pekar på den legitimitets förlust som drabbat Abbas. Israel tror dock att Abbas kommer att vinna ett eventuellt val.
Kommer EU nu att börja tala med Hamas för att bygga upp Gaza? Tillsammans med kanske Saudiarabien? De har redan lovat $1bn. John R. Boltons tre-statslösning med Saudiarabien på Gaza och EU på Västbanken?
Jag håller fortfarande med Tzipi Livni om att det vore fel att tala med Hamas. Vad som då krävs är dock att det går att med monetära påtryckningar från Västbanken att tvinga Hamas till underkastelse. Visar det sig nu att Hamas själv kan lösa sin ekonomi från Persiskt/Arabiskt håll uppstår ju en helt ny situation. Speciellt som denna sfär är uppdelad i en Saudiarabisk, Egyptisk och en Syrisk, Iransk domän. Jordanien och Libanon står tydligen och väger mellan blocken.
20090121
Mot den Israeliska/Palestinska två-statslösningen
Många verkar ense över att en två-statslösning på konflikten kan materialisera om Hamas går med på att Mahmoud Abbas och The Palestinian Authority driver både Västbanken och Gaza.
Efter vad som hänt är detta ett mycket surt äpple för Hamas att bita i. Men PA hade innan krisen redan kontroll av 58% av Gazas ekonomiska försörjning, mycket vilket kommer från EU. Nu säger EU att det blir inte någon hjälp med rekonstruktion i Gaza om inte PA står för hela Palestina.
EU försöker nu sätta press på Israel så att de öppnar portarna till Gaza något Israel är generellt tveksam till eftersom de vill förhindra att Hamas beväpnar sig igen, något Hamas öppet har lovat göra.
EU förväntas hjälpa till med att förhindra vapensmugglingen vilket även USA har gjort via ett "Memorandum of Understanding" som Condoleezza Rice och Tzipi Livni arrangerade i USA häromdagen. Detta har varit en viktig faktor för att Israel initierade sin ensidiga vapenvila som sedermera följdes av Hamas.
Det är val i Israel den 10:e februari. Benjamin Nethanyahu har gått framåt jämfört med Tzipi Livni men koalitionen Livni/Barak, dvs Kadima/Arbetarpartiet har också stärkts. Sonderingarna talar dock just nu för att Likud och Nethanyahu vinner i valet. Det skulle betyda hårdare tag. Nethanyahu var under offensiven för att tillfoga Hamas större skada.
Barack H. Obama ringde både Olmert och Abbas idag, dvs på sin första arbetsdag. Tysklands Frank-Walter Steinmeier har lagt fram en fem-punktsplan för fred och vill att EU skall bli starkt engagerat. Frankrike är också aktiva.
Efter vad som hänt är detta ett mycket surt äpple för Hamas att bita i. Men PA hade innan krisen redan kontroll av 58% av Gazas ekonomiska försörjning, mycket vilket kommer från EU. Nu säger EU att det blir inte någon hjälp med rekonstruktion i Gaza om inte PA står för hela Palestina.
EU försöker nu sätta press på Israel så att de öppnar portarna till Gaza något Israel är generellt tveksam till eftersom de vill förhindra att Hamas beväpnar sig igen, något Hamas öppet har lovat göra.
EU förväntas hjälpa till med att förhindra vapensmugglingen vilket även USA har gjort via ett "Memorandum of Understanding" som Condoleezza Rice och Tzipi Livni arrangerade i USA häromdagen. Detta har varit en viktig faktor för att Israel initierade sin ensidiga vapenvila som sedermera följdes av Hamas.
Det är val i Israel den 10:e februari. Benjamin Nethanyahu har gått framåt jämfört med Tzipi Livni men koalitionen Livni/Barak, dvs Kadima/Arbetarpartiet har också stärkts. Sonderingarna talar dock just nu för att Likud och Nethanyahu vinner i valet. Det skulle betyda hårdare tag. Nethanyahu var under offensiven för att tillfoga Hamas större skada.
Barack H. Obama ringde både Olmert och Abbas idag, dvs på sin första arbetsdag. Tysklands Frank-Walter Steinmeier har lagt fram en fem-punktsplan för fred och vill att EU skall bli starkt engagerat. Frankrike är också aktiva.
Obamas installationstal
Så är då det 44:e presidentskapet igång. Jag fick inte tillfälle att se talet men jag läste det på iht.com. Fick en känsla av att Barack H. Obama säger så lite som möjligt.
Fann tre detaljer i talet som jag tror kan bli viktiga. Den första är att Obama säger att Amerikanarna inte är rädda för att ta risker. I debatten inför G20 mötet om Amerikas plats i världsekonomin så distanserar sig Tyskland och USA på denna fråga. Han sade:
"Rather, it has been the risk-takers, the doers, the makers of things - some celebrated but more often men and women obscure in their labor, who have carried us up the long, rugged path towards prosperity and freedom."
Amerikas och Tysklands sätt att göra business skiljer sig tydligen åt genom att Tyskland är mer försiktigt. Man vill reglera mer. George W. Bush sade i ett tal inför G20 mötet att trots att Tyskland hade reglerat mer så hade de drabbats lika hårt av finanskrisen, så han var tveksam inför deras önskemål om ökad reglering.
Bush har ju också kritiserats för detta med hans inställning till miljöproblemet. I Europa har man hoppats på att Obama skall bli mer miljöinriktad. Han sade dock:
"We will not apologize for our way of life, nor will we waver in its defense, and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you."
Amerikanens "way of life" är alltså inte hotat under Obama. Det skall bli intressant att se om satsningen på att få igång ekonomin kommer att totalt överskugga omstruktureringen till ett energisnålare USA. Obama har ju dock redan sagt att det finns miljösatsningar planerade. Vad som dock är positivt nuförtiden är att glödlampor och apparatur görs mindre energislukande, med ganska stora skillnader, vilket åtminstone i teorin skulle kunna innebära att elförbrukningen går ner med tiden. Så har tydligen skett i Sverige sedan toppen 2001.
Av någon anledning nämner han inte Israel/Palestiner konflikten. Frank-Walter Steinmeier, den tyske utrikesministern, sade nyligen att han tror att det är viktigt att EU markerar sitt engagemang nu i Gaza för att det inte bara skall bli USA som engageras: Både EU och FN markerar det uppenbara att Palestinierna bör samlas under Abbas för att det skall bli en rimlig fortsättning på fredsprocessen. Däremot markerade han starkt emot muslimska ledare som är destruktiva:
"To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society's ills on the West - know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy."
Yassir Arafat, när han höll på som värst, menade att man skulle förgöra Israel även om det skulle bli ett ekonomiskt avbräck för dem själva. Denna suicidala instinkt talar egentligen för att "your people" inte gör den önskade bedömningen utan som i fallet med Hamas och Palestinierna i Gaza i stället väljer krigets väg.
Fann tre detaljer i talet som jag tror kan bli viktiga. Den första är att Obama säger att Amerikanarna inte är rädda för att ta risker. I debatten inför G20 mötet om Amerikas plats i världsekonomin så distanserar sig Tyskland och USA på denna fråga. Han sade:
"Rather, it has been the risk-takers, the doers, the makers of things - some celebrated but more often men and women obscure in their labor, who have carried us up the long, rugged path towards prosperity and freedom."
Amerikas och Tysklands sätt att göra business skiljer sig tydligen åt genom att Tyskland är mer försiktigt. Man vill reglera mer. George W. Bush sade i ett tal inför G20 mötet att trots att Tyskland hade reglerat mer så hade de drabbats lika hårt av finanskrisen, så han var tveksam inför deras önskemål om ökad reglering.
Bush har ju också kritiserats för detta med hans inställning till miljöproblemet. I Europa har man hoppats på att Obama skall bli mer miljöinriktad. Han sade dock:
"We will not apologize for our way of life, nor will we waver in its defense, and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you."
Amerikanens "way of life" är alltså inte hotat under Obama. Det skall bli intressant att se om satsningen på att få igång ekonomin kommer att totalt överskugga omstruktureringen till ett energisnålare USA. Obama har ju dock redan sagt att det finns miljösatsningar planerade. Vad som dock är positivt nuförtiden är att glödlampor och apparatur görs mindre energislukande, med ganska stora skillnader, vilket åtminstone i teorin skulle kunna innebära att elförbrukningen går ner med tiden. Så har tydligen skett i Sverige sedan toppen 2001.
Av någon anledning nämner han inte Israel/Palestiner konflikten. Frank-Walter Steinmeier, den tyske utrikesministern, sade nyligen att han tror att det är viktigt att EU markerar sitt engagemang nu i Gaza för att det inte bara skall bli USA som engageras: Både EU och FN markerar det uppenbara att Palestinierna bör samlas under Abbas för att det skall bli en rimlig fortsättning på fredsprocessen. Däremot markerade han starkt emot muslimska ledare som är destruktiva:
"To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society's ills on the West - know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy."
Yassir Arafat, när han höll på som värst, menade att man skulle förgöra Israel även om det skulle bli ett ekonomiskt avbräck för dem själva. Denna suicidala instinkt talar egentligen för att "your people" inte gör den önskade bedömningen utan som i fallet med Hamas och Palestinierna i Gaza i stället väljer krigets väg.
20090119
USA: två folk på samma ort?
Är det någon mer än jag som undrar varför Barack Obama åker tåg mellan Filadelfia och Washington DC som Abraham Lincoln gjorde? Han lär visst också svära eden på samma Bibel som Lincoln använde.
Inför det Amerikanska inbördeskriget var det Unionens sammanhållning och inte rasfrågan som var viktigast. Obama vill på något sätt symbolisera sin egen situation med den Lincoln stod inför.
Enligt en artikel på washingtonpost.com av Shankar Vedantam så bor Amerikaner mer och mer bland politiskt likasinnade. En tredjedel av båda Obamas och McCains supportrar sade att de avskydde de andra. Det ryktas också om att uppdelningen är Öst-Västlig snarare and Nord-Sydlig. Valparametrarna visar ju på kusterna mot resten och en rysk KGB personlighet spådde nyligen på wsj.com att USA kommer att splittras i fyra delar, Nord, Syd, Väst och Öst.
Genom att välja Robert Gates och Hillary Clinton ville tydligen Obama försöka motverka denna tendens i polariseringen av de Amerikanska samhället. Nu när vi börjar gå mot ett tvåpartisystem här i Sverige kanske utvecklingen kommer att gå åt samma håll? Sarkozy förändrade nyligen sitt kabinett och tog ombord en f.d. socialist Éric Besson som minister för Immigration och Nationell Identitet, förutom socialisten Bernard Kouchner. Det börjar se ut som om det är tungrott att driva en nation med bara 53% majoritet utan sympatier från oppositionen.
Den vitriol som drabbat George W. Bush är ju ett tecken på denna uppdelning av landet. Det är ena halvan som försöker förgöra den andra. Balansen då konkurrens mellan två partier som sporrar varandra till stordåd föreligger kan om den överträds bli väldigt skadlig. Kanske är houliganismen på sportarenorna av samma slag? Politisk houliganism?
Kanske har dessa tendenser med det minskade förtroendet för myndigheter att göra, politikerföraktet, som också registreras? Skolan verkar mer bråkig. Barn distanseras från sina föräldrar. Normala auktoriteter har inte samma inflytande som förut, vad det nu beror på. Det kanske är något man bör börja diskutera?
Så Obama har ökat på sitt 53%iga förtroende från valdagen till 73% enligt RCP.com. Det blir spännande att se om han kan förbättra detta ytterligare eller om förtroendet börjar falna allt eftersom han nu måste börja fatta beslut och trampa folk på tårna.
Idag är det Martin Luther King Jr Day i USA och i morgon svärs den förste färgade presidenten in. Det verkar med andra ord som om rasproblemet i stort sett försvunnit medan andra problem med uppdelning av populationen tillkommit. På den relativa skalan leder dock nog USA över EU med en hel del vad avser homogenitet.
Inför det Amerikanska inbördeskriget var det Unionens sammanhållning och inte rasfrågan som var viktigast. Obama vill på något sätt symbolisera sin egen situation med den Lincoln stod inför.
Enligt en artikel på washingtonpost.com av Shankar Vedantam så bor Amerikaner mer och mer bland politiskt likasinnade. En tredjedel av båda Obamas och McCains supportrar sade att de avskydde de andra. Det ryktas också om att uppdelningen är Öst-Västlig snarare and Nord-Sydlig. Valparametrarna visar ju på kusterna mot resten och en rysk KGB personlighet spådde nyligen på wsj.com att USA kommer att splittras i fyra delar, Nord, Syd, Väst och Öst.
Genom att välja Robert Gates och Hillary Clinton ville tydligen Obama försöka motverka denna tendens i polariseringen av de Amerikanska samhället. Nu när vi börjar gå mot ett tvåpartisystem här i Sverige kanske utvecklingen kommer att gå åt samma håll? Sarkozy förändrade nyligen sitt kabinett och tog ombord en f.d. socialist Éric Besson som minister för Immigration och Nationell Identitet, förutom socialisten Bernard Kouchner. Det börjar se ut som om det är tungrott att driva en nation med bara 53% majoritet utan sympatier från oppositionen.
Den vitriol som drabbat George W. Bush är ju ett tecken på denna uppdelning av landet. Det är ena halvan som försöker förgöra den andra. Balansen då konkurrens mellan två partier som sporrar varandra till stordåd föreligger kan om den överträds bli väldigt skadlig. Kanske är houliganismen på sportarenorna av samma slag? Politisk houliganism?
Kanske har dessa tendenser med det minskade förtroendet för myndigheter att göra, politikerföraktet, som också registreras? Skolan verkar mer bråkig. Barn distanseras från sina föräldrar. Normala auktoriteter har inte samma inflytande som förut, vad det nu beror på. Det kanske är något man bör börja diskutera?
Så Obama har ökat på sitt 53%iga förtroende från valdagen till 73% enligt RCP.com. Det blir spännande att se om han kan förbättra detta ytterligare eller om förtroendet börjar falna allt eftersom han nu måste börja fatta beslut och trampa folk på tårna.
Idag är det Martin Luther King Jr Day i USA och i morgon svärs den förste färgade presidenten in. Det verkar med andra ord som om rasproblemet i stort sett försvunnit medan andra problem med uppdelning av populationen tillkommit. På den relativa skalan leder dock nog USA över EU med en hel del vad avser homogenitet.
20090117
Två sorters moraliska världsmedborgare?
Krisen i Georgien och den i Gaza polariserar det världspolitiska landskapet. EU har med ett argumenterande mot båda parterna i Gazakrisen egentligen argumenterat mot Israel enbart. FN har nu föreslagit att Israel unilateralt skall ingå en vapenvila.
Israel har funderat på detta men är realistiska och vill behålla, åtminstone kortsiktigt, sina trupper i Gaza om de ingår en unilateral vapenvila. En slags vänta och se taktik som ger Hamas en chans att lägga ned vapnen de också.
Carl Bildt anser i sin blogg att det är oacceptabelt att Israel stannar kvar. Han har hållit en linje genom krisen som med min enkla horisont måste betyda att han är ute efter blidka eller locka socialdemokratiska väljare.
Har EU antagit en position där man endast strävar efter fred? Världen har kanske polariserats på ett sätt där den ena parten tror att fred är eftersträvansvärt men där man också anser att krig behövs för att säkra frihet och fred samt en del där man endast tror att fred är vägen?
Bildt tar upp Immanuel Kants pamflett Perpetual Peace och eftersom jag inte har körkort på Kant tog jag hjälp av Google och fann det följande:
"Two strategies already advocated by Kant for the promotion of peace are recommended, not as a substitute, but rather in preparation for a world republic: The democratisation of all states and the free exchange and trade that promotes global (economic, scientific and cultural) prosperity."
Det kunde lika gärna ha varit George W. Bush som sagt detta, av någon anledning. Demokratisera världen och idka frihandel.
Kant levde dock före Darwin och personligen tror jag att evolutionen skapar en föränderlighet bland människor som motverkar bildandet av en världsrepublik.
Jag har allstå funnit ut att Carl Bildts världsmedborgare inte är av den typen jag själv tillhör. Dvs den som argumenterar som Israels Ambassadör till Sverige Benny Dagan på DN.se "Kriget handlar om vår överlevnad".
Israel har funderat på detta men är realistiska och vill behålla, åtminstone kortsiktigt, sina trupper i Gaza om de ingår en unilateral vapenvila. En slags vänta och se taktik som ger Hamas en chans att lägga ned vapnen de också.
Carl Bildt anser i sin blogg att det är oacceptabelt att Israel stannar kvar. Han har hållit en linje genom krisen som med min enkla horisont måste betyda att han är ute efter blidka eller locka socialdemokratiska väljare.
Har EU antagit en position där man endast strävar efter fred? Världen har kanske polariserats på ett sätt där den ena parten tror att fred är eftersträvansvärt men där man också anser att krig behövs för att säkra frihet och fred samt en del där man endast tror att fred är vägen?
Bildt tar upp Immanuel Kants pamflett Perpetual Peace och eftersom jag inte har körkort på Kant tog jag hjälp av Google och fann det följande:
"Two strategies already advocated by Kant for the promotion of peace are recommended, not as a substitute, but rather in preparation for a world republic: The democratisation of all states and the free exchange and trade that promotes global (economic, scientific and cultural) prosperity."
Det kunde lika gärna ha varit George W. Bush som sagt detta, av någon anledning. Demokratisera världen och idka frihandel.
Kant levde dock före Darwin och personligen tror jag att evolutionen skapar en föränderlighet bland människor som motverkar bildandet av en världsrepublik.
Jag har allstå funnit ut att Carl Bildts världsmedborgare inte är av den typen jag själv tillhör. Dvs den som argumenterar som Israels Ambassadör till Sverige Benny Dagan på DN.se "Kriget handlar om vår överlevnad".
20090115
Israel och EU
Jag fick anledning att titta närmare på relationen mellan EU och Israel idag eftersom Europaparlamentet går ut med en rekommendation att oroligheterna i Gaza skall upphöra, från båda sidor.
Hemsidan ejpress.org hade en intervju med Israels EU-ambassadör Ran Curiel.
Det har tydligen varit så att Israel har upplevt att EU sysslat med s.k. megafon-diplomati. Under den senare hälften av George W Bushs administration har detta tydligen avtagit, och det är bättre nu menar Ran Curiel.
Det kommer tydligen kritik från EU till Israel. Inte från statscheferna men från publicum, parlament och från EU parlamentet. Man hävdar att den humanitära situationen står i fokus vilket nödvändigtvis inte är fallet. Israel menar att två-statslösningen är lösningen på detta problem.
Curiel menar att EU blivit mer av en "player" på sista tiden snarare än en observatör. 9/11, Madrid och London bombningarna har förmodligen också påverkat relationen positivt. EU tränar tydligen den Palestinska polisen. Alla problem är dock inte lösta, säger Curiel.
Jag hittar lite mer information i en intervju av Avi Primor, en tidigare Israel-ambassadör till Tyskland kallad EU essential for guaranteeing Israel security in Gaza.
Primor säger att målet med offensiven är att få till stånd en vapenvila som är hållbar. Han föreslår att Abbas skall ta över ledarskapet för alla Palestinier. Han poängterar också att man har en situation där USA generellt är pro-Israel och EU är pro-Palestinier. När man lämnar över Västbanken och Gaza nästa gång skulle det vara optimalt att EU stod för Israels säkerhet. Förra gången man lämnade över Gaza fick man ju bara tillbaka raketanfall.
Inte Egypten eller Jordanien utan EU tar över Palestinierna? USA mot EU i Palestina?
Hemsidan ejpress.org hade en intervju med Israels EU-ambassadör Ran Curiel.
Det har tydligen varit så att Israel har upplevt att EU sysslat med s.k. megafon-diplomati. Under den senare hälften av George W Bushs administration har detta tydligen avtagit, och det är bättre nu menar Ran Curiel.
Det kommer tydligen kritik från EU till Israel. Inte från statscheferna men från publicum, parlament och från EU parlamentet. Man hävdar att den humanitära situationen står i fokus vilket nödvändigtvis inte är fallet. Israel menar att två-statslösningen är lösningen på detta problem.
Curiel menar att EU blivit mer av en "player" på sista tiden snarare än en observatör. 9/11, Madrid och London bombningarna har förmodligen också påverkat relationen positivt. EU tränar tydligen den Palestinska polisen. Alla problem är dock inte lösta, säger Curiel.
Jag hittar lite mer information i en intervju av Avi Primor, en tidigare Israel-ambassadör till Tyskland kallad EU essential for guaranteeing Israel security in Gaza.
Primor säger att målet med offensiven är att få till stånd en vapenvila som är hållbar. Han föreslår att Abbas skall ta över ledarskapet för alla Palestinier. Han poängterar också att man har en situation där USA generellt är pro-Israel och EU är pro-Palestinier. När man lämnar över Västbanken och Gaza nästa gång skulle det vara optimalt att EU stod för Israels säkerhet. Förra gången man lämnade över Gaza fick man ju bara tillbaka raketanfall.
Inte Egypten eller Jordanien utan EU tar över Palestinierna? USA mot EU i Palestina?
Luck, comes to those who are prepared?
Åtminstone om man får tro Angela Merkel. Hon lär nyligen ha sagt "We want to use this crisis as an opportunity" enligt en artikel på Spiegel ONLINE International.
Merkel har ju fördelen av att synas vad det gäller finanserna i Tyskland som kansler. Det var ju detta som Obama vann på. Nu har hon föreslagit att Tysklands ekonomi ligger på en kurs som harmonierar med den framtida världsekonomin. Den sociala kapitalismen. Jag antar att Sverige också platsar i denna liga.
Merkels motståndare i valet i år Frank-Walter Steinmeier profilerar sig via sitt jobb i utrikesdepartementet. Han hade nyligen en artikel på Spiegel ONLINE International kallad The US and Europe standing shoulder to shoulder. Det är ett öppet brev till Barack Obama om framtida samarbete på mina villkor. Jag förmodar att han använder sig av brevet för sin möjliga kanslerposition eftersom han talar om Europa och inte Tyskland?
Artikeln dök upp inte så långt efter Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Tony Blair och nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stigliz hade varit på symposium och planerat den globala styrmekanismen för ekonomin! Han hade en poäng. Barack Obama kunde ju inte närvara på symposiet eftersom det var några veckor innan han blev president.
Stigliz har föresten nyligen publicerat en bok där han beräknar den totala kostnaden för Irakkriget. Den har säkert gjort honom populär i Tyskland som inte ville delta i det samma.
Politisk teater eller slaget om det Europeiska Presidentskapet?
Merkel har ju fördelen av att synas vad det gäller finanserna i Tyskland som kansler. Det var ju detta som Obama vann på. Nu har hon föreslagit att Tysklands ekonomi ligger på en kurs som harmonierar med den framtida världsekonomin. Den sociala kapitalismen. Jag antar att Sverige också platsar i denna liga.
Merkels motståndare i valet i år Frank-Walter Steinmeier profilerar sig via sitt jobb i utrikesdepartementet. Han hade nyligen en artikel på Spiegel ONLINE International kallad The US and Europe standing shoulder to shoulder. Det är ett öppet brev till Barack Obama om framtida samarbete på mina villkor. Jag förmodar att han använder sig av brevet för sin möjliga kanslerposition eftersom han talar om Europa och inte Tyskland?
Artikeln dök upp inte så långt efter Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Tony Blair och nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stigliz hade varit på symposium och planerat den globala styrmekanismen för ekonomin! Han hade en poäng. Barack Obama kunde ju inte närvara på symposiet eftersom det var några veckor innan han blev president.
Stigliz har föresten nyligen publicerat en bok där han beräknar den totala kostnaden för Irakkriget. Den har säkert gjort honom populär i Tyskland som inte ville delta i det samma.
Politisk teater eller slaget om det Europeiska Presidentskapet?
Apropå ansvar för världen
I ett inlägg idag diskuterar Dick Erixon en fras som George W. Bush tydligen har använt ofta: "to whom much is given, much is required".
Frågan är om detta uttryck egentligen betyder att en stark nation skall bidra mer än proportionerligt? I så fall håller jag inte med Bush.
Ett land som Sverige måste bidra efter förmåga och med samma procent som USA för världens säkerhet. Det gör vi nu inte och det ser jag som ett svek.
Jag har tidigare tagit upp problemet med att Sveriges fredsrörelse som stammar ur neutralitetspolitiken kanske egentligen inte är så moraliskt högstående som man vill låta gälla, eftersom man då inte ställer upp för att försvara friheten.
Frågan är om detta uttryck egentligen betyder att en stark nation skall bidra mer än proportionerligt? I så fall håller jag inte med Bush.
Ett land som Sverige måste bidra efter förmåga och med samma procent som USA för världens säkerhet. Det gör vi nu inte och det ser jag som ett svek.
Jag har tidigare tagit upp problemet med att Sveriges fredsrörelse som stammar ur neutralitetspolitiken kanske egentligen inte är så moraliskt högstående som man vill låta gälla, eftersom man då inte ställer upp för att försvara friheten.
20090114
Moralen i diskussionen om proportionalitet i kriget mellan Israel och Hamas
När man läser i svensk press om bataljen i Gaza framtonas de oproportionerliga i att fler Palestinier dör än Israeler. Donniel Hartman på Shalom Hartman Institute går systematiskt igenom frågan om moraliteten med kriget och i krigets utförande.
Jag håller med honom om att inget land som nu kritiserar Israel skulle ha tolererat vad Hamas har gjort mot dem. Han säger bl.a.:
"It is under the cloud of this moral ambiguity that much of the criticism against Israel finds shelter. The justification of self defense dissipates when one compares Kassam rockets and mortar shells and their casualty toll with the might of the Israeli army and the consequences of its actions. Furthermore, it is also this reality which fuels the calls for proportionality in which the use of force on Israel's side, it is claimed, must match that of the enemy it attacks. A "disproportionate" response is classified as unjust, for it is no longer contained or justified under the rubric of self-defense.
The moral difficulty, if not corruption, entailed within the above argument lies in the fact that it essentially allows terrorist organizations to terrorize with impunity, and morally handcuffs a society's legitimate right to defend itself not merely when its existence is threatened, but when the lives of some of its citizens are in danger and many more are subjected to the effects of terror. The "weak" are allowed to engage in terror, for it is argued that it is the only means available to them, while the more powerful, and in this case Israel, are always morally reprehensible, for our power and strength voids any military response the legitimacy of the claim of self-defense. This "moral" argument, which grants immunity to terror perpetrated by the weaker, is a significant moral failing in much of the public discourse on morality of war."
Det finns naturligtvis Israeler som är emot insatsen i Gaza, och de lyfts nu fram i allt större utsträckning i den svenska pressen, men i en demokrati som Israel skulle landet inte existera om de var i majoritet.
Jag håller med honom om att inget land som nu kritiserar Israel skulle ha tolererat vad Hamas har gjort mot dem. Han säger bl.a.:
"It is under the cloud of this moral ambiguity that much of the criticism against Israel finds shelter. The justification of self defense dissipates when one compares Kassam rockets and mortar shells and their casualty toll with the might of the Israeli army and the consequences of its actions. Furthermore, it is also this reality which fuels the calls for proportionality in which the use of force on Israel's side, it is claimed, must match that of the enemy it attacks. A "disproportionate" response is classified as unjust, for it is no longer contained or justified under the rubric of self-defense.
The moral difficulty, if not corruption, entailed within the above argument lies in the fact that it essentially allows terrorist organizations to terrorize with impunity, and morally handcuffs a society's legitimate right to defend itself not merely when its existence is threatened, but when the lives of some of its citizens are in danger and many more are subjected to the effects of terror. The "weak" are allowed to engage in terror, for it is argued that it is the only means available to them, while the more powerful, and in this case Israel, are always morally reprehensible, for our power and strength voids any military response the legitimacy of the claim of self-defense. This "moral" argument, which grants immunity to terror perpetrated by the weaker, is a significant moral failing in much of the public discourse on morality of war."
Det finns naturligtvis Israeler som är emot insatsen i Gaza, och de lyfts nu fram i allt större utsträckning i den svenska pressen, men i en demokrati som Israel skulle landet inte existera om de var i majoritet.
Tala med Iran om Israel-Palestinierna frågan?
I Foreign Affairs senaste nummer kan man läsa om Obama's Middle East Agenda. Enligt densamma skall USA engagera sig i diskussioner med Iran, Syrien och satsa på två-statslösningen mellan Israeler och Palestinier.
I samma skrift finns en intervju med en Irankännare, Karim Sadjadpour från januari 8, 2009. Jag undrade i mitt förra inlägg om det kan vara bra att tala med Iran för att påverka Hamas inställning till problematiken med Israel. Det verkar på denna information inte så lovande.
Tydligen är Ayatollah Khamenei en person som vaknar varje dag med vitriol på läpparna om Israel så chansen att han, som är tio gånger mäktigare i Iran än Ahmadinejad, skulle bli positiv till Israel måste anses som låg. Dessutom skulle det vara en nackdel att börja diskutera Israel med Iranierna på grund av detta. Man skulle inte komma så långt som kanske möjligt annars.
Sedan är titeln på intervjun "Iran Supports Hamas, but Hamas is no Iranian Puppet". Sadjadpour menar att visst stöder Iran Hamas men kopplingen är inte så stark som med Hisbollah. Får de ekonomiskt stöd huvudsakligen från Iran borde de dock lyssna något.
En viktig sak för att nå en fredlig lösning är att få stopp på vapensmugglingen till Hamas. På nytimes.com kunde man igår läsa att Iran förser Hamas med raketer tillverkade i Kina. Sadjadpour menar att det är troligare att Iran ger Hamas kontanter för att de själva skall köpa på den svarta marknaden.
Förhandlingarna med Egypten är tydligen viktiga på grund av deras kontakter med Hamas men vapensmugglingen måste ju ske via den Egyptiska gränsen till Gaza. Vad betyder detta egentligen? Kan Hamas tillåtas att åter regera i Gaza och hur skall Egypten i så fall förhindras att smuggla vapen? Det är inte svårt att förstå att Hamas krav är att öppna upp gränsposteringarna. Hur detta skall jämkas med Israels krav på ett stopp för vapensmugglingen verkar däremot svårt att förstå.
Ett kanske mer effektivt sätt att få Hamas att tänka annorlunda och lägga ned sin krigiskhet skulle kanske vara opinion från t.ex. EU mot Hamas men förstående till Israel snarare än att fördöma båda parter lika.
I samma skrift finns en intervju med en Irankännare, Karim Sadjadpour från januari 8, 2009. Jag undrade i mitt förra inlägg om det kan vara bra att tala med Iran för att påverka Hamas inställning till problematiken med Israel. Det verkar på denna information inte så lovande.
Tydligen är Ayatollah Khamenei en person som vaknar varje dag med vitriol på läpparna om Israel så chansen att han, som är tio gånger mäktigare i Iran än Ahmadinejad, skulle bli positiv till Israel måste anses som låg. Dessutom skulle det vara en nackdel att börja diskutera Israel med Iranierna på grund av detta. Man skulle inte komma så långt som kanske möjligt annars.
Sedan är titeln på intervjun "Iran Supports Hamas, but Hamas is no Iranian Puppet". Sadjadpour menar att visst stöder Iran Hamas men kopplingen är inte så stark som med Hisbollah. Får de ekonomiskt stöd huvudsakligen från Iran borde de dock lyssna något.
En viktig sak för att nå en fredlig lösning är att få stopp på vapensmugglingen till Hamas. På nytimes.com kunde man igår läsa att Iran förser Hamas med raketer tillverkade i Kina. Sadjadpour menar att det är troligare att Iran ger Hamas kontanter för att de själva skall köpa på den svarta marknaden.
Förhandlingarna med Egypten är tydligen viktiga på grund av deras kontakter med Hamas men vapensmugglingen måste ju ske via den Egyptiska gränsen till Gaza. Vad betyder detta egentligen? Kan Hamas tillåtas att åter regera i Gaza och hur skall Egypten i så fall förhindras att smuggla vapen? Det är inte svårt att förstå att Hamas krav är att öppna upp gränsposteringarna. Hur detta skall jämkas med Israels krav på ett stopp för vapensmugglingen verkar däremot svårt att förstå.
Ett kanske mer effektivt sätt att få Hamas att tänka annorlunda och lägga ned sin krigiskhet skulle kanske vara opinion från t.ex. EU mot Hamas men förstående till Israel snarare än att fördöma båda parter lika.
Har Hamas, likt Hisbollah, lärt sig någonting den här gången?
Thomas L. Friedman på nytimes.com följer upp Tzipi Livnis idéer i en artikel kallad Israel's goals in Gaza?
Friedman tror inte som de flesta att kampanjen mot Hizbollah 2006 var en förlust utan har dragit slutsatsen att man lyckades avskräcka och förhindra fortsatta raketbeskjutningar och aggressioner. Hassan Nasrallah, Hisbollahs ledare, har sagt att han hade aldrig kidnappat de Israeliska soldaterna om han hade vetat vad som skulle hända.
Denna slutsats skulle, förutsett att Hamas reagerar som Hisbollah, kunna leda till att Palestinierna i Gaza tar avstånd till våldsverkan för att nå sina mål och att de ändrar sig i frågan om Israels rätt att existera. Vilket skulle öppna för fortsatta diskussioner om en två-statslösning.
I och med att Hamas började med sina raketbeskjutningar verkar det ju åtminstone initialt som om de inte reagerar som Hizbollah, men de kanske måste genomleva samma process.
Friedman menar sedan att det finns två skolor i Israel angående orsaken till deras säkerhetsproblem. De som tror det är ockupationen efter sexdagarskriget som är orsaken och de som tror att det är existensen av Israel. Enligt Friedman så dominerar den första skolan sedan 1990talet.
Det är svårt för mig att förstå varför ockupationskolan skulle dominera eftersom man inte har givit tillbaka allt territoriet och att det i förhandlingarna 2000 inte accepterades av PA med ett tillbakalämnande av 95% av Västbanken och hela Gazaområdet. Dessutom ser man ju på utvecklingen i Gaza vad ett tillbakalämnande har åstadkommit. En veritabel social nekros där ansvaret tycks mig helt ligga på Hamas och på de Palestinier som röstade på dem.
Doktor Hannah Safran, från den Israeliska fredsorganisationen Kvinnor i svart, menar att militära lösningar inte finns för problemen mellan Israel och Palestinierna. Det må så vara men var hade Israel varit idag om de inte temporärt gjort korrektioner av situationen militärt?
Jag läste någonstans att Judarna en gång i tiden inte ansåg sig kunna försvara sig på sabbaten. Fienden kunde då komma in och döda dem efter behag. Man justerade dock denna efterföljsamhet och ansåg att det var rimligt att arbeta med sitt försvar även på denna fridens dag. Vi vet ju idag att fienden anfaller även under Yom Kippur.
Friedman avslutar sin krönika med att fråga om Team Obama inte kunde förhandla med Hamas och fråga dem vad deras mål är. Är det att förgöra Israel eller försöker ni bygga upp Gaza.
Enligt min mening har Hamas redan svarat på denna fråga genom att de fortsätter att skjuta raketer. De ger helt enkelt inte upp. Dessutom har de ju religösa skäl att aldrig erkänna Israels existens. Med andra ord frågar Friedman om de vill ge upp sin religion. Jag tror inte det är rimligt.
Jag tror därför inte att man skall förhandla med Hamas. Däremot kan man förhandla med staten Iran. Kanske är det på detta sätt möjligt att utöva påtryckningar på Hamas även om Iran är shiitisk och Hamas sunni?
Friedman tror inte som de flesta att kampanjen mot Hizbollah 2006 var en förlust utan har dragit slutsatsen att man lyckades avskräcka och förhindra fortsatta raketbeskjutningar och aggressioner. Hassan Nasrallah, Hisbollahs ledare, har sagt att han hade aldrig kidnappat de Israeliska soldaterna om han hade vetat vad som skulle hända.
Denna slutsats skulle, förutsett att Hamas reagerar som Hisbollah, kunna leda till att Palestinierna i Gaza tar avstånd till våldsverkan för att nå sina mål och att de ändrar sig i frågan om Israels rätt att existera. Vilket skulle öppna för fortsatta diskussioner om en två-statslösning.
I och med att Hamas började med sina raketbeskjutningar verkar det ju åtminstone initialt som om de inte reagerar som Hizbollah, men de kanske måste genomleva samma process.
Friedman menar sedan att det finns två skolor i Israel angående orsaken till deras säkerhetsproblem. De som tror det är ockupationen efter sexdagarskriget som är orsaken och de som tror att det är existensen av Israel. Enligt Friedman så dominerar den första skolan sedan 1990talet.
Det är svårt för mig att förstå varför ockupationskolan skulle dominera eftersom man inte har givit tillbaka allt territoriet och att det i förhandlingarna 2000 inte accepterades av PA med ett tillbakalämnande av 95% av Västbanken och hela Gazaområdet. Dessutom ser man ju på utvecklingen i Gaza vad ett tillbakalämnande har åstadkommit. En veritabel social nekros där ansvaret tycks mig helt ligga på Hamas och på de Palestinier som röstade på dem.
Doktor Hannah Safran, från den Israeliska fredsorganisationen Kvinnor i svart, menar att militära lösningar inte finns för problemen mellan Israel och Palestinierna. Det må så vara men var hade Israel varit idag om de inte temporärt gjort korrektioner av situationen militärt?
Jag läste någonstans att Judarna en gång i tiden inte ansåg sig kunna försvara sig på sabbaten. Fienden kunde då komma in och döda dem efter behag. Man justerade dock denna efterföljsamhet och ansåg att det var rimligt att arbeta med sitt försvar även på denna fridens dag. Vi vet ju idag att fienden anfaller även under Yom Kippur.
Friedman avslutar sin krönika med att fråga om Team Obama inte kunde förhandla med Hamas och fråga dem vad deras mål är. Är det att förgöra Israel eller försöker ni bygga upp Gaza.
Enligt min mening har Hamas redan svarat på denna fråga genom att de fortsätter att skjuta raketer. De ger helt enkelt inte upp. Dessutom har de ju religösa skäl att aldrig erkänna Israels existens. Med andra ord frågar Friedman om de vill ge upp sin religion. Jag tror inte det är rimligt.
Jag tror därför inte att man skall förhandla med Hamas. Däremot kan man förhandla med staten Iran. Kanske är det på detta sätt möjligt att utöva påtryckningar på Hamas även om Iran är shiitisk och Hamas sunni?
20090113
Obamas nya världsordning?
I en artikel på RCP.com diskuterar Henry Kissinger hur den trans-Pacifistiska relationen mellan USA och Kina kommer att viktas mot den trans-Atlantiska.
Kissinger menar att relationen mellan USA och Kina måste tas upp på en ny nivå, politiskt och ekonomiskt. Detta kommer i så fall betyda att mindre tid kommer att ägnas till relationen med EU, och därmed Sverige. Anti-amerikanism kommer att ha större negativa effekter än tidigare.
Kissinger menar också att en politisk integrering av den globala ekonomin måste ske för annars bildas ett merkantilistiskt system av artonhundratalssnitt. Man antar att detta kommer att dryftas i april på G20 mötet men man har tydligen börjat dra fram riktlinerna för detta redan nu. Merkel, Sarkozy och Blair träffades ju nyligen.
Den tidigare amerikanske ambassadören till Israel, Martin Indyk, utalar sig i en intervju på Speigel ONLINE International av Gregor Peter Schmitz och Gabor Steingart om Obamas nya situation i Mellan Östern.
Han menar att Kina och Ryssland måste tas med i diskussionerna med Araber och Perser. Ryssland kommer t.ex. att kräva att man lägger ned radaranläggningarna i Polen och Tjeckien för att medverka i diskussionerna med Iran.
Kina dyker alltså upp mer och mer. Som piratjägare t.ex. Det skall bli intressant att se hur Obama löser detta med Kina och de andra länderna i Asien som Japan, Indonesien, Indien, Korea, Australien och Nya Zeeland. Det kan ju bli svårt med strategiskt samarbete både med Kina och Japan samt Kina och Indien. Kinas nyvunna maritima intresse i Mellan Östern kanske också är motiverat av deras investeringar i Pakistan?
Kissinger menar att relationen mellan USA och Kina måste tas upp på en ny nivå, politiskt och ekonomiskt. Detta kommer i så fall betyda att mindre tid kommer att ägnas till relationen med EU, och därmed Sverige. Anti-amerikanism kommer att ha större negativa effekter än tidigare.
Kissinger menar också att en politisk integrering av den globala ekonomin måste ske för annars bildas ett merkantilistiskt system av artonhundratalssnitt. Man antar att detta kommer att dryftas i april på G20 mötet men man har tydligen börjat dra fram riktlinerna för detta redan nu. Merkel, Sarkozy och Blair träffades ju nyligen.
Den tidigare amerikanske ambassadören till Israel, Martin Indyk, utalar sig i en intervju på Speigel ONLINE International av Gregor Peter Schmitz och Gabor Steingart om Obamas nya situation i Mellan Östern.
Han menar att Kina och Ryssland måste tas med i diskussionerna med Araber och Perser. Ryssland kommer t.ex. att kräva att man lägger ned radaranläggningarna i Polen och Tjeckien för att medverka i diskussionerna med Iran.
Kina dyker alltså upp mer och mer. Som piratjägare t.ex. Det skall bli intressant att se hur Obama löser detta med Kina och de andra länderna i Asien som Japan, Indonesien, Indien, Korea, Australien och Nya Zeeland. Det kan ju bli svårt med strategiskt samarbete både med Kina och Japan samt Kina och Indien. Kinas nyvunna maritima intresse i Mellan Östern kanske också är motiverat av deras investeringar i Pakistan?
Tzipi Livni intervjuas av Spiegel ONLINE International
I en intervju av Christoph Schult säger Israels Utrikesminister att hon inte kan tänka sig att förhandla med Hamas. Hon vill inte ge en terrororganisation den legitimiciteten.
Målet med offensiven var att ta ned Hamas några pinnhål och att på nytt få fram en avskräckningspolitik för framtiden efter den något avslagna Libanonkampanjen. De måste också få ett slut på vapensmugglingen till Gaza.
Schult frågar avslutningsvis om man kan tänka sig att Mahmoud Abbas och Fatah tar över i Gaza. Livni påpekar att det kommer att vara svårt att få detta att ske med hjälp av Israel. Abbas är ju redan anklagad för att ha varit mot Hamas och för att vara för Västorienterad.
Vad som naturligtvis blir viktigt för framtiden är hur Gazaborna kommer att bedöma Hamas. Ger de Hamas skulden för eländet kan en rekonstruktion av The Palestinian Authority ske ganska så enkelt men det blir ju svårare om Palestinierna i Gaza fortfarande stöder Hamas. Det måste bli ett omval för presidentskapet till PA eftersom Abbas period just löpte ut och vad som kommer att vara synnerligen viktigt för framtida fred är om Fatah, som erkänner Israels existens, vinner detta val.
Vinner Hamas igen har Palestinerna inte lärt sig något. När allt kommer omkring är det ju ingen som bombar Västbanken och inte skjuter de raketer mot Israel heller. Dessutom har företag börjat etablera sig där om man ser begynnelsen av en stat. I Gaza däremot har Hamas skapat en misär genom sin ståndpunkt och sitt agerande.
Målet med offensiven var att ta ned Hamas några pinnhål och att på nytt få fram en avskräckningspolitik för framtiden efter den något avslagna Libanonkampanjen. De måste också få ett slut på vapensmugglingen till Gaza.
Schult frågar avslutningsvis om man kan tänka sig att Mahmoud Abbas och Fatah tar över i Gaza. Livni påpekar att det kommer att vara svårt att få detta att ske med hjälp av Israel. Abbas är ju redan anklagad för att ha varit mot Hamas och för att vara för Västorienterad.
Vad som naturligtvis blir viktigt för framtiden är hur Gazaborna kommer att bedöma Hamas. Ger de Hamas skulden för eländet kan en rekonstruktion av The Palestinian Authority ske ganska så enkelt men det blir ju svårare om Palestinierna i Gaza fortfarande stöder Hamas. Det måste bli ett omval för presidentskapet till PA eftersom Abbas period just löpte ut och vad som kommer att vara synnerligen viktigt för framtida fred är om Fatah, som erkänner Israels existens, vinner detta val.
Vinner Hamas igen har Palestinerna inte lärt sig något. När allt kommer omkring är det ju ingen som bombar Västbanken och inte skjuter de raketer mot Israel heller. Dessutom har företag börjat etablera sig där om man ser begynnelsen av en stat. I Gaza däremot har Hamas skapat en misär genom sin ståndpunkt och sitt agerande.
20090112
Israel och det som blev The Palestinian Authority
Helle Klein påstår i sin krönika i Aftonbladet idag att kärnan i problemet med Israel och Palestinierna är ockupationen för lite drygt 40 år sedan. Jag trodde problemet var Israels existens. Hamas är ju emot densamma. Frågan är om inte Kleins förslag med att bojkotta handel med Israel leder till till en icke-existens också. Själv anser Klein att det för Israel är dags för samma öde som för Sydafrika. Enligt Wikipedia är det någonting Israelmotståndare tar till ibland.
The Economists senaste ledare kallas "Hundra år av krig" och avser konflikterna mellan araber och judar i området under denna tid. Anne Applebaum på washingtonpost.com påpekade också att det inte rör sig om en fredsprocess utan om just ett krig. Folkrättsdiskussionen blir ju inte användbar under sådana omständigheter.
Frank-Walter Steinmeier, den tyske utrikesministern och kandidaten för kanslerpositionen för SPD i valet i år, skriver i ett brev till Obama att han vill hjälpa till med att bygga upp Irak och på andra sätt stabilisera regionen i stort. Om jag förstår saken rätt är detta i stort sett den enda möjlighet som finns för att få fred och en två-statslösning mellan Israel och Palestinierna. Dvs om det hjälper med att få bättre levnadsstandard för befolkningen. Hamas religösa krav hjälps dock inte av en dylik utveckling.
Jag läste någonstans att Arafat på sin tid inte brydde sig om att hans mål skulle förstöra Israel och därmed de ekonomiska villkoren för sig själv och sitt folk. Sådana tankar skulle ju gå emot en möjlig levnadsstandard förbättring som medel för fred. Däremot skulle det fredliga levernet man ser hos muslimer i Europa tala för denna möjlighet.
Något som talar för en sådan utveckling är ju att de moderata muslimska länderna som Jordanien och Egypten faktiskt är emot islamistiska partier och har problem med dessa i sina länder. De har troligtvis inget emot att man tar ner Hamas några pinnhål. Tyvärr är det väl så att om Turkiet skall ses som modelland för regionen så bör det för demokratins skull vara de islamistiska partierna som får makten, förutsett att de är moderata nog. Förutsett att alla dessa länder väljer vad vi kallar demokrati. Det går ju lite knackigt för Turkiet och deras GDP har ju inte nått Europeiska nivåer ännu.
Palestinarörelsen i Sverige beror kanske till viss del på att landet är sekulärt. Själv är jag nog lite av en kristen zionist. Jag tycker att judarna hör hemma i trakten och i Jerusalem. Området är väldigt viktigt för väldigt många i Västvärlden som civilisationens vagga. Sen är jag av den definitiva åsikten att judarna har förtjänat sin stat, något som jag inte tycker Palestinerna har. Må den bäste vinna--och de vann. Precis som den Västerländska civilisationen vann.
Hamas raketvansinne har ju förstört mycket av möjligheterna för en vapenvila med två-statslösning. Detta vansinne förstör ju också de ekonomiska möjligheterna. Samtidigt ser man ju hur Egypten har indirekt stöttat Hamas genom att tillåta smuggling av vapen genom tunnlar längs gränsen till Gaza. Läste idag att Egypten inte vill ha tillbaka Gaza vilket gör att John R. Boltons tre-statslösning inte kan fungera. Jordanien är tydligen inte heller hågade trots att hälften av de så kallade Palestinerna bor där redan. Så länge det finns raketer och själmordsbombare ter sig en en-statslösning med Israel mindre lyckad. Det verkar trots allt vara så att två-statslösningen blir troligast.
The Economists senaste ledare kallas "Hundra år av krig" och avser konflikterna mellan araber och judar i området under denna tid. Anne Applebaum på washingtonpost.com påpekade också att det inte rör sig om en fredsprocess utan om just ett krig. Folkrättsdiskussionen blir ju inte användbar under sådana omständigheter.
Frank-Walter Steinmeier, den tyske utrikesministern och kandidaten för kanslerpositionen för SPD i valet i år, skriver i ett brev till Obama att han vill hjälpa till med att bygga upp Irak och på andra sätt stabilisera regionen i stort. Om jag förstår saken rätt är detta i stort sett den enda möjlighet som finns för att få fred och en två-statslösning mellan Israel och Palestinierna. Dvs om det hjälper med att få bättre levnadsstandard för befolkningen. Hamas religösa krav hjälps dock inte av en dylik utveckling.
Jag läste någonstans att Arafat på sin tid inte brydde sig om att hans mål skulle förstöra Israel och därmed de ekonomiska villkoren för sig själv och sitt folk. Sådana tankar skulle ju gå emot en möjlig levnadsstandard förbättring som medel för fred. Däremot skulle det fredliga levernet man ser hos muslimer i Europa tala för denna möjlighet.
Något som talar för en sådan utveckling är ju att de moderata muslimska länderna som Jordanien och Egypten faktiskt är emot islamistiska partier och har problem med dessa i sina länder. De har troligtvis inget emot att man tar ner Hamas några pinnhål. Tyvärr är det väl så att om Turkiet skall ses som modelland för regionen så bör det för demokratins skull vara de islamistiska partierna som får makten, förutsett att de är moderata nog. Förutsett att alla dessa länder väljer vad vi kallar demokrati. Det går ju lite knackigt för Turkiet och deras GDP har ju inte nått Europeiska nivåer ännu.
Palestinarörelsen i Sverige beror kanske till viss del på att landet är sekulärt. Själv är jag nog lite av en kristen zionist. Jag tycker att judarna hör hemma i trakten och i Jerusalem. Området är väldigt viktigt för väldigt många i Västvärlden som civilisationens vagga. Sen är jag av den definitiva åsikten att judarna har förtjänat sin stat, något som jag inte tycker Palestinerna har. Må den bäste vinna--och de vann. Precis som den Västerländska civilisationen vann.
Hamas raketvansinne har ju förstört mycket av möjligheterna för en vapenvila med två-statslösning. Detta vansinne förstör ju också de ekonomiska möjligheterna. Samtidigt ser man ju hur Egypten har indirekt stöttat Hamas genom att tillåta smuggling av vapen genom tunnlar längs gränsen till Gaza. Läste idag att Egypten inte vill ha tillbaka Gaza vilket gör att John R. Boltons tre-statslösning inte kan fungera. Jordanien är tydligen inte heller hågade trots att hälften av de så kallade Palestinerna bor där redan. Så länge det finns raketer och själmordsbombare ter sig en en-statslösning med Israel mindre lyckad. Det verkar trots allt vara så att två-statslösningen blir troligast.
20090111
Samtal med terrorister uppmuntrar till våld via media
Ulf Bjerelds blogg är en bra plats som utgångspunkt för förståelsen för den socialdemokratiska partiskheten med Palestinierna.
För 25 år sedan inviterade tydligen Olof Palme Yassir Arafat, då en terrorist, för att på detta sätt visa solidaritet med Palestinierna. Jag förstår att Bjereld hoppas på att Obama skall börja tala med Hamas eftersom det finns en blänkare om detta på DN.se. Det heter ju på engelska "to not be on speaking terms with somebody". Ett känt fenomen.
Frågan är dock om Palmes initiativ var bra eller dåligt? Vänskap med terrorister gör ju att dessa får legitimicitet och uppmuntras i sin kriminalitet. Det är ju på detta sätt som de får sitt incitament till att använda civila som skjöldar, vilket skapar rubriker i Västvärlden. I viss mån kanske initiativet ledde till att man nu talar om en två-statslösning för Palestina, men om jag förstår saken rätt finns det inte mycket till stat, och det verkar snarare som om Palestiniernas krigiskhet uppmuntrades av Palmes så kallade fredsinitiativ.
Israels rätt till att finnas till är för mig självklar. Likaså att de på grund av sin styrka byggt upp en stat i klass med de Europeiska demokratierna, och valt solida vänner, har min beundran och också en slags känsla till en ökad rätt till sitt territorium.
Jag vill kommentera följande argument i Bjerelds framställan:
"Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel."
Det är väl så att problemet är snarare att Hamas inte accepterar Israels rätt till att existera och att detta leder till att de egentligen inte är intresserade av fred utan snarare en "slutlig lösning".
"Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för."
Detta med oproportionerlig är irrelevant i denna och liknade konflikter. När Israel försvarar sig gör de detta så snyggt det går. Dessutom har Palestinierna i fråga genom val valt kriget genom att rösta på Hamas. Hamas mördar tydligen också Fatah medlemmar i och med maktövertagandet i Gaza 2007 och visar med denna taktik att de skulle ta makten i hela territoriet med våld om de fick hållas. De förverkade på detta sätt all form av demokratisk glans.
"Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör."
Jag vet inte varifrån Bjereld har fått denna lekskoleregel men jag är samtidigt övertygad om att Israel, om så var möjligt, skulle lösa problemet via diplomati. Dessutom går det inte att jämföra en terrororganisation och en demokratisk stat varför en dylik regel inte fungerar.
För 25 år sedan inviterade tydligen Olof Palme Yassir Arafat, då en terrorist, för att på detta sätt visa solidaritet med Palestinierna. Jag förstår att Bjereld hoppas på att Obama skall börja tala med Hamas eftersom det finns en blänkare om detta på DN.se. Det heter ju på engelska "to not be on speaking terms with somebody". Ett känt fenomen.
Frågan är dock om Palmes initiativ var bra eller dåligt? Vänskap med terrorister gör ju att dessa får legitimicitet och uppmuntras i sin kriminalitet. Det är ju på detta sätt som de får sitt incitament till att använda civila som skjöldar, vilket skapar rubriker i Västvärlden. I viss mån kanske initiativet ledde till att man nu talar om en två-statslösning för Palestina, men om jag förstår saken rätt finns det inte mycket till stat, och det verkar snarare som om Palestiniernas krigiskhet uppmuntrades av Palmes så kallade fredsinitiativ.
Israels rätt till att finnas till är för mig självklar. Likaså att de på grund av sin styrka byggt upp en stat i klass med de Europeiska demokratierna, och valt solida vänner, har min beundran och också en slags känsla till en ökad rätt till sitt territorium.
Jag vill kommentera följande argument i Bjerelds framställan:
"Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel."
Det är väl så att problemet är snarare att Hamas inte accepterar Israels rätt till att existera och att detta leder till att de egentligen inte är intresserade av fred utan snarare en "slutlig lösning".
"Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för."
Detta med oproportionerlig är irrelevant i denna och liknade konflikter. När Israel försvarar sig gör de detta så snyggt det går. Dessutom har Palestinierna i fråga genom val valt kriget genom att rösta på Hamas. Hamas mördar tydligen också Fatah medlemmar i och med maktövertagandet i Gaza 2007 och visar med denna taktik att de skulle ta makten i hela territoriet med våld om de fick hållas. De förverkade på detta sätt all form av demokratisk glans.
"Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör."
Jag vet inte varifrån Bjereld har fått denna lekskoleregel men jag är samtidigt övertygad om att Israel, om så var möjligt, skulle lösa problemet via diplomati. Dessutom går det inte att jämföra en terrororganisation och en demokratisk stat varför en dylik regel inte fungerar.
20090110
Är finanskrisen ett förtäckt krig?
Lite fler referenser dök upp på Sarkozys och Merkels symposium om en ny kapitalism. EUobserver, Deutsche Welle, Guardian.
Redan vid förra G20 mötet fick man klart för sig att Merkel var missnöjd med att politiker inte kunde stävja marknaden. I Spiegel ONLINE International presenterade hon sina idéer tillsammans med 5 Amerikanska Nobelpristagare i Ekonomi. Joseph Stiglitz var en av dem och han var också med på symposiet.
Merkel talar nu om att:
"It is possible that alongside the (UN) Security Council, we could also have an economic council that would have a different role from ECOSOC," Merkel said, referring to the United Nations Economic and Social Council."
Är finanskriget ett förtäckt krig som kräver medling internationellt för att lösas? Frågan är varför ett dylikt ekonomiskt råd skulle bli effektivare än FNs säkerhetsråd?
Sarkozy är hård i sina bedömningar ock talar om en kapitalism som är omoralisk och som i framtiden bör styras från arbete och inte finanser. Frågan har ställts förut. Har Sarkozy hamnat vänster om mitten?
För den oinvigde verkar detta vara en kamp mellan politiker och marknadsföreträdare men också en kamp mellan länder eller konstellationer av länder. Hur mycket har med ekonomi att göra?
Redan vid förra G20 mötet fick man klart för sig att Merkel var missnöjd med att politiker inte kunde stävja marknaden. I Spiegel ONLINE International presenterade hon sina idéer tillsammans med 5 Amerikanska Nobelpristagare i Ekonomi. Joseph Stiglitz var en av dem och han var också med på symposiet.
Merkel talar nu om att:
"It is possible that alongside the (UN) Security Council, we could also have an economic council that would have a different role from ECOSOC," Merkel said, referring to the United Nations Economic and Social Council."
Är finanskriget ett förtäckt krig som kräver medling internationellt för att lösas? Frågan är varför ett dylikt ekonomiskt råd skulle bli effektivare än FNs säkerhetsråd?
Sarkozy är hård i sina bedömningar ock talar om en kapitalism som är omoralisk och som i framtiden bör styras från arbete och inte finanser. Frågan har ställts förut. Har Sarkozy hamnat vänster om mitten?
För den oinvigde verkar detta vara en kamp mellan politiker och marknadsföreträdare men också en kamp mellan länder eller konstellationer av länder. Hur mycket har med ekonomi att göra?
Abbas tid som president för PA gick ut igår
Enligt en artikel i Jerusalem Post från igår så valdes Mahmoud Abbas som President för The Palestinian Authority i januari 2005 för fyra år. Hamas har sagt att de nu, f.o.m. 9:e januari, inte kommer att respektera Abbas som President. De kommer dock inte att kräva hans avgång på grund av kriget.
Fatah och Hamas medlemmar argumenterar nu på olika sätt inför problemet med en efterträdare.
Det var alltså inte bara Israel som skulle ha ett val. Kanske var Hamas tanke med att inte förnya vapenvilan med Israel att visa prov på styrka och få en av sina medlemmar som president för PA?
Hade inte Israelerna ryckt in och försvagat Hamas hade denna terroristorganisation kanske blivit dominerande bland Palestinierna? Om inte annat för sin krigiskhet mot Israel. Israels säkerhet hade därmed kraftigt försvagats.
Med andra ord står Palestinierna åter inför ett val av fred med Fatah eller krig med Hamas. Det är ju viktigt att säga att de 2006 valde krig med Hamas.
Fatah och Hamas medlemmar argumenterar nu på olika sätt inför problemet med en efterträdare.
Det var alltså inte bara Israel som skulle ha ett val. Kanske var Hamas tanke med att inte förnya vapenvilan med Israel att visa prov på styrka och få en av sina medlemmar som president för PA?
Hade inte Israelerna ryckt in och försvagat Hamas hade denna terroristorganisation kanske blivit dominerande bland Palestinierna? Om inte annat för sin krigiskhet mot Israel. Israels säkerhet hade därmed kraftigt försvagats.
Med andra ord står Palestinierna åter inför ett val av fred med Fatah eller krig med Hamas. Det är ju viktigt att säga att de 2006 valde krig med Hamas.
20090109
Grundforskning relativt Forskning och Utveckling
I artikeln Regeringen Politiserar Forskningen i Smyg argumenterar ett par forskare för grundforskningens väl. Man är rädd att man gradvis överger satsningen på ren grundforskning. Man vill inte att riksdagen skall anta den av regeringen i höst lagda forskningspropositionen.
Lars Calmfors och Arne Jarrick summerar sin artikel med:
1. Man vill ha en kraftig markering av vikten av fri grundforskning.
2. Man vill ha en omfördelning av resursökningarna från de strategiska satsningarna till obundna anslag för fri grundforskning.
3. Man vill ha ett beslut om att flertalet av styrelseledamöterna i Vetenskapsrådet även fortsättningsvis skall utses av forskarsamhället.
Själv anser jag i likhet med författarna till artikeln att grundforskningen är bland det viktigaste vi människor sysslar med. Alla måste dra sitt strå till stacken.
Den viktiga frågan är snarare om var någonstans denna grundforskning skall äga rum. Ett axiom är att forskare på internationell nivå trivs bäst bland likasinnade och då hamnar de på de platser i världen där detta kan ske. Vanligen större städer i de främsta länderna.
Med andra ord så söker sig gärna den svenske internationelle forskaren sig till sina 6 kollegor i Storbritannien, sina 6 kollegor i Frankrike eller till sina 8 kollegor i Tyskland. Eller varför inte till sina 30 kollegor i USA?
Det finns dock alltid svenska forskare som av nationella eller andra orsaker vill arbeta i Sverige vilket bäst sker på vissa av de främst universiteten eller instituten. Jag tror inte man skall sprida ut forskarna på en mängd mindre universitet. Det tror jag gäller både grundforskning och R&D.
Min gissning är därför att regeringens förändringar av situationen belyser det fenomenet att de numera är färre forskare i Sverige som väljer att stanna kvar och då bör man i stället förskjuta resurserna åt R&D hållet för att stärka den svenska industrin i en globaliserad värld.
Betraktar man även utbildningen till en internationellt kompetent forskare så görs den nog bäst på skolor med hög prestige vilka inte ens finns i Sverige. Därför kan man förmoda att talanger i Sverige via nya gymnasieskolor med elitklasser, som nyligen föreslagits, kan skapas möjligheter till en inskolning till den internationella nivån utomlands. Dessa studenter stannar nog oftast utomlands men skapar viktiga kontakter till Sverige i framtiden.
Med andra ord skulle jag vilja poängtera att det bästa sättet för Sverige att delta i den globala grundforskningssatsningen är ungefär enligt ovan. Jag tror regeringens förändringar ligger i tiden. Att inte ge svenska talanger en chans till toppkarriärer är varken bra för Sverige eller för Världen i stort.
Lars Calmfors och Arne Jarrick summerar sin artikel med:
1. Man vill ha en kraftig markering av vikten av fri grundforskning.
2. Man vill ha en omfördelning av resursökningarna från de strategiska satsningarna till obundna anslag för fri grundforskning.
3. Man vill ha ett beslut om att flertalet av styrelseledamöterna i Vetenskapsrådet även fortsättningsvis skall utses av forskarsamhället.
Själv anser jag i likhet med författarna till artikeln att grundforskningen är bland det viktigaste vi människor sysslar med. Alla måste dra sitt strå till stacken.
Den viktiga frågan är snarare om var någonstans denna grundforskning skall äga rum. Ett axiom är att forskare på internationell nivå trivs bäst bland likasinnade och då hamnar de på de platser i världen där detta kan ske. Vanligen större städer i de främsta länderna.
Med andra ord så söker sig gärna den svenske internationelle forskaren sig till sina 6 kollegor i Storbritannien, sina 6 kollegor i Frankrike eller till sina 8 kollegor i Tyskland. Eller varför inte till sina 30 kollegor i USA?
Det finns dock alltid svenska forskare som av nationella eller andra orsaker vill arbeta i Sverige vilket bäst sker på vissa av de främst universiteten eller instituten. Jag tror inte man skall sprida ut forskarna på en mängd mindre universitet. Det tror jag gäller både grundforskning och R&D.
Min gissning är därför att regeringens förändringar av situationen belyser det fenomenet att de numera är färre forskare i Sverige som väljer att stanna kvar och då bör man i stället förskjuta resurserna åt R&D hållet för att stärka den svenska industrin i en globaliserad värld.
Betraktar man även utbildningen till en internationellt kompetent forskare så görs den nog bäst på skolor med hög prestige vilka inte ens finns i Sverige. Därför kan man förmoda att talanger i Sverige via nya gymnasieskolor med elitklasser, som nyligen föreslagits, kan skapas möjligheter till en inskolning till den internationella nivån utomlands. Dessa studenter stannar nog oftast utomlands men skapar viktiga kontakter till Sverige i framtiden.
Med andra ord skulle jag vilja poängtera att det bästa sättet för Sverige att delta i den globala grundforskningssatsningen är ungefär enligt ovan. Jag tror regeringens förändringar ligger i tiden. Att inte ge svenska talanger en chans till toppkarriärer är varken bra för Sverige eller för Världen i stort.
20090108
G20 mötet i London i april
Nicolas Sarkozy tar befälet manöver enligt detta citat från Le Figaro:
«J'ai toujours été partisan dans ma vie politique d'une alliance très proche avec les Etats-Unis d'Amérique, mais que les choses soient claires : au XXIe siècle, il n'y a plus une seule nation qui peut dire ce qu'il faut faire ou ce qu'il faut penser», a lâché Nicolas Sarkozy. «Les décisions, nous les prendrons le 2 avril à Londres», a-t-il ainsi rappelé, souhaitant «de tout cœur» que «les Etats-Unis accompagneront ce changement» parce qu'un «nouveau président apportera son intelligence, son dynamisme et son ouverture» et que «nous changerons le monde avec les Etats-Unis».
Det är alltså så att på 2000talet att inte bara en nation bestämmer och Sarkozy hoppas att USA hänger på regelförändringarna som han och Angela Merkel föreslår--annars kör de vidare utan Obama?
Jag skrev det här på franska för att jag vill samla på det här citatet. Sarkozy verkar vilja använda sin EU gloria för att inta positioner jämfört Obama? Är detta verkligen klokt. Är det inte bättre att låta USA ha den ledande rollen? De förenades ju på mitten av 1800talet?
«J'ai toujours été partisan dans ma vie politique d'une alliance très proche avec les Etats-Unis d'Amérique, mais que les choses soient claires : au XXIe siècle, il n'y a plus une seule nation qui peut dire ce qu'il faut faire ou ce qu'il faut penser», a lâché Nicolas Sarkozy. «Les décisions, nous les prendrons le 2 avril à Londres», a-t-il ainsi rappelé, souhaitant «de tout cœur» que «les Etats-Unis accompagneront ce changement» parce qu'un «nouveau président apportera son intelligence, son dynamisme et son ouverture» et que «nous changerons le monde avec les Etats-Unis».
Det är alltså så att på 2000talet att inte bara en nation bestämmer och Sarkozy hoppas att USA hänger på regelförändringarna som han och Angela Merkel föreslår--annars kör de vidare utan Obama?
Jag skrev det här på franska för att jag vill samla på det här citatet. Sarkozy verkar vilja använda sin EU gloria för att inta positioner jämfört Obama? Är detta verkligen klokt. Är det inte bättre att låta USA ha den ledande rollen? De förenades ju på mitten av 1800talet?
Typen eller graden av myndighetsutövande?
Fareed Zakaria, tidigare forskarstuderande för Samuel P. Huntington, citerar i en dödsruna i Newsweek Magazine till den nyss avlidne före detta handledaren enligt följande:
"the most important distinction among countries concerns not their form of government but their degree of government."
En visdom som han lärt sig under sina tidigare studier. Zakaria använder denna tes för att underkänna demokratiseringsförsöken i Irak och Afghanistan. Och kanske hela idén med "att göra världen säker för demokratin". Condoleezza Rice hävdar dock att demokratin är viktig, nyligen, på hemsidan till det Amerikanska Utrikesdepartementet.
Det tycks mig att det är svårt att separera begreppen form och grad på väl utvecklade stater som i Västvärlden. Ryssland är ju ett exempel på en demokratiskt underutvecklad nation som ändå har en viss grad av myndighetsutövande. Det är väl just bredden, eller djupet, av myndighetsutövandet som skiljer Ryssland från Väst.
Kanske är det också en fråga om hur myndighetsutövandet sker. Något som kanske mest har att göra med formen. Ryssland, eller åtminstonde det forna Sovjetunionen, ansågs ju av vissa som ett ondskefullt imperium.
Tar man ett land som Afghanistan, i början av sin utveckling, så blir väl graden av större betydelse. Jag förstår nu varför Zakaria är så positiv inför Kinas utveckling. I Kina verkar ju graden av myndighetsutövande vara mer påtaglig än kvaliteten, eller formen.
För att demonstrera hur Zakaria är trött på den Amerikanska demokratin kan följande citat från hans bok The Post-American World tjäna som exempel:
"Som den går in på 20:e århundradet är inte USA en fundamentalt svag ekonomi, eller ett dekadent samhälle. Men USA har utvecklat en högt dysfunktionell politik. Ett antikt överdrivet stelt politiskt system--225 år gammalt--har fångats av pengar, speciella intressen, en sensationalistiskt media, och ideologiska attackgrupper. Resultatet är en ändlös, virulent debatt om triviala ting--politik som teater--och väldigt lite substans, kompromiss och handling. Ett "kan göra" land är nu belastat med en "göra ingenting" politisk process designad för partisansk strid snarare än problemlösning".
Det ligger förmodligen någonting i vad Zakaria säger, eftersom Kongressen bara har ett förtroende av 15% av befolkningen för närvarande, men samtidigt undrar man ju vad detta politiska kätteri leder till. Zakaria föreslår inte ett alternativ till vad åtminstone jag betraktar som ett väldigt högt utvecklat sätt att driva länderna i Västvärlden på.
Om man t.ex. vill göra demokratin mer effektiv så sker ju detta på bekostnad av bredden på drivande idéer och därmed kanske på kvaliteten. Graden av medbestämmande minskar ju också och därmed legitimiteten. I USA är väl kanske lösningen ett mer populärt Presidentskap som kanske kan smitta av sig på Kongressen eller som nu med President och Kongress från samma parti.
Min fråga är om Zakaria inte felaktigt använder sig av Huntingtons regel på en utvecklad stat som USA?
"the most important distinction among countries concerns not their form of government but their degree of government."
En visdom som han lärt sig under sina tidigare studier. Zakaria använder denna tes för att underkänna demokratiseringsförsöken i Irak och Afghanistan. Och kanske hela idén med "att göra världen säker för demokratin". Condoleezza Rice hävdar dock att demokratin är viktig, nyligen, på hemsidan till det Amerikanska Utrikesdepartementet.
Det tycks mig att det är svårt att separera begreppen form och grad på väl utvecklade stater som i Västvärlden. Ryssland är ju ett exempel på en demokratiskt underutvecklad nation som ändå har en viss grad av myndighetsutövande. Det är väl just bredden, eller djupet, av myndighetsutövandet som skiljer Ryssland från Väst.
Kanske är det också en fråga om hur myndighetsutövandet sker. Något som kanske mest har att göra med formen. Ryssland, eller åtminstonde det forna Sovjetunionen, ansågs ju av vissa som ett ondskefullt imperium.
Tar man ett land som Afghanistan, i början av sin utveckling, så blir väl graden av större betydelse. Jag förstår nu varför Zakaria är så positiv inför Kinas utveckling. I Kina verkar ju graden av myndighetsutövande vara mer påtaglig än kvaliteten, eller formen.
För att demonstrera hur Zakaria är trött på den Amerikanska demokratin kan följande citat från hans bok The Post-American World tjäna som exempel:
"Som den går in på 20:e århundradet är inte USA en fundamentalt svag ekonomi, eller ett dekadent samhälle. Men USA har utvecklat en högt dysfunktionell politik. Ett antikt överdrivet stelt politiskt system--225 år gammalt--har fångats av pengar, speciella intressen, en sensationalistiskt media, och ideologiska attackgrupper. Resultatet är en ändlös, virulent debatt om triviala ting--politik som teater--och väldigt lite substans, kompromiss och handling. Ett "kan göra" land är nu belastat med en "göra ingenting" politisk process designad för partisansk strid snarare än problemlösning".
Det ligger förmodligen någonting i vad Zakaria säger, eftersom Kongressen bara har ett förtroende av 15% av befolkningen för närvarande, men samtidigt undrar man ju vad detta politiska kätteri leder till. Zakaria föreslår inte ett alternativ till vad åtminstone jag betraktar som ett väldigt högt utvecklat sätt att driva länderna i Västvärlden på.
Om man t.ex. vill göra demokratin mer effektiv så sker ju detta på bekostnad av bredden på drivande idéer och därmed kanske på kvaliteten. Graden av medbestämmande minskar ju också och därmed legitimiteten. I USA är väl kanske lösningen ett mer populärt Presidentskap som kanske kan smitta av sig på Kongressen eller som nu med President och Kongress från samma parti.
Min fråga är om Zakaria inte felaktigt använder sig av Huntingtons regel på en utvecklad stat som USA?
20090107
Hur kommer det att gå för The Palestinian Authority efter bataljen i Gaza?
Den av artikeln på wsj.com att döma mycket kunnige Reuel Marc Gerecht som arbetar på The Foundation for Defense of Democracies har det följande att säga om PA vilket verkar vara i linje med John R. Boltons bedömning:
"Although Fatah, the ruling party within the Palestinian Authority, may get a second wind thanks to the excesses of Hamas and the Israelis' killing much of Hamas's brain power and muscle, it is difficult to envision Fatah reviving itself into an appealing political alternative for faithful Palestinians. Fatah is hopelessly corrupt, often brutal, and without an inspiring raison d'être: a Palestine of the West Bank and Gaza is, as Hamas correctly points out, boring, historically unappealing, and a noncontiguous geographic mess. Fatah only sounds impassioned when it gives vent to its anti-Israeli, anti-Semitic, profoundly Muslim roots."
Artikeln behandlar temat att Hamas, som är en sunni sekt, sponseras av det shiitiska Iran. Något som tydligen fungerar eftersom Hamas hatar USA och Israel mer än shiiterna. Iran har tydligen arbetat på denna linje en längre tid och enligt Gerecht leder detta till att Egypten kan destabiliseras av en eventuell seger för Hamas i den pågående konflikten. Hamas har nämligen sina rötter i det Egyptiska Muslimska Brödraskapet.
Om man som jag inte har ett förflutet inom den Svenska Socialdemokratin, med dess Palestinavänlighet, så talar en bedömning som den ovan om för mig att en Palestinsk stat inte verkar ha speciellt goda möjligheter att materialiseras.
Enligt en blänkare i på Dagen.se härom dagen så hade Sarkozy fått reda på av Mahmoud Abbas att han inte kunde tänka sig att ta över makten i Gaza efter en eventuell Israelisk seger. Boltons idé om ett Egyptiskt styre verkar vara väl övertänkt som en möjlighet. Det är ju också denna gräns över vilken smugglingen av vapen sker, som måste stoppas för att en vapenvila skall komma till stånd.
"Although Fatah, the ruling party within the Palestinian Authority, may get a second wind thanks to the excesses of Hamas and the Israelis' killing much of Hamas's brain power and muscle, it is difficult to envision Fatah reviving itself into an appealing political alternative for faithful Palestinians. Fatah is hopelessly corrupt, often brutal, and without an inspiring raison d'être: a Palestine of the West Bank and Gaza is, as Hamas correctly points out, boring, historically unappealing, and a noncontiguous geographic mess. Fatah only sounds impassioned when it gives vent to its anti-Israeli, anti-Semitic, profoundly Muslim roots."
Artikeln behandlar temat att Hamas, som är en sunni sekt, sponseras av det shiitiska Iran. Något som tydligen fungerar eftersom Hamas hatar USA och Israel mer än shiiterna. Iran har tydligen arbetat på denna linje en längre tid och enligt Gerecht leder detta till att Egypten kan destabiliseras av en eventuell seger för Hamas i den pågående konflikten. Hamas har nämligen sina rötter i det Egyptiska Muslimska Brödraskapet.
Om man som jag inte har ett förflutet inom den Svenska Socialdemokratin, med dess Palestinavänlighet, så talar en bedömning som den ovan om för mig att en Palestinsk stat inte verkar ha speciellt goda möjligheter att materialiseras.
Enligt en blänkare i på Dagen.se härom dagen så hade Sarkozy fått reda på av Mahmoud Abbas att han inte kunde tänka sig att ta över makten i Gaza efter en eventuell Israelisk seger. Boltons idé om ett Egyptiskt styre verkar vara väl övertänkt som en möjlighet. Det är ju också denna gräns över vilken smugglingen av vapen sker, som måste stoppas för att en vapenvila skall komma till stånd.
Ryssland--naturgasen--och "deras eget koordinatsystem"
I ett snabbt förlåtande av aggressionen i Georgien välsignade EU Ryssland som sin framtida bundsförvant. Sedan några dagar läser man i pressen om en dispyt mellan Ryssland och Ukraina vad avser naturgasflöden till EU.
Jag förmodar att detta är att betrakta som Rysslands sätt att visa hur gärna man vill samarbeta med EU på något så väsentligt som 40% av EUs gastillförsel?
Det lustiga i kråksången är att incidensen sker i mediaskuggan av Gazaproblematiken precis som Georgiendramat som befann sig i mediaskuggan av Olympiaden.
Leon Aron på AEI hade en artikel härom veckan där han förde fram ett citat från Sergej Lavrov, den ryske utrikesministern, som påstod att Ryssland skulle fortsättningsvis befinna sig i ett "separat koordinatsystem". De tänker tydligen spela helt enligt egna regler.
Jag förmodar att detta är att betrakta som Rysslands sätt att visa hur gärna man vill samarbeta med EU på något så väsentligt som 40% av EUs gastillförsel?
Det lustiga i kråksången är att incidensen sker i mediaskuggan av Gazaproblematiken precis som Georgiendramat som befann sig i mediaskuggan av Olympiaden.
Leon Aron på AEI hade en artikel härom veckan där han förde fram ett citat från Sergej Lavrov, den ryske utrikesministern, som påstod att Ryssland skulle fortsättningsvis befinna sig i ett "separat koordinatsystem". De tänker tydligen spela helt enligt egna regler.
Charta 08--ett rop i Kina för demokrati
Christian Science Monitor har en artikel om Charta 08, ett undertecknat rop på demokrati. Knuff.se har inte många listningar på referenser till Charta 08. Det verkar vara lika lite intresse i den svenska bloggosfären som för Dalai Lama och Sarkozy.
Jag som nästan aldrig får några kommentarer på mina blogginlägg fick en sur kommentar efter mitt inlägg om mötet mellan Sarkozy och Dalai Lama.
Enligt Wikipedia publicerades dokumentet den 10 december 2008 och namnet härstammar från Charta 77 som gavs ut av Tjeckoslovakien under Sovjettiden.
Några rader ur dokumentet:
"Where will China head in the 21st century? Continue a "modernization" under this kind of authoritarian rule? Or recognize universal values, assimilate into the mainstream civilization, and build a democratic political system? This is a major decision that cannot be avoided."
Tydligen riskerar de 303 personerna som signerade dokumentet ursprungligen fängelse men av någon anledning verkar Internet ha makten att hålla dokumentet uppe den här gången.
SvD.se hade en artikel den 22 december 2008 men fann ej någon referens till huvudaktören Liu Xiaobo på DN.se i anslutning till Charta 08.
Jag som nästan aldrig får några kommentarer på mina blogginlägg fick en sur kommentar efter mitt inlägg om mötet mellan Sarkozy och Dalai Lama.
Enligt Wikipedia publicerades dokumentet den 10 december 2008 och namnet härstammar från Charta 77 som gavs ut av Tjeckoslovakien under Sovjettiden.
Några rader ur dokumentet:
"Where will China head in the 21st century? Continue a "modernization" under this kind of authoritarian rule? Or recognize universal values, assimilate into the mainstream civilization, and build a democratic political system? This is a major decision that cannot be avoided."
Tydligen riskerar de 303 personerna som signerade dokumentet ursprungligen fängelse men av någon anledning verkar Internet ha makten att hålla dokumentet uppe den här gången.
SvD.se hade en artikel den 22 december 2008 men fann ej någon referens till huvudaktören Liu Xiaobo på DN.se i anslutning till Charta 08.
20090106
Det verkar som om Hamas vinner över Israel...i Sverige
Jag har visserligen sagt det förut, men det är så viktigt att det tål att upprepas, den Västerländska civilisationen är allvarligt hotad om Israel inte tillåts försvara sig mot 16000 terrorister som har allierat sig genom ett val med 1.5m Palestinier. Det skulle betyda att land efter land skulle kunna angripas med ett liknande scenario. Eurabia-konceptet blir till ett stridsrop.
I Sverige verkar opinionen i media och bloggosfär backa hamas även om stödet kommer från den Palestinska nerven mer än direkt för hamas.
David Brooks skriver i sin krönika att han letar efter den psykologiska effekten av offensiven mot Gaza. Han verkar ha samma tankar som Carl Bildt, nämligen att det skulle ha varit bättre om Israel nöjt sig med flygoffensiven och inte gått in på marken.
Frågan är dock vilken psykologisk effekt detta skulle ha givit. Raketerna skulle ha fortsatt som förr och hamas skulle ha dragit det längsta strået. Som jag ser det finns det bara en psykologisk poäng att ta för Israel, nämligen att ordentligt försvaga hamas. Det kommer tyvärr att bli dyrt.
Brooks tog också upp den poll som visade att det Israeliska stödet för en markoffensiv var begränsat. Eftersom det snart är val måste detta betyda att regeringen ser markoffensiven som mycket viktig för en framtida fred.
Anne Applebaum hävdar att det inte rör sig om en fredsprocess utan ett krig. Ett krig som inte tar slut förrän någon vunnit. Det har väl visserligen hänt förut att två stridande parter kommer överens om att man sluter fred även om ingen vann. Israel har ju befunnit sig i en miljö där de tvingats kriga med jämna mellan rum för att bestå. Detta är faktiskt en situation som USA och Europa också befinner sig i. Det verkar dock bara vara USA som förstått detta. Carl Bildt säger att EU står för miljön och freden. Jag är besviken, freden är inte given utan en ansträngning.
Gideon Rachman tar upp i sin blogg att Israel "testar" sitt internationella stöd. Tanken slår mig att det kanske är hela poängen med offensiven. Israel kan inte existera utan Västvärldens goda minne. I historien representerade Davids och Solomons rike ett "fönster" på c:a 90 år som till stor del berodde på ett maktvakuum i omgivningarna. Den här gången verkar det vara USA och Tyskland som håller lågorna brinnande på menororna. Alternativet är igen, diasporan. Detta sagt från den Svenska miljön där anti-Amerikanismen bara tycks överträffas av anti-Israeliska fenomen.
Jag vill också lägga till det faktum att Israels befolkning de senaste 60 åren också åstadkommit underverk genom att skapa den demokratiska stat som nu existerar utan jämförelse i omgivningen. Jag önskar att Arabvärlden också inser begränsningarna av sharia och förstår vikten av goda relationer med Västvärlden, eller nuförtiden, den globaliserade världen.
I Sverige verkar opinionen i media och bloggosfär backa hamas även om stödet kommer från den Palestinska nerven mer än direkt för hamas.
David Brooks skriver i sin krönika att han letar efter den psykologiska effekten av offensiven mot Gaza. Han verkar ha samma tankar som Carl Bildt, nämligen att det skulle ha varit bättre om Israel nöjt sig med flygoffensiven och inte gått in på marken.
Frågan är dock vilken psykologisk effekt detta skulle ha givit. Raketerna skulle ha fortsatt som förr och hamas skulle ha dragit det längsta strået. Som jag ser det finns det bara en psykologisk poäng att ta för Israel, nämligen att ordentligt försvaga hamas. Det kommer tyvärr att bli dyrt.
Brooks tog också upp den poll som visade att det Israeliska stödet för en markoffensiv var begränsat. Eftersom det snart är val måste detta betyda att regeringen ser markoffensiven som mycket viktig för en framtida fred.
Anne Applebaum hävdar att det inte rör sig om en fredsprocess utan ett krig. Ett krig som inte tar slut förrän någon vunnit. Det har väl visserligen hänt förut att två stridande parter kommer överens om att man sluter fred även om ingen vann. Israel har ju befunnit sig i en miljö där de tvingats kriga med jämna mellan rum för att bestå. Detta är faktiskt en situation som USA och Europa också befinner sig i. Det verkar dock bara vara USA som förstått detta. Carl Bildt säger att EU står för miljön och freden. Jag är besviken, freden är inte given utan en ansträngning.
Gideon Rachman tar upp i sin blogg att Israel "testar" sitt internationella stöd. Tanken slår mig att det kanske är hela poängen med offensiven. Israel kan inte existera utan Västvärldens goda minne. I historien representerade Davids och Solomons rike ett "fönster" på c:a 90 år som till stor del berodde på ett maktvakuum i omgivningarna. Den här gången verkar det vara USA och Tyskland som håller lågorna brinnande på menororna. Alternativet är igen, diasporan. Detta sagt från den Svenska miljön där anti-Amerikanismen bara tycks överträffas av anti-Israeliska fenomen.
Jag vill också lägga till det faktum att Israels befolkning de senaste 60 åren också åstadkommit underverk genom att skapa den demokratiska stat som nu existerar utan jämförelse i omgivningen. Jag önskar att Arabvärlden också inser begränsningarna av sharia och förstår vikten av goda relationer med Västvärlden, eller nuförtiden, den globaliserade världen.
20090105
Boltons tre-stats lösning på det Palestinska problemet
John R. Bolton målar upp följande perspektiv för Palestiniernas situation för närvarande:
"War in the Gaza Strip demonstrates yet again that the current governance paradigm for the Palestinian people has failed. Terrorists financed and supplied by Iran control Gaza; the Palestinian Authority is broken, probably irretrievably; and economic development is stalled in Gaza and the West Bank. Palestinians are suffering the consequences of regional power struggles played out through them as surrogates."
Ethan Bronners förslag att Mahmoud Abbas skulle ta över Gazas ledning är enligt Bolton inte möjlig på grund av hans svaga position. Bolton menar alltså att två statslösningen aldrig kommer att fungera.
Bolton menar också att en Palestinska "fiktiva" ekonomin snarare skulle kopplas till reella ekonomier. Han menar att en tre-stats lösning med Gaza till Egypten och Västbanken till Jordanien skulle förbättra långtidsperspektivet. Hälften av Palestinierna bor redan i Jordanien.
Bolton är känd som en hök på Mellan Östern och menar alltså att där inte finns någon ekonomi i Palestina. Ingenting och bygga på. Det Israeliska högerpartiet Likud är inne på samma linje och förordar en ekonomisk fredslösning som skulle betyda att Palestinierna införlivades med den Israeliska staten i en en-stats lösning.
Kanske förutsätter detta att hamas neutraliseras för Egypten skulle inte vilja att den interagerade med sitt ursprung i the Muslim Brotherhood. Problemet med hypotesen är tydligen att både Egypten och Jordanien inte är speciellt hågade spekulanter på områdena i fråga.
Vad som tilltalar mig dock är att Arabländer då kan ta hand om sina bröder Palestinierna. Palestinierna kommer på detta sätt kunna införlivas i ekonomier som mer liknar den de just nu befinner sig i närheten av. Egyptens säkerhetssystem har en större chans att kontrollera resterna av hamas än Abbas, menar Bolton.
Ja, raketerna fortsätter att detonera på Israelisk mark. Först var där Saddam Husseins SCUD missiler, sedan hizbollahs och nu från hamas. När jag började titta närmare på Israels problem tänkte jag osökt på nödvändigheten av en ny exodus för israelerna. Nu har dock Saddam Hussein försvunnit och kanske neutraliseras hamas efter Israels nuvarande offensiv.
Bolton ställer den viktiga frågan: har Palestinierna en chans även om de blir av med hamas som ledare för Gaza?
"War in the Gaza Strip demonstrates yet again that the current governance paradigm for the Palestinian people has failed. Terrorists financed and supplied by Iran control Gaza; the Palestinian Authority is broken, probably irretrievably; and economic development is stalled in Gaza and the West Bank. Palestinians are suffering the consequences of regional power struggles played out through them as surrogates."
Ethan Bronners förslag att Mahmoud Abbas skulle ta över Gazas ledning är enligt Bolton inte möjlig på grund av hans svaga position. Bolton menar alltså att två statslösningen aldrig kommer att fungera.
Bolton menar också att en Palestinska "fiktiva" ekonomin snarare skulle kopplas till reella ekonomier. Han menar att en tre-stats lösning med Gaza till Egypten och Västbanken till Jordanien skulle förbättra långtidsperspektivet. Hälften av Palestinierna bor redan i Jordanien.
Bolton är känd som en hök på Mellan Östern och menar alltså att där inte finns någon ekonomi i Palestina. Ingenting och bygga på. Det Israeliska högerpartiet Likud är inne på samma linje och förordar en ekonomisk fredslösning som skulle betyda att Palestinierna införlivades med den Israeliska staten i en en-stats lösning.
Kanske förutsätter detta att hamas neutraliseras för Egypten skulle inte vilja att den interagerade med sitt ursprung i the Muslim Brotherhood. Problemet med hypotesen är tydligen att både Egypten och Jordanien inte är speciellt hågade spekulanter på områdena i fråga.
Vad som tilltalar mig dock är att Arabländer då kan ta hand om sina bröder Palestinierna. Palestinierna kommer på detta sätt kunna införlivas i ekonomier som mer liknar den de just nu befinner sig i närheten av. Egyptens säkerhetssystem har en större chans att kontrollera resterna av hamas än Abbas, menar Bolton.
Ja, raketerna fortsätter att detonera på Israelisk mark. Först var där Saddam Husseins SCUD missiler, sedan hizbollahs och nu från hamas. När jag började titta närmare på Israels problem tänkte jag osökt på nödvändigheten av en ny exodus för israelerna. Nu har dock Saddam Hussein försvunnit och kanske neutraliseras hamas efter Israels nuvarande offensiv.
Bolton ställer den viktiga frågan: har Palestinierna en chans även om de blir av med hamas som ledare för Gaza?
20090104
Apropå demokrati
Hax skriver i ett inlägg om Margot Wallströms intervju med Gavin Esler på BBC. Jag såg intervjun på YouTube och undrar varför Wallström undvek frågan om det var någonting, över huvud taget, som EU medlemmarna kunde göra för att bli av med Lissabonfördraget.
Det hade ju bara varit för henne att säga att om en majoritet av länderna röstat emot hade det demokratiskt varit så att det inte blivit godkänt. Nu är det ju så att 26 länder av 27 godkänt fördraget medan Irland i en i princip 50/50 omröstning underkände fördraget.
Det låter väldigt demokratiskt riktigt med ett godkännande av fördraget oavsett om Irland är för eller emot, även om det finns en regel att alla länder måste vara för.
Det hade ju bara varit för henne att säga att om en majoritet av länderna röstat emot hade det demokratiskt varit så att det inte blivit godkänt. Nu är det ju så att 26 länder av 27 godkänt fördraget medan Irland i en i princip 50/50 omröstning underkände fördraget.
Det låter väldigt demokratiskt riktigt med ett godkännande av fördraget oavsett om Irland är för eller emot, även om det finns en regel att alla länder måste vara för.
Det är Israel som är villigt att offra liv för att Palestinerna skall få en tvåstatslösning
Jag har inte sett någon kommentar i bloggosfären att The Palestinian Authority inte själv var villigt att ta ned hamas för att fredsamtalen skulle kunna fortsätta. Man lät hamas ta kontroll över Gaza 2007.
Det kan ju tyckas att det är fegt av Israelerna att bara använda sig av sitt flygvapen utan egna förluster av liv men nu har de visat att de är motiverade att försöka nå en lösning där man får en mer långsiktig fred.
De negativa reaktionerna från världen för markoffensiven är oroande. Det måste ju vara möjligt för ett land under terroristangrepp att få försvara sig.
Speciellt oroande är det att se att Frankrike fördömer attacken eftersom de tidigare lovat under Sarkozys besök i Israel att stå bi, t.o.m. med trupper, om Israel attackerades av Iran. Detta är ju faktiskt en attack indirekt från Iran då hamas stöds öppet av denna nation som tydligt uttryckt att de skulle vilje se Israel förvinna från kartan.
Det kan ju tyckas att det är fegt av Israelerna att bara använda sig av sitt flygvapen utan egna förluster av liv men nu har de visat att de är motiverade att försöka nå en lösning där man får en mer långsiktig fred.
De negativa reaktionerna från världen för markoffensiven är oroande. Det måste ju vara möjligt för ett land under terroristangrepp att få försvara sig.
Speciellt oroande är det att se att Frankrike fördömer attacken eftersom de tidigare lovat under Sarkozys besök i Israel att stå bi, t.o.m. med trupper, om Israel attackerades av Iran. Detta är ju faktiskt en attack indirekt från Iran då hamas stöds öppet av denna nation som tydligt uttryckt att de skulle vilje se Israel förvinna från kartan.
20090103
Regimskifte i Gaza?
Carl Bildt har efterlyst Israels plan med offensiven som nu har blivit en invasion i Gaza sedan i kväll. Ethan Bronner på nytimes.com spekulerar i en artikel om att planen kan vara att förhindra att hamas kan leda Gaza.
Tzipi Livni sade till fransmännen när hon nyligen var på besök för att argumentera för offensiven att hamas är dålig för Israel, för Palestinierna och för regionen som sådan.
Som Bronner mycket riktigt poängterar, kan det nog vara problem för Abbas att komma ridandes på en Israelisk tanks och ta över i Gaza City.
Gissningen verkar annars rimlig som en lösning på raketbeskjutningarna för framtiden där en fred övervakas för att förhindra att nya vapen smugglas in.
Men hur får man c:a 16,000 hamasanhängare att lyda under Abbas?
Tzipi Livni sade till fransmännen när hon nyligen var på besök för att argumentera för offensiven att hamas är dålig för Israel, för Palestinierna och för regionen som sådan.
Som Bronner mycket riktigt poängterar, kan det nog vara problem för Abbas att komma ridandes på en Israelisk tanks och ta över i Gaza City.
Gissningen verkar annars rimlig som en lösning på raketbeskjutningarna för framtiden där en fred övervakas för att förhindra att nya vapen smugglas in.
Men hur får man c:a 16,000 hamasanhängare att lyda under Abbas?
20090101
Offensiven i Gaza är bra både för Olmert och Abbas
Inför valet i februari i Israel hade högerpartiet Likud med sin ledare Benjamin Netanyahu placerat sig före Kadima och Labor. Offensiven har nu gjort att Kadima och Labor har gått framåt.
Detta skulle betyda att både Olmert och Abbas från "The Palestinian Authority" tjänar på konflikten.
Orsaken till detta är att Likud, om de skulle vinna i valet, förespråkar en en-stat lösning med ekonomisk jämlikhet snarare än Kadimas två-parti linje.
Orsaken till Likuds relativa framgång är Hamas raket beskjutning av Israel som pågått den sista tiden. Man har på detta sätt provocerat fram en militär aktion.
Som Ulf Bjereld påpekat har det ovan sagda en negativ inverkan på samarbetet mellan PA och Hamas.
Hamas har dock inget intresse i en två-stats lösning. De vill slå ut Israel och etablera en Islamsk stat.
Källa: Christian Science Monitor och washingtonpost.com
Detta skulle betyda att både Olmert och Abbas från "The Palestinian Authority" tjänar på konflikten.
Orsaken till detta är att Likud, om de skulle vinna i valet, förespråkar en en-stat lösning med ekonomisk jämlikhet snarare än Kadimas två-parti linje.
Orsaken till Likuds relativa framgång är Hamas raket beskjutning av Israel som pågått den sista tiden. Man har på detta sätt provocerat fram en militär aktion.
Som Ulf Bjereld påpekat har det ovan sagda en negativ inverkan på samarbetet mellan PA och Hamas.
Hamas har dock inget intresse i en två-stats lösning. De vill slå ut Israel och etablera en Islamsk stat.
Källa: Christian Science Monitor och washingtonpost.com
Gorbatjov vrider om kniven i såret?
Sist han hörde av sig var före finanskrisen. Nu återkommer han på iht.com med ett förslag att det egentligen var han som frågade efter förändring, inte Obama.
Han säger:
"The "winner's complex" - the fanfare of triumph sounded by the West after the Soviet Union left the international arena - obscured the fact that the end of the Cold War was not a victory for one side or one ideology. It was instead a common achievement and a common challenge, a call for major change."
Gorbatjov är en historisk person. Han bidrog till avslutadet av det kalla kriget med sitt försök att reformera Sovjetunionen. Det kostade honom jobbet.
Vad han säger nu verkar vara typiskt för det nuvarande ledarskapet. Man vill delvis skriva om historien för att inte se ut som förlorare. Att få det att se ut som om kommunismen inte var så dålig när allt kommer omkring.
Det enda som krävs för att motbevisa detta är en blog från en amatör som mig själv som punkt för punkt går igenom hur olikt och defunkt det ryska samhället är jämfört med NATOs.
Sen är han lite spydig och säger att man behöver nog samarbeta för att det skall bli fred på Jorden. Frågan är dock om detta räcker... om inte en viss mängd oroshärdar kommer att kvarstå i en globaliserad värld. Vi behöver kanske ett nytt slags "containment" av eländet, som har bytt skepnad?
Vad Gorbatjov dock inte föreslår är att Ryssland skall ha samma definition på terrorister som Väst. Då blir det svårt att samarbeta.
Han säger:
"The "winner's complex" - the fanfare of triumph sounded by the West after the Soviet Union left the international arena - obscured the fact that the end of the Cold War was not a victory for one side or one ideology. It was instead a common achievement and a common challenge, a call for major change."
Gorbatjov är en historisk person. Han bidrog till avslutadet av det kalla kriget med sitt försök att reformera Sovjetunionen. Det kostade honom jobbet.
Vad han säger nu verkar vara typiskt för det nuvarande ledarskapet. Man vill delvis skriva om historien för att inte se ut som förlorare. Att få det att se ut som om kommunismen inte var så dålig när allt kommer omkring.
Det enda som krävs för att motbevisa detta är en blog från en amatör som mig själv som punkt för punkt går igenom hur olikt och defunkt det ryska samhället är jämfört med NATOs.
Sen är han lite spydig och säger att man behöver nog samarbeta för att det skall bli fred på Jorden. Frågan är dock om detta räcker... om inte en viss mängd oroshärdar kommer att kvarstå i en globaliserad värld. Vi behöver kanske ett nytt slags "containment" av eländet, som har bytt skepnad?
Vad Gorbatjov dock inte föreslår är att Ryssland skall ha samma definition på terrorister som Väst. Då blir det svårt att samarbeta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
